Olika avgöranden i samma skattefråga i HD och RegRn. I NJA 1946 s. 106 ff refereras ett mål rörande åtal för överträdelse av föreskrifterna i förordningen d. 25 maj 1941 om varuskatt. Av referatet framgår följande: Sedan vid inspektion hos köpmannen E. A. Carlsson utrönts, att denne bedrivit tillverkning och försäljning av julgranskarameller under åren 1941—1943, påförde kontrollstyrelsen Carlsson varuskatt för nämnda tid med omkring 3,000 kr.; och då Carlsson bestred, att karamellerna varit skattepliktiga, meddelade kontrollstyrelsen förbud för honom att till dess skatten gäldats förfoga över den av honom tillverkade skattepliktiga varan. Härefter ställdes Carlsson under åtal vid Rådhusrätten i Alingsås för det han i strid mot förbudet förfogat över varan i fråga. Carlsson bestred bifall till åtalet; han gjorde därvid gällande bl. a. att verksamheten icke kunde falla in under den i tillämpningskungörelsen till förordningen om varuskatt upptagna bestämmelsen att — beträffande varor, avsedda att saluhållas i särskild förpackning, såsom flaskor, tuber, burkar el. dyl. — varans anbringande i förpackningen är att anse såsom skattepliktig tillverkning.
    Rådhusrätten yttrade i sitt utslag:

 

    Enär de av Carlsson tillverkade pappersomhöljena icke kunna anses vara att jämställa med sådan särskild förpackning varom talas i kungörelsen med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen om varuskatt,
    och Carlsson således icke kan anses hava förfogat över skattepliktig vara av egen tillverkning,
    prövar Rådhusrätten lagligt ogilla åklagarens talan.

 

    Åklagaren anförde besvär över Rådhusrättens utslag, men Göta hovrätt fann ej skäl att bifalla besvären.
    Sedan justitiekanslersämbetet fullföljt talan i målet, yttrade Högsta domstolen (JustR:n Forsberg, Grefberg och Nissen) följande:

 

    Med hänsyn särskilt till användningen av de med åtalet avsedda — av ett pappersomhölje med en däri inlagd karamell bestående — s. k. julgranskaramellerna och till att priset å den inlagda karamellen är obetydligt i förhållande till priset å hela julgranskaramellen finner K. M:t julgranskaramellerna böra betraktas väsentligen som prydnadsföremål och icke vara hänförliga till de varuslag för vilka enligt 1941 års förordning varuskatt skall utgå;
    och prövar K. M:t förty lagligt fastställa det slut hovrättens utslag innefattar.

 

    JustR Dahlman, med vilken JustR Gyllenswärd förenade sig, anförde:

 

    I målet är utrett, att Carlsson under hösten 1944 till olika kunder levererat av honom tillverkade — av ett pappersomhölje med en däri inlagd karamell bestående — s. k. julgranskarameller.
    Oavsett att Carlsson icke själv tillverkat de inlagda karamellerna, måste varan anses skattepliktig enligt förordningen om varuskatt.

    Då Carlsson, som den 10 juni 1944 delgivits ett av kontrollstyrelsen med stöd av 7 § 2 mom. ovannämnda förordning honom meddelat förbud att tillsvidare förfoga över skattepliktig vara av egen tillverkning, sålunda genom sagda leveranser brutit mot förbudet,
    prövar jag lagligt att, med ändring av hovrättens utslag, jämlikt 9 § första st. sagda förordning döma Carlsson att böta 50 dagsböter å 3 kr.

 

    Högsta domstolens utslag utfärdades den 21 februari 1946.

 

    Med anledning av en den 15 september 1946 dagtecknad inspektionsrapport rörande av köpmannen A. F. Böckman bedriven tillverkning och försäljning av julgranskarameller meddelade Kontrollstyrelsen den 17 i samma månad följande belut:

 

    Enär Böckman underlåtit att erlägga varuskatt för av honom tillverkade och under månaderna november och december 1945 till köpare levererade julgranskarameller, vilka varor äro belagda med skatt enligt förordningen om varuskatt, ålägger kontrollstyrelsen härmed Böckman att till styrelsen inbetala varuskatt med 50 kr. (minimiskatt) för envar av de båda månader, varunder skattepliktig rörelse sålunda bedrivits, eller med tillhopa 100 kr.

