UNO WILLERS. Ernst Moritz Arndt och hans svenska förbindelser.
Studier i svensk-pommersk historiografi och svensk opinionsbildning. Ak. avh. Sthm 1945. Geber. 524 s. Kr. 12.00.
Ovanstående akademiska avhandling vänder sig visserligen ingalunda i främsta rummet till landets jurister, men åtskilligt av dess innehåll är likväl av så pass stort juridiskt intresse, att det får anses motivera en kortfattad anmälan i SvJT.
Det stora frågekomplexet om de ömsesidiga rättsliga påverkningarna i förhållandet mellan Sverige och dess forna baltiska och tyska besittningar utgör en av vår rättshistorias många oplöjda åkrar. I stort sett lär man likväl vara berättigad att anse, att vi från våra främmande provinser fingo mottaga åtskilliga impulser på områden, där de kunde uppvisa en mera framskriden rättslig teknik, exempelvis inom köprätten och växelrätten, medan däremot vårt främsta bidrag till deras rättsutveckling bestod i sociala reformer inom jordrätten. Svenska Pommern — eller rättare den del därav som återstod efter frederna 1679 och 1720 — är emellertid ett unikt fall, där man från svensk sida gjorde ett försök att på en gång införa hela den svenska rättsordningen i den tyska riksdelen.
Detta skedde genom Gustaf IV Adolfs s. k. pommerska statskupp år 1806. Innehavet av Pommern hade vid den tiden redan länge i Sverige betraktats med blandade känslor. Å ena sidan funnos de, som ansågo Pommern vara en dyrbar klenod för Sverige, vilken gåve »konungen en fri fot i Tyskland» och vars värde ökades därigenom att den vittnade om rikets gloire under trettioåriga kriget. Å andra sidan påträffas uttalanden sådana som Ehrenheims, då han i ett brev till Toll skriver: »Jag ville, att man skänkte bort detta trätofrö eller bytte sig till lika stor terräng vid ishavet, ty när det en gång förloras, så kostar det tio gånger mer än det är värt.» Gustaf IV Adolf själv synes tidigare icke heller ha varit främmande för tanken att avyttra Pommern, men hans senare regeringsår utmärkas enligt Willers av en målmedveten strävan att knyta provinsen närmare till Sverige. Genom den kungliga statskuppen av 1806 — som sammanföll med det tyska rikets upplösning samma år — avskaffades den gamla pommerska ständerförfattningen, i vars ställe den svenska författningen skulle införas och pomrarna därigenom beredas »en framtid, då lika till sina skyldigheter emot Oss som till sina borgerliga rättigheter samt fredade under billiga lagars skygd, de ej mera skola utgöra en söndrad del av Svea folk utan i broderlig förening njuta den författning, som sedan århundraden varit en borgen för dess väl.» I överensstämmelse härmed förklarades såsom gällande lagar för Pommern regeringsformen av
1772, förenings- och säkerhetsakten av 1789, de svenska riksståndens privilegier och Sveriges rikes lag av 1734. Samtidigt förklarades livegenskapen i Pommern upphävd.
En följd av statskuppen blev, att 1734 års lag ävensom ett sammandrag av senare svensk lagstiftning måste översättas till tyska. För arbetet härmed kom Greifswaldsprofessorn Arndt att anlitas. Detta är dennes ena anknytning till det pommerska lagverket; den andra är att Arndts några år tidigare utgivna skrift om den pommerska livegenskapen brukat tillerkännas betydelse för konungens beslut att avskaffa denna. Willers redogör för bådadera, beträffande lagöversättningen även under hänvisning till WEDBERGS behandling av ämnet i minnesteckningen över Poppius. Härutöver innehåller Willers' bok emellertid också en teckning av den allmänna politiska bakgrunden till Gustaf IV Adolfs pommerska reformer, som är av största betydelse för en rätt förståelse av denna den svenska rättens sista stora offensiv söder om Östersjön.
Gustaf IV Adolf besatt icke tillräckliga maktmedel för att kunna trygga genomförandet av sin pommerska politik. Den franska ockupationen av provinsen medförde, att det hela fick ställas på framtiden. Situationen är fångad i den nidvers, som en natt skall ha tecknats på slottsmuren i Stockholm:
Pommern är borta
Wismar är sålt.
