OMRÖSTNING OM SÄRSKILDA OMSTÄNDIGHETER I TVISTEMÅL.

 

AV

 

F. D. JUSTITIERÅDET NILS VON STEYERN.

 

Den tankeoperation, som får sitt uttryck i en dom, utgör regelmässigt ett fastställande av ett saksammanhang, bestående av ett eller merendels flera fakta, och en tillämpning på detta saksammanhang av gällande rättsregler. Noga taget konstateras först vilka rena fakta bevisats, varefter undersökes om härigenom föreligger ett eller flera s. k. rättsfakta och slutligen prövas vilken rättsföljd dessa rättsfakta medföra. Som ett mellanled tillkommer stundom en användning av s. k. erfarenhetssatser på det befunna saksammanhanget.
    Om alla de led som sålunda ingå eller kunna ingå i dömandet gäller, att meningsskiljaktigheter kunna yppas bland en domstols ledamöter, och inom varje led kunna flera omständigheter giva upphov till skilda uppfattningar. Att i ett och samma mål olika åsikter uppkomma i den utsträckning, som är teoretiskt möjlig, är naturligtvis mycket ovanligt. Men det hör ej till sällsyntheterna, att ett eller ett par fakta jämte en eller annan rättsfråga ge upphov till delade meningar. Särskilt är detta händelsen i de högre instanserna, där av naturliga orsaker de »svåra» målen äro relativt flera än i underrätterna.
    Vad särskilt de faktiska omständigheterna angår, är att märka, att de kunna stå i olika inbördes förhållande till varandra. De kunna vara parallella i så måtto, att förutsättningen för bifall till en parts talan är att två eller flera omständigheter föreligga utan att det logiskt kan avgöras att den ena eller andra bör prövas först. En parallellitet kan också bestå på det sättet, att en part åberopar flera omständigheter, av vilka det är tillräckligt att någon föreligger. En fotgängare, som blivit påkörd av en cyklist, fordrar skadestånd av denne under uppgift att cyklisten kört

dels för fort och dels på fel sida av vägen. Mycket ofta äro dock flera åberopade faktiska omständigheter icke på något av nu angivna sätt fullt sidordnade. En part kan göra gällande två omständigheter, som väl äro oberoende av varandra men likväl ståi det förhållande, att en av dem bör först komma under prövning. Ett sådant fall föreligger, om ett testamente klandras dels på den grund att det ej blivit rätteligen bevakat och dels enär testator skulle ha saknat förmåga att upprätta testamente. Den förra grunden får då anses vara det primära prövningsämnet. Men flera fakta kunna också förhålla sig till varandra så, att det enas förefintlighet utgör förutsättning för det andras förhandenvaro. Det typiska exemplet är här mål, i vilka såväl skyldighet att betala som betalningens storlek äro omtvistade. Ett annat exempel är, om käranden såsom grund för skadeståndstalan åberopar att svaranden kontraktsenligt varit skyldig att vidtaga viss åtgärd men underlåtit detta, och svaranden invänder dels att kontraktet ej ålägger honom en sådan skyldighet och dels att, även om så vore förhållandet, han gjort vad som skäligen kunnat påfordras. Svarandens kontraktsenliga skyldighet är då förutsättning för att fråga om hans försummelse över huvud skall uppkomma.

 

    Efter denna inledande översikt må erinras om nuvarande omröstningssätt i tvistemål vid kollegiala domstolar, sådant det stadgat sig i praxis (jfr processlagberedningens framställning). Endast processuella frågor göras till föremål för särskild omröstning. Föreligga inga sådana eller ha de genom särskild omröstning avgjorts, avger varje ledamot ett enda och fullständigt votum om själva saken inklusive rättegångskostnaderna. Med ledning av dessa vota avgöres sedan vad som skall bliva domens innehåll. Därvid tages först hänsyn till sluten i de avgivna vota. Förefinnes absolut pluralitet för något slut, blir detta målets utgång. Avse vota endast två utgångar och äro rösterna för vardera av dessa lika många, segrar den utgång som biträtts av ordföranden. Om de avgivna vota gå ut på mer än två slut, blir det slut avgörande, som samlat de flesta rösterna, eller om de största grupperna äro lika manstarka, det slut, som biträtts av ordföranden eller den i tjänsten äldste ledamoten inom någon av dessa grupper. Domens motivering bestämmes sedan efter en liknande metod, därvid hänsyn tages endast till de vota, som avgivits inom den beträffande slutet segrande gruppen. Domen kommer alltså