 

    Över detta beslut anförde Böckman besvär hos Regeringsrätten under yrkande att enär skatteplikt icke förelåge för varan kontrollstyrelsens beslut måtte upphävas och Böckman berättigas återbekomma det av honom erlagda skattebeloppet.
    Regeringsrätten (RegR:n Aschan, Eklund och Hjärne) yttrade i utslagden 24 oktober 1946:
    Enär, enligt vad handlingarna utmärka, Böckman under november och december 1945 till köpare levererat av Böckman tillverkade så kallade julgranskarameller, bestående av pappersomhölje med däri inlagd karamell,
    samt Böckman, oansett att han icke själv tillverkat de inlagda karamellerna, måste anses skyldig att för den förfärdigade varan erlägga skatt enligt förordningen om varuskatt,
    finner Regeringsrätten ej skäl att göra ändring i det slut, kontrollstyrelsens beslut innehåller.

 

    RegR Quensel yttrade:
    I målet är upplyst, att de konfityrer, som ingått i nu ifrågavarande, såsom julgranskarameller betecknade varor, icke tillverkats, omformats eller omarbetats av Böckman eller importerats för hans räkning.
    Tillika framgår, att sistnämnda varor väsentligen haft karaktär av julgransprydnader och att deras huvudsakliga beståndsdelar icke varit konfityrerna utan det material, varav de i övrigt sammansatts. Vid sådant förhållande må icke detta material hänföras till förpackning, som avses i kungörelsen med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen om varuskatt, eller eljest julgranskaramellerna själva anses såsom konfityrer, varom förmäles i förordningen.
    Jag prövar förty lagligt undanröja överklagade beslutet och berättiga Böckman att av statsverket återfå det belopp, som han jämlikt samma beslut erlagt såsom varuskatt.

 

    Frågan om skattskyldigheten för julgranskarameller har nu gått in i en tredje fas. Kontrollstyrelsen har nämligen i skrivelse till Carlsson den 18 november 1946 erinrat honom om att det av styrelsen meddelade tillverkningsförbudet alltjämt vore gällande samt anmodat honom att inbetala tidigare debiterad skatt och avlämna redovisning för den skattepliktiga tillverkningen under tiden därefter. Sedan Carlsson avvisat kon-

trollstyrelsens nämnda anmodan, har kontrollstyrelsen genom beslut den 6 december 1946 förelagt Carlsson att inom 8 dagar efter delfåendet avgiva deklaration rörande den skattepliktiga tillverkningen under tiden juni 1944—oktober 1946. Som svar härå översände Carlsson vederbörlig deklarationsblankett, varå han endast hänvisade till att han under ifrågavarande tid endast tillverkat julgranskarameller, för vilka enligt Högsta domstolens utslag varuskatt icke skulle utgå. Vid besök hos Carlson den 20 december 1946 av två utav kontrollstyrelsen utsända kontrollanter vägrade Carlsson att till dem för granskning utlämna sina fakturor rörande gjorda försäljningar. Härefter har kontrollstyrelsen i skrivelse till stadsfiskalen i Alingsås den 3 januari 1947, under åberopande av 4 § 4 mom. förordningen om varuskatt, anhållit att då Carlsson genom denna sin vägran gjort sig skyldig till förseelse, för vilken straff är stadgat i 9 § nämnda förordning, Carlsson måtte ställas till ansvar för vad han låtit komma sig till last. Någon ansvarstalan mot Carlsson har ännu icke anställts.
    Det torde sålunda kunna inträffa, att den föreliggande skattefrågan ånyo kommer under Högsta domstolens bedömande. För den händelse Högsta domstolen härvid — under vidhållande av sin i utslaget den 21 februari 1946 uttalade uppfattning — skulle frikänna Carlsson i det nya åtalsmålet, skulle det tidigare icke förutsedda resultatet uppkomma, att skattskyldighet enligt förordningen om varuskatt visserligen skulle föreligga men att kontrollstyrelsen saknade rättsmedel mot sådana tillverkare i branschen, som icke inbetalade debiterad skatt eller satte sig över kontrollmyndighetens tillverkningsförbud. Skulle ett sådant tillstånd inträda, bör detta uppenbarligen rättas till i lagstiftningsväg.
    Därest Högsta domstolen nästa gång skulle övergå till Regeringsrättens linje och Carlsson sålunda icke kan undgå att erlägga varuskatt för hela den gångna tiden, återstår för Carlsson den möjligheten, att han, under åberopande av 3 a § förordningen om varuskatt (jfr SFS 1945:201) hos K. M:t (i finansdepartementet) söker befrielse från skyldigheten att utgiva varuskatt för den gångna tiden. Åtminstone såvitt angår varuskatt som belöper på tidsperioden mellan de förut omnämnda utslagen i Högsta domstolen och Regeringsrätten synas vissa skäl föreligga för en jämkning av hans skattskyldighet. Det sista avgörandet i denna tvistiga skattefråga kan alltså komma att träffas av K. M:t i statsråd.

Henning Nitelius.