Befordringsgången på domarbanan. 1943 års domarutredning har i sitt nyligen avgivnabetänkande föreslagit åtskilliga åtgärder som skola leda till en förbättring av befordringsgången på domarbanan.¹ Förslagen äro föranledda av vissa uttalanden i utredningens direktiv, vari det konstateras att antalet domaraspiranter är oproportionerligt stort och att ett ingripande därför är påkallat.
    Domarutredningens betänkande ger emellertid icke någon samlad undersökning av de problem som uppstått genom befordringsgångens försening och de utvägar som kunna finnas att komma till rätta med dessa problem. Jag vill därför här närmare utveckla min syn på denna fråga.
    Av det material, som framlägges i betänkandet s. 92 framgår, att domarkårens sammansättning på ett avgörande sätt förändrats sedan år 1933 sålunda, att basen — de lägst avlönade befattningshavarna — avsevärt breddats, medan toppen — de bäst avlönade — är av praktiskt taget oförändrad storlek. Detta har automatiskt medfört att en befattningshavare, som passerar domarkarriären, måste tillbringa längre tid än förut i de lägre befattningarna och kortare tid i de högre.
    Förseningen av befordringsgången har de sista åren på allvar börjat göra sig märkbar. De fulla verkningarna av kårens förändrade sammansättning inträda emellertid först efter åtskilliga år. Eftersom befordringsåldern till de olika trappstegen av karriären är helt beroende av antalet befattningshavare på varje trappsteg samt av åldern vid karriärens början och slut, är det möjligt att beräkna det jämviktsläge, till vilket man med en viss sammansättning av kåren så småningom tenderar. Från avgången genom dödsfall och övergång till annan verksamhet måste man då bortse.
    Om man med dessa utgångspunkter jämför karriärerna inom domarkårer med 1930 och 1945 års sammansättning erhållas följande siffror:²

 

1930	Antal år i bef.	1945	antal år i bef.
T. f. fiskal	2·6	Fiskal och tingssekreterare	12·5
Assessor och bitr. domare	9·6	Assessor och tingsdomare	7·6
Revisionssekreterare, hovrättsråd och häradshövding	25·8	Revisionssekreterare, hovrättsråd och häradshövding	18·9

 

    Då den förtida avgången från karriären icke beaktats, äro dessa siffror något oförmånligare än verkligheten. De torde dock vara fullt användbara för jämförelse sinsemellan.
    Förseningen av befordringsgången kan medföra vissa direkta olägenheter för staten-arbetsgivaren. Hit hör främst att de högre befattning-

 

¹ Se referatet ovan s. 593.

² För enkelhetens skull har överallt räknats med att karriären varar till 67 års ålder. 

