NÅGRA SPÖRSMÅL RÖRANDE VATTENLAGENS BESTÄMMELSER TILL INTECKNINGSHAVARES SKYDD.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET OLOF RIBEN.

 

Då sökande till ett företag enligt vattenlagen (VL) har att utgiva ersättning i penningar för annan tillhörig vattenkraft eller för skada eller intrång å annans fasta egendom, skall jämlikt 9 kap. 54 § andra stycket nämnda lag ersättningen i vissa fall — i stället för att utbetalas direkt till vederbörande fastighetsägare — nedsättas hos KB. Detta är förhållandet, om jämlikt stadgandena i 59 eller 60 § samma kap. uppsägning skall ske eller om den fastighet, till vilken vattenkraften hör eller som skadas, är besvärad av inteckning för fordran eller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling. Skall ej uppsägning ske och prövas förlusten av vattenkraft eller skadan eller intrånget vara väsentligen utan betydelse för fordringsägarens säkerhet, erfordras dock ej nedsättning. I samband med att ersättningen bestämmes skall, enligt tredje stycket av 9 kap. 54 §, givas till känna, om och i vilken mån nedsättning skall ske.
    Uppställer man frågan, till vilken tidpunkt granskningen av inteckningsförhållandena¹ skall hänföras — uppsägningsfallen lämnas här å sido — torde denna fråga redan på grundval av den senast citerade bestämmelsen kunna besvaras sålunda, att det är förhållandena vid tiden för ersättningens fastställande (av vattendomstol eller synemän) som äro avgörande. Bestämmelsens ordalydelse utesluter måhända i och för sig icke, att vederbörande myndighet — när den fastställer ersättning för annan skada² än sådan som under alla förhållanden måste vara väsentligen utan betydelse för eventuella fordringsägares säkerhet — skulle kunna inskränka sig till att föreskriva att, om fastigheten, då ersättningen skall gäldas, är besvärad av inteckning för fordran eller kan i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, nedsättning av ersättningen skall äga rum. Den naturligaste tolkningen är

 

¹ Till inteckningsförhållandena med avseende å en viss fastighet räknas här liksom i det följande även frågan, huruvida fastigheten kan i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling.

² Under skada inbegripes här liksom i det följande även intrång samt förlust av vattenkraft.

dock, att myndigheten konkret skall angiva, vilka ersättningsbelopp som skola nedsättas.¹ Detta förutsätter tydligen, att granskningen av inteckningsförhållandena hänför sig till tiden för ersättningens fastställande. Att lagens mening är den nu angivna bestyrkes ytterligare av en jämförelse med bestämmelserna i 9 kap. 9 §.
    Med utgångspunkt från att frågan om den tidpunkt, till vilken granskningen av inteckningsförhållandena skall hänföras, bör besvaras i enlighet med vad ovan anförts skall i det följande uppmärksamheten fästas på några situationer, där det åtminstone för ett teoretiskt betraktelsesätt förefaller som om fastighetskreditens intressen icke bliva med gällande bestämmelser tillbörligen tillgodosedda.
    Man tänke sig till en början det fall, att en fastighet, som lider betydande skada genom ett visst företag, vid tiden för ersättningens fastställande är gravationsfri men innan ersättningen utbetalas blir intecknad för ett belopp, som kanske närmar sig fastighetens värde i oskadat skick.² Då avsevärd tid — i regel dock högst fem år — kan förflyta mellan ersättningens fastställande och utbetalande (se 9 kap. 66 § och 11 kap. 63 §),³ är fallet ingalunda opraktiskt. Är det vid

 

