I vad mån äger en testamentstagare, som icke får överlåta sin rätt, dock avstå den till de accrescensberättigade? ¹

 

    I ett av HD genom dom d. 10 maj 1948 avgjort mål ha översten Stig Tarras-Wahlberg och hans syskon yrkat att av en bank utfå vissa där deponerade värdehandlingar, till vilka äganderätten på grund av testamente tillkom Stig Tarras-Wahlberg och hans medparter. Visserligen skulle enligt testamentet deras moder Astrid Tarras-Wahlberg erhålla avkomsten av depositionen så länge hon levde, men hon hade genom gåvobrev till barnen avstått från sin rätt. Denna talan har ogillats av domstolarna. Jag blev i HD ensam om att bifalla den. Majoriteten i HD ansåg emellertid, liksom jag, att ett tyst överlåtelseförbud icke i och för sig betager en testamentstagare, som tillträtt sin rätt, möjlighet att avstå den till de accrescensberättigade. Avgörande för utgången i HD var, att skyldigheten att deponera testamentsmedlen i bank var sanktionerad av en särskild förverkandeklausul, vilken jämte andra omständigheter ansågs visa att testatrix avsett att avkomsttagaren, hennes brorsdotter, skulle genom depositionen bli effektivt skyddad mot obetänksamma åtgärder både från egen och andras sida, således jämväl mot åtgärder till förmån för de accrescensberättigade. Då frågan alltså kan bli besvarad på motsatt sätt i ett annat mål och saken har stor praktisk betydelse, vill jag här återge de synpunkter, som varit avgörande för mig.
    Då egendom enligt testamente tillfaller någon med förbehåll om livstids avkomsträtt för annan, torde den sistnämnde i regel icke äga överlåta sin avkomsträtt (jfr NJA 1937 s. 584 och 1940 s. 91). En annan fråga är emellertid, huruvida avkomsttagaren äger — före eller efter egendomstillträdet, såsom gåva eller mot vederlag — avstå sin rätt till förmån för den testamentstagare som erhållit äganderätten. Enligt min redan i SvJT 1946 s. 107 uttalade mening bör något civilrättsligt hinder härför i regel icke anses föreligga.
    För uppställande av en sådan regel talar, att man i så liten utsträckning som möjligt bör låta de döda binda de levandes handlingsfrihet. Förhållandena vid tiden för en rättshandling testamentstagarna emellan äro ofta helt andra än testator kunnat förutse, och lagen avser endast att tillvarataga nu levande och tillkommande människors intressen. Regeln att testamentstagarna, om de äro ense, äga fritt bestämma över den testerade egendomen bör därför icke frångås blott därför att testator med särskild skärpa (t. ex. genom uppställande av stränga förverkandebestämmelser) uttryckt sin önskan att få sin vilja efterlevd. Undantag från regeln bör göras allenast, när en av testator

 

    ¹ Jfr NJA 1948 s. 295.

 

uttryckt önskan att binda testamentstagarna tjänar något nu existerande eller tillkommande rättssubjekts beaktansvärda intresse.
    Man har därför till en början anledning undersöka, huruvida någon annan än de nuvarande testamentstagarna har ett beaktansvärt intresse av en uppgörelse dem emellan. Stundom skulle successionsföljden förändras, därest en testamentstagare finge tillträda egendom redan viden annans avstående och icke först — såsom i testamentet angivits— vid hans död. I NJA 1937 s. 594 godtogs icke att en fideikommissinnehavare avstod från sin rätt; ett sådant avstående ansågs icke avse annat än nyttjanderätten till fideikommisset under den avståendes livstid, varemot först vid den avståendes död kunde avgöras å vem själva fideikommisset skulle övergå (jfr Eberstein, Den svenska arvs- och gåvobeskattningen s. 94 not 4). Det kan ifrågasättas, om detta avgörande var civilrättsligt välgrundat; avståendet skedde till förmån för fideikommissinnehavarens äldste son och kunde alltså näppeligen rubba successionsföljden. Enligt min mening bör en testamentstagare, vid vars död enligt testamentet sekundosuccession skall äga rum, i vissa fall äga under livstiden göra ett avstående till förmån för dem som då äro närmast till sekundosuccession. Frågan är emellertid icke aktuell i förevarande fall, eftersom Stig Tarras-Wahlberg och hans medparter erhållit äganderätten redan vid testatrix' död och det alltså ej kan bliva tal om att ett avstående från Astrid Tarras-Wahlbergs sida skulle rubba successionsföljden.
    Verkliga skälet att avståendet av fideikommisset icke godtogs i nyss nämnda mål, vilket rörde skyldigheten att utgiva arvs- eller gåvoskatt, kan hava varit, att avståendet uppfattades som en skentransaktion till uppnående av förmånligare läge i skattehänseende. Fideikommissinnehavaren betingade sig nämligen periodiskt vederlag. I nu förevarande fall hava visserligen de handlingar varigenom Astrid Tarras-Wahlberg avstått sin avkomsträtt betecknats som gåvobrev, men Stig Tarras-Wahlberg och hans medparter hava vid sidan därom skriftligen förbundit sigatt till Astrid Tarras-Wahlberg utgiva periodiskt understöd. Därmed är emellertid icke sagt, att transaktionen skulle vara en skentransaktion; den har den reella innebörden, att Astrid Tarras-Wahlberg avstår från den säkerhet bankens testamentariska förvaltning inneburit för henne. Att testamentstagare genom en sådan transaktion som denna kunna uppnå ett förmånligare läge i fråga om den årliga förmögenhetsbeskattningen är intet skäl att frånkänna den laglig giltighet. Ett skäl att tillerkänna testamentstagarna handlingsfrihet är fastmer, att de eljest kunna bliva bundna vid ett oskäligt betungande beskattningsläge av ett testamente, vid vars tillkomst den nuvarande beskattningsordningen icke kunde förutses. (Jfr BRATT i Svensk skattetidning 1947 s. 329.)
    Varken blivande successorers eller fiskaliska intressen hindra sålunda enligt min mening avståendets giltighet, det må hava skett mot eller utan vederlag. Återstår att pröva, huruvida den särskilda i enlighet med testamentets föreskrifter inrättade förvaltningen genom banken gör det. Om ett testamente blott innehåller att en testamentstagare skall erhålla avkomsträtten och en annan såväl äganderätten som för-

