AMERIKANSK JURISTUTBILDNING.
AV
PROFESSOR FOLKE SCHMIDT.
Amerikanska law schools är icke som våra juridiska fakulteter bundna av detaljerade föreskrifter utan varje lärosäte bestämmer själv studieordning och kunskapskrav. Förhållandena växlar avsevärt från plats till plats. På olika vägar söker man dock nå en viss enhetlighet. De juridiska lärosätena är sammanslutna i the Association of American Law Schools. Av betydelse är även, att the American Bar Association uppställt vissa standardkrav för juristutbildning.
Mina iakttagelser rörande amerikansk juristutbildning avser väsentligen tre law schools, Harvard, Yale och University of Chicago. Harvard och Yale law schools, båda belägna i New England, tillhör de äldsta och rikaste och betraktas som mönsterskolor. Aven University of Chicago i the Middle West har ett gott anseende, men vid sidan av Harvard och Yale framstår Chicago law school närmast som en fattig nykomling. Alla dessa tre lärosäten är privata högskolor. En mera fullständig redogörelse borde även ha behandlat de många statliga universiteten, som arbetar under delvis andra villkor.
Den amerikanska juristutbildningen bygger på andra grundvalar än den svenska. Med hänsyn till ursprung och målsättning går en skiljelinje mellan anglosachsisk tradition samt kontinental och nordisk tradition.1 De amerikanska law schools har tillkommit på privat initiativ, deras uppgift har varit att utbilda praktiserande jurister. Enligt kontinental och nordisk tradition åter är juristundervisningen en angelägenhet för statsmakten, de juridiska fakulteternas främsta uppgift är att utbilda tjänstemän. I Förenta Staterna var till en början de juridiska lärosätena enbart privata högskolor, men efter hand har statsuniversiteten fått allt större betydelse.
Den juridiska utbildningen avser enligt Harvards studiehandbok att förbereda den studerande för juridisk praktik i de delar av världen, där rättssystemet bygger på common law. (»The School seeks as its primary purpose to prepare for the practice of legal profession wherever the common law prevails.») I andra hand nämnes uppgifterna att utbilda lärare i juridik och att bedriva vetenskaplig forskning. Det yngre och radikalare Chicago har utvidgat det gamla programmet.
Syftet med de juridiska studierna anges vara icke enbart att utbilda praktiserande jurister utan även att förbereda för tjänster i domstolsväsendet, i lagstiftningsarbetet och i förvaltningen.
Studietiden är kortare än i Sverige. Juridisk examen, Bachelor of Laws (LL. B.) avlägges efter sex (i Harvard sju) terminer eller tre år. För att förkorta studietiden har man nu efter kriget som en tillfällig åtgärd infört en extra sommartermin, vilket gör det möjligt att hinna med examen på två år. Den korta studietiden skulle icke vara tillräcklig, om inte den amerikanske studenten hade en god underbyggnad. Innan han kommer till law school, har han gått fyra år vid college och förvärvat Bachelor of Arts (A. B.) eller Bachelor of Science (S. B.), examina som ungefär motsvarar vår svenska filosofie kandidatexamen men som ger en bredare utbildning Det kräves icke att college-examen avsett vissa ämnen. Det framhålles dock som önskvärt, att huvudvikten lagts på samhällsvetenskaperna, på litteraturhistoria och filosofi och att den studerande också inhämtat elementära kunskaper i de naturvetenskapliga ämnena.
Examen från en law school ger icke i och för sig behörighet att praktisera. Den unge juristen skall inskrivas som »member of the bar» i den delstat, där han tänker att utöva sin verksamhet. Vanligen kräves en särskild examen inför en statlig myndighet, som syftar till att kontrollera att den prövande icke är främmande för delstatens särskilda lagstiftning. För en jurist från en ansedd law school torde förberedelserna till denna examen dock knappast taga mer än ett halvår i anspråk.
Hos oss utgör den juridiska studieplanen en helgjuten enhet. De olika ämnena kompletterar varandra och följer i en ordning som bestämmes av deras inbördes sammanhang. Den svenske studenten rör sig först något år i rättens periferi, innan han griper sig an med studiet av civilrätten och andra centrala ämnen. I Amerika kastas man omedelbart in medias res. Vid Harvard omfattar studieplanen för det första läsåret: Agency, Contracts, Criminal Law, Judicial Remedies, Property och Torts. Vid Yale rekommenderas nybörjaren i huvudsak samma ämnen som vid Harvard. Vid Chicago tillämpas dock delvis en annan ordning. Vid sidan av sådana centrala ämnen som Torts, Contracts, Civil Procedure, Agency och Property förekommer en kurs i the Elements of Law, som har ungefär samma omfattning och innehåll som vår propedeutiska kurs jämte ämnet encyklopedi. Därutöver upptar studieplanen en kurs Legal Research. Denna kurs, som utgör ett intressant pedagogiskt experiment, skall jag senare närmare beskriva.