arna icke komma att tillföras den initiativkraft och reformvilja, som erhålles om yngre personer befordras till dessa befattningar.
    Framför allt träffa olägenheterna direkt domarkårens befattningshavare. Detta betyder emellertid icke att dessa olägenheter skulle vara likgiltiga för staten. Så länge vi leva i ett samhälle där yrkesvalet är fritt kommer kvaliteten hos de personer som rekrytera domarbanan att vara i hög grad beroende av de arbetsvillkor och avlöningsförmåner, som erbjudas på banan. Vill staten ha en kvalitativt högtstående domarkår måste den erbjuda tillräckligt goda villkor för att dels locka fullgoda aspiranter att söka sig till kåren, dels hålla kvar dem som sökt sig dit.
    Olägenheterna för befattningshavarna av befordringsgångens försening äro av två slag. Dels får befattningshavaren vänta längre på den tryggare position och den mera tillfredsställande tjänstgöring, som i regel äro förenade med en högre post. Dels får han vänta längre på den högre lön, som följer med befordran.
    I diskussionen om befordringsgången har man ofta fäst stor vikt vid att uppnåendet av slutposterna försenats. Detta synes mig vara ett något missvisande sätt att ställa problemet — det väsentliga för befattningshavaren är icke om befattningen är en slutpost eller icke utan hurudana avlöningen och arbetsvillkoren äro.
    Vad särskilt beträffar avlöningen är det uppenbart, att den nyss antydda utvecklingen har minskat de ekonomiska förmåner domarbanan kan erbjuda den som överväger att söka sig dit. Denna minskning har väl icke varit åsyftad från statsmakternas sida — det torde snarare förhålla sig så att man genomfört 1933 års sekreterarereform utan att från början, såsom en god planhushållning fordrar, taga hänsyn till dess konsekvenser. Till denna icke åsyftade försämring har också kommiten åsyftad sådan, nämligen den avsevärda minskning, genomsnittligt sett, i häradshövdingarnas löneförmåner, som vidtogs år 1943 i samband med sportelsystemets avskaffande. Dessa båda löneförsämringar ha icke kompenserats av någon nämnvärd löneförbättring (om domsagonotarierna är i detta sammanhang icke fråga).
    Försämringen av de ekonomiska förmånerna kunde väl ur statsmakternas synpunkt vara ofarlig om det förhölle sig så att förmånerna alltjämt vore tillräckligt stora för att tillförsäkra domarbanan en tillfredsställande rekrytering. Så är emellertid icke fallet. Det är tydligt att statsmakterna hittills dragit fördel av domarbanans anseende såsom god ur ekonomisk synpunkt. Den skedda försämringen har emellertid under de senaste åren blivit alltmera påtaglig och därmed känd för de unga juristerna. Samtidigt har det enskilda näringslivet inom intresseorganisationerna och på andra områden börjat använda fler jurister än förut. Domarbanan har numera svårare än förr att hävda sig i konkurrensen med dessa enskilda tjänster och med advokatbanan, och detta har redan tydligt visat sig i praktiken.
    Det är i detta sammanhang nödvändigt att tänka inte bara på konkurrensen med övriga juristbanor utan också på konkurrensen med icke juridiska levnadsbanor. Lönerna på de olika juristbanorna måste vara så stora, att ett tillräckligt antal väl kvalificerade studenter få in-

tresse av att ägna sig åt juridiska studier. Även ur denna synpunkt är det riskabelt att nöja sig med den skedda försämringen av domarbanans ekonomiska förmåner, låt vara att skadeverkningarna i detta avseende visa sig först på lång sikt.
    Om det nu är nödvändigt att förbättra förhållandena på domarbanan, så kan man med bibehållande av nuvarande löneläge för de olika befattningarna inom domarkarriären söka minska antalet lägre befattningar och öka antalet högre. Man skulle därmed eftersträva en återgång så långt möjligt är till den tidigare existerande proportionen mellan de olika grupperna av befattningshavare. Denna väg går domarutredningens förslag. Förslaget visar emellertid tydligt och enligt min mening med rätta, att möjligheterna att på denna väg nå ett resultat äro synnerligen begränsade. Någon mera väsentlig ökning exempelvis av antalet domsagor och därmed av antalet häradshövdingar kan sålunda av rent organisatoriska skäl icke genomföras. Antalet befattningar i olika grader måste bestämmas med utgångspunkt från de krav de föreliggande arbetsuppgifterna ställa och icke med utgångspunkt från önskemålet om en viss befordringsgång.
    För att belysa verkningarna av domarutredningens förslag och de övriga av nya rättegångsbalken föranledda förändringar, med vilka utredningen räknar, kan man fullfölja de nyss angivna beräkningarna av antalet år på olika trappsteg av domarkarriären med en på grund av primärmaterialets osäkerhet högst ungefärlig beräkning, som ger följande siffror.¹

 

	Förslaget	1930	1945
Fiskal och tingssekreterare	8·4	2​·6	12·55
assessor	9·7	9·6	18·9
Tingsdomare, revisionssekreterare, hovrättsråd och häradshövding	20·9	25·8	18·9