 

valtningen, föreligger tydligen intet hinder för att avkomsttagaren avstår sin rätt till ägaren. Annorlunda ställer det sig i viss mån, då förvaltningen anförtrotts tredje man. Förvaltaren har icke något eget berättigat intresse av förvaltningens vidmakthållande, med mindre testamentet klart utvisar att även han skall anses vara en testamentstagare, vilket säkerligen ytterst sällan är förhållandet. En tredje man som förvaltare har endast ett berättigat intresse att erhålla klara riktlinjer hur han skall förhålla sig med sin förvaltning. Dessa riktlinjer måste emellertid uppdragas efter testamentstagarnas intressen.
    Huruvida testamentstagarna genom en uppgörelse sinsemellan kunna sätta förvaltningen ur kraft är beroende på testamentstagarnas egna intressen. Om en enda testamentstagare insatts med förbehåll att egendomen tills han uppnått viss ålder skall förvaltas av någon utomstående, kan testamentstagaren tydligen icke utan vidare sätta förvaltningen urkraft. Har äganderätt tillagts en och livstids avkomsträtt en annan testamentstagare men förvaltningen tredje man, skulle man kunna antaga, att testator velat i ägarens intresse bibehålla honom vid kapitalet obeskuret till avkomsttagarens död. Mot ett sådant antagande talar emellertid till en början, att ägaren i normalfall anses kunna redan under avkomsttagarens livstid fritt överlåta sin äganderätt, vilken därför också ansetts utmätningsbar och ingående i ägarens konkursbo (se NJA 1928 s. 336, 1938 s. 435 och 1940 s. 95). Avkomsttagarens död är också en ur ägarens synpunkt föga rationellt fixerad tidpunkt. Det vore orimligt att av dylika skäl anse ytterligare tid behöva förflyta, innan kapitalet skulle få omhändertagas av Stig Tarras-Wahlberg och hans medparter, vilka sedan länge uppnått mogen ålder.
    Inskränkningen i ägarnas förfoganderätt till egendomen måste därför i nu förevarande fall anses tillkommen allenast i avkomsttagarens intresse. I regel får en föreskrift om särskild förvaltning anses åsyfta allenast att bereda avkomsttagaren möjlighet att skydda sin rätt mot ägaren. Det bör då också stå avkomsttagaren fritt att avsäga sig sin rätt med påföljd att den särskilda förvaltningen upphör och ägaren erhåller oinskränkt rådighet över egendomen. Undantagsvis kan meningen vara att skydda avkomsttagaren även mot honom själv, d. v. s. att sätta honom under ett slags förmynderskap som skydd mot hans egen svaghet. Vidkommande nyttjanderätt föreskrives i 4: 6 testamentslagen, att ägaren icke utan nyttjanderättshavarens samtycke får överlåta eller eljest förfoga över egendomen; i NJA 1944 s. 70 ansågs emellertid av särskilda skäl inteckning ej få äga rum ens med nyttjanderättshavarens samtycke.
    I förevarande fall har testatrix tillerkänt livstids avkomsträtt åt sin brorsdotter Astrid Tarras-Wahlberg och dennas numera avlidne man Bo Tarras-Wahlberg eller den längst levande av dem. I testamentet har tillagts, att förordnandet skulle återgå och den testamenterade egendomen i stället gå till visst närmare angivet välgörande ändamål, därest testamentets föreskrifter icke av testamentstagarna ovägerligen efterlevdes. En sådan förverkandeklausul får tydligen icke alltid utan vidare

 

    36—487004. Svensk Juristtidning 1948.

 

tolkas efter bokstaven. För att åt klausulen giva den tolkning, som kan antagas överensstämma med testatrix' vilja, bör man, i enlighet med vad jag inledningsvis framhållit, rätta sig efter vilket beaktansvärt intresse testatrix åsyftat att tillgodose. Tydligen har testatrix i första hand velat tillgodose sin brorsdotter, och en grund för förverkandeklausulens uppställande har sannolikt varit att testatrix icke litat på Bo Tarras-Wahlbergs förmåga av förmögenhetsförvaltning. Det överensstämde därför säkerligen helt med testatrix' syften, då Bo Tarras-Wahlberg på sin tid efter testatrix' död genom överenskommelse i samband med hemskillnad avstod sin andel i avkastningsrätten. Att tillämpa förverkandeklausulen på detta avstående skulle varit orimligt; avståendet måste anses giltigt. Vad åter angår den därefter inträdda situationen, att avkomsträtten tillkommit Astrid Tarras-Wahlberg ensam, finnas ej tillräckliga skäl till antagande att testatrix skulle velat göra avsteg från allmänna regler. Astrid Tarras-Wahlberg kan alltså icke anses berövad möjligheten att avstå från sin rätt. Genom gåvobreven till Stig Tarras-Wahlberg och hans medparter har hon avsagt sig avkomsträtten och deras äganderätt till den i banken deponerade egendomen blivit oinskränkt. Då som förut sagts anledning saknas att i ägarnas intresse upprätthålla bankens förvaltning, måste banken enligt min mening anses pliktig att utlämna egendomen till Stig Tarras-Wahlberg och hans medparter.
    Banken hade hemställt att, därest banken förpliktades utgiva rättegångsersättning till Stig Tarras-Wahlberg och hans medparter, banken måtte berättigas erlägga densamma ur avkastningen av depån. Då depån icke utgör något särskilt av banken företrätt rättssubjekt, kunde denna begäran näppeligen bifallas. Depån är ingen självständig och knappast heller en osjälvständig stiftelse.

Nils Beckman.

 

12.

 

Olaga beställningstrafik för personbefordran?

 

Jfr SOU 1938 nr 59 s. 224.

 

    Omnibusägaren Edvin Sjöberg innehar tillstånd att med omnibusen E 267 bedriva beställningstrafik för personbefordran med Prästköp såsom stationsort. Prästköp är ett mindre samhälle, beläget omkring 2 mil väster om Finspångs köping. Norr om Prästköp ligger Grytgöl. Vägen Finspång—Prästköp passerar icke Grytgöl.
    Landsfiskalen Gösta Hörberg yrkade vid Finspånga läns tingslags HR ansvar å Sjöberg för det han d. 26 och 31 dec. 1946 i syfte att erhålla beställning å körning haft bussen uppställd å Torget i Finspång och därefter med densamma utfört passagerarkörning till Grytgöl och åter.
    Sjöberg bestred åtalet och anförde: Sagda dagar hade Grytgöls idrottsklubb anordnat fester i Grytgöl. Klubbens sekreterare hade i telefon till

 

Sjöbergs bostad i Prästköp beställt bussen för färder från Finspång till Grytgöl och åter. Sekreteraren hade begärt, att bussen skulle ställas upppå Torget i Finspång nämnda dagar kl. 19.30 för att personer, som kunde tänkas vilja besöka festerna, bekvämt skulle kunna färdas till Grytgöl. Det hade överenskommits, att varje passagerare skulle betala visst biljettpris. Klubben hade visserligen icke iklätt sig ekonomiskt ansvar för bussturerna men förbundit sig att å sina nöjesaffischer angiva att och när buss skulle avgå från Finspång till festplatsen.
    Hörberg anmärkte: Vem som helst hade ägt färdas med bussen. Sekreteraren kunde icke anses hava beställt bussen såsom ombud för en obekant krets människor. Varje passagerare finge anses hava beställt körning för sin del, då han stigit på bussen i Finspång och köpt biljett.
    HR:n (ordf. tingsnotarien Ulf Ankarklo), fann i utslag d. 11 dec. 1947 utrett, att Sjöberg de av Hörberg angivna dagarna uppställt bussen i Finspång för att få beställningar å körning och i anslutning därtill utfört passagerarkörningar till Grytgöl och åter, samt dömde förty Sjöberg jämlikt 21 § 1 mom. och 34 § 1 mom. KF d. 25 okt. 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen attutgiva 8 dagsböter om 5 kr.