Under andra och tredje året fortsätter serien av olika ämnen utan att följa någon sträng systematisk ordning.
Vid Yale råder fullständig valfrihet mellan ämnena och en student, som specialiserar sig på handelsrättsliga ämnen, kan sålunda helt utesluta fastighetsrätten. Också i Harvard har den studerande en avsevärd valfrihet, endast det första årets kurser är obligatoriska. Chicago
tillämpar däremot ett annat system. Man tillåter icke studenterna att gå förbi de centrala ämnena. Omkring tre fjärdedelar av kurserna är obligatoriska och måste tagas i föreskriven ordning.
I Sverige betyder studentexamen en genomgripande förändring. Från skolans bundna ordning går studenten till de fria akademiska studierna. Han tvingas icke att bevista ett visst antal undervisningstimmar, utan får under eget ansvar bedriva studierna i den takt han anser lämplig. I Amerika däremot går studenten från cn skola till en annan. Även om han har valfrihet mellan de olika ämnena, är han skyldig att varje termin följa ett visst antal kurser. Minimum är som regel elva eller tolv veckotimmars undervisning, vilket betyder att studenten följer tre eller fyra kurser samtidigt. Deltagandet i undervisningen är obligatoriskt. I viss utsträckning må likväl veckotimmar på klassrummet utbytas mot självständigt hemarbete. Tentamen i ämnet avlägges omedelbart efter kursens slut. Att gå om en kurs eller att tentera om ett ämne är icke tillåtet annat än i undantagsfall.
Varje ämne representerar ett antal betygsenheter, som motsvarar det antal veckotimmar under en termin, som anslagits till undervisningen i ämnet. Ett ämne med tre timmars undervisning i veckan ger således tre betygsenheter. Examen erhålles sedan den studerande uppnått det föreskrivna antalet betygsenheter under förutsättning att hans betyg i de olika enheterna ligger något över godkänd. Betygsskalan går från 0—100, varvid för godkänd kräves lägst 55 poäng. För att få en examen vid Yale kräves sålunda 78 enheter eller i genomsnitt 13 veckotimmar under sex terminer, för vilka enheter medelbetyget skall vara lägst 65.
De bästa studenterna erhåller ett särskilt slutbetyg. I Harvard utdelas sålunda examina cum laude, magna cum laude eller summa cum laude. I Chicago liksom vid en del andra universitet har man ett annat sätt att utmärka de duktigaste. Den som avlagt examen med utmärkt goda vitsord utnämnes till Doctor of Law (J. D.), en titel som icke skall förblandas med den egentliga doktorstiteln, vanligen kallad Doctor of Jurisprudence (J. S. D.), som förvärvas av den som författat en doktorsavhandling.
I Amerika gör man icke liksom hos oss anspråk på att undervisningen skall vara av vetenskaplig karaktär. Den amerikanska juristutbildningen avser i främsta rummet att lära den studerande ett kvalificerat hantverk. Han skall lära sig att som praktiserande jurist handha rättens maskineri. Bekryteringen av lärarkrafter sker också efter andra normer än här hemma. En professor väljes icke främst på grund av sina vetenskapliga förtjänster, även om vetenskaplig produktion räknas som en merit. Viktigare är att läraren är en god pedagog. Inte ens vid Harvard, som är ett vetenskapligt centrum, kräves vetenskaplig utbildning. Omkring en tredjedel av professorerna är valda bland män, som meriterat sig enbart genom tidigare praktisk tjänstgöring och som valts uteslutande med tanke på sitt pedagogiska handlag.
Det viktigaste ledet i undervisningen är studiet av rättsfall, vilket är naturligt med hänsyn till syftet att utbilda praktiserande jurister. Som K. N. LLEWELLYN framhåller måste studenten drillas i tekniken att handha rättsfall. Han måste lära sig precision och förmågan att handha ett givet material. Ett annat skäl varför rättsfallsstudiet dominerar är att lagstiftningen i Amerika icke täcker lika stora områden som hos oss. Den speciella lagstiftningen i de olika delstaterna kan icke heller bli föremål för större intresse vid läroanstalter, som utbildar jurister för hela landet. En student vid Yale, som skall utöva sin praktik i New York, har knappast någon anledning att lära sig lagstiftningen i Connecticut, inom vilken stat Yale är beläget. Det är viktigare att studera common law, som åtminstone i sina huvuddrag är likartad i de olika staterna. Uppgiften blir — för att citera Harvards studiehandbok — »to train lawyers in the spirit of the common legal heritage of English-speaking peoples».