Ljusen är korta
men brinna stolt.
När lugnare förhållanden inträdde i Pommern, hade de nya maktägande i Stockholm icke något intresse för Gustaf IV Adolfs pommerska lagreform. Symboliskt är det öde som vederfors den tryckta upplagan av lagöversättningen. Till en tid förvarade i överståthållarpalatset, fördes bokpackarna vid en reparation ut på gatan, varifrån de senare räddades av Kungl. bibliotekets personal. Efter att några år ha förvarats i biblioteket överfördes de 1817 till riksarkivet men äro numera spårlöst försvunna, förmodligen offer för någon av 1800-talets gallringsautodaféer. De tyska editionerna av lagboken och lagsamlingen höra till sällsyntheterna på våra bokauktioner.
Ingen svensk jurist kan längre göra sig räkning på att bliva häradshövding på Rügen eller hovrättsråd i vendiska hovrätten i Greifswald. Lika gott det, men det kan vara oss en tillfredsställelse att det svenska styrets eftermäle i vår sista tyska provins icke kan ha varit alltför dåligt. Willers anför en belysande episod, låt vara mera ekonomiskt färgad: Ännu 1820 kunde vår minister i Berlin inrapportera, att den preussiske kungen icke velat låta sin äldste son företa en planerad resa till Pommern på grund av den där rådande ogynnsamma folkstämningen; de breda lagren i provinsen saknade den svenska tiden, vars slut hade inneburit en stark nedgång för spannmålshandeln.
Även i ett annat hänseende än nu berörts har Willers' innehållsrika bok intresse för en jurist. Arndt användes av Gustav IV Adolf såsom
redaktör för den i Stockholm utkommande tyskspråkiga statstidningen Der nordische Kontrolleur, som fyllde en viktig funktion i konungens propaganda för den egna politiken. I anledning härav lämnar Willers en ingående skildring av Gustaf IV Adolfs hela presspolitik och tryckfrihetslagstiftning. Dennas mål var en helt och hållet statsdirigerad nyhetsförmedling, kontrollerad av konungen själv. Medlen voro ett starkt klavbindande av den inhemska pressen, censur och gallring jämväl av inkommande utländska tryckalster samt en livlig publicistisk verksamhet i de egna statstidningarna. Härtill kom en hemlig brevkontroll, främst utövad genom en från kabinettskassan avlönad särskild specialist på öppnandet av brev. Icke minst i belysning av erfarenheter från senare orosår är studiet av detta system och dess verkningar intressant. Arndt har en gång sammanfattat sin uppfattning av Gustaf IV Adolfs tryckfrihetspolitik i det allmängiltiga och av Willers icke utan välbehag citerade uttalandet:
Solch ein Zwang ist immer dumm: denn die Ausfuhr und Einfuhr des Geistes und der Ausblitzungen oder Aussprützungen von Wahrheit oder Lüge, wie gefährlich oder unschädlich beide seyn mögen, lässt sich so wenig hemmen als die der Dukaten, Piaster und Brabanter Spitzen; und alsos ollte man sie nie verbieten.
För dem som äro intresserade av historiska paralleller kan det måhända vara anledning att framhålla, att man av Willers' bok finner, att liksom den justitieminister, vars namn är förbundet med vår tryckfrihetspolitik under de första åren av 1940-talet, kände sig manad att offentligt utfärda även litterära underbetyg åt sin samtids författare, så skydde icke heller Gustaf IV Adolf att tilldela sig även rollen av litterär recensent. Enligt Willers är det sålunda konungen som stod bakom, då vid ett tillfälle införseltillstånd vägrades för HOLBERGS Peder Paars och Niels Klims underjordiske Reise med den motiveringen, att den förstnämnda boken ej befunnes »av ett så särdeles värde» och Klims Reise »ej förmodeligen överträffar dem som i Sverige redan finnas»(!). Framtiden må döma om, huruvida K. G. Westman var lyckligare i sin litteraturkritik än Gustaf IV Adolf.
Willers' avhandling innehåller mycket mera av värde än som här kunnat antydas, men då gränserna för SvJT:s bevakningsområde förbjuda anmälaren att ingå härpå, vill han endast som en ytterligare förtjänst hos boken framhålla dess sobra och förnäma stil.
Sture Petrén.