¹ Ett stöd för denna tolkning kan också hämtas ur sedermera justitierådet N. GÄRDES (otryckta) promemoria för föredragning i lagrådet av vissa delar av 1917 års förslag till vattenlag, i vilket stadgandena om nedsättning i huvudsak erhöllo sin slutliga utformning. Sedan det konstaterats, att utdömd ersättning kan gäldas antingen genom nedsättning eller genom utbetalning till vederbörande sakägare, heter det där: »I vilka fall det ena eller andra betalningssättet skall komma till användning avgöres icke av parten utan såsom framgår av sista st. i 54 § av domstolen efter de i lagen härom givna bestämmelserna.» — Det må anmärkas, att bestämmelser om nedsättning förekommo även i den äldre vattenrättslagstiftningen, nämligen i 65 och 67 §§ av 1879 års dikningslag (däremot ej i 1880 års vattenrättsförordning). Enligt 65 § skulle, vid inlösen av vattenverk, lösen såväl för detta som för annan fast egendom, som i samband därmed skulle avträdas, nedsättas hos KB. Föreskriften härom har i VL sin motsvarighet i 9 kap. 54 § första stycket. Dikningslagens 67 § innehöll följande stadgande: »Skall i andra fall, än i 65 § sägs, ersättning gäldas för skada eller intrång, som någon tillskyndas genom företag, vilket enligt denna lag tillåtet är; då må ej någon åtgärd till rubbning av vattenverk vidtagas eller arbete å annans mark eller eljest till förfång för annan verkställas, innan den ersättning, som därför utgå bör, blivit till ersättningstagaren gulden eller, där fråga är om ersättning för skada å vattenverk, som är medinteckning besvärat, hos konungens befallningshavande i ränteriet nedsatt.» Bestämmelsen om nedsättning av ersättning för skada å vattenverk kan sägas utgöra förebilden till andra stycket av 9 kap. 54 § VL. Föreskriften i tredje stycket av samma § har ingen motsvarighet i dikningslagen. Det citerade stadgandet i 67 § torde med hänsyn därtill få anses ha inneburit, att granskningen av inteckningsförhållandena skulle åvila sökanden samt hänföra sig till tidpunkten för ersättningens gäldande.² Om de vid tiden för ersättningens fastställande föreliggande inteckningsförhållandena föranleda föreskrift om nedsättning, kommer givetvis ersättningen, den mån den därtill förslår, även innehavare av sådan inteckning till godo, som sökes efter fastställandet men före nedsättningen (jfr föreskriften i 9 kap. 57 § om ingivande av gravationsbevis).³ Den i 9 kap. 66 § andra stycket angivna femårsfristen skall räknas från detersättningens belopp blivit fastställt genom utslag, som vunnit laga kraft. Överdomstolarna torde emellertid icke ex officio införskaffa upplysning om inteckningsförhållanden annat än då så erfordras med hänsyn till att lägre rätts beslut i någon ersättningsfråga finnes böra ändras. Motsvarande gäller vattendomstolarna i fråga om prövning av överklagade syneförrättningar. Den tid, som förflyter från granskningen av inteckningsförhållandena till dess utbetalning av ersätt-

angivna förhållanden verkligen tillfredsställande, att ersättningen utbetalas direkt till fastighetsägaren? Möjligen kan man vilja göra gällande, att kreditgivaren genom kungörelse rörande ansökningen om tillstånd till det ifrågavarande företaget och genom publiciteten omkring det följande rättsliga förfarandet bör ha gjorts uppmärksam på vad som var i görningen och att han därför haft anledning att, innan han godtog inteckningssäkerheten, undersöka om och i vilken mån fastigheten skulle komma att skadas. I själva verket har man nog också fullt fog för antagandet att, om en fastighet genom ett till utförande medgivet företag skadas i så hög grad att kreditvärdigheten blir märkbart nedsatt, detta förhållande i regel är — eller i tid blir — känt för den, till vilken fastighetsägaren vänder sig med begäran om lån mot säkerhet av inteckning. Att låta inteckningshavares rättsställning bestämmas av ett sådant antagande synes emellertid vara en smula lättvindigt och föga överensstämmande med den formella stränghet, som eljest kännetecknar inteckningsrätten. Om ogynnsamma tillfälligheter spela in, kan resultatet otvivelaktigt bliva en allvarlig rättsförlust för innehavare av inteckning, som sökts efter det ersättningen fastställdes. Gentemot den, som till äventyrs vill lägga särskild vikt på det i VL stadgade kungörelseförfarandet, kan det f. ö. framhållas, att ansökan om tillstånd till företag, som avses i nämnda lag, stundom kan behandlas utan kungörelse (se 11 kap. 61 § andra stycket och 10 kap. 38 § andra stycket); i vissa fall kan fråga om sådant tillstånd t. o. m. anhängiggöras genom stämning (se t. ex. 11 kap. 17 § 28:de punkten angående talan, utan samband med ansökningsmål, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans fastighet).
    Vill man överväga en lagändring i syfte att komma till rätta med ett fall, sådant som det nu diskuterade, ligger det närmast till hands att undersöka den ovan antydda utvägen att — om icke vederbörande myndighet vid ersättningens bestämmande anser sig kunna fastslå, att skadan under alla förhållanden måste vara väsentligen utan betydelse för eventuella fordringsägares säkerhet och att alltså nedsättning ej behöver ifrågakomma — låta frågan om nedsättning bliva beroende av inteckningsförhållandena vid den tid då ersättningen gäldas. En dylik lösning förutsätter tydligen, att man överlåter åt sökanden att på eget ansvar undersöka inteckningsförhållandena, d. v. s. att utröna, huruvida fastigheten är besvärad av inteckning för fordran eller kan i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, i vilket fall nedsättning skall äga rum. Att ålägga sökanden detta ansvar synes icke behöva möta några betänkligheter i de mycket vanliga fall, då sökanden är ett större industriföretag, en kommun eller annat sådant rättssubjekt, på vilket man skäligen kan ställa den fordran, att juridiskt biträde skall anlitas för ändamålet. Då så icke är förhållandet, synes det däremot knappast

 

ningen senast skall ske, kan sålunda till följd av ersättningsfrågans prövning i flera instanser — även om tid för ersättningens gäldande icke blivit »genom avtal eller eljest i laga ordning» särskilt bestämd — komma att utsträckas över fem år.

