Domstolsdräkter. SvJT fortsätter här nedan den i föregående häfte (s. 54) påbörjade enquêten angående införande av en enkel tjänstedräkt för domare, advokater och åklagare. Red. publicerar här uttalanden av overretssagfører HENRIK SACHS och præsidenten i Østre landsret KAJ MUNDT, København, sorenskriver OLE F. HARBEK, Lillestrøm, statsadvokat HARALD SUND, Oslo, riksåklagaren MATHS HEUMAN och advokaten HUGO LINDBERG.

 

    HENRIK SACHS: Da spørgsmaalet om særlige Domstoledragter nu er blevet aktuelt i Sverige og da Meningerne herom er delte, har Redaktionen af SvJT tænkt sig, at det kunde have Interesse at faa nogle Oplysninger fra Danmark vedrørende dette Emne.
    Fra gammel Tid har danske Dommere haft en Embedsuniform, men kun i Højesteret — hvor man stedse har haft mundtlig Procedure — havde og har man tillige en særlig Dommerkappe at bære sammen med Uniformen.¹ I de øvrige Retter bar Dommerne i København som Hovedregel deres Uniformer i de offentlige Retsmøder og i de saakaldte Grundlovsforhør. Udenfor København blev Uniformen vist nok kun undtagelsesvis anvendt i Retten. Dommerkappe kendtes kun ved Højesteret, og det var ogsaa kun ved denne Domstol, at Advokatkappen blev benyttet.
    Da Retsplejereformen og dermed den mundtlige Retsforhandling ved alle Domstole skulde træde i Kraft i Efteraaret 1919, opstod naturligt Spørgsmaalet om Indførelse af Dommer- og Advokatkapper ogsaa ved andre Domstole end Højesteret.² Overvejelserne resulterede i, at Dommerkappen blev paabudt ved Landsretterne og Sø- og Handelsretten og Advokatkappen tilladt ved disse Domstole. Dommerkappen bæres kun af de egentlige Dommere (hvortil ogsaa de fagkyndige Lægdommere i Sø- og Handelsretten regnes), men ikke af Domsmænd og Nævninger. Fraset Højesteret, hvor Dommerne stadig bærer baade Uniform og Kappe i Retten, benytter Dommerne ikke begge Dele. Det forekommer muligvis endnu, men i hvert Fald kun yderst sjældent, at Underretsdommere bærer Uniform i Retten. I vore Dage kan Dommeruniformen — naar bortses fra Højesteret — ikke mere betragtes som Domstolsdragt; den er blevet Galadragten til Anvendelse ved højtidelige Lej-

 

¹ Kapperne er af rødt Fløjl. De indførtes under Chr. V, der til Brug ved Forfærdigelse af Hofdragter havde indforskrevet dette fine Stof, men fik en Del til overs, hvorfor Enevoldskongen dekreterede, at Højesteretsdommerne skulde have Kapper. Den Paryk, der oprindelig hørte til Højesteretsdommernes Apparition, blev afskaffet for ca. 125 Aar siden.

² Derimod havde man trods den der foreskrevne mundtlige Forhandling ikke indført Kapperne ved Sø- og Handelsretten, da denne traadte i Virksomhed i 1862. 

ligheder udenfor Retten. Kappens Karakter som den egentlige Domstolsdragt for baade Dommere og Advokater understreges derved, at dens Bestemmelse udelukkende er at anvendes under Retsmøder.
    Danmarks første Rigsadvokat, fhv. Højesteretsdommer Vilh. Topsøe-Jensen, der baade før og efter Retsplejereformens Ikrafttræden varetog dens Udførelse i Praksis, har imødekommende udtalt følgende overfor nærværende Bemærkningers Forfatter:

 