 

    Sjöberg besvärade sig och anförde bl. a.: De personer, som färdats i bussen, hade visserligen icke haft kontakt med Sjöberg, innan de stigit på bussen i Finspång. Emellertid kunde dessa icke betraktas såsom beställare. Beställningen hade skett av idrottsklubben å bussens stationsort. Man kunde icke se saken så att klubben endast lämnat Sjöberg anvisning om att behov av busstrafik mellan Finspång och Grytgöl förefunnes angivna dagar. Klubben hade haft ett ekonomiskt intresse av att buss tillhandahölles. Ett för Sjöberg bindande avtal hade ingåtts med klubben om att Sjöberg skulle tillhandagå med transport av festbesökare. Intet hindrade, att ett avtal sådant som det ifrågavarande träffades, vari den ene kontrahenten förbunde sig att utföra en prestation till förmån för den andre kontrahenten men nöjde sig med den ersättning, som han kunde få av tredje man. Om Sjöberg brutit mot avtalet, hade han ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot klubben.
    Göta HovR (hrr Lundin, Höijer, Björkman och Karlberg) fann i utslag d. 18 mars 1948 ej skäl göra ändring i HR:ns utslag.

 

 

13.

 

Häst, som gått på bete i en inhägnad hage, har sprungit ut på en landsväg, där hästen blivit påkörd av en bil. Fråga om skadeståndsskyldighet för hästens ägare på grund av bristande omvårdnad omhästen och oaktsamhet från anställds sida vid hästens infångande.

 

Jfr SvJT 1940 Rf s. 63 med hänvisningar och 1946 Rf s. 74.

 

    Herbert Aronsson instämde Elsa Israelsson till Norra Möre tingslags HR och anförde: D. 8 juli 1946 hade en Aronsson tillhörig personbil förts å allmänna landsvägen Nybro—Knivingaryd. Vid korsningen mellan landsvägen och byvägen mellan Hälleskalla och Kollingsmåla i Bäckebo socken hade ett sto från byvägen galopperat ut på landsvägen

 

omedelbart framför bilen och sammanstött med denna. Såväl bilen som stoet hade skadats. Stoet ävensom en valack, vilka ägdes av Elsa Israelsson, hade släppts på bete i en inhägnad hage. Från denna hade de brutit sig ut och begivit sig till en annan beteshage. Där hade de omedelbart före sammanstötningen skolat hämtas av en hos Elsa Israelsson anställd jordbruksarbetare, Gösta Karlsson. Hästarna, särskilt valacken, vore i orten kända för sina oarter och hade ovana att bryta eller flöja över fredgilla hägnader och löpa lösa på vägarna. Elsa Israelsson måste hava ägt kännedom om dessa oarter. Enär hon brustit i den omvårdnad beträffande hästarna, som åvilat henne, vore hon skyldig att ersätta den genom sammanstötningen uppkomna skadan. Gösta Karlsson, som även måste hava ägt vetskap om hästarnas oarter, hade vid hämtningen av hästarna uraktlåtit att förhindra, att stoet kommit löstut på landsvägen. För denna oaktsamhet från Gösta Karlssons sida vore Elsa Israelsson i egenskap av Gösta Karlssons husbonde ansvarig. Elsa Israelsson vore sålunda jämväl på denna grund skyldig att utgiva ersättning för den uppkomna skadan. Aronsson fordrade därför skadestånd av Elsa Israelsson.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Lundström) yttrade i dom d. 9 sept. 1947: I målet är upplyst följande. Allmänna landsvägen Nybro—Knivingaryd löper genom Bäckebo socken i nord—sydlig huvudriktning. Den skäres vid hemmanet Hälleskalla ungefär vinkelrätt av en byväg, ledande från det öster om landsvägen belägna hemmanet Kollingsmåla till och över det väster om landsvägen liggande hemmanet Hälleskalla. Under natten d. 7—8 juli 1946 gingo två Elsa Israelsson tillhöriga hästar, ett sto och en valack, lösa å bete i en inhägnad beteshage, belägen cirka 2 km väster om vägkorsningen mellan landsvägen och byvägen, vilken beteshage tillhörde en av Elsa Israelsson ägd del av hemmanet Skogsby. Genom beteshagen löper en byväg i nord—sydlig huvudriktning över Bönemåla mot Knivingaryd. Denna byväg är i beteshagens nordliga del stängd medelst en grind. Under ifrågakomna natt togo sig de betesgående hästarna ut från beteshagen tydligtvis genom berörda grind, vilken av annan person lämnats öppen, och förflyttade sig å skogsvägar eller å vägen Bönemåla—Knivingaryd över allmänna landsvägen till en beteshage tillhörande hemmanet Kollingsmåla, vilken hage är belägen cirka 700 m öster om ifrågakomna vägkorsning invid byvägen Kollingsmåla— Hälleskalla. Sedan hos Elsa Israelsson anställde drängen Gösta Karlsson på morgonen d. 8 juli 1946 märkt, att hästarna försvunnit och begivit sig ut att leta efter dem, hade han påträffat dem å sistnämnda betesmark, där han belagt valacken med grimma men icke lyckats infånga stoet, vilket å byvägen begivit sig väster ut och omkring kl. 8 passerat landsvägen, där det påkörts av Aronssons personbil, med påföljd att bilen erhållit de skador, varom närmare i målet upplysts, och jämväl stoet skadats.
    I målet har icke förekommit sådana omständigheter, att Elsa Israelsson haft grundad anledning antaga, att hästarna eller någon av dem varit behäftad med sådan oart, att det inneburit risk att låta dem gå lösa på bete å den inhägnade betesmarken.

 

    Elsa Israelsson är således icke genom oaktsamhet i omvårdnaden om djuren vållande till den skada, som vid påkörningen uppkommit å Aronssons bil.
    Någon omständighet har icke förekommit, på grund av vilken Elsa Israelsson det oaktat är pliktig ersätta Aronsson samma skador.
    HR:n prövar förty rättvist lämna Aronssons i målet förda talan utan bifall.

 

    Aronsson sökte ändring.
    Göta HovR (hrr Täcklind, Wetterling, Cederbalk, referent, och Svensson) fann i dom d. 20 febr. 1948 ej skäl att göra ändring i HR:ns dom.

 

14.

 

Tolkning av 21 kap. 5 § RB.