att upptaga den motivering, som omfattats av det största antalet ledamöter inom gruppen eller, om två eller flera motiveringar stödjas av lika många domare inom gruppen, den motivering, för vilken den främste av ifrågavarande domare uttalat sig. Den nu skildrade röstberäkningsmetoden är, då skiljaktigheterna inom domstolen avse storleken av ett penningbelopp eller annan myckenhet, underkastad modifikation såtillvida, att slutet fastställes genom sammanläggning av deras röster, som utdöma den största myckenheten med deras, som utdöma närmast mindre, till dess erforderlig pluralitet uppnåtts för (åtminstone) viss myckenhet. I praxis iakttages även att vid kumulation av mål varje måls utgång bestämmes för sig, ehuru voteringen avser samtliga målen (jfr NJA I 1935 s. 381).
    Den praxis, som sålunda stadgat sig, är måhända ur principiella synpunkter mindre tillfredsställande, men den har obestridligen den fördelen att vara enkel. Meningsbrytningar, om hur omröstning till dom skall ske och om vad som skall anses vara omröstningens resultat, höra till de stora sällsyntheterna.
    Mot den hos oss tillämpade omröstningsmetoden anmärkte processlagberedningen, att den kan medföra att ej alla ledamöter ingå i prövning av samtliga de spörsmål, som äro av betydelse för utgången och att i domen kunna komma att upptagas grunder, som blott omfattas av en minoritet bland de röstande.
    Till avhjälpande av dessa fel föreslog beredningen ett stadgande, som innebar att successiva omröstningar skulle anställas. Den ifrågavarande bestämmelsen återfinnes i nya R.B. 16: 2 och har enligt den slutliga lagtexten följande lydelse: »Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till särskild omröstning.»¹ Stadgandet kompletteras av föreskriften i paragrafens sista stycke att, om någon vid tidigare omröstning varit mot det

 

¹ I processlagberedningens förslag hade lagtexten i huvudstadgandet något olika lydelse: »Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, må de efter sakens beskaffenhet uppställas till särskild omröstning.» Ändringen skedde i propositionen till riksdagen. Utbytet av modalverb torde ha föranletts av en erinran inom lagrådet, att domstolarna ej böra ha valrätt i fråga om omröstningssättet. Med ändringen i övrigt torde icke ha åsyftats någon saklig skillnad. Båda ändringarna motiverades av departementschefen endast med att avfattningen jämkats i förtydligande syfte.

slut, vari de flesta stannat, han är skyldig att deltaga i senare omröstning.
    Vid ett försök att tolka stadgandet samlar sig intresset kring frågan: vad avses med »omständigheter, som äro av omedelbar betydelse för utgången» ? M. a. o. vad är det som skall göras till föremål för särskild omröstning?
    Självklart är att, liksom hittills, omröstning ej skall företas om annat än sådant, varom skiljaktiga meningar yppats under överläggningen. Men, såsom av den inledande översikten framgår, kunna skiljaktiga meningar uppkomma rörande såväl fakta som erfarenhetssatser och rättstillämpning, och det kan sättas i fråga, hur långt den föreskrivna uppdelningen skall sträcka sig. Den närmast till hands liggande upplysningskällan är processlagberedningens motiv. Beredningen anför (NJA II 1943 s. 194—5):
    »För en riktig dom måste fordras, att majoritet även föreligger beträffande de grunder, å vilka slutet stöder sig. Det måste därför anses oriktigt att vid bestämmande av utgången tillmäta grunderna mindre vikt än slutet. Omröstningen bör med hänsyn härtill ordnas på sådant sätt, att utgången i första hand bestämmes efter grunderna för sluten och icke efter sluten oberoende av grunderna. Med grunder avses i detta sammanhang de faktiska omständigheter, som äro av omedelbar betydelse för utgången (omedelbart relevanta fakta). För vinnande av detta syfte böra alla ledamöter ha att yttra sig om de omständigheter, av vilka utgången beror. Detta synes lämpligast ske på det sättet, att dessa omständigheter, i den mån det erfordras, göras till föremål för särskilda omröstningar. — — —
    Det omröstningssätt, som sålunda föreslagits, kan i vissa, dock säkerligen sällan förekommande fall föranleda, att domen kommer att innehålla ett slut, som icke obetingat biträtts av majoriteten eller ens av någon ledamot. Å andra sidan säkerställes genom denna anordning, att beträffande varje särskild på målets utgång inverkande omständighet alltid föreligger majoritet inom domstolen och att utgången bestämmes på grundval av det sålunda vunna resultatet, något som icke alltid är fallet med det för närvarande tillämpade omröstningssättet.»