    »Den Betænkelighed, der indenfor Embedskredse kom til Orde overfor mit Forslag om at paabyde Dommerkapper var kun svag og ikke svær at overvinde. De Betragtninger, der for mig var afgørende, var følgende: Udadtil har det Betydning, at Retsforhandlingen præges af Stil og Værdighed, og at det overfor den, der møder for en Domstol, bliver fremhævet, at den eller de Personer, der beklæder Retten, ikke sidder der som Privatpersoner, men som Indehavere af det vigtige Dommerembede udøver en offentlig Funktion. Ogsaa for Dommerens egen Indstilling til dette hans Hverv har det stor Betydning, at han ved at iklæde sig Kappen faar pointeret, at hans egen Person med dens særlige Meninger og Anskuelser nu træder tilbage for den ham paahvilende samfundsmæssige Opgave.»

 

    De her anførte Betragtninger maa gælde for alle Dommere, og det ligger da nær at spørge, hvorfor man ved Kappernes Indførelse undtog Underretterne. Hertil er næppe andet at svare end, at de økonomiske Hensyn — der ved den danske Retsplejereforms Gennemførelse kort Tid efter Afslutningen af den første Verdenskrig spillede en saa betydelig Rolle — ogsaa her fik en afgørende Indflydelse, og at man vel har forsonet sig med denne Inkonsekvens ud fra den Betragtning, at Kappernes Indførelse ved Underretterne var mindre væsentlig, da disse Retters Kompetence den Gang var begrænset til hovedsagelig kun at angaa Sager, hvori der normalt ikke forekom egentlig Procedure.
    Som Forholdene har udviklet sig bl. a. ved Udvidelsen af Underretternes Kompetence føles Manglen af Dommerkapper som et Savn ikke mindst blandt Underretsdommerne selv, og der har da ogsaa fra denne Side været taget Initiativ til at faa dem indførte.
    Overhovedet turde Forholdet være det, at man nu i Almindelighed i Danmark betragter den særlige Domstolsdragt som en Vinding for Retsplejens Værdighed og tillige opfatter den som en demokratisk og praktisk Foranstaltning, fordi den udsletter den Forskel i Klædedragt, som ellers kan gøre sig gældende.¹ Man synes ikke i Danmark at nære nogen Frygt for, at Domstolsdragten skal skabe en kunstig Barriere mellem Dommeren og dem, der giver Møde i Retten. Der er ingen Erfaringer for, at den »Rettens Værdighed», som Dommerdragten frem-

 

¹ Kappen fritager Dommere og Advokater, der finder det naturligt at møde med stilfuldt Ydre i Retten, for at klæde sig særligt fint af Hensyn til Retsmødet. For at udtrykke det mera ligefremt: Kappen tillader dem at undlade hyppig Brug af deres pæne mørke Tøj. Ikke mindst under de nuværende Forhold spiller dette en ikke ubetydelig Rolle i Danmark. 

hæver, hindrer Dommeren i at anvende en ligefrem og naturlig Form overfor Parter og Vidner eller skulde virke trykkende endsige skræmmende paa disse, og det er næppe troligt, at de svenske Jurister, der har haft Lejlighed til at følge Forhandlingerne ved danske Domstole, i saa Henseende skulde have faaet et andet Indtryk.
    For Advokaterne blev der som sagt ikke paabudt nogen Domstolsdragt, men i Praksis betragter man nu Kappen som obligatorisk. Der var oprindelig blandt Advokater enkelte udprægede Individualister, der opponerede mod at blive »uniformerede», men overfor dem kunde det anføres, at naar Dommerne er iklædt Kapper, er det ganske afgjort i Advokaternes egen Interesse at bære tilsvarende Dragt, da man jo derved understreger, at ogsaa de udfører en offentlig Funktion. Ganske særligt kunde man fremhæve den Betydning, dette har, naar Advokaten møder som Forsvarer ved en Domstol, i hvilken Lægdommere medvirker og hvor Anklagemyndighedens Repræsentant møder i Embedsdragt.
    Det kan formentlig uden Forbehold udtales, at der nu blandt danske Advokater hersker almindelig Tilfredshed med Kappen, og at man — forudsat at de praktiske Vanskeligheder kan overvindes¹ — gerne saa dens Anvendelse udvidet til ogsaa at gælde ved Underretterne.

