Den nya tryckfrihetsförordningen. Förslag till en helt ny tryckfrihetsförordning har vid årets riksdag antagits såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling. Den sakkunnigutredning som ligger till grund för förslaget har tidigare anmälts i denna tidskrift (1948 s. 61). Propositionen (nr 230) anslöt sig nära till vad de sakkunniga föreslagit och i huvudsak tillstyrktes förslaget av konstitutionsutskottet (utl. nr 30).
De sakkunnigas förslag att bibehålla juryinstitutionen i tryckfrihetsmål biträddes av både K. M:t och riksdagen; ett av presidenten Lindhagen i remissyttrande framlagt — och jämväl av motionärer i riksdagen upptaget — förslag att för tryckfrihetsmålen inrätta en för hela riket gemensam specialdomstol vann endast ringa anslutning i riksdagen. Även den av de sakkunniga förordade begränsningen av juryns befogenheter upptogs i det vilande förslaget; enligt detta skall sålunda endast ett friande juryutlåtande vara för domstolarna bindande, under det att vid fällande utgång i juryn även domstolen skall pröva skriftens brottslighet. Frågan om juryns tillsättande vållade emellertid meningsskiljaktigheter. Enighet förelåg väl därom att jurymännen, såsom de sakkunniga föreslagit, skola väljas av landsting och stadsfullmäktige i vissa städer och att parternas rätt att själva utse jurymän icke skall bibehållas. För uttagande av jury i målet bland de sålunda valda jurymännen förordade departementschefen i anslutning till sakkunnigförslaget att parterna skola äga utesluta visst antal jurymän och att därefter antalet skall nedbringas genom lottning. Konstitutionsutskottet ansåg däremot att uteslutning och lottning borde undvikas och att det därför borde ankomma på valkorporationen att utse de jurymän som i första hand skola vara ledamöter i jury samt suppleanter för varje ledamot. Om juryn erhöll en sådan fast sammansättning, ansåg utskottet obehövligt bibehålla den gällande regeln om två tredjedelars majoritet inom juryn
för fällande utlåtande; utskottet föreslog att skriften skulle anses brottslig, om fem av juryns nio ledamöter voro ense därom. Utskottets förslag framkallade en häftig kritik såväl i pressen som under riksdagsdebatten och vid voteringen uttalade sig i båda kamrarna en överväldigande majoritet för propositionen.
Sakkunnigförslaget innehöll icke några särbestämmelser för krigstid. Denna fråga underkastades en ingående utredning i propositionen. Därvid framhöll departementschefen i första hand att, om särskilda avvikelser från de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna skola förekomma under krigsförhållanden, dessa böra finnas på förhand införda i tryckfrihetsförordningen och således vara kringgärdade med de garantier som gälla för grundlag. Vidare påvisades de allvarliga faror för tryckfriheten som äro förenade med bestämmelser om censur eller andra rent administrativa åtgärder och framhölls såsom den enda lämpliga utvägen att bereda domstolen möjligheten att på grund av tryckfrihetsbrott ådöma särskild påföljd i syfte att under krigsförhållanden effektivare motverka sådana brott. I sådant hänseende föreslogs att domstolen på grund av vissa grova brott, högförräderi, uppror, krigsförräderi och spioneri, skall kunna meddela förbud för utgivning av periodisk skrift under viss tid, högst sex månader. Såsom en provisorisk åtgärd i avbidan på domstolens prövning skall dock även departementschefen kunna förordna om utgivningsförbud. Enligt propositionen skulle utgivningsförbud kunna förekomma endast då riket befinner sig i krig. Konstitutionsutskottet biträdde i princip departementschefens ståndpunkt men ansåg att möjligheten till utgivningsförbud borde finnas även vid krigsfara. Bestämmelserna förbundos dock i utskottets förslag med särskilda garantier; såväl i krig som vid krigsfara skulle bestämmelserna om utgivningsförbud bli tillämpliga endast efter förordnande av K. M:t med riksdagens samtycke, för vilket skulle krävas tre fjärdedelars majoritet inom vardera kammaren. Ej heller i denna del hade utskottet framgång med sitt förslag; riksdagen antog vad K. M:t föreslagit.
Ett av de sakkunniga förordat principstadgande, innefattande förbud såväl för myndighet som för enskild att på grund av skrifts innehåll hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten, begränsades i propositionen till att avse åtgärder av myndighet eller annat allmänt organ. Det huvudsakliga skälet härför varatt stadgandet i de sakkunnigas formulering skulle utgöra ett hinder för sådana åtgärder av enskilda sammanslutningar och personer som ingripandena mot Nick-Carterlitteraturen och tidningen Fäderneslandet. Utskottet framhöll att stadgandet sådant det avfattats av de sakkunniga innehöll en grundsats av stor vikt, särskilt då det gällde åtgärder mot tryckta skrifter på grund av deras politiska innehåll. Åtgärder vid sidan om tryckfrihetsförordningens regler i syfte att undertrycka misshagliga skrifter borde enligt utskottets mening icke få förekomma och det kunde icke anses tillfredsställande att i detta hänseende göra någon skillnad mellan statliga och kommunala organ å ena sidan och enskilda samman-
slutningar och personer å andra sidan. Riksdagen biträdde dock även i denna del propositionen.
De sakkunnigas förslag att till skydd för nyhetsförmedlingen stadga principiell frihet för envar att för offentliggörande i tryckt skrift lämna meddelande till dess författare eller utgivare eller redaktion blev godtaget. I propositionen förordades dock vissa utvidgningar av de undantag från denna grundsats som de sakkunniga upptagit. Sålunda tillfogades en bestämmelse i syfte att möjliggöra beivran av ärekränkning mot enskild person i sådana fall då meddelandet icke influtit i skriften; i denna del biträdde riksdagen propositionen. Beträffande det undantag som de sakkunniga förordat för att möjliggöra beivran av brott mot tystnadsplikt i vissa fall gjordes i propositionen undantaget tillämpligt i fråga om tystnadsplikt som är föreskriven i lag eller författning, under det att konstitutionsutskottet biträdde de sakkunnigas förslag att bestämmelsen endast skulle avse tystnadsplikt som följer av lag. Riksdagen antog båda förslagen såsom vilande och får således vid sin fortsatta behandling av tryckfrihetsförordningen taga ställning till denna fråga. I detta sammanhang må nämnas att på utskottets förslag i förordningen upptagits en definition av vad som i denna skall förstås med uttrycket »lag» (14 kap. 6 §).
I övrigt må nämnas att i det vilande förslaget upptagits en mera utförligt formulerad brottskatalog än den av de sakkunniga föreslagna (7 kap. 4 §). På förslag av utskottet har upptagits ett stadgande som möjliggör förordnande att domen i ärekränkningsmål skall intagas i den periodiska skrift, där ärekränkningen förekommit (7 kap. 6 §). Frågan om skyldighet för boktryckare att avlämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift har på utskottets förslag förts utanför grundlagen och hänvisats till annan lagstiftning.
Björn Kjellin.