Som läroböcker användes främst s. k. case-books, vilka väsentligen utgöres av systematiska samlingar av domsreferat. Undervisningen går vanligen till så, att studenterna ålägges att förbereda sig genom att läsa igenom en serie rättsfall. Någon i klassen får i uppgift att ge ett kort referat av det första rättsfallet. Sedan utspinner sig under professorns ledning en diskussion. Det råder otvungen kontakt mellan lärare och lärjungar och studenterna tvekar icke att begära upplysningar om oklara punkter. När rättsfallet är slutdiskuterat, övergår man till nästa rättsfall, som behandlas på samma sätt. Många lärare låter undervisningen bestå endast i diskussioner kring de olika rättsfallen, men den lärare som behärskar sitt ämne söker gärna att draga paralleller mellan olika rättsfall och att i korta sammanfattningar ange huvudlinjerna i praxis.
Studenterna skolas att framträda inför rätta genom att uppföra fingerade rättegångar s. k. moot court cases. Deltagandet i sådana rättegångar ligger utanför studieplanen och är ett frivilligt arbete, men det torde knappast vara någon som helt försummar denna form av utbildning. Studenternas uppgift är främst att plädera för käranden och svaranden. Som ordförande i rätten tjänstgör i allmänhet en äldre jurist. Arrangemangen var vid en rättegång som jag bevistade i Yale mycket verklighetstrogna. Rättens ordförande var iförd sin svarta sidenkappa, och juryn, som skulle bestå av lekmän, hade valts bland den talrika åhörarskaran av anhöriga och släktingar och folk från staden, som kommit dit för att få ett trevligt gratisnöje. Särskilt i Harvard tillmätes de fingerade rättegångarna stor betydelse. Studenterna är organiserade i klubbar, mellan vilka tävlingar anordnas. Att få deltaga i den årliga sluttävlingen och uppvakta i ett moot case inför en domstol sammansatt av framstående domare är en stor utmärkelse.
Arbete med lämnande av kostnadsfri rättshjälp ingår ofta som ett led
i utbildningen. Harvards universitet har sålunda en egen rättshjälpsanstalt, där en mindre grupp utvalda studenter håller mottagningar för allmänheten och under ledning av en äldre erfaren jurist sköter anförtrodda uppdrag.
Trots sin praktiska inriktning erbjuder de amerikanska law schools sina studenter även tillfällen till högt kvalificerat teoretiskt arbete. Det bästa exemplet är de Law Reviews, som utges av alla förnämligare law schools. Dessa Law Reviews, av vilka I. ex. Harvard Law Review, Yale Law Journal och Columbia Law Review tillhör världens förnämsta vetenskapliga facktidskrifter, är redigerade och utgivna av ett studentutskott. Vanligen består en Law Review av två avdelningar, en avdelning med uppsatser och en avdelning med notiser. Till uppsatsavdelningen får man bidrag från fakultetens lärare och andra äldre jurister. Studenterna sköter redaktionsarbetet och granskar inkomna manuskript. Givetvis ger lärarna redaktörerna råd och anvisningar, men det slutliga avgörandet, huruvida en artikel skall tagas in eller inte, vilar på redaktionskommittén. I Yale berättades det, att studenterna vid ett tillfälle hade refuserat en av professorernas manuskript. Notisavdelningen författas av redaktörerna själva och består av kommenterade redogörelser för nyligen publicerade rättsfall. En viktig uppgift för redaktionskommittén är att ur de många rättsfallssamlingarna utvälja fall av allmänt intresse.
De amerikanska law schools är icke strängt bundna av fastställda former. Utrymme finnes för experiment med nya undervisningsformer och med nya kursplaner. Ett intressant experiment är en kurs i Legal Research vid Chicago Law School, som startades för något år sedan. Denna kurs som sträcker sig över det första läsåret och som upptar omkring en femtedel av studietiden är en propedeutisk kurs, men en kurs av helt annat slag än vår propedeutiska kurs. Kursen är ett försök att ge alla studenter en liknande övning som tillkommer det fåtal som uttages för law review arbetet.
Kursen är uppdelad på tre perioder. Under den första perioden förelägges två uppgifter. Den ena är att sammanfatta innehållet i en rättsvetenskaplig uppsats och avser främst en övning i konsten att läsaen juridisk framställning. Referatet får icke vara längre än som svarar mot 1/10 av den förelagda texten, det måste följa författarens ordningsföljd och betona det väsentliga. Den andra uppgiften är likartad. Den avser en översikt över en serie förelagda rättsfall rörande en specialfråga. Det är icke meningen att studenterna skall uttrycka några självständiga synpunkter utan uppgiften är rent refererande. Det väsentliga är fortfarande att lära sig läsa, men samtidigt blir uppgiften en övning i konsten att återge ett rättsligt material. Under den andra perioden får studenten sig förelagt ett fingerat rättsfall, om vilket han skall skriva en uppsats av ungefär likartad typ som våra seminarieuppsatser. Den tredje perioden ägnas åt huvuduppgiften, vilken är att skriva en uppsats efter mönstret av en vetenskaplig tidskriftsartikel.