 

    KAJ MUNDT: Redaktionen har bedt mig fremkomme med et Indlæg om, hvorledes man fra dansk Dommerside ser paa Spørgsmaalet om særlige Domstolsdragter og om Opfattelsen er svinget fra Dragternes Indførelse til nu.
    Jeg har haft Lejlighed til at gennemlæse det af Overretssagfører Henrik Sachs udarbejdede Indlæg og kan i det hele give de deri anførte Betragtninger min Tilslutning.
    Set fra Dommerside, tror jeg ikke, at der kan være meget at tilføje. Efter min sikre Overbevisning er der imellem Landsretternes Dommere almindelig Enighed om, at man ikke vilde undvære Kappen, og jeg mener ikke, at der fra Dommerside overhovedet har været nogen Opposition mod dens Indførelse eller Benyttelse. Jeg tror at turde sige, at det fra alle Sider erkendes, at den Omstændighed, at de i Retshandlingen deltagende Personer bærer en særlig Embedsdragt, er egnet til at fremhæve Handlingens Højtidelighed og Vigtighed og den Værdighed, der bør være herskende under en Retsforhandling. Det er naturligvis rigtigt, at en dygtig og myndig Dommer meget vel kan hævde sin Autoritet uden at være iført nogen særlig Dragt, men det er her den almindelige Mening, at den er egnet til — som ogsaa af

 

¹ De fleste nogenlunde hyppigt procederende Advokater har deres private Kappe hængende i Retsbygningen i København til Brug i Landsretten og Sø- og Handelsretten. Desuden har Sagførersamfundet sammesteds et Antal Kapper til Disposition for Medlemmerne. Man kan ikke regne med, at de procederende Advokater ogsaa vil anskaffe private Kapper til Opbevaring ved de mange Underretter. Der er derfor for Advokaternes Vedkommende næppe anden Udvej end, at Sagførersamfundet har nogle Kapper til Disposition i alle Retslokaler. Det kan blive vanskeligt at gennemføre i den nuværende Forsynings-Situation. 

Højesteretsdommer Topsøe-Jensen anført — baade over for Dommeren selv og over for de i Retten mødende Parter og Vidner at fremhæve, at han ikke indtager sin Plads som Privatmand, men som den Statens Embedsmand, hvem det ansvarsfulde Hverv er betroet at drage Skellet mellem Ret og Uret.
    Den danske Dommerforening har da ogsaa paa sit Aarsmøde for nogle Aar siden vedtaget at virke for, at Dommerkapperne ogsaa indføres ved Underretterne, hvor den — som af Overretssagfører Sachs anført — hidtil ikke har været normeret. At der ikke fra Dommerforeningens Side er foretaget videre i denne Sag skyldes sikkert, at Gennemførelsen under den nuværende Varemangel vilde støde paa uoverstigelige Vanskeligheder.
    Jeg vil gerne tilføje, at man ej heller fra Dommerside har mærket noget Tegn paa, at Benyttelsen af Kapperne skabte en unaturlig Afstand mellem Rettens Personer og de mødende.

 