kunna försvaras att låta sökanden på eget ansvar avgöra, huruvidamed hänsyn till inteckningsförhållandena nedsättning bör äga rum.¹Redan av detta skäl kan den här skisserade ordningen för prövning avfrågan, huruvida nedsättning skall äga rum, åtminstone icke generelltanbefallas såsom lämplig.
    Emellertid begränsar man problemet för snävt, om man endast undersöker möjligheterna att utsträcka det skydd, VL bereder inteckningshavare, till innehavare av inteckning, som sökes efter ersättningens fastställande men före dess gäldande. Skyddet är i själva verketofullständigt så länge det icke omfattar även innehavare av inteckning,som sökes efter ersättningens gäldande men innan företaget genomföres — först i och med genomförandet kommer ju den belastning å fastigheten, som tillståndet till företaget utgör, till synligt uttryck. Detmå i detta sammanhang anmärkas, att en sökande visserligen i regelknappast har någon anledning att betala utdömda ersättningar förränomedelbart innan företaget skall genomföras men att den i 9 kap.66 § andra stycket stadgade femårsfristen i vissa fall framtvingar ensådan betalning i förtid. Frågan om den ställning, som tillkommer innehavaren av en under mellantiden sökt inteckning, saknar såledesicke praktiskt intresse.²
    Av det anförda framgår, att en ändring av 9 kap. 54 § därhän, attinteckningsförhållandena vid tiden för ersättningens gäldande skullebliva bestämmande för huruvida nedsättning av ersättningen skulle äga

 

¹ Av den i not 1 s. 575 lämnade redogörelsen framgår, att i det speciella fall, då enligt dikningslagen frågan, huruvida nedsättning skulle äga rum, var beroende avinteckningsförhållandena (67 §), sökanden hade att på eget ansvar undersöka dessa samt bedöma, huruvida nedsättning erfordrades. Uppgiften var dock så till vida enklare än enligt VL, som nedsättning skulle ske endast om det vattenverk, som ersättningen avsåg, var med inteckning besvärat. Sökanden behövde således icke bekymra sig om huruvida vattenverket kunde häfta för någon ointecknad köpeskillingsfordran. Oavsett detta kan det väl sägas, att någon större betydelse icke numera — då till följd av ändrad lagstiftning och livligare vattenbyggnadsverksamhet nedsättning av ersättningsbelopp ifrågakommer i ofantligt mycket större utsträckning än på dikningslagens tid — bör tillmätas nämnda lags ståndpunkt till förevarande spörsmål. — Även de i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar, §§ 20 och 21, meddelade bestämmelserna till fordringsägares skydd innebära, att ersättningsgivaren (väghållaren) på egen risk skall avgöra, huruvida ersättningen behöver nedsättas. Då sådan vägrätt, som avses i nämnda lag, endast kan förvärvas av kronan och av vissa kommuner (städer och stadsliknande samhällen), har den omständigheten, att det ersättningsgivaren sålunda ålagda ansvaret nödvändiggör anlitande av juridisk sakkunskap, icke behövt ingiva lagstiftaren några betänkligheter. Det må emellertid påpekas, att det enligt ifrågavarande bestämmelser åligger väghållaren icke blott att undersöka inteckningsförhållandena med avseende å den fastighet, från vilken mark tagits i anspråk med vägrätt, utan även att bedöma intrångets betydelse för eventuella inteckningshavares eller köpeskillingsborgenärers rätt: nedsättning skall enligt 20 § ske endast om fastigheten genom vägrätten undergått sådan minskning i värde, att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade då marken togs i anspråk.² Någon andel i den guldna ersättningen kan aldrig tillkomma en sådan inteckningshavare, ej ens om ersättningen guldits genom nedsättning samt inteckningen sökts innan fördelning av beloppet ägt rum. Fördelningen sker nämligen med hänsyn till de inteckningsförhållanden som rådde vid tiden för nedsättningen (jfr not 2 s. 575). 

37—477004. Svensk Juristtidning 1947.