 

    Av vad beredningen sålunda anfört framgår, att syftet med det nya omröstningssättet är att »alla ledamöter ha att yttra sig om de omständigheter, av vilka utgången beror» och att »beträffande varje särskild, på målets utgång inverkande omständighet alltid föreligger majoritet inom domstolen». Dessa båda drag äro utmärkande för vad som skulle kunna kallas majoritetsprincipen. I överensstämmelse med beredningens sålunda tillkännagivna syfte står dess uttalande, att utgången skall bestämmas efter grunderna och att med grunder avses de faktiska omständighe-

ter, som äro av omedelbar betydelse för utgången (omedelbart relevanta fakta). Beredningen uttalar sig ej om erfarenhetssatser och rättstillämpning. För att fullt tillgodose nämnda strävan efter majoritet inom domstolen fordras emellertid att även i dessa avseenden särskilda omröstningar anställas. Därest t. ex. i ett mål, i vilket domstolens samtliga tre ledamöter äro ense om att det av käranden åberopade faktum föreligger, domaren A anser att detta faktum medför en rättsverkan, domaren B förmenar att en annan rättsverkan inträtt och domaren C:s uppfattning är att det ifrågavarande faktum icke har någon rättslig verkan, skulle, om särskilda omröstningar icke anställas, utgången kunna, liksom nu, bliva vilken som helst av de tre angivna meningarna, ehuru ingen av dem har majoritet för sig. (Sammanläggningsregeln i 16: 4 är härvid ej tillämplig, eftersom fråga ej är om myckenheter.) Anställas däremot särskilda omröstningar om rättsspörsmålet och upptages först A:s mening, blir denna utvoterad av B och C. Därefter utslås sannolikt B:s mening av A och C, och C:s mening segrar. Majoritetssynpunkten har då upprätthållits.
    Trots det bestämda förord för majoritetsprincipen, som kan utläsas ur processlagberedningens motiv, är det ingalunda säkert, att beredningen avsett, att denna princip skall fullt genomföras. Till en början är det möjligt, att beredningens uttalande om att faktiska omständigheter, som äro av omedelbar betydelse för utgången, skola göras till föremål för särskilda omröstningar, är avsett att fattas efter orden och att sålunda rättsliga spörsmål ej skola avgöras enligt majoritetsprincipen. En sådan uppfattning skulle kunna stödjas på, att lagtextens uttryck »omständigheter» passar mindre väl på rättsfrågor. Det förefaller ej heller alldeles inkonsekvent att fordra att saksammanhanget (och eventuellt erfarenhetssatser) skola fastställas genom majoritetsbeslut men medgiva friare former beträffande rättstillämpningen. I det ovan anförda exemplet, där A röstade för en rättsföljd och B för en annan samt C för ingen rättsverkan, kan det, eftersom två domare dock anse att någon rättsverkan bör inträda, vara rimligt att icke uppställa en omröstningsregel, som leder till att ingen rättsverkan skall följa.
    Emellertid är det icke säkert, att beredningen tänkt sig att majoritetsprincipen skall genomföras ens i denna utsträckning. Det kan betvivlas dels på grund av att beredningen åberopar mellandom som ett motiv för införande av särskilda omröstningar dels

med hänsyn till vissa exempel, som beredningen anför på hur det nya stadgandet skall tillämpas.
    Om mellandom såsom motiv för särskilda omröstningar anför beredningen, att en sådan dom innebär ett avgörande av grunderna för käromålet och att det vore mindre följdriktigt, om utgången av målet i dess helhet skulle vara beroende av om mellandom meddelats eller ej.
    Den bestämmelse om mellandom, som åsyftas, återfinnes i 17: 5 andra stycket och lyder:

 

    »Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse, såväl skyldighet att fullgöra som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt, att dessa frågor avgöras var för sig, må på kärandens begäran särskild dom givas över skyldigheten att fullgöra.»