    OLE F. HARBEK: I Norge hadde i tidligere tider dommerne — således som alle andre embedsmenn — sin embedsuniform. Den ble imidlertid neppe oppfattet som en spesiell domstolsdrakt, og da de fleste civile embedsuniformer ble avskaffet ved kgl. resolusjon av 24. april 1908, var det også slutt med dommernes embetsuniform.
    For straffesaker ble som bekjent muntlig rettergang med bevisumiddelbarhet innført ved straffeprosessloven av 1. juli 1887, som tråtte i kraft 1. juli 1890. For dommerne i lagmannsrettene ble det fra samme tidspunkt fastsatt at de skulle bære sorte kapper under hovedforhandlinger i straffesaker, og lignende rettskapper ble også forordnet for statsadvokater og rettsskrivere og senere også for forsvarere i straffesaker ved lagmannsrettene.
    Etter at den nye rettergangsordning var gjennomført også for sivile saker, med muntlig rettergang og bevisumiddelbarhet, ble det i 1934 gitt bestemmelser om dommerkapper for alle domstoler. Allerede i 1925 var det forøvrig forordnet kapper for Høyesteretts dommere.
    Regelen er nå for Høyesterett at dommerne bærer kapper av sort klæde med oppslag eller brem av fiolett fløyel. I lagmannsrettene har dommerne sorte kapper med brem av sort fløyel, og samme slags kapper har også dommerne i herreds- og byrettene. For bydommerne er det påbudt å bære kappe under hovedforhandlinger både i sivile saker og straffesaker, mens det i landdistriktene er overlatt til herredsdommeren selv å avgjøre om han vil bruke dommerkappe. Grunnen til dette er at i de distrikter hvor retten er henvist til å bruke tarvelige rettslokaler, vil det harmonere dårlig med et høytidelig utstyr for dommeren personlig.
    For advokater og sakførere er rettskapper påbudt ved Høyesterett og lagmannsrettene og tillatt ved herreds- og byrettene såfremt dommeren bærer kappe. Advokatenes og sakførernes kapper er av sort klæde med brem av sort silke.
    For alle domstoler gjelder at rettskapper bare brukes under hoved-

 

forhandlinger. Legdommere (lagrettemenn eller domsmenn) bærer aldri dommerkappe.
    Før det ble truffet en alminnelig bestemmelse om dommerkapper ved alle domstoler, var det innhentet uttalelser fra dommerne. De fleste av dem uttalte seg for at det ble innfort dommerkapper. De som var mot reformen, begrunnet dette vesentlig med at der hvor det er dårlige rettslokaler, vil det være lite naturlig å bruke et høytidelig personlig utstyr for dommeren. Det vil der neppe befordre rettens verdighet og således ikke virke etter sin hensikt.
    Etter at ordningen med dommerkapper og rettskapper for sakførere nå har vært praktisert i en del år, kan det sikkert sies at ordningen er blitt møtt med tilfredshet fra alle hold — fra domstolene, sakførerne, pressen og publikum. Selv om kappen har et ganske enkelt utstyr, er den egnet til å gi domstolens forhandlinger også et ytre preg av verdighet.
    Også den form og det utstyr som rettskappene har fått, tror jeg det hersker alminnelig tilfredshet med. Det ble for en del år siden vakt mosjon fra Høyesteretts side om en forandring med hensyn til farven på kappens brem. En del av høyesterettsdommerne mente at det ville stemme bedre med gammel tradisjon om farven på bremmen var purpur- eller skarlagensrød istedenfor fiolett. En annen fraksjon mente derimot at også bremmen burde være sort. Ingen av forslagene er dog blitt gjennomført. Særlig forslaget om at også kappens brem bør være sort, kan vel sees som utslag av den oppfatning at det ikke er om å gjøre å gi dommerkappen et særlig iøynefallende eller glimrende utstyr, men at det vesentlige er at den skal bidra til å gi retten et preg av enkel verdighet.

 

