Från dagens diskussion. Rättssäkerhet i rättegång. I h. 9/1947 omdiskussion. nämnde hovrättsrådet LASSEN under dagens diskussion (s. 678 ff) advokaten RUDLINGS bok »Rättssäkerhet i rättegång». I detta omnämnande förekom bl. a. uttrycket: »Fullständig kännedom om nya RB har förf. nog inte.»
I brev till red. d. 20 nov. 1947 begärde Rudling — med omtalande av att boken före utgivandet ur saklig synpunkt granskats av flera jurister, däribland överrättsjurister — om belägg för på vad sätt den nämnda ofullständiga kännedomen om RB kommit till synes i boken.
Lassen svarade i brev d. 5 dec. 1947. Rudling har anhållit om publicering av ett genmäle härå. I anledning härav återgivas här Lassens svar och Rudlings genmäle.
LASSEN:
»Med anledning av Edert brev till redaktionen av Svensk Juristtidning den 20 november 1947 rörande mitt omnämnande i Svensk Juristtidning av Eder bok 'Rättssäkerhet i rättegång' ber jag få anföra följande.
Att boken innan den trycktes granskats av överrättsjurister känner jag väl till. Den omständigheten har dock inte kunnat påverka mitt omdöme. Detta är, sådant det blivit formulerat, kanske inte så kritiskt som man strax kan tycka. De som ha fullständig kännedom om nya RB — och till dem hör inte jag — kan man säkerligen räkna på fingrarna — och ändå bli sannolikt några fingrar över. Men det är naturligtvis inte detta utan i stället konkreta uttalanden i boken, som varit anledningen till mitt yttrande. Processreformen har inte blivit så radikal som många för en god rättsvård ivrande jurister hoppats. Jag vill inte bestrida, att det kanske kunde varit lyckligare, om man tagit ett djupare grepp på problemet bl. a. beträffande muntligheten och protokollet. Men kan man med fullständig kännedom om nya RB verkligen säga, att denna till sin natur är en 'utvidgad bevislag', 'dock med tillägg för vissa rådgivande anvisningar om sättet för själva handläggningen' (s. 31), att det väsentliga nya i den är den fria bevisprövningen (s. 11) eller att det nya mera rör sig 'om sättet hur man skall uppträda inför domstolen' (s. 5)? Innebär det en riktig utläggning av nya RB att påstå, att genom den 'juristdomarens inkvisitoriska makt förstärkes' (s. 11) och att 'nya RB knappast givit eller krävt några formalgarantier mot missbruk av den fria bevisprövningen' (s. 44; åtminstone korsförhöret hade väl kunnat nämnas i det sammanhanget, om det kan anses vara en 'formalgaranti')? Och uttalandet (s. 59) att nya RB, ehuru den icke inför något egentligt lekmannaelement 'likväl mest rigoröst anbefallt muntlighet vid sakframställning och plädering under det att muntlighet i teknisk mening alltså vid parts- och vittnesförhör ännu vänta på en bindande utformning' förefaller särskilt dunkelt i belysning av Edert krav på fullständigare (och exaktare) protokollering av vittnens (och partsombuds, jfr. s. 103) utsagor. S. 95 säger Ni: 'Meningen är — — — att rätten skall finna en stor kategori tvivelaktiga sakförare med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet lämpliga att vara ombud i rättegångar'. Detta uttalande om lagens mening är felaktigt. Uttalandet på samma sida att nya RB 12 'är avfattat såsom om något advokatkapitel (d. v. s. kap. 8) aldrig funnits' utgör åtminstone i någon mån överord, liksom väl också uttalandet (s. 100) att de bestämmelser nya RB innehåller om advokatens ställning gentemot domaren 'är en skamfläck och höra enbart hemma i ett nazistiskt polismuseum'; men sådana uttalanden utgöra måhända alltför subjektiva omdömen för att böra dras in i diskussionen. För att slutligen beröra en detaljfråga må framhållas, att påståendena s. 102 om påföljderna för parten av ombudets åtgärder måste jämföras med den förklaring av innebörden av nya RB 12:17 som processlagberedningen ger i motiven s. 174 nederst.
Jag skulle gärna vilja beröra ytterligare några frågor, speciellt en del av uttalandena om den fria bevisprövningen och nya RB:s innebörd på den punkten i förhållande till gällande rätt — den fria bevisprövningen är ju i själva verket huvudtemat i boken — men därvid skulle jag komma något vid sidan av det, varom förklaring avfordrats mig. Jag inskränker mig alltså till det sagda. Detta ger mig icke anledning att frångå mina kritiska uttalanden. Men jag vidhåller också vad jag yttrat om att boken är intressant. Och för att inget missförstånd skall råda på den punkten vill jag gärna framhålla, att inte heller jag anser att vi skola slå oss till ro med nya RB; den kan nog tränga till en översyn, även om man nu måhända av praktiska skäl får ta en icke alltför kort reformpaus.»