rum — en ändring som i och för sig möter betänkligheter med hänsyn till det ansvar som därigenom skulle åläggas sökanden — icke skulle vara tillräcklig för att under alla förhållanden förebygga oförskyllda rättsförluster för inteckningshavare. Ett sådant resultat torde man i själva verket endast kunna uppnå på ett sätt, nämligen genom att —med bibehållande av nuvarande föreskrifter om nedsättning — stadga att, då ersättning fastställes för genom företag enligt VL uppkommande skada å fastighet samt skadan icke finnes vara väsentligen utan betydelse för eventuella fordringsägares säkerhet, anmälan om tillståndet skall göras till inskrivningsdomaren och av denne behandlas på samma sätt som bevis angående verkställd utmätning av fast egendom (jfr 2 kap. 34 § tredje stycket). En sådan anmälan skulle inflyta i gravationsbevis och göra eventuella kreditgivare uppmärksamma på den belastning å fastigheten — närmast att beteckna såsom ett servitut — som det meddelade tillståndet utgjorde, oavsett huruvida det redan tagits i anspråk eller icke. Eventuellt kan man tänka sig att, sedan företaget fullbordats eller tillståndet förfallit, anmälan även härom skulle göras till inskrivningsdomaren och att därefter anteckning om tillståndet icke vidare skulle upptagas i gravationsbevis.
    En lagändring i nu antydd riktning skulle under alla omständigheter medföra åtskilligt extra arbete för vattendomstolar och förrättningsmän och framför allt för inskrivningsdomarna. Det kan måhända ifrågasättas, om de reella olägenheterna av den nuvarande ordningen äro tillräckligt stora för att motivera en sådan ökning av olika myndigheters arbetsbörda. Avsikten med dessa anteckningar har endast varit att fästa uppmärksamheten på vad som åtminstone teoretiskt framstår såsom en lucka i lagen.
    VL innehåller ingen motsvarighet till stadgandet i 38 § andra stycket expropriationslagen, enligt vilket löseskillingen för fastighet, som exproprieras, icke till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar, får sättas lägre än till fulla värdet, även om ägaren mindre begärt.¹ I stället ha särskilda bestämmelser om rätt för fordringsägare att påkalla prövning av ersättningsbelopp upptagits i 9 kap. 73 § VL. Det heter där: »Förmenar innehavare av fordran, varför fast egendom på grund av inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, att ersättning för denna eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada och intrång å egendomen blivit för lågt beräknad, vare han, i den mån ersättningens belopp till följd av överenskommelse därom mellan ersättningsgivaren och egendomens ägare eller av annan anledning ej blivit prövat av domstol eller vid syneförrättning, berättigad att, där ej full betalning för hans fordran lämnas honom, äska, att ersättningen, såvitt på hans eller annan sådan fordringsägares rätt inverkar, varder av vattendomstolen bestämd.» Paragrafen innehåller därjämte en föreskrift om den tid, inom vilken sådan talan skall an-

 

¹ Jfr Å. HOLMBÄCK, Begränsade sakrätter till fast egendom vid expropriation, lösen enligt vattenlagen, återköp m. m., Uppsala 1925, kap. V (s. 206 ff).

hängiggöras. Denna tid är fixerad till sex månader efter det fördelning av ersättningen vunnit laga kraft eller, där ersättningen bestämts att utgå i kraft, efter den för kraftöverföringens början bestämda tidpunkten.
    Bestämmelserna i 9 kap. 73 § ha i vissa avseenden kommenterats av HOLMBÄCK i hans i nästföregående not omtalade arbete, s. 244—47. I det följande skola några ytterligare spörsmål beträffande lagrummets tolkning upptagas till behandling.
    Till en början finns det anledning att uppställa frågan, huruvida talerätt står inteckningshavare till buds i sådana fall, då fastighetsägaren fordrat högre ersättning än sökanden bjudit samt vattendomstol bestämt ersättningen i enlighet med fastighetsägarens yrkande.¹ Skulle avgörandet i ersättningsfrågan vara motiverat på sådant sätt, att det framgår, att vattendomstolen funnit ersättningen böra fastställas just till det av fastighetsägaren fordrade beloppet, är frågan lätt att besvara: givetvis finns det då icke utrymme för någon talan enligt 9 kap. 73 §. Skulle motiveringen däremot giva vid handen, att vattendomstolen antingen ansett visst belopp, högre än det fordrade, utgöra skälig ersättning men funnit sig förhindrad att gå utöver fastighetsägarens yrkande eller också allenast konstaterat, att det fordrade beloppet åtminstone icke var för högt — varmed man torde böra likställa det fall, att vattendomstolen utan motivering bestämt ersättningen till nämnda belopp — ligger saken annorlunda till. I dylika situationer kan man visserligen säga, att en prövning av ersättningens belopp ägt rum i det att vattendomstolen funnit högre ersättning än den av sökanden erbjudna böra utgå, men med hänsyn till grunden för ifrågavarande lagrum synes inteckningshavare likväl böra ha rätt att föra sådan talan som där avses.²

 

¹ Det följande resonemanget utgår från att vattendomstol vid prövning av ersättningsfrågor icke äger gå utöver vederbörande sakägares yrkande i vidare mån än bestämmelserna i 11 kap. 60 § VL föranleda. Det förutsättes m. a. o., att den grundsats, som kommit till uttryck i den i 38 § första stycket expropriationslagen fastslagna regeln, att expropriationsersättning icke får bestämmas högre än den exproprierandes motpart begärt, med nyss antydda modifikationer gäller även för ersättningsfrågors behandling vid vattendomstol. För sådana frågors behandling vid syneförrättning torde principen däremot vara den, att synemännen skola bestämma ersättningar för uppkommande skada oberoende av framställda yrkanden, med undantag allenast för det fall att särskild överenskommelse träffats i närmare föreskriven ordning (se 10 kap. 18, 21, 57 och 64 §§ VL). Det i texten behandlade spörsmålet lärer sålunda icke ha någon motsvarighet beträffande ersättningar, fastställda av synemän.² För bestämmelserna i 9 kap. 73 § VL har 69 § tredje stycket dikningslagen tjänat såsom förebild. Detta stadgande — vilket, enligt vad paragrafens två första stycken ge vid handen, avser lösen för fast egendom samt ersättning för skada å vattenverk, som blivit jämlikt 65 § resp. 67 § nedsatt hos KB (jfr not 1 s. 575) — lyder sålunda: »Är ej lösens eller ersättningens belopp av rätten prövat och fastställt, och förmenar innehavare av fordran, varför egendomen häftar, att värdet blivit för lågt beräknat, vare han berättigad att, där ej full betalning för hans fordran honom lämnas, äska att värdet, så vitt på hans eller annan sådan fordringsägares rätt inverkar, varder av rätten bestämt.» Jämfört med 9 kap. 73 § VL gav det anförda stadgandet så till vida större utrymme åt talan av inteckningshavare, som endast rättens prövning och fastställelse av lösens resp. ersättningens belopp avskar möjligheten till sådan talan. Synemännens beslut i frågan hade sålunda