    HARALD SUND: Det er ingen tvil om at embetsmenn innen den norske påtalemyndighet ser det som meget heldig å være utstyrt med kappe under hovedforhandling i retten. Først og fremst ligger selvsagt fordelen i det at kappen medvirker til å hevde den solennitet over forhandlingene som rutinen ofte forringer. Og når det gjelder advokatene (aktor og forsvarer) har dette en særlig betydning fordi den omstendighet at både dommere og advokater bærer kappe, gjør sitt til å understreke at advokaten representerer selve rettsinstitusjonen, ikke bare partene. Samtidig vil advokatene føle seg mere ett med dommeren.
    Også i praktisk henseende er kappen fordelaktig. Om ens vanlige dress er aldri så korrekt, er det ikke til å komme forbi at man ofte vil fole seg mere vel bak kappens diskrete uniformitet. Og ettersom kappen gjerne er tynnere og kjøligere enn en mørk jakke, er det en herlig ting på varme sommerdager å kunne henge denne fra seg og ta kappen på.
    En praktisk mangel vil jeg nevne. Det gjelder de vidt tilskårne ermene som har en plagsom tendens til å bringe uorden i de dokumenter og notater en har liggende foran seg. Men det får en finne seg i for det er kanskje særlig de vakre, vide ermene som bidrar til å skape kappens verdige karakter.

 

    MATHS HEUMAN: En och annan av domstolsdräktens förespråkare stöder sig nog på en tankegång som Dickens en gång utförde så: »Strip the bishop of his apron or the beadle of his hat and lace. What are they? Men. Mere men. Dignity and even holiness, too, sometimes are more questions of coat and waistcoat than some people imagine.» I våra dagar, då det inte ges någon annan auktoritet än den som kommer inifrån, är en sådan motivering inte hållbar. Men det finns andra skäl för införande av tjänstedräkt.
    Det är ett ibland förbisett faktum att för parter och vittnen en inställelse inför rätta är en engångsupplevelse. De intryck som de därvid får blir ofta avgörande för deras framtida uppfattning om rättegångsväsendet. Denna uppfattning påverkas också av så irrationella faktorer som de yttre former under vilka processen pågår. En ordförandes förströdda bläddrande i papperen under pläderingen, en bisittares tittande ut genom fönstret vid döda punkter under rättegången — för att nu inte tala om de lätt inslumrade nämndemän, som man förr kunde få sen är det första hösttinget drog ut alltför mycket på tiden — sådana omständigheter kan vara tillräckliga för att ge part och vittnen den uppfattningen att domstolen inte tar tillräckligt allvarligt på uppgiften. För mången verkar det också stötande om, då det gäller brottmål eller familjemål som för parten kan vara av högsta betydelse, handläggningen inte sker i de värdiga och allvarliga former som svarar mot de viktiga avgöranden varom fråga är. För min del tror jag, att en enkel och värdig tjänstedräkt, i den form som brukas i de flesta andra europeiska länder, kan utgöra en påminnelse för domare, åklagare och advokater att hålla förhandlingen också i yttre avsenden på det plan som man bör eftersträva.
    Saken har också en praktisk-estetisk sida. Många domare har brukat att vid rätten använda en tämligen rigorös klädsel. Med den ökning av antalet rättegångsdagar som följer av processreformen är detta knappast längre möjligt. Valet står alltså mellan kappa eller vardagsdräkt i alla dess skiftande former. Också den nu angivna synpunkten pekar på kappan som en lämplig lösning.
    Vad sedan beträffar det praktiska genomförandet bör bärandet av kappa inte göras obligatoriskt. En officiell modell bör emellertid fastställas. Sedan har varje domstol att efter samråd med åklagarmyndigheten och advokatståndet på orten att bestämma sig för eller emot. Frågan måste naturligtvis lösas enhetligt för varje domstols vidkommande. Att nämnden sitter i vardagsdräkt tycks snarast vara en fördel, enär lekmannainslaget därigenom bäst markeras. Av vad som förut sagtsom angelägenheten att skapa värdiga och högtidliga former följer, dels att det är lika viktigt att genomföra reformen i underdomstolarna som i överrätterna, dels ock att begagnandet av kappa inte bör äga rum vid förberedelsen i civila mål. En sådan förberedelse har närmast karaktären av en relativt fri diskussion mellan rättens ordförande och advokaterna. — Går man fram på den nu föreslagna frivilliga vägen, vågar man nog spå att vi snart tämligen allmänt kommer att på detta område uppnå överensstämmelse med seden i de flesta andra kulturländer.