 

Jfr SOU 1926 nr 32 s. 52—56 och 1938 nr 44 s. 275 samt DILLÉN: Föreläsningar i straffprocessrätt enl. nya RB s. 119.

 

    Landsfiskalen i Stensele distrikt anhöll d. 22 febr. 1948 F. såsom misstänkt för mordbrand och införpassade honom till häktet i Stensele.F. hemställde hos Lycksele tingslags HR, att advokaten Sven Hallström i Umeå måtte förordnas till offentlig försvarare för honom. HR:n inhämtade, att advokaten Arne Lundin i Lycksele vore villig att åtaga sig uppdraget såsom offentlig försvarare för F.
    HR:n (häradshövdingen Thomasson) yttrade i beslut d. 25 febr. 1948: Enär Hallströms anlitande i stället för Lundin måste antagas medföra avsevärt ökade kostnader, finner sig HR:n icke kunna förordna Hallström utan förordnar i stället Lundin.

 

    F. och Hallström anförde besvär under framhållande: Om den misstänkte till offentlig försvarare föresloge lämplig advokat, som vid rätten brukades som rättegångsombud — vilket ostridigt vore fallet med Hallström — så hade han jämlikt 21 kap. 5 § 2 st. RB en ovillkorlig rätt att få denne förordnad. Avsteg från förslaget på grund av att den föreslagnes anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader kunde göras endast om den föreslagne ej brukades som rättegångsombud vid rätten och därtill vore avlägset boende. — Enligt 8 kap. 5 § RB vore advokat skyldig att mottaga förordnande som offentlig försvarare inom det län, där han hade sitt kontor. Det vore groteskt, om en dylik, ofta mycket betungande skyldighet skulle existera men å andra sidan advokaten icke skulle kunna påräkna förordnande, när den misstänkte önskade honom och advokaten själv vore villig att mottaga förordnande.
    HovR:n för övre Norrland (hrr Romberg, Tobieson och S. Ohlsson) yttrade i beslut d. 21 april 1948: Enär Hallström, som av F. föreslagits till offentlig försvarare, är därtill lämplig,
    samt anlitande av Hallström — vilken vid HR:n brukas som rättegångsombud — icke kan anses medföra så avsevärt ökade kostnader, att HR:n fördenskull bort frångå F:s förslag,
    prövar HovR:n rättvist att, med ändring av HR:ns beslut, förordna Hallström till offentlig försvarare för F.

 

    Adjungerade ledamoten Paulsson anförde: Hallström, som av F. föreslagits till offentlig försvarare och som är därtill lämplig, brukas vid HR:n som rättegångsombud.
    Vid sådant förhållande har HR:n icke bort frångå F:s förslag.
    På grund härav instämmer jag i det slut, vartill övriga ledamöter kommit.

 

15.

 

Fråga huruvida ledighet understigande hel dag kan betraktas som semester.

 

Jfr HESSELGREN-SAMUELSSON: Den nya semesterlagen s. 36, 42, 109—110 samt Arbetsdomstolens domar 1940 nr 95.

 

    Gösta Andersson instämde S. Elfvin Delebeck till Vadsbo södra tingslags HR och anförde: Andersson hade under tiden d. 3 nov. 1945—d. 6 maj 1946 varit anställd som djurskötare hos Delebeck mot en månadslön av 153 kr. jämte fri kost m. m. Förmånen av fri kost kunde värderas till 2 kr. om dagen. Under anställningstiden hade Andersson ej åtnjutit semester. På grund härav yrkade Andersson, att Delebeck måtte förpliktas att till Andersson utgiva semesterersättning med 48 kr. 72 öre.
    Delebeck bestred Anderssons talan och yttrade: Jordbruksarbetare kunde ej fordra att utfå semester i ett sammanhang. Vid anställningens början hade Delebeck klargjort för Andersson, att semestern skulle utgå på så sätt, att Andersson erhölle en halv fridag var fjortonde dag, vilket Andersson utan invändning godtagit. Härigenom hade Andersson avsagt sig rätten att fordra särskild semesterersättning. Under anställningstiden hade Andersson åtnjutit sådan ledighet med sammanlagt 6 dagar, varför Delebeck fullgjort sina skyldigheter mot Andersson såvitt anginge semester.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Gemzell) yttrade i dom d. 19 juni 1947: Av utredningen i målet framgår, att Andersson varit anställd som djurskötare hos Delebeck under tiden d. 3 nov. 1945—d. 6 maj 1946 mot en månadslön av 153 kr. jämte fri kost m. m.
    Det har i målet gjorts sannolikt, att Delebeck avsett att låta Andersson åtnjuta semester genom att lämna honom en halv fridag var fjortonde dag.
    Med hänsyn härtill och då Andersson får antagas hava insett Delebecks inställning härutinnan samt Andersson utan invändning mottagit sagda semester, måste det anses mellan parterna överenskommet, att semester skulle utgå på angivet sätt.
    HR:n lämnar förty Anderssons talan utan bifall.

 

    Andersson sökte ändring.
    Göta HovR (hrr Herrlin, Olsson, Wetterling och Cederbalk, referent) yttrade i dom d. 14 nov. 1947: I målet är utrett, att Andersson under sin anställning hos Delebeck erhållit ledighet, såvitt nu är i fråga, allenast en halv dag varannan lördag.
    Då emellertid — oavsett vad mellan parterna må hava avtalats — ledighet understigande hel dag icke kan anses utgöra lagstadgad semester,

 

    samt Andersson förty ej kommit i åtnjutande av sådan semester för ifrågakomna tid,
    finner HovR:n honom vara berättigad att erhålla semesterersättning för 6 dagar.
    Delebeck har ej haft något att erinra mot vad Andersson härutinnan fordrat eller 48 kr. 72 öre.
    På grund av vad sålunda anförts prövar HovR:n rättvist att, med upphävande av HR:ns dom, förplikta Delebeck att till Andersson utgiva 48 kr. 72 öre.

 

16.

 

Från ett hemman har försålts ett utskifte, vilket åsatts särskilt taxeringsvärde. Innan lagfart sökts å köpet, har hemmanet, inklusive utskiftet, utmätts för hemmansägarens gäld och exekutivt försålts, varvid överskott uppkommit å köpeskillingen. Fråga nu om rätt för köparen av utskiftet till andel i överskottet.

 

Jfr OLIVECRONA: Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom II uppl. s. 19, 90 not 16 och s. 91 not 18 samt TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen s. 335 f.