    Om man sålunda utgår från att inteckningshavare i de nu diskuterade fallen har talerätt enligt 9 kap. 73 §, kan det beträffande en särskild grupp av dessa fall möjligen synas tveksamt, huruvida icke vattendomstolen vid prövning av inteckningshavarens talan är i viss mån bunden av det tidigare avgörandet i ersättningsfrågan. Spörsmålet gäller, närmare bestämt, sådana fall — i praktiken sällsynta — där vattendomstolen framlagt en ersättningsberäkning, resulterande i en högre ersättning än den fordrade, men funnit sig förhindrad att gå utöver fastighetsägarens yrkande. Är vattendomstolen i dylika fall vid prövning av inteckningshavarens talan bunden av den tidigare ersättningsberäkningen? Spörsmålet synes böra besvaras nekande och vattendomstolen sålunda principiellt sett vara oförhindrad att bestämma ersättningen högre eller lägre än enligt den tidigare beräkningen. Det torde nämligen icke finnas något skäl att här, i strid mot vad som är allmänt vedertaget, anse rättskraften — med den betydelse man beträffande ersättningsfrågor i ansökningsmål kan inlägga i detta ord (jfr 2 kap. 24 § första stycket) — omfatta icke blott domslutet, d. v. s. i detta fall fixeringen av ersättningsbeloppet, utan även ett led i domsmotiveringen.
    Av större intresse, både teoretiskt och praktiskt, än de nu behandlade spörsmålen är den fråga rörande tolkningen av 9 kap. 73 §, som beröres i följande uttalande i GÄRDES promemoria (se not 1 s. 575):

 

ingen preklusorisk verkan. (Företag enligt dikningslagens tredje kapitel — och endast vid sådana kunde lösen eller ersättning, som skulle nedsättas enligt 65 § resp. 67 §, förekomma — skulle enligt 27 § andra stycket alltid behandlas vid syneförrättning, om ej alla sakägare blevo ense. Under domstols prövning kom saken endast om sökanden enligt 52 § — i anledning av missnöjesanmälan från annan sakägare eller för att själv klandra förrättningen — fullföljde sin talan genom stämning.) Beträffande domstolsprövningens preklusoriska verkan uppställer P.v. SETH i Studier öfver lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879, Jönköping 1896—97, s. 260, frågan, huruvida orden »är ej lösens belopp av rätten prövat och fastställt» avse endast det förhållandet att förundersökningen (syneförrättningen) blivit i ordinär väg dragen under domstols prövning, även om lösenfrågan ej varit särskilt föremål för domstolens prövning, eller om sådan särskild prövning erfordras för att inteckningshavarens rätt till talan skall vara avklippt. Författaren besvarar frågan i enlighet med det senare alternativet och åberopar till stöd härför bl. a. ett uttalande i lagberedningens motiv, där sådan talan som avses i ifrågavarande stadgande — såvitt angår lösen för avträdde gendom — karakteriseras med orden »inteckningshavares talan om högre lösen än den, varmed fastighetsägaren sig åtnöjt». De här i texten diskuterade fallen behandlas ej särskilt av v. S., men av hans allmänna resonemang att döma bör han ha ansett dessa fall tillhöra dem, då talerätt stod inteckningshavare öppen. Samma uppfattning om innebörden av 69 § tredje stycket dikningslagen synes kunna utläsas ur följande uttalande i GÄRDES promemoria (jfr not 1 s. 575): »Nämnda bestämmelse torde få anses innebära, att i det fall, då på grund av framställt yrkande ersättningens maximum redan en gång varit föremål för domstolens prövning, någon ny sådan icke får äga rum.» Det må i detta sammanhang slutligen anmärkas, att 9 kap. 73 § VL i sin tur i viss mån utgjort förebild för stadgandet i andra stycket av 21 § i 1943 års lag om allmänna vägar, där det talas om att ersättning för mark, som tagits i anspråk med vägrätt, »till följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol». De citerade orden måste givetvis i det i texten berörda hänseendet tolkas på samma sätt som motsvarande uttryck i VL.