RUDLING :
»Uti Bengt Lassens pressöversikt i SvJT 1947 s. 627 om min bok 'Rättssäkerhet i rättegång' anförde han bl. a.: 'Fullständig kännedom om nya RB har författaren nog icke'.
Då jag antog att Lassen grundade detta omdöme på innehållet i boken, hänvände jag mig till SvJT med begäran att ge något belägg på den icke fullständiga kännedom om nya RB, som hade spårats i boken. Lassen har i brevsvar emellertid endast kunnat peka på några få uttalanden, som skulle nödtorftigt täcka hans uttalande i samma reportage att boken var ensidig, men däremot intet belägg på ofullständig kännedom om nya RB1 och det är detta jag vill ha noterat i Eder ärade tidning.
Däremot har jag förvisso icke förmenat Lassen att kalla min kritik av vissa sidor hos nya RB för ensidig — han får gärna kalla den avsiktligt accentuerad — ty det är den. Lassens pressöversikt var mycket ensidig, ty han hade enbart återgivit sura och vederlagda recensioner under det att alla erkännanden såsom i Aftonbladet, Morgontidningen, Stockholms Tidningen och andra undanhöllos SvJT:s läsare.»
Man säger inte Ni till domstolen! Svenskarna är noga med titlarna, men när det är fest slänger de dem gärna och »spottar varann i synen».
Att vara hövlig är en dygd som dock mestadels övas inomhus. Men inte alltid ens då. Det är alltjämt icke ovanligt, att tjänstefolk tituleras med förnamnet och det finns alltjämt lantpatroner, som duar sina anställda. Det beklagliga är, att de anställda finner sig i det.
Jag kom att göra dessa reflexioner på grund av en händelse häromdagen vid en av våra domstolar. En gammal dam stod åtalad, hon var åtskilligt över de 60 åren, hon hade levat lyckligare dagar, 4 barn hade hon fostrat, men olyckor hade hopat sig i hennes väg och nu stod hon åtalad för några småbedrägerier. Domaren, mycket yngre än den tilltalade, titulerade henne »Andersson», när han talade till henne och när han moraliserade henne. »Har Andersson inte tänkt på etc.»
Det är inte ovanligt att domare, om de icke otympligt och opersonligt kallar en åtalad »tilltalade», brukar vederbörandes efternamn utan ett hövligt herr, fru eller fröken framför. D. v. s. en åtalad general, biskop eller byråchef behöver aldrig riskera, att titeln tappas bort inför rätta. Redan detta borde visa det olämpliga i att en domare tilltalar en åtalad utan titel eller ett herr, fru eller fröken före namnet. Redan regeln om likheten inför lagen borde förbjuda detta.
Det talas vackert om, att en åtalad skall behandlas som en oförvitlig person intill dess han är dömd. Domaren kallar inte portvaktsfrun eller skurhjälpen för »Andersson». Vad har han då för skäl att kalla en åtalad gammal dam för »Andersson», om han inte därmed vill deklassera och nedsätta henne.
En kvinnlig kollega berättade en händelse som inträffade för många år sedan. Hon biträdde en häktad »Andersson» inför rätta. Hon envisades under målets handläggning att kalla sin klient »herr Andersson», men avbröts då av domaren med, att man »inte titulerar inför rätta». Min kollega retar sig ännu i denna dag över att hon inte omedelbart på akademisk svenskmannased räckte handen över rättens bord och rev alla stela skrankor med det förlösande: Tack skall du ha!
Jag har en egen liten titelerfarenhet från en domstol. En åtalad vände sig till domaren med en fråga »Kan Ni påstå, att etc.» Han blev snabbt avbruten av den mycket vredgade domaren, som närmast röt: »Man tilltalar inte domstolen med Ni». Den åtalade var inte dummare än att han omedelbart kunde servera motrepliken: »Men ni är ju flera.»
Titeln betyder mycket för många och ett vänligt bemötande ännu mer. Att berövas sin titel, att inte ens hövligt kallas herr, fru eller fröken kan ge mindervärdeskomplex. Det är en deklassering och det låter ovänligt. Och ger ett dåligt intryck. »Förty att man kommer icke för domaren i den akt, att man skall där bannad bliva eller illa tilltalad, utan till att söka sin rätt.» (Dom. 22.)
Vårt land är demokratiskt, vi är stolta över likheten inför lagen och vi bör därför även i det dagliga umgänget över rättsskranket iakttaga vanlig enkel hövlighet. Den som brister på den punkten ger lätt intryck av att vara hård, elak, dum eller högfärdig — denna variant av dumhet.