 

    I detta sammanhang måste emellertid beaktas, att domarkåren nu har ett onormalt stort antal yngre befattningshavare vilka anställts i samband med kårens utökning under det senaste årtiondet. De nyss angivna siffrorna avse ett jämviktsläge, där varje åldersgrupp är lika talrikt representerad. För de nuvarande yngre befattningshavarna kommer läget att vara avsevärt sämre än siffrorna angiva. Alltjämt måste dock göras den reservationen att förtida avgång från karriären, bl. a. till rådhusrätterna, icke är beaktad.
    Organisatoriska förändringar kunna alltså endast till en viss gradlösa det föreliggande problemet. Däremot finns det en annan väg, som åtminstone i väsentliga delar leder till en lösning, nämligen en justering av lönesättningen. Lönerna för befattningshavare i olika grader av domarkarriären böra justeras uppåt så, att de ekonomiska förmåner domarbanan sedd såsom helhet erbjuder ånyo uppgå till lämplig storlek. En dylik justering innebär intet annat än att man rättar det missgrepp som gjorts genom den av sekreterarereformen föranledda men

 

¹ Eftersom tingsdomarna enligt förslaget skola ha samma lön som hovrättsråd ha de flyttats till den högsta gruppen.

icke åsyftade lönesänkningen. Härmed undanröjer man väl icke förseningen i befordringsgången men man undanröjer den väsentliga olägenheten av denna försening. Målet för lönejusteringen bör i första hand vara att återställa förhållandena före år 1933 med bortseende från dåvarande högre förmåner för häradshövdingarna.
    Sannolikt skall det visa sig att den år 1942 fastställda lönenivån för häradshövdingarna är alltför låg. För närvarande torde det dock vara nödvändigt att acceptera denna lönesättning och inrikta sig på att i övrigt återställa löneläget före år 1933.
    Det måste understrykas att den sålunda erforderliga lönejusteringen är helt oberoende av de av penningvärdets försämring föranledda justeringar, som föreslagits av 1945 års lönekommitté, och måste genomföras vid sidan av dessa.
    Utvägen att genom en generell lönejustering lösa problemet om befordringsgångens försening har icke kommit under behandling inom domarutredningen, då utredningens majoritet på grund av direktivens avfattning icke ansett sig hava att ingå på avlöningsfrågor annat än i vissa speciella fall.
    Det är tydligt att en justering av lönerna uppåt för att återställa förutvarande löneläge måste kosta pengar. Denna kostnad är helt oberoende av rättegångsreformen. Man räknar emellertid med att rättegångsreformen kommer att göra en viss utökning av antalet högre poster erforderlig. Om så är fallet behöver lönejusteringen icke gå lika långt som eljest skulle vara behövligt.
    Helt kan icke en lönejustering undanröja olägenheterna av förseningen av befordringsgången. Utvecklingen har lett till att domarkårens yngre och medelålders medlemmar alltför länge få syssla med underordnade uppgifter — framför allt föredragning i hovrätterna och högsta domstolen. Denna utveckling har framkallat en märkbar olust hos de befattningshavare, som äro i 35—40-årsåldern och som sakna den stimulans ett självständigt ansvar ger. Någon förbättring härutinnan kommer att vinnas om, såsom domarutredningen föreslår, revisionssekreteraretjänstgöringen förlägges till ett tidigare stadium än nu. Ytterligare kommer processreformen att minska behovet av föredragning. Huruvida någon väsentlig förbättring i detta avseende är att vänta är emellertid ovisst. Det är dock i hög grad betydelsefullt att förhållandena i detta avseende förbättras, då man eljest måste räkna med att domarbanan i framtiden skall utöva mindre dragningskraft på sådana jurister — ofta de bästa — som sätta värde på att tidigt komma fram till ett arbete under eget ansvar.

Knut Rodhe.