 

    Vad som avgöres genom mellandom är alltså icke särskilda, omedelbart relevanta fakta eller särskilda rättsfrågor utan ett komplex av frågor, omfattande ett eller flera fakta, eventuellt även erfarenhetsspörsmål, och en eller flera rättsfrågor, eller m. a. o. frågan huruvida svaranden är skyldig att prestera. Vad därefter återstår är, vid nekande svar, intet och, vid jakande svar, endast frågan om fullgörelsens storlek. I förbigående må erinras om att, därest 16: 2 innebär en längre gående uppdelning i omröstningshänseende, detta även blir tillämpligt på mellandom. Av 17:5 kan således icke dragas någon slutsats beträffande tolkningen av 16: 2, däremot kan, såsom beredningen antytt, införandet av mellandom tjäna som ett argument för särskilda omröstningar vid vanlig (enhetlig) dom, ett argument som emellertid i och för sig ej leder till en längre gående uppdelning än den, som vid mellandom sker beträffande domslutet.
    Såsom exempel på fall, där omröstning rörande särskilda frågor skall företagas, nämner beredningen först: i mål om skadeståndsskyldighet fråga, om dylik skyldighet föreligger, och om skadeståndets belopp. Denna uppdelning är fullt överensstämmande med den, som äger rum vid mellandom. Men det är uppenbart, att majoritetssynpunkten icke kommer till sin rätt, om uppdelningen icke sträcker sig längre. I det ovan anförda exemplet om fotgängaren, som krävde skadestånd av cyklisten och grundade sin talan dels på att cyklisten kört för fort och dels på att han kört på fel sida av vägen, kan i en av tre ledamöter sammansatt domstol A anse det styrkt, att cyklisten kört för fort och därför finna honom vara skadeståndsskyldig, men ej blivit överty-

gad om att han kört till höger. B kan anse det bevisat, att cyklisten kört till höger och därför finna honom skadeståndsskyldig, men ej anse styrkt, att han kört för fort, och C kan anse, att intetdera är styrkt och att cyklisten därför är fri från skadeståndsskyldighet. Tagas de båda åberopade fakta vart för sig till omröstning, kommer domen efter successiva majoritetsbeslut att gå ut på att det ej blivit styrkt att cyklisten kört vare sig för fort eller på fel sida, och fotgängarens talan blir ogillad. Om däremot, såsom beredningen anger i sitt exempel, det omedelbart röstas om, huruvida skadeståndsskyldighet föreligger, uppkommer pluralitet för att så är fallet. Då därefter skall avgöras, vilket domskäl som skall anföras i domen, beror avgörandet enligt grunderna för 16: 4 på om A eller B är den främste av dessa båda ledamöter. I vilketdera fallet som helst kommer domen att grundas på ett (omedelbart relevant) faktum, som endast en ledamot funnit styrkt. Att i detta exempel såväl fortkörning som körning på fel sida låta inordna sig under kategorien ovarsam framfart, gör ingen skillnad. Redan nu skulle en dom i ett trafikmål, vilken motiverades endast med att svaranden färdats ovarsamt utan att det angåves på vad sätt detta skett, anses bristfällig; med nya RB:s krav på fullständigare domskäl skulle ett så motiverat avgörande vara alldeles oförenligt.
    Såsom ett annat exempel anför beredningen att i mål om fordran särskilda omröstningar skola hållas om fordringens uppkomst och om preskription och betalning. Även här kunna inom de angivna grupperna föreligga komplex av omedelbart releventa fakta eller rättsspörsmål, som, därest de uppdelades, skulle medföra en annan utgång. Vad fordrans uppkomst angår, kan en ledamot anse det ej vara styrkt, att svaranden fällt det yttrande, som enligt kärandens mening givit upphov till en fordran, en annan ledamot kan anse detta styrkt men förmena, att yttrandet icke var ägnat att grunda en fordran, och den tredje kan hålla före, att yttrandet fällts och att därav uppkom en fordran. Röstas under ett om detta, blir käromålet ogillat. Voteras däremot först om, huruvida yttrandet fällts, kan den härutinnan överröstade ledamoten därefter förena sig likaväl med den ene som den andre av de övriga, och utgången kan bli bifall till käromålet. Något motsvarande gäller om betalning. Om svaranden invänder, att han betalt fordringen och att den i varje fall upphört genom en generell uppgörelse mellan parterna, föreligger möjlighet till olika