    »För att förevarande § må anses tillämplig, torde det vara utan betydelse om överenskommelsen föreligger i form av ett medgivande i rättegången eller är ett eventuellt före rättegångens anhängiggörande ingånget avtal. Ett dylikt avtal grundlägger icke någon rätt framför äldre inteckningar i fastigheten. Så blir däremot förhållandet, då vattendomstolen på grundvalen av ett dylikt avtal tillerkänner sökanden motsvarande rättighet. Denna sistnämnda rättighet är sålunda till sin kvalitet en annan än den, som grundas å avtalet.»^1,2

 

    Om det citerade uttalandet får anses ge ett auktoritativt besked om innebörden av 9 kap. 73 §, kan alltså inteckningshavare föra talan enligt detta lagrum t. ex. i det fall, att vattendomstol meddelat tillstånd till dämning, som skadar den intecknade fastigheten, men — enär fastighetens ägare på grund av ett till förmån för någon sökandens fastighet gällande servitut med sämre rätt än inteckningen är skyldig att tåla dämningen — icke utdömt ersättning för skadan. Det kan därvid icke vara avsett, att den ersättning, som vattendomstolen bestämmer, skall kunna komma fordringsägare till godo endast i den mån den överstiger den gottgörelse, som må vara bestämd i servitutsavtalet. Om så vore, skulle ju talerätten i det angivna fallet icke innebära något verkligt skydd för fastighetskrediten. Meningen måste fastmer vara, att hela den ersättning, som vattendomstolen med tillämpning av VL:s regler finner skadan i och för sig motivera, skall kunna tagas i anspråk förfordringsägarnas förnöjande.

    Mot den tolkning av 9 kap. 73 §, som antydes i det ovan anförda uttalandet och som här närmare utvecklats, kan med ett visst fog invändas, att den icke stämmer så synnerligen väl med lagrummets ordalydelse. Inledningsorden »Förmenar innehavare av fordran — — —,
    att ersättning— — —blivit för lågt beräknad» passa sålunda mindre
    väl på det nyss berörda servitutsfallet, vilket kännetecknas av att vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till dämningen över huvud icke utlåtit sig om ersättning för skada å den intecknade fastigheten. Vidare har man i ett sådant fall ingen utgångspunkt för beräkning av den i paragrafens andra punkt bestämda tidsfristen för talans anhängiggörande. Emellertid är det påtagligt, att den ifrågavarande tolkningen är den enda, som tillgodoser fastighetskreditens berättigade krav. Man kan därför knappast på allvar tänka sig en annan tolkning.³ Frågan

 

¹ För den följande framställningen har jag tillgodogjort mig vissa synpunkter, som justitierådet Gärde haft vänligheten att utveckla vid ett samtal i frågan.

² Med avseende å tillämpningen av 21 § andra stycket i lagen om allmänna vägar (jfr not 2 s. 579, slutet) lärer den fråga, som berörts i det citerade uttalandet, knappast få praktisk aktualitet. Att kronan eller annan väghållare skulle framdraga en allmän väg över en viss fastighet med åberopande av en redan existerande, av väglagens bestämmelser oberoende rätt i sådant hänseende förefaller att vara en ganska verklighetsfrämmande tanke.³ Härmed är icke sagt, att talerätt för inteckningshavare i den utsträckning,som angivits i texten, från lagstiftarens synpunkt skulle vara en logiskt ofrånkomlig konsekvens därav, att VL saknar motsvarighet till stadgandet i 38 § andrastycket expropriationslagen. Teoretiskt kan man tänka sig att i sådana fall, då tillstånd enligt VL sökes till en åtgärd som ägaren av en berörd fastighet på grund av servitutsavtal är skyldig att tåla, skydda innehavare av eventuella fordringsinteckningar med bättre rätt än servitutet genom att giva dem tillfälle att utsöka sina fordringar innan ansökningsmålet avgöres (resp. innan synemännen med

om tidsfristen för talans anhängiggörande skall strax ägnas ytterligareu ppmärksamhet. Beträffande tolkningens anpassning till ordalagen i paragrafens första punkt må anmärkas att, då en fastighetsägare på grund av servitutsavtal är skyldig att tåla en åtgärd, vartill tillstånd meddelas enligt VL, och till följd härav någon ersättning för skada å fastigheten icke utdömes, servitutsavtalet — även om det angiver vederlaget för servitutsrätten — icke är att anse såsom en överenskommelse om ersättningens belopp i paragrafens mening. Med »ersättning» avses nämligen här, liksom i hela 9 kap., ersättning för skada genom utövning av (eller för egendom som tages i anspråk enligt) en i VL medgiven tvångsrätt. Inteckningshavares talerätt måste i det angivna fallet i stället grundas på att ersättningens belopp — och härvid är det fråga om ersättning för den tvångsrätt, som genom tillståndet träder i stället för den avtalade servitutsrätten — av annan anledning ej blivit prövat avden myndighet som meddelat tillståndet. Denna »andra anledning» är givetvis den, att fastighetsägaren är skyldig att, utan någon ersättning utöver det för servitutsrätten eventuellt avtalade vederlaget, tåla skadan.
    Det är tydligt, att en tillämpning av 9 kap. 73 § i sådana situationer som här diskuterats kan leda till att en sökande nödgas betala ersättning för samma skada två gånger.¹ I den mån så blir förhållandet gör den intecknade fastighetens ägare, som får den å fastigheten vilande skuldbördan nedsatt med det belopp som utbetalas till inteckningshavaren, en obehörig vinst på sökandens bekostnad. En av sökanden —vid allmän domstol — förd talan om gottgörelse härför bör ha utsikttill framgång.
    Det återstår att söka komma till rätta med frågan om eventuell tidsfrist för anhängiggörande av talan enligt 9 kap. 73 § i sådana fall, då på grund av ett bestående servitut ersättning icke utdömts för skada till följd av ett av vattendomstol eller synemän medgivet företag. En direkt tillämpning av stadgandet i paragrafens andra punkt är, såsom förut framhållits, i dessa fall icke möjlig. Vill man försöka en analo-

