GÖSTA RYLANDER och ERIK BENDZ. Rättspsykiatri. Sthm 1947.Wahlström & Widstrand. 277 s. Inb. kr. 19.50. Kriminologisk handbok utgiven av KARL SCHLYTER. II.
Såsom andra del i den av presidenten Schlyter utgivna Kriminologisk handbok har utkommit Rättspsykiatri, till vilken docenten Gösta Rylander och hovrättsassessorn, numera borgmästaren Erik Bendz äro författare. Den nya volymen har angivits vara utarbetad på grundval av den bekante danske rättspsykiatern H. Helwegs arbete Den retslige psykiatri i kort omrids.
Det nu föreliggande arbetet kan sägas vara uppdelat i två huvudavsnitt, av vilka det förra ger en översikt av de psykiska abnormtillstånden. Läsaren blir här systematiskt undervisad om olika hos människan förekommande psykiska sjukdomar och konstitutionella abnormiteter, om ock framställningen i förhållande till ämnets omfattande natur måst göras jämförelsevis kortfattad.
Det andra huvudavsnittet redogör för den rättsliga behandlingen av de psykiskt abnorma. En tämligen ingående avdelning handlar om de abnormas straffrättsliga behandling och en annan om deras ställning i civilrättsligt hänseende, vartill anknyter en redogörelse för lagstiftningen om avbrytande av havandeskap, sterilisering och kastrering. Vidare behandlas intagning å och utskrivning frän sinnessjukhus, sinnesundersökningar i brottmål, rättspsykiatriska utlåtanden samt intelligensmätningar och andra experimentalpsykologiska metoder i rättspsykiatriskt arbete.
Det kan måhända icke bestridas, att den föreliggande volymen kommit att spänna över så många olika områden att den ter sig något brokig och kanske också en smula ojämn. Man bör emellertid vara tacksam för att arbetet på en kriminologisk handbok leder till snabba resultat. Det är otvivelaktigt av intresse att ha fått en sådan sammanställning som här skett och därmed en välkommen överblick av spridda lagstadganden som röra de psykiskt abnorma. Behovet av att så småningom åstadkomma en hyfsning särskilt i terminologiskt hänseende har genom sammanställningen blivit påfallande för envar. De olika lagstadgandena ha ju också tillkommit med avsevärda tidsintervaller, i betraktande av den psykiatriska vetenskapens utveckling. Naturligtvis skulle ett förenhetligande av de nu skiftande beskrivningarna på abnormtillstånden också medföra ett nyttigt övervägande av det sakligt berättigade i lagarnas ståndpunktstaganden.
Av de rättsliga frågor som behandlas i den innehållsrika avhandlingen tilldraga sig kanske 1946 års »tillräknelighetsbestämmelser» det
största intresset, främst av den något egendomliga anledningen att de åtminstone formellt så påtagligt framträda som ett provisorium. De egga därför till nya försök att nå en mera slutgiltig lösning. Man frågar sig exempelvis vad det skall betyda att en själslig abnormitet är av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom — såsom första lagutskottet och riksdagen i sista upploppet beskrev vad man brukat sammanfattningsvis kalla grav psykopati. Den slutliga formuleringen av 5: 5 SL är att beklaga ur den synpunkten att den icke — såsom det till lagrådet remitterade förslaget i ämnet — på något sätt anknyter till någon förnuftig och för såväl läkaren som juristen förståelig indelningsgrund. Där angives ju icke i minsta mån, ur vilken eller vilka synpunkter abnormiteten skall vara jämställd med sinnessjukdom. Motivuttalandena giva dock dess bättre en viss ledning.
I samband med de nya tillräknelighetsbestämmelsernas genomförande rekommenderade första lagutskottet också livligt användningen av villkorlig dom för en del psykopater. Det förutsattes därvid att man skulle ordna för dem så att de finge den psykiatriska tillsyn eller vård som kunde erfordras. Helt visst är man här inne på rätt väg men kombinationen är ännu rent författningstekniskt utomordentligt bristfällig. Det torde ju regelmässigt vara ganska olämpligt att, om vederbörande ej följer givna föreskrifter, förklara den villkorliga domen förverkad och tillgripa ett kortare frihetsstraff — förvaring blir väl ofta en alltför sträng repression.
Trots den formella svagheten hos de nya bestämmelserna vill man hoppas att det dröjer innan en ny revision på allvar överväges. Ej så mycket därför att den senaste skett på grundval av ett mödosamt och även för svenska förhållanden proportionsvis ovanligt omfattande förarbete utan främst av den anledningen att bestämmelserna röra frågor där snabba kastningar äro särskilt skadliga. Från rent rationalistiska utgångspunkter kan man onekligen anföra starka skäl för den redan diskuterade tanken att helt avskaffa institutet straffriförklaring på grund av den skyldiges sinnesbeskaffenhet, men å andra sidan kunna utan tvivel såväl vägande humanitära som pedagogiska och allmänt folkpsykologiska skäl åberopas däremot. Känslan för att ej blott underåriga utan även vuxna med starka brister i den psykiska utrustningen, sinnessjuka och åldringar med utpräglad demens icke kunna eller böra liksom andra anses ansvariga för sitt handlande torde ännu vara levande, och denna känsla lärer, även om den icke är så vetenskapligt grundad, innehålla något kulturellt värdefullt. Därest religiösa föreställningar åter i högre grad bli en stabiliserande faktor i samhället, blir det av ökad betydelse att deras representanter kunna anknyta till en dylik gränslinje. Även vid all profan uppfostran är det — jag förmodar med rätta — en huvuduppgift att uppodla sinnet för ansvar. Oaktat man här rör sig med rätt betydande skiftningar av ordet ansvar, förefaller det som om man skulle kunna ha en avsevärd nytta av att straffrättsligt behålla skillnaden mellan dem som man anser »ansvariga» och dem som icke kunna anses ansvariga för sina gärningar. Om det skulle möta allvarliga betänkligheter eller svårigheter att framdeles
använda den hävdvunna beteckningen straff — som naturligtvis aldrig kan utrotas ur språket — för vissa reaktionsformer mot brott, synes man genom att i stället döma till »ansvar» kunna få en välbehövlig sammanfattning med tillbörlig fasthet och erforderligt allvar i uttryckssättet.
Ett till synes oeftergivligt krav på nästa revision av tillräknelighetsbestämmelserna är, att den sker i nära samförstånd med våra nordiska grannländer. Det gäller här en fråga som är av central betydelse för allmänna rättsuppfattningen, och det vore mycket beklagligt, om lagstiftningen skulle komma att vandra skilda vägar på området. Kan en reviderad ståndpunkt vinna förankring i alla de nordiska länderna, är det också en betydande garanti för att den är uttryck för ett hållbart tänkesätt och ej kommer att alltför snart möta en reaktion. I fråga om villkorlig dom för psykopater synes dock självfallet att strafflagberedningen bör skyndsamt kunna åstadkomma en mera tillfredsställande reglering.
Gösta Walin.