utgång, allteftersom omröstningen uppdelas eller ej. Endast genom särskilda omröstningar, avseende varje omedelbart relevant omständighet av faktisk eller rättslig natur, kommer den av beredningen starkt förordade majoritetssynpunkten fullt till sin rätt.
    Anmärkningsvärt är också, att beredningen i det här senast berörda exemplet stannat vid en ståndpunkt, som ligger emellan omröstning angående omedelbart relevanta omständigheter och omröstning enligt den uppdelning av ett mål, som äger rum vid mellandom. Vid sådan dom avgöres ju frågan om betalningsskyldighet, och denna fråga omfattar spörsmål om såväl fordringens uppkomst som dess betalning. Beredningen förordar särskild omröstning om båda dessa förhållanden men ej om de omständigheter, som äro omedelbart relevanta för vartdera förhållandet. I samklang härmed stå andra exempel, i vilka beredningen såsom omröstningsobjekt angivit frågor om giltigheten av testamentsbevakning och testators förmåga att upprätta testamente samt om reklamation och fel i vara.
    Frågan om stadgandets tolkning beröres även av departementschefen i hans anförande till statsrådsprotokollet vid propositionens avlåtande till riksdagen. Inom lagrådet hade en ledamot, under åberopande särskilt av den nya metodens invecklade beskaffenhet, hemställt, att stadgandet måtte utgå eller åtminstone begränsas till sin räckvidd (NJA II 1943 s. 196—8). Departementschefen anförde i sitt bemötande av denna erinran bl. a.:

 

    »Självklart måste det utgöra en ej oviktig garanti för domslutets riktighet, att domstolens samtliga ledamöter, i den mån det erfordras, deltaga i prövningen av alla i målet förekommande frågor.» (NJA II 1943 s. 198.)

 

    Samme lagrådsledamot hade vid stadgandet om mellandom i 17:5 uttalat såsom sin uppfattning, att vad som enligt 16:2 skulle bliva föremål för särskilda omröstningar vore varje omedelbart relevant rättsfaktum, under det att mellandomen gällde den generella frågan, huruvida fullgörelseskyldighet förelåge eller ej. (NJA II 1943 s. 209.) I anledning härav anförde departementschefen:

 

    »Enligt min mening torde en sådan tolkning av stadgandet i 16 kap. 2 § icke överensstämma med detta lagrums innebörd. Väl är det riktigt, att särskild omröstning enligt nyssnämnda lagrum skall avse huruvida den omständighet, som käranden åberopar, faktiskt föreligger, men omröstningen innefattar även frågan om denna omständighets rättsliga betydelse; över båda dessa frågor skall röstas i ett sammanhang. Om

sålunda käranden som grund för skadestånd åberopat skadegörande handling, skall genom omröstningen fastställas ej blott om svaranden företagit handlingen utan ock huruvida detta förhållande är av den rättsliga beskaffenhet, att det utgör grund för skadestånd. Omröstningsresultatet blir alltså detsamma vare sig mellandom meddelas eller ej. Grunden för den framställda anmärkningen torde med den nu angivna tolkningen alltså förfalla.» (NJA II 1943 s. 209.)