 

    Lagfart meddelades d. 4 sept. 1942 för Göte Lindmark å hälften av fastigheten 1/24 mtl Sunnanå 1² i Norsjö socken och d. 14 maj 1943 för hans broder Herbert Lindmark å andra hälften av samma fastighet. Genom köpebrev d. 18 aug. 1943 sålde bröderna Lindmark till hemmansägaren Gustaf Gunnar Fahlgren i Mörttjärn det s. k. utskiftet av Sunnanå 1² för en kvitterad köpeskilling av 8,500 kr. med tillträde »d. 20 juli 1942». Fahlgren sökte ej lagfart å fånget. År 1945 åsattes det Fahlgren tillhöriga utskiftet särskilt taxeringsvärde av 4,700 kr., medan den bröderna Lindmark tillhöriga återstående delen av Sunnanå 1² taxerades till 5.700 kr. Samma taxeringsvärden gällde 1946 och 1947.
    D. 8 jan. 1947 utmätte landsfiskalen i Norsjö distrikt Sunnanå 1² till gäldande av bröderna Lindmark påförda oguldna utskylder jämte indrivningsavgifter. I den beskrivning jämlikt 79 § utsökningslagen, som upprättades rörande den utmätta egendomen, gjordes ej särskild värdering av det till Fahlgren sålda utskiftet.
    Exekutiv auktion å fastigheten hölls inför KB i Västerbottens län d. 13 maj 1947. Därvid inställde sig Fahlgren och yrkade, att den del av Sunnanå 1², som fortfarande tillhörde bröderna Lindmark, måtte först utropas till försäljning. KB, som fann detta yrkande ej kunna bifallas, upprättade särskild borgenärsförteckning för vardera av den för Göte Lindmark och den för Herbert Lindmark lagfarna hälften av Sunnanå 1². Till Fahlgrens fång togs alltså icke hänsyn. Till en början utropades de båda fastighetshälfterna var för sig, varvid intet bud avgavs. Härefter utropades fastighetshälfterna gemensamt, och de inropades då av Norsjö kommun för 18,500 kr. Köpeskillingen översteg avsevärt summan av utmätningsfordringen och den i fastigheten intecknade gälden. Besvär över auktionsförrättningen anfördes icke.
    Vid sammanträde för köpeskillingens fördelning inför KB d. 8 juli 1947 inställde sig Fahlgren och gjorde anspråk på att utbekomma viss

 

del av köpeskillingen. I första hand yrkade Fahlgren att bliva tillerkänd 45,2 % av hela köpeskillingen, 18,500 kr., därvid procentsatsen beräknats efter förhållandet mellan taxeringsvärdena å det till honom sålda utskiftet och den återstående delen av fastigheten. I andra hand yrkade han att utfå 8,500 kr., motsvarande vad han själv erlagt för utskiftet. I sista hand yrkade han att erhålla 45,2 % av det överskott å köpeskillingen, som komme att tillfalla fastighetsägaren.
    KB förklarade genom beslut nämnda d. 8 juli 1947, utan avseende å de av Fahlgren framställda yrkandena, att köpeskillingen skulle fördelas på sätt framginge av två fördelningslängder. I den ena fördelningslängden, avseende den för Göte Lindmark lagfarna hälften av Sunnanå 1², upptogs, såvitt nu är fråga, 1,188 kr. 50 öre såsom fastighetsägaren tillkommande andel av en d. 30 mars 1932 i Sunnanå 1² beviljad inteckning, i vad belöpte å förevarande fastighetshälft, och 3,797 kr. 92 öresåsom fastighetsägaren tillkommande överskott å köpeskillingen. I den andra fördelningslängden, avseende den för Herbert Lindmark lagfarna hälften av Sunnanå 1², upptogs, såvitt nu är i fråga, 1,188 kr. 50 öre såsom fastighetsägaren tillkommande andel av nyssberörda inteckning, i vad belöpte å denna fastighetsdel, och 5,428 kr. 61 öre såsom fastighetsägaren tillkommande överskott å köpeskillingen.

 

    Fahlgren anförde besvär.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Tobieson, S Ohlsson, Paulsson och Lidbeck) yttrade i utslag d. 2 juni 1948: HovR:n finner, att den fastighetsägaren tillkommande delen av köpeskillingen bort fördelas så, som hade vid auktionen det Fahlgren tillhöriga utskiftet behandlats såsom en särskild fastighet och försålts tillsammans med återstoden av Sunnanå 1² vid gemensamt utrop enligt 121 § utsökningslagen.
    På grund härav prövar HovR:n lagligt att, med undanröjande av överklagade beslutet, återförvisa ärendet till KB, som har att med beaktande av det sagda utan anmälan av part upprätta nya borgenärsförteckningar och fördelningslängder, en särskild för Fahlgrens skifte ochför vardera av Göte Lindmarks och Herbert Lindmarks del av återstoden utav Sunnanå 1² — därvid 1946 års taxeringsvärden böra läggas till grund för fördelning jämlikt 121 § utsökningslagen av den gemensamma köpeskillingen å de olika fastighetsdelarna — samt med ärendet vidare lagligen förfara.

 

17.

 

Inom skifteslag, där vattenområdet (Bottniska viken) är delat men fisket samfällt, har avstyckats en samfälld holme med tillhörande vattenområde enligt 12 kap. 4 § JB. Till avstyckningen har lagts 50 % av fisket inom sistnämnda område.

 

Jfr NJA 1932 s. 693, 1934 s. 605 och 1935 s. 10 samt SOU 1944 nr 46 s. 140 —143 SOU 1947 nr 47 s. 25 och 311, K. prop. nr 232 till 1947 års riksdag s. 177 samt RODHE: Fastighetsindelningen s. 209 ff.

 

    Till Iggö by i Hille socken av Gävleborgs län hör den utanför Iggön belägna Iggöhällan, eller Igghällan, jämte närbelägna skär. Vid laga

 