Uppgiften är, som man erkänner, egentligen för svår, men den ger studenten tillfälle att pröva sina krafter. Avsiktligt söker man att välja ämnen med politiska och sociala aspekter, som tvingar artikelförfattaren att taga hänsyn även till andra källor än de rent juridiska. 1946 års kurs hade man sålunda givit sådana ämnen som »fackföreningarna och småföretagarna» och »giltigheten av avtalsvillkor, som avser att utestänga rasminoriteter». Den sista arbetsuppgiften är att skriva en tidningsledare om samma ämne som den vetenskapliga artikeln.
För handledningen av denna kurs i Legal Research, som hade någo töver 100 deltagare, hade man anställt tre särskilda lärare och avsåg att anställa ytterligare två. Undervisningen bedrevs individuellt, endast några få gånger träffades kursdeltagarna till gemensamma lektioner. Huvudvikten låg vid privata samtal. Lärarna granskade och rättade utkast till de olika uppgifterna, vilka sedan slutligt utarbetades.
En viktig reform representerar försöken att sammansmälta college och juristutbildningen. En radikal lösning har genomförts vid Chicago Law School. Även vid Harvard har man prövat ett kombinerat »college law program». Enligt Chicago-fakultetens dekanus WILISER G. KATZ har man vid juristutbildningen icke tillräckligt beaktat, att rättssystemet genom lagstifting underkastas snabba förändringar. Man bör lära studenterna att förstå de drivande krafterna i utvecklingen. Kursplanerna bör lägga större vikt vid teoretiska och filosofiska ämnen i syfte att belysa rättens natur och funktion och rättens betydelse som ett socialpolitiskt instrument. Det är också väsentligt, att juristen har grundliga insikter i samhällets ekonomiska struktur.
Den vanliga studieordningen tillgodoser enligt Katz icke synpunkten av en fördjupad samhällsvetenskaplig orientering. Visserligen läser man under college-åren nationalekonomi och andra samhällsvetenskapliga ämnen, men detta studium är till föga nytta, om studenterna icke förstår att tillämpa sina kunskaper, när de sedan övergår till att läsa juridik, utan ofta i stället betraktar college-studierna som ett »working off their culture».
Vid Chicago Law School infördes för omkring tio år sedan vid sidan av den vanliga treårskursen en särskild fyraårskurs. Till fyraårskursen intages studenter redan efter två års college i stället för som eljest efter fyra års collegestudier. Sammanlagda studietiden förkortas därigenom från sju till sex år. Studenterna på fyraårskursen har en serie ämnen, som icke upptages i den treåriga kursplanen. Under det första året vid law school förekommer en kurs i socialpsykologi kallad Law and the Nature of Man samt en kurs i engelsk rättshistoria, under det andra året kurser i familjens sociologi, i bokföring och i nationalekonomi samt under tredje året kurser i amerikansk rättshistoria och i rättsfilosofi, allt ämnen som inte läses av treårsjuristerna. Det sista
året har samma schema både för treårskursen och fyraårskursen, nämligen en serie kurser avseende att belysa sambandet mellan rättsordningen och samhällets ekonomiska struktur.
Harvards kombinerade »college-law program», som infördes 1940, innebär icke lika stora avvikelser från den normala studieplanen. Studenterna slutar de egentliga college-studierna efter tre år. Under det fjärde året från studiernas början följer den studerande första årskursen vid law school, under det femte året andra årskursen. Det sjätte och sjunde året delas ungefär lika mellan vissa college-kurser och de juridiska kurserna. Praktiskt innebär detta program, att vad som skulle ha varit det sista college-årets kurser flyttats fram i tiden för att läsas parallellt med de avslutande juridiska kurserna.
Tiden borde snart vara inne för en reform av den svenska juristutbildningen. Den juridiska examensstadgan, som i det väsentliga kvarstår oförändrad sedan 1904, är nu föråldrad. Från Amerika borde vi kunna hämta flera värdefulla uppslag. Sannolikt vore det effektivare ur studie synpunkt att ersätta vår fria ordning med en mera skolmässig studieordning. Man kan även mena, att vi borde uppge kravet på en fullständig översikt över rättssystemet och i stället medge en viss valfrihet mellan vissa ämnen. Det är värdefullare, att studenterna lär sig att behärska den juridiska tekniken än att de har en ytlig kunskap om ett stort lagmaterial. Det svenska systemet träffas också av samma anmärkning som det amerikanska. Kursplanerna tillgodoser icke synpunkten av en grundlig samhällsvetenskaplig orientering.