 

    Departementschefen vidhåller alltså i det förra uttalandet majoritetsprincipen. Det senare uttalandet är av särskilt intresse såsom innefattande en principiell förklaring, att vad som enligt 16: 2 skall göras till föremål för särskild omröstning är frågan, huruvida en omständighet faktiskt föreligger och samtidigt frågan om denna omständighets rättsliga betydelse. Detta uttalande överensstämmer närmast med den ståndpunkt, som kommer till synes i beredningens exempel om fordrans uppkomst och betalning liksom i exemplen om testamente och om fel i såld vara. Av vad departementschefen vidare anför förefaller det, som om han ansåge att därigenom uppnåtts kongruens mellan omröstningstemat enligt 16: 2 och avgörandet vid mellandom. Att departementschefens nyssnämnda principiella förklaring icke är förenlig med majoritetsprincipen torde framgå av vad här ovan anförts. Och någon kongruens mellan å ena sidan omröstning om ett faktum och dess rättsliga betydelse och å den andra avgörandet vid mellandom föreligger ej heller. Flera fakta med vart för sig rättslig betydelse kunna nämligen vara avgörande för om fullgörelseskyldighet föreligger eller ej. Så är t. ex. fallet, om svaranden invänder primärt att en omtvistad fordran ej uppkommit och sekundärt att, om så vore fallet, den likväl upphört. Vidare inträder en rättsverkan ofta först, därest flera omedelbart relevanta fakta föreligga, och man kan då ej rösta om varje faktum och dess rättsliga betydelse, ehuru meningarna kunna vara delade om varje faktums existens liksom om rättsverkan av komplexet av fakta. I det ovan anförda exemplet, där käranden yrkar skadestånd under påstående att svaranden varit kontraktsenligt skyldig att vidtaga en åtgärd och underlåtit detta, gör käranden icke gällande, att det faktum, att svaranden åtagit sig något, i och för sig grundar rätt till skadestånd, utan kärandens talan innebär, att kontraktsåtagandet jämte det ytterligare faktum att svaranden ej vidtagit åtgärden har den åsyftade rättsverkan. Men mellan parterna liksom inom domstolen kunna delade meningar råda såväl om förekomsten av vartdera faktum

som om faktumkomplexets rättsverkningar. För sådana fall får departementschefens ståndpunkt säkerligen anses innebära, att omröstningen skall avse, huruvida komplexet föreligger och dettas eventuella rättsverkan.
    Ehuru genomförandet av den av departementschefen förordade tolkningen i särskilda fall kan möta svårigheter, synes ståndpunkten, principiellt sett, vara ganska klar. Tvekan kan emellertid råda beträffande de fall, då en part åberopar flera fakta, som vart för sig äro ägnade att framkalla samma rättsverkan (exemplen om fotgängaren och cyklisten samt om svaranden som åberopar dels särskild betalning och dels en generell uppgörelse). I beredningens exempel om testamentsklander på grund av fel vid bevakningen och bristande testationsförmåga, föreligger samma situation. Beredningen rekommenderar särskilda omröstningar om vartdera av dessa fakta och dess rättsverkan. Härigenom kommer majoritetsprincipen mera till sin rätt, än om det röstas gemensamt om båda grunderna. Denna lösning av den ifrågavarande specialfrågan står också i bättre överensstämmelse med lagtexten än den motsatta.

 

    Innan ståndpunkt kan tagas till hur stadgandet i 16: 2 är att förstå, bör uppmärksamheten riktas på en bestämmelse i 16: 4. I 16:3 och 16:4 ges regler för vad som skall anses vara omröstningens resultat. Enligt 16: 3 andra stycket gäller vid omröstning i rådhusrätt eller överrätt den mening, som omfattats av mer än hälften av rättens ledamöter; om någon mening erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens, gäller den meningen. Stadgandet avser såväl det fall, att endast två meningar uttalats, som det fall, då fler än två meningar framkommit. I 4 § regleras den eventualiteten, att i nämnda domstolar yppats flera än två meningar utan att någon av dem enligt 3 § skall gälla d. v. s. utan att någon av dem fått mer än hälften av rösterna eller hälften av rösterna inklusive ordförandens. Därvid ges först en regel om sammanläggning av röster, då skiljaktigheterna avse myckenheter. I andra fall skall den mening gälla, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, om för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste av dem som röstat på någon av dessa meningar.
    I motiven till detta stadgande anför processlagberedningen (NJA II 1943 s. 200):