 

    HUGO LINDBERG: Inför domstolen står en stackars människa anklagad för mord eller något annat svårt brott, hennes väl och ve, hela hennes framtid beror på domstolens avgörande. Domaren, åklagaren och advokaten, dessa som ha den anklagades öde i sina händer, uppträder klädda i ljust och mörkt och spräckligt om vartannat, med färgglada halsdudukar, pullover eller stickad ylletröja i lustiga mönster, eller hur som helst. — Vilket intryck måste inte detta göra på den anklagade och på allmänheten, som är närvarande vid denna allvarliga akt?
    Det är inte stil, det är inte värdighet över tavlan.
    En rättegång är en allvarlig och högtidlig akt, som kräver värdighet i uppträdande och i form. För att fylla dessa krav kan tjänstedräkten spela en viktig roll. Men det får inte vara en guldglänsande uniform, ingen rikssalsprakt i domssalen, utan den enkla mörka kappa, som de danska och norska domarna, åklagarna och advokaterna bär.
    Tjänstedräkten väcker ansvar, den ger dessutom värdighet och respekt. Inte alla har värdigheten medfödd, men det är dessa som saknar den, som brukar vara mest måna om att hävda den och sig själva. De är osäkra, ängsliga och oroliga, när de misstänker, att de inte imponerar tillräckligt och råkar då lätt ut för att bära sig illa åt mot sin omgivning. Mindervärdighetskomplex tar sig sådana uttryck. För denna kategori av människor kan tjänstedräkten vara en hjälp, den löser komplexen och gör dem friare, den skyler över de psykiska defekterna.
    Kläderna betyder mycket, både för den som bär dem och för omgivningen; tjänstedräkten, uniformen, fackföreningsmärket i knapphålet, ja skolmössan är en ständig påminnelse om kallet, tjänsten, uppgiften och det stärker ambitionen.
    Det passar inte med tjänstedräkter i ett demokratiskt samhälle, säger någon. Vad är det för dumheter. Inte kräver demokratien att officerare, präster, poliser, järnvägsmän och hela den långa raden av arbetare i tjänstedräkt skall vara civila i sin tjänst. Inte heller har jag märkt, att demokratien rest någon storm mot smoking och frack vid högtidliga tillfällen.
    En annan invändning är, att tjänstedräkten skulle väcka löje hos allmänheten. Men allmänheten skrattar ju inte åt prästerna, inte ens medmässhakarna på, eller åt militärerna eller diplomaterna. Också om kåsörerna och revyerna skulle skämta om dräkten, är det inget skäl attta hänsyn till.
    I Danmark, i Norge, i Schweiz, i England, överallt bär domare. åklagare och advokater en enkel arbetsdräkt. Jag har aldrig kunnat märka att detta väckt löje ens hos iakttagare från länder utan egen tradition på området, men väl ingivit respekt genom att det givit större värdighet åt domstolsförhandlingarna utan att lägga hinder i vägen för den »gemytlighet» och den »faderlighet» mot vittnen och svarande, som häradshövding Lindström tycks tro bero på civila kläder. Tjänstedräktenbefordrar icke alltid uniformitet och likriktning, den dödar inte individualitet, liv och temperament och är intet hinder för den dramatiska spänning, som ofrånkomligt hänger samman med den moderna processens koncentration och omedelbarhet.

 

    Frågan om tjänstedräkt har också en praktisk sida. Kläder far illa av timslång nötning mot stolsitsar. Tjänstedräkten spar på klädkontot och döljer vardagskostymens skröpligheter.
    Med ett ord — tjänstedräkten gör oss bättre än vi är. Det kan kanske behövas. I varje fall skadar det inte.

 

    NILS BERLIN, ordf. i föreningen Sveriges stadsdomare, har i skrivelse till red. uttalat sig till förmån för införande av domstolsdräkter.