skifte å byn, fastställt d. 16 sept. 1907, avsattes Iggöhällan jämte skären för byamännens gemensamma behov.
    Genom köpebrev d. 16 maj 1943 sålde delägarna i Iggö by till K. G. Lindmark och L. E. Fahlén Iggöhällan och närbelägna skär jämte vattenområdet där utanför enligt 12 kap. 4 § JB ävensom fiskerätt i Iggöhällans vattenområde. — I ett d. 21 febr. 1946 dagtecknat tillägg till köpebrevet bestämdes bl. a., att den fiskerätt inom Igghällans vattenområde, som tillerkänts området, skulle innefatta 50 % av denna fiskerätt, varför till byn skulle kvarbliva 50 % av fiskerätten inom nämnda område.
    D. 21 febr. 1946 verkställde e. lantmätaren Ragnar Lundberg förrättning för avstyckning av vad genom förenämnda köpebrev jämte tillägg försålts.
    I redogörelse för verkställd utredning rörande den ifrågasatta avstyckningen antecknade förrättningsmannen, att tillgänglig utredning utvisade, att vattnet inom Iggö by vore delat, under det att fisket vore samfällt. Denna uppfattning hade vid förrättningen jämväl bekräftats av bydelägarna. Den försålda holmen, som omfattade 6,83 har och vore samfälld för delägarna i Iggö by, torde därför omgivas av ett den sammatillhörigt vattenområde, bestämt enligt reglerna i 12 kap. 4 § JB. Holmen, som vore avsedd att begagnas företrädesvis för industriellt ändamål (brytning av mineral), vore fullständigt värdelös för styckningsfastigheterna i egenskap av jordbruksfastigheter. I analogi med möjligheten att tillägga avstyckning andel i fiske i en av flera samfällda sjöar hade avstyckningen tillagts andel i fisket inom det område, som enligt reglerna i 12 kap. 4 § JB omgåve holmen.
    Förrättningsmannen meddelade i avgivet utlåtande tillstånd till avstyckningen och slutförde förrättningen. Utstakning av det till holmen hörande vattenområdet ansågs kunna underlåtas.
    Å förrättningskartan antecknades, att till styckningslotten hörde: 1) angränsande vattenområde enligt reglerna i 12 kap. 4 § JB, 2) 50 % av fisket i nämnda område samt 3) viss rätt att använda för byn samfälld mark.
    Överlantmätaren anförde i yttrande efter granskning av förrättningen: Vid förrättningen hade till styckningslotten lagts vattenområde enligt regeln i 12 kap. 4 § JB. Inom detta vattenområde vore fisket samfällt. Genom servitutsbestämmelse hade styckningslotten tillerkänts 50 % av fiskerätten inom nämnda vattenområde. Härigenom skapades ett fiskeservitut, vilket icke vore att hänföra till besvär eller last, som jämlikt 10 kap. 9 § jorddelningslagen finge bildas. Förrättningen torde därföri cke vara lagligen beskaffad. På grund härav hänsköte överlantmätaren frågan om förrättningens fastställelse till ÄgoR:n i Gästriklands östra domsaga.
    ÄgodR:n inhämtade utlåtande från Lantmäteristyrelsen (hrr Malmberg och Kvarby), som anförde: Iggöns utmark har undergått storskiften i två omgångar, vilka verkställts år 1760 beträffande östra och åren 1791—92 beträffande västra delen av ön. Sistnämnda storskifte fast-

 

ställdes d. 11 mars 1793. Igghällan, som ligger ute i havet en knapp km från Iggön, redovisades icke vid förrättningarna. Såvitt framgår av storskifteshandlingarna, behandlades icke frågan om vatten och fiske vid någotdera tillfället. Med hänsyn till rådande rättspraxis torde man därför få anse, att vattenområdena utanför de storskiftade landområdena därvid delats med stränderna, under det att fisket i byns vattenområden bibehållits samfällt. Av handlingarna i målet framgår, att Iggö by undergått laga skifte, som faststälts d. 16 sept. 1907. Enligt anteckning i 11 § avstyckningsprotokollet äro Iggö byamän ense om att byns fiske är samfällt och vattnet delat med stranden. Skifteshandlingarna torde ej visa annat. Då Igghällan vid laga skiftet avsattes för gemensamt behov, förblev det holmen omgivande vattenområdet alltså också samfällt. Härav följer, att såväl vattenområdet som fisket vid Igghällan alltjämt är samfällt. Vid sådant förhållande utgör rätten till fisket en integrerande del av äganderätten till vattenområdet och icke en sådan särskild rättighet, vilken vid avstyckning kan jämlikt 19 kap. 12 § 2 st. jorddelningslagen uppdelas mellan styckningsdelarna. Lantmäteristyrelsen delar därför överlantmätarens uppfattning, att förfarandet vid avstyckningen beträffande vattenområdet och fisket innebär tillskapandet av ett fiskeservitut, vilket icke är att hänföra till sådant servitut, som jämlikt 19 kap. 12 § 3 st. jorddelningslagen jft med 10 kap. 9 § samma lag får bildas vid avstyckning (jfr NJA 1932 s. 693). Enär avstyckningen alltså icke är lagligen beskaffad, torde den böra undanröjas.
    ÄgodR:n (ordf. häradshövdingen Drangel) yttrade i utslag d. 14 maj 1947: Enär det vid förrättningen beträffande vattenområdet och fisket tillämpade förfarandet måste anses innebära tillskapandet av ett fiskeservitut, vilket icke är att hänföra till sådant servitut som enligt 19 kap. 12 § 3 st. lagen d. 18 juni 1926 om delning av jord å landet, jft med 10 kap. 9 § samma lag, får bildas vid avstyckning,
    samt förrättningen förty icke är lagligen beskaffad,
    varder densamma av ÄgodR:n undanröjd.

 

    Lindmark och dödsboet efter Fahlén, som avlidit, anförde besvär.
    Förklaring inkom ej.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Hörstadius, referent, Bernhard och Falk) yttrade i utslag d. 21 nov. 1947: Enligt vad handlingarna utvisa är inom Iggöns skifteslag vattenområdet delat med stränderna. Vattenområdet kring den nu försålda holmen Igghällan, vilken vid laga skifte avsatts såsom en samfällighet för skifteslaget, har därigenom, med begränsning enligt regeln i 12 kap. 4 § JB, jämväl blivit samfällt. Fisket däremot äro stridigt samfällt inom skifteslagets hela vattenområde, alltså såväl i de till de särskilda enskilda lotterna hörande vattenområdena som i vattenområdet vid Igghällan och vid andra samfälligheter.
    Genom avstyckningsförrättningen har i enlighet med köpehandlingarna, jämte det att Igghällan avstyckats med sitt ovannämnda vattenområde, till denna avstyckning lagts 50 % av fisket inom Igghällans vattenområde — vilket fiske ingår i det samfällda fisket inom byns hela vat-

 

tenområde — under det att övriga 50 % av fisket kring Igghällan skall vara samfällt för delägarna i byn liksom fisket i övrigt.
    Jämlikt 19 kap. 12 § jorddelningslagen må vid avstyckning bestämmas, att med avstyckad ägovidd skall följa delaktighet i särskild rättighet, som tillkommer stamfastigheten. Delaktighet i det samfällda fisket inom Iggöns skifteslag är sådan rättighet, som avses i nämnda lagrum, för en var av stamfastigheterna till ifrågavarande avstyckning, och detta jämväl såvitt angår fisket inom Igghällans vattenområde såsom utgörande en del av det samfällda fiskeområdet.
    HovR:n finner laga hinder icke möta att, på sätt i förevarande fall skett, till avstyckat område lägga andel i stamfastigheternas samfällda fiske med begränsning till viss angiven del av det samfällda fiskevattnet.
    Jämväl i övrigt synes ifrågavarande avstyckning lagligen beskaffad.
    HovR:n prövar förty lagligt att, med ändring av ÄgodR:ns utslag, fastställa förrättningen.

 

18.

 

Sedan domstol i anledning av talan om förvandling av böter jämlikt 12 § lagen d. 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff hänskjutit saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten, har — i nytt mål angående förvandling av böterna — anhängiggörandet av förstnämnda talan icke ansetts verka preskriptionsavbrytande.
    