    »Med uttrycket mening avses i nu förevarande sammanhang närmast själva slutet. Någon särskild regel rörande frågan, vilken motivering domen skall innehålla, för den händelse de ledamöter, som bestämt slutet, anfört olika grunder härför, har, särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 2 § om omröstning angående särskilda omständigheter, icke ansetts erforderlig. Genom att särskilda omröstningar anställas torde i allmänhet kunna avgöras, vilka grunder skola upptagas i domen. Kan frågan härom ej på dylikt sätt bestämmas, torde meningsskiljaktighet mellan dem, som äro ense om samma slut, böra avgöras enligt de i förevarande paragrafer angivna reglerna.»

 

    Därest majoritetsprincipen restlöst genomfördes, skulle något behov knappast finnas av ett stadgande om röstberäkning vid flera än två meningar, då fråga är om annat än myckenheter.¹ Måhända sammanhänger upptagandet av regeln i 16: 4 med den hittills här ej behandlade sats, som är införd i 16: 2. Det heter där, att de ifrågavarande omständigheterna skola uppställas till särskild omröstning, såvitt sakens beskaffenhet påkallar det. I processlagberedningens, enligt departementschefens i propositionen förtydligade förslag stod det, att omständigheterna må efter sakens beskaffenhet uppställas till särskild omröstning. Beredningen uttalade i sina motiv, att det icke torde vara möjligt att i lagen uppställa bestämda och uttömmande regler i nu ifrågavarande hänseende utan att frihet borde givas domstolarna att förfara efter förhållandena i varje särskilt fall, samt att det vore tydligt att uppdelningen i olika frågor hade sin praktiska begränsning.
    Därest meningen varit att bereda domstolarna en viss handlingsfrihet vid tillämpningen av den nya metoden, bör det framhållas, att en sådan frihet måste begagnas med stor varsamhet. Omröstning till dom är ett institut, som kräver bestämda normer; det bör icke få förekomma, att en part måste nöja sig med att

 

¹ Detta gäller i varje fall om domslutet, alltså om vad som enligt motiven är 16: 4:s direkta innebörd. Däremot kan, även vid full tillämpning av majoritetsprincipen, en sådan föreskrift ha betydelse beträffande domskälen. Domen bör ju med hänsyn bl. a. till stadgandena i 50: 23 och 55: 14 angiva, på vilken bevisning domstolen stöder sin uppfattning att ett faktum blivit styrkt. Härom skall ej hållas särskild omröstning. Exempel: A anser ett faktum styrkt genom ett skriftligt bevis, B genom ett vittnesmål och C genom ett annat vittnesmål. Omröstningstemat skall på sin höjd avse, huruvida ifrågavarande faktum föreligger, men ej på vad sätt det blivit styrkt, under det att domskälen böra angiva, på grund av vilken bevisning domstolen kommit till denna uppfattning. Enligt grunderna för 16: 4 beror domskälets avfattning av om A, B eller C är den främste i rätten.

förlora sitt mål, därför att ett mindre riktigt omröstningssätt använts. Överklagas domen på sådan grund, lär överrätten icke kunna undgå att avgöra, hur det rätteligen bort förfaras. Särskilt må betonas, att den omständigheten att omröstningsfrågorna komma att vålla domstolarna mera besvär än hittills ej utgör giltig anledning att förenkla proceduren genom genvägar.

 