Jag vill rättvisligen tillägga, att så långt min erfarenhet räcker överdomstolarnas domare i allmänhet iakttager hövlighetens regler och titulerar åtalade med herr och fru. Att ett justitieråd skulle brista i detta avseende anser jag uteslutet. De unga och de äldre moderna domarna vid underrätterna är också artiga i umgänget med de åtalade, men det finns ändå tillräckligt många som brister i hövlighet för att det kan vara motiverat med en liten anmodan från vederbörlig myndighet till domaren att säga herr Andersson och inte bara Andersson.
Jag säger detta fastän jag väl vet, att det finns tillfällen, då titulering verkar tillgjord och där det passar bättre med Andersson än med heir Andersson. Men detta är undantagen, som det kan lämnas åt den intelligente domaren att reglera.
En liten anmärkning till. Jag ser ofta en häktad komma inför rätten. Han bugar djupt, t. o. m. för djupt ibland. Kräver verkligen domstolens värdighet att domarne, såsom många gör, tar emot vördnadsbetygelsen stela som buddhor?
Hugo Lindberg.
Domstolslokalerna och muntligheten. I Stockholmsstads fullmäktige har prof. ÅKE HASSLER väckt en motion, däri anföres följande:
»I samband med den nya processordningens ikraftträdande försiggå nu vissa ändringar av inredningen i stadens domstolslokaler. Därvid bör en viktig omständighet beaktas.
Vårt rättegångsförfarande är offentligt. Meningen härmed är tydligen, att allmänheten skall kunna följa med förhandlingarna och sålunda bilda sig ett omdöme om hur rättsskipningen utövas. Av särskild betydelse är givetvis, att möjlighet härtill beredes pressens representanter. Men skola allmänheten och pressrepresentanterna verkligen kunna följa förhandlingarna, måste dessa vara så anordnade, att en åhörare förmår till fullo uppfatta vad som försiggår inför rätten.
Härutinnan brister det emellertid mycket i våra domstolar. Den som avlägger ett besök i Stockholms rådhusrätt märker snart, att det inte är så särdeles mycket av domstolsförhandlingen han kan uppfatta från åhörarplatserna. En del av nämndemännen, vilka dock ha sin plats i närheten av ordföranden, torde gjort motsvarande erfarenheter. Parter och vittnen
stå alldeles framför ordföranden, med ryggen mot åhörarna, och föra ett ofta mycket lågmält samtal med ordföranden. Åhörarna äro för det mesta alldeles utanför det hela. Under sådana förhållanden kan man inte säga, att lagens föreskrift, att förhandlingen skall vara offentlig, är uppfylld.
Den som besökt domstolar i den muntliga processens ursprungsland, England, har där sett ett helt annat system tillämpas. Parterna och deras ombud äro placerade på var sin sida av domarbordet eller i varje fall på ganska långt avstånd från detsamma. Då ett vittne höres, får det gå upp i vittnesboxen, en upphöjd plats på ena sidan av domarbordet, och därifrån avlägga sitt vittnesmål. Var och en i förhandlingen medverkande måste tala från sin anvisade plats. På grund härav äro de tvungna att tala högt och tydligt, så att det väl kan uppfattas av samtliga de närvarande. Förhandlingen vid t. ex. Central Criminal Court (Old Bailey) i London är nästan lika lätt att följa som dialogen på en teaterscen.
Skulle vi få en verkligt offentlig och muntlig rättegång i Sverige, är det nödvändigt, att anordningar liknande de engelska vidtagas hos oss. Det primära är en lämplig inredning av domstolslokalerna. En praktisk form härför bör utprovas och sedan införas i sessionssalarna. Den av processnämnden i dess cirkulär nr 3 (september 1946) föreslagna anordningen kan icke anses hålla måttet. Bland annat är här vittnet placerat med ryggen mot åhörarna, något som i de flesta fall torde medföra, att vittnets uttalanden ej kunna uppfattas av åhörarna.
Måhända vore det lämpligt, att en eller ett par sakkunniga personer finge uppdrag att studera domstolslokalernas anordning i England och i något av våra grannland, Danmark eller Norge, för att på grundval av inhämtade erfarenheter framlägga förslag till inredning av sessionssal i stadens domstolsbyggnader, vilket förslag därefter skulle efter företagna prov granskas och godkännas av stadens vederbörande myndighet.»
Motionären har hemställt att stadsfullmäktige måtte uppdraga åt stadens vederbörande myndighet att vidtaga erforderliga åtgärder för ändamålsenlig inredning av stadens domstolslokaler.