 

dela slutligt utlåtande). För detta ändamål skulle erfordras dels bestämmelser som hänförde sig till proceduren vid vattendomstolen (resp. inför synemännen) — av innehåll, i huvudsak, att sökanden skulle förete gravationsbevis å fastighet, medavseende å vilken servitutsrätt gjordes gällande, att innehavare av fordringsinteckning i sådan fastighet med bättre rätt än servitutet skulle erhålla underrättelse om ansökningen med föreläggande att, om han i anledning av ansökningen ville utsöka sin fordran, inom viss tid visa, att han inlett exekutivt förfarande, samt att, om sådant bevis företeddes, ansökningsmålet icke finge avgöras (resp. slutligt utlåtande icke av synemännen meddelas) förrän det visat sig, huruvida förfarandet ledde till servitutets bortfallande eller icke (jfr 123 § utsökningslagen) — dels ock ett stadgande om rätt för inteckningshavare att i här avsedda fall njuta betalning för sin fordran ändå att den ej är förfallen (jfr 31 § inteckningsförordningen). En sådan ordning skulle emellertid vara behäftad med åtskilliga praktiska olägenheter, främst risken för att inteckningshavare skulle stimuleras att i onödan tillgripa exekutiva åtgärder.¹ Enligt 21 § lagen om allmänna vägar kan en dylik dubbel betalningsskyldighet drabba väghållaren till följd av den rätt, som i första stycket tillerkännes inteckningshavare, att njuta ersättning av väghållaren för förlust, som kan ha tillskyndats honom genom att ersättningsbelopp utbetalats till fastighetsägaren i stället för att nedsättas (jfr not 1 s. 577, slutet).

gisk tillämpning av nämnda stadgande, kan man konstatera att, då lagstiftaren föreskrivit att tid för talans anhängiggörande skall räknas från det fördelning av ersättningen vunnit laga kraft, detta givetvis beror på att det genom fördelningen blir avgjort, hur mycket varje särskild inteckningshavare erhåller. Då i de här diskuterade fallen tillstånd till ett företag meddelas utan att någon ersättning för skada å den servitutsbelastade fastigheten utdömes, blir det redan genom vattendomstolens resp. synemännens beslut klart, att innehavare av eventuella fordringsinteckningar i fastigheten icke få något alls. Man kan därför vilja göra gällande, att inteckningshavare i sådana fall har att anhängiggöra sin talan inom den föreskrivna tiden — sex månader — efter det vattendomstolens resp. synemännens beslut vunnit laga kraft. Det synes dock knappast kunna försvaras att utan uttryckligt stöd av lag antaga en sådan begränsning av tiden för talans anhängiggörande.¹ Man lärer

 