    Att i betraktande av ovan framförda synpunkter våga ett uttalande om rätta tolkningen av stadgandet i 16: 2 är vanskligt, så mycket mera som all erfarenhet från praktiska fall ännu saknas. Det kan lätt tänkas, att i domstolarnas verksamhet uppkomma situationer, som visa ohållbarheten av en tolkning, inför vilken den stannat som på förhand söker en lösning av dessa spörsmål. Då successiva omröstningar rörande grunderna för själva sakens avgörande ej tyckas förekomma utomlands, åtminstone icke i våra grannländer, kan ledning ej heller hämtas från andra länders lagstiftning och praxis.¹ Ej heller nya RB:s regler för omröstning i brottmål erbjuda en full motsvarighet.
    Förarbetena till 16: 2 giva anvisning på fyra tänkbara möjligheter att tolka stadgandet:
    a) varje omedelbart relevant faktum, erfarenhetssats och rättsspörsmål göres, vid skiljaktiga meningar, till föremål för särskild omröstning (majoritetsprincipen);
    b) majoritetsprincipen tillämpas beträffande fakta (och erfarenhetssatser) men ej i fråga om rättsspörsmål;
    c) omedelbart relevanta fakta eller komplex av fakta, som äro ägnade att framkalla en rättsverkan, upptagas tillsammans med frågan om denna rättsverkan till särskild omröstning; och
    d) särskild omröstning anställes endast om frågan, huruvida fullgörelseskyldighet föreligger (mellandomsståndpunkten).
    Följande resonnement är måhända befogat. De under förarbetena gjorda uttalandena till förmån för majoritetsprincipen antyda närmast, att omröstning bör anställas om varje omedelbart relevant faktum, erfarenhetssats eller rättsspörsmål, därom skiljaktiga meningar yppats. Förekomsten av stadgandet i 16:4 liksom de i lagmotiven gjorda, med majoritetsprincipen oförenliga uttalandena giva dock vid handen, att lagens ståndpunkt ej är denna. För att i stället uppgiva den till grund för stadgandet

 

¹ Jfr norska civilprocesslagen §§ 139 och 142 och HAGERUP -PAULSEN : Den norske civilprocess 3 uppl. band I s. 449 ff; danska Retsplejeloven § 216 och MUNCH-PETERSEN: Den danske Retspleje del I s 268 ff.

47—477004. Svensk Juristtidning 1947.

liggande tanken ända därhän, att den preliminära omröstningen skall avse endast vad som avgöres vid mellandom d. v. s. frågan om fullgörelseskyldighet, även om i denna fråga ingår ett komplex av fakta med särskilda rättsverkningar (t. ex. fordrans uppkomst och dess upphörande), saknas stöd i lagtexten. Mellandomsståndpunkten innebär icke annan avvikelse från vad nu praktiseras än att i mål, där fråga är om skyldighet att fullgöra och om fullgörelsens storlek, den eller de domare, som förneka fullgörelseskyldighet men härutinnan utgöra en minoritet, ha att ingå i prövning av fullgörelsens storlek. På denna väg skulle man ej heller komma till rätta med det av både beredningen och departementschefen såsom särskilt stötande ansedda förhållandet, att frågan om preskription indrages i den gemensamma omröstningen.
    Om således de båda ytterlighetsståndpunkterna torde få utmönstras, återstår att söka en mellanväg. För arbetena giva anvisning på de såsom b) och c) här ovan betecknade ståndpunkterna, av vilka den förra i högre grad än den senare tillgodoser önskemålet att alla domare skola deltaga i lösandet av uppkomna spörsmål och avgöra dem genom majoritetsbeslut. Båda dessa ståndpunkter lämna utrymme för ett stadgande sådant som det i 16: 4. Lagtexten, tolkad efter ordalydelsen, ger närmast stöd åt ståndpunkten b). Förarbetena, särskilt departementschefens anförande vid 17:5, ge snarare anvisning på ståndpunkten c). Ur synpunkten av domstolarnas arbetsbörda — om nu en sådan synpunkt alls bör få öva något inflytande — är troligen b) mera arbetskrävande än c), dels enär omröstningarna bliva flera och dels därför att fastställandet av omröstningsobjekten, särskilt gränsdragningen mellan faktiska och rättsliga frågor, kommer att vålla en del svårigheter. Sannolikt kommer väl c) att förefalla mera tilltalande, och avgörande blir väl till sist, om domstolarna våga anse, att ett sammanförande av ett flertal fakta och rättsfrågor i den utsträckning, som detta alternativ innebär, är förenligt med ett stadgande, enligt vilket omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola uppställas till särskild omröstning. Slutligen återstår också den möjligheten att domstolarna, obundna av de lösningar av problemet vilka anvisas i lagens förarbeten, välja någon annan utväg ur de svårigheter stadgandets tillämpning synes medföra.