Jfr NJA 1938 avd. II. s. 109—11.

 

    Genom utslag d. 10 aug. 1944, vilket vann laga kraft, dömde Stockholms RR restaurangarbetaren Torkel Kraft att för oriktig självdeklaration böta 500 kr.
    Genom beslut d. 22 aug. 1946 förordnade RR:n, där allmän åklagare anhängiggjort mål om förvandling av de Kraft ådömda böterna, att saken skulle hänskjutas till ny behandling av indrivningsmyndigheten.
    I en d. 23 sept. 1947 dagtecknad stämningshandling yrkade åklagaren — under förmälan att böterna icke blivit i vidare mån guldna än att därå avbetalats 45 kr. — att de Kraft ådömda, ännu icke guldna böterna skulle i föreskriven ordning förvandlas.
    Under målets handläggning vid RR:n upplystes, att Kraft d. 13 nov. 1947 betalat ytterligare 15 kr.
    RR:n (hrr Sandell, Tidstrand och Gripnäs) yttrade i utslag d. 13 nov. 1947: Enär i målet är utrett, att Kraft genom utslag, som vunnit laga kraft, av RR:n d. 10 aug. 1944 dömts för oriktig självdeklaration att böta 500 kr. samt att av böterna guldits allenast 60 kr.;
    alltså prövar RR:n jämlikt 7 och 13 §§ lagen d. 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff lagligt förvandla de Kraft ådömda böterna, i den mån desamma icke guldits, till fängelse 59 dagar.

 

    Kraft besvärade sig under yrkande om villkorlig dom.
    Svea HovR (hrr Thuresson, Svensson, Brusén och Backman) yttrade i utslag d. 9 april 1948: Enär förevarande mål, vari förvandlingsstraff ådömts Kraft för de honom ådömda, ej guldna böterna, icke blivit an-

 

hängiggjort inom tre år från det RR:ns d. 10 aug. 1944 meddelade utslag vunnit laga kraft,
    samt böterna förty jämlikt grunderna för 5 kap. 20 § 2 st. strafflagen bortfallit,
    prövar HovR:n lagligt att med undanröjande av överklagade utslaget ogilla den mot Kraft förda talan.

 

19.

 

Fråga huruvida 3 kap. strafflagen är tillämpligt beträffande brott, som avses i 8 § lagen d. 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete.

 

    Jfr K. prop. nr 324 till 1943 års riksdag s. 52.

 

    Allmänt åklagare yrkade vid Oxie och Skytts HR ansvar dels å skräddarmästaren Emil Andersson i Svedala jämlikt 2 och 8 §§ ovannämnda lag dels ock å arkitekten Stig Johansson i Malmö för det Johansson uppsåtligen förlett Andersson till dennes lagöverträdelse eller — därest anstiftan ej kunde anses föreligga — för det Johansson med råd eller dåd bistått Andersson i sådan grad, att gärningen därigenom skett.
    HR:n (ordf. tingsnotarien L. Gräntze) yttrade i dom d. 3 dec. 1947: I målet är upplyst, att en om- och tillbyggnad av ett bostadshus å Andersson tillhöriga stadsägan nr 299 i kvarteret Storken inom Svedala köping, vilket arbete under våren och sommaren 1947 utförts för Anderssons räkning, bedrivits i strid mot föreskrifterna i ett av Statens arbetsmarknadskommission för ifrågavarande arbete meddelat byggnadstillstånd.
    Byggnadstillståndet har meddelats på grundval av en ritning, upptagande en 3-rumslägenhet och en skrädderiverkstad med butik å första våningen samt en 1-rums- och två 2-rumslägenheter å andra våningen, och har givits under villkor, att fastigheten finge denna disposition.
    Arbetet har i strid mot sagda villkor bedrivits efter en annan ritning, på grundval av vilken vederbörande byggnadsnämnd meddelat byggnadslov och vilken upptagit tre butikslokaler med tillhörande verkstads-, kontors- eller lagerutrymmen å första våningen samt två 3-rumslägenheter å andra våningen.
    Genom Anderssons erkännande och vad övrigt i målet förekommit är utrett, att Andersson varit helt på det klara med att sagda avvikelser från byggnadstillståndet skett.
    Andersson har anlitat Johansson för upprättande av ifrågavarande båda ritningar samt ansökningarna om byggnadstillstånd och byggnadslov.
    Genom Johanssons erkännande och vad övrigt i målet förekommit är utrett, att Johansson, innan ansökan om byggnadstillståndet ingivits till arbetsmarknadskommissionen, upprättat båda ritningarna, att han uppsatt ansökan om byggnadstillståndet samt själv ingivit denna med den därvid fogade ritningen, att han, sedan byggnadstillståndet meddelats, uppsatt och för underskrift tillställt Andersson ansökan om

 

byggnadslovet och därvid fogat den andra ritningen, samt att han vetat, att Andersson ämnade ingiva dessa handlingar till vederbörande byggnadsnämnd, att denna skulle meddela byggnadslov på samma handlingar och att Andersson ämnade bygga efter den till grund för byggnadslovet liggande ritningen och icke efter den ritning, på grundval av vilken byggnadstillståndet meddelats. HR:n finner med hänsyn härtill och till övriga omständigheter i målet, att Johansson medverkat till Anderssons lagöverträdelse i sådan grad, att han är att anse såsom däri delaktig enligt 3 kap. 4 § strafflagen.
    På grund av vad sålunda anförts prövar HR:n lagligt döma dels Andersson jämlikt 8 § lagen d. 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete jfd med 1 § KK d. 29 juli 1943 med tillämpningsföreskrifter till nämnda lag att för överträdelse av sagda bestämmelser böta 90 dagsböter om 3 kr. dels ock Johansson jämlikt samma lagrum och 3 kap. 4 § strafflagen att för delaktighet i sagda överträdelse böta 80 dagsböter om 13 kr.

 

    Johansson sökte ändring.
    HovR:n över Skåne och Blekinge (hrr Backman, Borman, Petrén och Björling) yttrade i utslag d. 30 april 1948: Enär lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete icke innehåller någon bestämmelse om tillämpning av 3 kap. strafflagen,
    samt av förarbetena till förstnämnda lag framgår, att ansvar enligt lagens 8 § avsetts icke skola utkrävas av den som i egenskap av arbetstagare utför byggnadsarbete åt annan,
    alltså och då vid nu angivna förhållanden 3 kap. strafflagen överhuvud icke kan anses tillämpligt beträffande brott enligt nämnda paragraf,
    finner HovR:n vad i målet lagts Johansson till last icke vara av beskaffenhet att för honom medföra ansvar, och prövar HovR:n förty lagligt att, med ändring av HR:ns dom, såvitt nu är ifråga, befria Johansson från honom ådömt ansvar i målet.

 

20.

 

Fråga huruvida lastbil med därå anbragt snöplog vore i trafikhänseende att betrakta såsom motorredskap.

