EBERHARD SCHMIDT. Einführung in die Geschichte der deutschen Strafrechtspflege. Göttingen 1947. Verlag Vandenhoek & Ruprecht. 436 s.
    Eberhard Schmidt, prof. i straffrätt, tidigare vid universiteten i Hamburg och Leipzig, numera i Göttingen, gjorde sig ett namn, då han i mycket unga år fick uppdrag av sin lärare Franz von Liszt att efter dennes död på nytt utgiva och fortsätta Liszts lärobok i straffrätt.
    Under den tyska historiens mest mörka och förvillade dagar fann Eberhard Schmidt tid och kraft att skriva en omfattande historik över den tyska straffrätten, som är mästerlig. Han betecknar sitt arbete anspråkslöst som »inledning», och boken förutsätter i själva verket nästan inga förkunskaper men är givande även för den, som redan skaffat sig större kunskaper på området. Det invecklade och problemfyllda ämnet är ej blott behandlat med överlägsen kunnighet och ett imponerande vetande utan även med en sådan klarhet och understundom i en så fängslande form, att vissa kapitel läsas nästan med spänning. Detta gäller framför allt skildringen av de stora kriminalisternas, sådana som Anselm Feuerbachs (1775—1833) och Franz von Liszts (1851—1919), liv och verk. Den sistnämnde har fått ett så stort utrymme, att hans förvisso icke obetydliga samtida motståndare kommit något i skymundan.
    Schmidt säger i förordet, och det kan spåras på nästan varenda sida i hans bok, att detta hans verk icke är framsprunget enbart av historiskt intresse utan att det dessutom har att fylla en särskild uppgift i vår nuvarande tid. Just ur rättshistoriens läror kunna vi nämligen hämta ett säkert stöd för vår egen ståndpunkt i kampen om rättvisan. Rättshistorien kretsar oavlåtligt kring motsatsen mellan makt och rätt, mellan ändamålsenlighet och rättvisa, och mänsklighetens flesta lidanden ha sitt ursprung just i dessa spänningar. Endast om dessa krafter och synpunkter, om — för att tala med Cicero — »utilitas» och »honestas» bli förenade till en syntes, kunna vi vänta oss någon harmoni i folkens rättsliv. Schmidt visar därför på bokens sista 20 sidor, hur fruktansvärt straffrätten blivit ödelagd av nationalsocialistiska jurister, och man ser med fasa, hur rättsväsendet blir till en tortyrkammare, om det skall bestå utan rättssäkerhet och humanitet.
    På så sätt är Schmidts arbete även av värde för en svensk läsare. Straffrätten har ju för båda länder gemensamma rötter; under senare tiden ha de tyska och skandinaviska juristerna i många avseenden givit varandra impulser, ofta har rättsutvecklingen gått parallellt, och så gott som överallt har det varit samma problem, man har haft att brottas med.

Gerhard Simson.

 

ADOLF SCHÖNKE. Strafgesetzbuch. Kommentar. Dritte, durchgearbeitete Auflage. München und Berlin 1947. Biederstein. XI + 831 s.

 

    Den gamla tyska strafflagen av 1871 kom att överleva också det tredje riket, låt vara att den blev kraftigt vanställd av en lång rad nazistiska

 

ändringar och tillägg. Rensad från sådana avlagringar genom förordningar av det allierade kontrollrådet, bevarar lagen alltjämt sin giltighet för det nuvarande Tyskland. Redan vid en flyktig blick på dess paragrafbestånd framgår, vilken hård medfart tidens växlingar låtit den ursprungliga lagtexten undergå. Som en hälsning från ett i jämförelse med fortsättningen idylliskt förflutet kvarstår exempelvis rubriken »Beleidigung von Bundesfürsten», medan de tillhörande paragraferna bleknat bort såsom »gegenstandslos geworden». Andra avsnitt av lagen hade på ett så genomgripande sätt blivit omvandlade i nazismens anda, att hela paragrafsviter måst upphävas av kontrollrådet; detta gäller särskilt stadganden angående olika slag av brott mot staten. I anslutning härtill ha i långa spökparader nazismens många straffrättsliga speciallagar uppräknats i förordningar, genom vilka de nu manats i graven.
    Professor Schönke, som redan tidigare gjord sig känd som kommentator av den tyska strafflagen (se ang. första upplagan av hans kommentar SvJT 1943 s. 84), har nu utgivit en mot de ändrade förhållandena svarande ny upplaga av sitt arbete. Boken redovisar utvecklingen fram till juli månad 1946. Framhållas må vidare, att författaren låtit sig vara angeläget att på ett sätt, som tidigare icke varit honom möjligt, klargöra sambanden mellan den för nazistiska tyska straffrätten och andra europeiska rättssystem.

S. P.