¹ Vill man söka ett sakligt skäl för att i förevarande hänseende göra skillnad mellan de här diskuterade fallen och de fall då viss ersättning blivit fastställd samt nedsatt hos KB — på vilka sistnämnda 9 kap. 73 § enligt sin avfattning närmast tar sikte — kan man framhålla, att 9 kap. 70 § innehåller en bestämmelse om fordringsägares kallande till sammanträde för fördelning av nedsatt ersättning (resp. om kungörelse, då fordringsägare är okänd) men att inga föreskrifter finnas om underrättelse till inteckningshavare rörande beslut, varigenom tillstånd till visst företag meddelas utan att ersättning utdömes för uppkommande skada å den intecknade fastigheten. Det är emellertid tydligt, att detta argument skulle ha haft större tyngd, om icke kretsen av de fordringsägare, som enligt 9 kap. 70 § skola erhålla kallelse, varit begränsad till innehavare av fordran, som (underförstått: helt eller delvis) skall utgå ur ersättningen. Ur den synpunkt, som här anlägges, måste ifrågavarande begränsning anses som en svaghet i VL:s system avbestämmelser till inteckningshavares skydd. Varje inteckningshavare, vars fordran icke till fullo täckes av den bestämda ersättningen, kan ju, då förutsättningarnaför tillämpning av 9 kap. 73 § äro för handen, ha anledning att föra sådan talansom där avses; och detta gäller — om man bortser från sådana fall, då ersättningenutgör lösen för hela den intecknade fastigheten — oavsett huruvida han vill påstå, att en riktigt beräknad ersättning skulle ha helt eller delvis täckt hans fordran. Ofta är det väl t. o. m. så, att innehavaren av en inteckning, som har sådantläge, att den under inga omständigheter ens till någon del kan bliva täckt av ersättningen för en viss skada å den intecknade fastigheten, har det största intressetav att ersättningen bestämmes så högt, att fastigheten i en mot värdeminskningensvarande omfattning frigöres från inteckningsskuld med bättre rätt. Då den tid,inom vilken inteckningshavare äger påkalla vattendomstolens prövning av ersättningsbelopp, räknas från det fördelning av ersättningen vunnit laga kraft,hade det därför varit naturligt, om lagstiftaren föreskrivit, att alla inteckningshavare (och med dem jämställda fordringsägare) skulle underrättas om fördelningssammanträdet. Denna ståndpunkt intogs också av 1910 års förslag till vattenlag, enligt vilket sådan underrättelse skulle meddelas »innehavare av fordran, varför egendomen häftar» (9 kap. 44 och 45 §§). Förslaget överensstämmer i denna del med dikningslagen (69 § första och andra styckena), som dock icke innehöll föreskrift om någon viss tid, inom vilken inteckningshavare skulle anhängiggöra sin talan (jfr följande not). För bestämmelserna i 9 kap. 70 § VL, vilka erhöllo sin slutliga lydelse i 1917 års förslag, har ett stadgande i den samma år tillkomna expropriationslagen (57 § tredje stycket) tjänat som förebild. Det är emellertid att märka, att expropriationslagen saknar motsvarighet till 9 kap. 73 § VL — inteckningshavare skyddas vid det normala expropriationsförfarandet i stället av stadgandet i 38 § andra stycket — och att det därför icke funnits någon anledning att föreskriva, att andra inteckningshavare än de, vilkas fordringar helt eller delvis skola utgå ur expropriationsersättningen, skola kallas till sammanträdet för dess fördelning. (Icke desto mindre skulle enligt det förslag till expropriationslag som år 1912 förelades lagrådet, 49 § tredje stycket, »innehavare av fordran, för vilken fastigheten svarar,» kallas till sammanträdet resp. genom kungörelse underrättas om detsamma.)

sålunda vara nödsakad att i de här avsedda fallen anse rätten till talan enligt 9 kap. 73 § stå inteckningshavare öppen utan särskild tidsbegränsning.^{1, 2}
    Det må till sist anmärkas, att den, som för någon sin fastighet förvärvar en servitutsrätt — t. ex. en dämningsrätt — i avsikt att utnyttjaden för ett vattenbyggnadsföretag, i allmänhet låter inteckna servitutet och därvid, om i den tjänande fastigheten finnas fordringsinteckningar med bättre rätt, söker ordna så, att dessa nedsättas att gälla efter servitutsinteckningen. De i det föregående behandlade spörsmålen om tilllämpningen av 9 kap. 73 § VL i sådana fall, då visst företag, vartill tillstånd lämnas av vattendomstol eller synemän, orsakar skada å en fastighet, vars ägare enligt servitutsavtal är skyldig att tåla skadan, torde därför i verkligheten mycket sällan bliva aktuella. Spörsmålen ha emellertid ansetts erbjuda tillräckligt stort principiellt intresse för att förtjäna den uppmärksamhet, som här ägnats dem.

 

¹ I dikningslagen var någon tid för anhängiggörande av inteckningshavares talan ej bestämd (69 § tredje stycket; jfr det genom lag den 1 juli 1898 tillkomna andra stycket av 71 §, sedermera ändrat genom lag den 11 oktober 1912). Huruvida talerätten enligt dikningslagen kunde — resp. i de i texten behandlade fallen kan — gå förlorad till följd av reglerna om tioårspreskription, är möjligen tveksamt. Frågan torde icke ha något praktiskt intresse. Det må blott anmärkas, att inteckningshavarens rätt enligt dikningslagen och VL icke har karaktären av en mot företagaren riktad fordringsrätt. Så är däremot fallet med den rätt som tillkommer inteckningshavare enligt 21 § lagen om allmänna vägar. Denna rätt är otvivelaktigt — såsom också antydes i ett uttalande av lagrådet, på vars förslag lagrummet erhöll sin slutliga lydelse — underkastad vanlig tioårspreskription.² Detsamma gäller för den händelse — utan att något servitutsavtal föreligger— mellan sökanden och ägaren av en skadelidande fastighet träffats överenskommelse om att ingen ersättning för skadan skall utgå. Vad som anförts i texten har tydligen sin fulla tillämpning även på ett sådant fall. Om vattendomstol eller synemän med tillämpning av sista punkten i 9 kap. 54 § andra stycket underlåtit att meddela föreskrift om nedsättning beträffande visst ersättningsbelopp, som fastställts i enlighet med överenskommelse mellan sökanden och vederbörande fastighetsägare, lärer ej heller i ett dylikt fall inteckningshavare, som vill föra talan enligt 9 kap. 73 §, vara bunden av någon tidsfrist för talans anhängiggörande.