 

    Jfr SOU 1922 nr 39 s. 159, 1929 nr 16 s. 227 och 1935 nr 23 s. 175 samt BENNICH: Bilansvarighetslagen (2 uppl.) s. 10.

 

    D. 3 mars 1947 inträffade å allmän väg i Tierps socken sammanstötning mellan två mötande fordon, nämligen en plogande lastbil (med plogen till vänster), förd av chauffören J. G. Gustavsson, och en personbil, förd av åkeriägaren A. S. Eriksson, varvid personbilen skadades. På platsen var fri sikt 100 m.
    Allmän åklagare yrkade vid Uppsala läns norra domsagas HR ansvar å Gustavsson under åberopande av 2 §, 4 § 2 mom. och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan samt å Eriksson under åberopande av 2 §, 3 § 1 mom. och 38 § 1 mom. samma stadga.

 

    De tilltalade bestredo åtalet.
    Eriksson uppgav, att han upptäckt lastbilen på omkr. 100 m:s avstånd och då minskat farten från 50—60 km/tim. till 10—15 km/tim. samt kört åt vänster. Han hade trott, att lastbilen skulle vika åt vänster och att möte skulle gå bra.
    Gustavsson uppgav, att han kört omkr. 10 km/tim. Han hade varit rädd att köra för långt åt vänster. Han hade ej sett personbilen, förrän denna varit på 20 m:s avstånd. Han hade då stannat lastbilen. Han hade ej hunnit vika undan.
    HR:n (ordf. tingssekreteraren T. Hesser) yttrade i utslag d. 19 maj 1947: I målet är upplyst, att d. 3 mars 1947 en sammanstötning inträffat å allmänna vägen Nolmyra—Finntorp vid Annedal i Tierps socken mellan en med snöplogar utrustad, av Gustavsson vägen norrut förd lastbil och en av Eriksson vägen i motsatt riktning förd personbil, med påföljd att personbilen skadats..
    HR:n finner, att såväl Gustavsson som Eriksson vid tillfället brustit i erforderlig varsamhet, Gustavsson genom att underlåta att vid tillfället hålla åt vänster och Eriksson genom att hålla en med hänsyn till rådande hala väglag och vägens ringa bredd alltför hög hastighet.
    På grund av vad sålunda anförts prövar HR:n lagligt döma Gustavsson jämlikt 2 §, 4 § 2 mom. och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan för ovarsamt förande av motorfordon att utgiva 20 dagsböter å 3 kr. 50 öre och Eriksson jämlikt 2 §, 3 § 1 mom. och 38 § 1 mom. samma stadga för enahanda förseelse att utgiva likaledes 20 dagsböter å 3 kr.

 

    Gustavsson anförde besvär och gjorde därvid gällande, att 4 § 2 mom. vägtrafikstadgan ej vore tillämpligt; det vore ej styrkt, att Gustavsson brutit mot 2 §.
    Gustavsson åberopade ett d. 16 mars 1938 av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till en besiktningsman avgivet yttrande, innehållande att enligt styrelsens uppfattning lastbil, som användes för snöplogning, ur trafiksynpunkt vore att hänföra till vägmaskin, varom förmäles i 28 § vägtrafikstadgan; något hinder mot att vid snöplogning hava snöplogen fastsatt å lastbilens högra sida syntes ej föreligga och ej heller mot att den snöplogande bilen framfördes å körbanans högra del.
    Åklagaren bestred, att lastbilen kunde hänföras till motorredskap, samt framhöll, att anmälan om bilens förvandling till motorredskap icke inkommit till KB.
    Svea HovR (hrr Rosengren, Hörstadius och Marcus) yttrade i utslag d. 19 nov. 1947: HovR:n finner visserligen, att den övervägande skulden till sammanstötningen ligger Eriksson till last, då denne, ehuru han på långt håll såg att möte med en plogande lastbil förestod, underlät att så nedbringa hastigheten, att han, om så erfordrades, kunde stanna före mötet.
    Emellertid måste på grund av vad i målet förekommit anses, att Gustavsson brustit i uppmärksamhet vid lastbilens framförande, varjämte Gustavsson icke, såsom han med hänsyn till vägens beskaffenhet

 

bort, när han fann den mötande bilen närma sig lastbilen, fört denna till vänster. Gustavssons försummelse får anses vara av lindrig beskaffenhet.
    På grund av det anförda finner HovR skäligt sålunda ändra HR:ns utslag, att det straff Gustavsson förskyllt enligt de av HR:n åberopade författningsrummen bestämmes till allenast 10 dagsböter å 3 kr. 50 öre.
Adjungerade ledamoten Falk, med vilken adjungerade ledamoten Bernhard instämde, yttrade: Enär Gustavssons underlåtenhet att inför det förestående mötet med personbilen föra lastbilen intill den vänstra vägkanten med hänsyn till omständigheterna icke skäligen bör läggas honom till last såsom försummelse,
samt i målet icke blivit visat, att Gustavsson eljest genom bristande omsorg och varsamhet varit vållande till sammanstötningen,
prövar jag, med ändring av överklagade utslaget, rättvist befria Gustavsson från honom i målet ådömt ansvar.

 

21.

 

Fråga om förseelse mot 2 § KF d. 28 maj 1918 ang. handel med vissa begagnade föremål m. m.

 

    Jfr SvJT 1942 Rf s. 83 och SOU 1947 nr 22 s. 78.

 

    KB i Blekinge län meddelade d. 23 aug. 1945 skrothandlaren Per Gösta Mattsson tillstånd att med begagnade föremål idka sådan handel, som avses i ovannämnda KF, med upplagsplats belägen å angiven fastighet inom länet.
    Allmän åklagare yrkade vid RR:n i Visby ansvar å Mattsson för det han å skilda platser på Gotlands landsbygd uppköpt skrot och andra begagnade varor, vilka han därefter sålt i Visby, oaktat han icke innehade tillstånd att inom Gotlands län idka handel med begagnade föremål.
    RR:n (hrr Löwenberg, Ödin och Wallin) yttrade i utslag d. 14 okt. 1947: Enär Mattsson erkänt, att han under tiden från början av juli t. o. m. d. 10 okt. 1947 utan att innehava vederbörligt tillstånd att inom Gotlands län idka handel med begagnade föremål yrkesmässigt i Visby försålt skrot och andra begagnade föremål, som han uppköpt å skilda platser på Gotlands landsbygd, prövar RR:n rättvist döma Mattsson jämlikt 18 § 1 mom. nämnda KF att utgiva 40 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 2 kr., av vilka böter 1/3 skall tillfalla Kronan och 2/3 Visby stads kassa.

 

    Mattsson besvärade sig.
    Svea HovR (hrr Thuresson, Svensson, Backman och Seldén) fann i utslag d. 7 april 1948 ej skäl att göra ändring i RR:ns utslag.