Revision av Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Den 1886 i Bern tillkomna konventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, vilken tidigare kompletterats eller reviderats vid konferenser i Paris 1896, Berlin 1908, Bern 1914 och Rom 1928,¹ stod då det andra världskriget utbröt inför nyrevision vid en konferens, som var bestämd att äga rum i Bryssel. Först innevarande år har denna konferens kunnat bliva verklighet, i det att den under tiden 5—26 juni sammanträdde i den belgiska huvudstaden. I konferensen deltogo 35 stater tillhörande den genom konventionen upprättade s. k. Bernunionen, däribland de fem nordiska länderna. Härjämte följdes förhandlingarna av observatörer från 20 till unionen icke anslutna stater, bland dem Förenta Staterna. Även UNESCO lät sig representera genom observatörer. Betydelsefull medverkan lämnades av direktören för unionens permanenta bureau i Bern B. Mentha och dennes medarbetare. Konferensen resulterade i upprättandet och undertecknandet av en reviderad konventionstext.²

 

    ¹ Se SvJT 1928 s. 505.
    ² Konferensens president var generalsekreteraren i belgiska undervisningsministeriet J. KUYPERS. Den förberedande behandlingen av de olika frågorna ägde rum dels inom en generalkommission och dels inom tre specialkommissioner, den första för konsthantverk, den andra för radio och mekaniska återgivandensamt den tredje för kinematografi och fotografier. Ordförande i generalkommissionen var advokaten A. GUISLAIN (Belgien), i den första specialkommissionen advokaten D. COPPETIERS DE GIBSON (Belgien), i den andra specialkommissionen ledamoten av den federala domstolen i Lausanne P. BOLLA och i den tredje specialkommissionen förutvarande utrikesministern J. DANTAS (Portugal). Som konferensens generalrapportör fungerade advokaten M. PLAISANT (Frankrike). Nordiska representanter vid konferensen voro för Danmark envoyén B. FALKENSTJERNE och professor T. LUND som delegater samt Folketingets formand J. BOMHOLT och direktören i Statsradiofonien F. E. JENSEN som experter; för Finland envoyén R. NUMELIN och justitierådet Y. HAKULINEN som delegater; för Island förste legationssekreteraren K. ALBERTSON som delegat; för Norge envoyén CH. SMITH som delegat samt höiesterettsadvokat E. MOE, handelsrådet T. BOYE, sekreteraren i Norsk rikskringkasting O. LID och sekreteraren i kirkedepartementet K. COUCHERON JARL som experter; för Sverige hovrättsassessorn S. PETRÉN som delegat samt advokaten U. VON KONOW och ekonomidirektören i Radiotjänst E. MATTSSON som experter. 

    De beslutade ändringarna i konventionen syfta främst till att låta konventionsskyddet hålla jämna steg med den utveckling, som medfört att frukterna av litterär och konstnärlig verksamhet i allt större utsträckning tillhandahållas allmänheten även genom andra tekniska reproduktionsmedel än tryckpressen. Emellertid har man också ur andra synpunkter sökt förbättra det andliga arbetets villkor.
    Av de viktigaste nyheterna må här några i korthet omtalas.
    Det generella konventionsskyddet har utsträckts till att omfatta även alster av konsthantverk, vilka tidigare endast skyddades i den mån lagstiftaren i varje särskilt land fann för gott.
    Skyddstiden för de av konventionen omfattade verken, dock med undantag för kinematografiska och fotografiska verk samt för alster av konsthantverk, har generellt fastställts till 50 år, räknat från upphovsmannens död, utan att de enskilda länderna såsom för närvarande skola kunna lagstifta om kortvarigare skydd. Bland det lilla fåtal av Bernunionens stater, som ännu ha en kortare skyddstid än 50 år, befinner sig som bekant Sverige.
    En ny och mera fullständig reglering av auktorrätten i dess förhållande till radion har skett. Tidigare innehöll konventionen endast en föreskrift om att tillstånd av ett litterärt eller konstnärligt verks upphovsman erfordrades för att verket genom radioutsändning skulle få delgivas allmänheten. Den nya konventionstexten upptar här all trådlös utsändning av tecken, ljud eller bilder, varigenom även televisionen direkt upmärksammats. Vidare beaktas särskilt bl. a. det fall att någon medelst högtalare eller därmed jämförlig anordning till allmänheten förmedlar en utsändning. Även härför skall krävas samtycke av det utsända verkets upphovsman. En under konferensen mycket omstridd fråga gällde radioföretagens rätt att för framtida behov verkställa upptagningar av verk i samband med deras utsändande. Här nåddes slutligen en samförståndslösning, enligt vilken samtycke av ett verks upphovsman i princip skall erfordras för sådan upptagning men lagstiftaren i varje land erhåller möjlighet att för vissa fall stadga undantag härifrån.
    Också angående förhållandet till filmen ha fullständigare regler meddelats. I anslutning härtill har man vidare i fråga om det skydd, vilket tillkommer ett filmverk såsom sådant, slopat den äldre konventionstextens indelning av filmerna i två kategorier, av vilka den lägre omfattade filmer utan konstnärligt egenvärde och endast åtnjöt sammaskydd som fotografier. Alla filmer skola sålunda bliva sinsemellan jämställda i fråga om skyddets utsträckning.
    En nytillkommen bestämmelse gör även offentlig uppläsning av ett litterärt verk beroende av författarens tillstånd.
    Den redan förut i konventionen inrymda s. k. droit moral, som upphovsmannen bevarar till sitt verk även efter det att han avhänt sig alla till detsamma hänförliga anspråk av förmögenhetsrättslig natur, har utbyggts därhän att upphovsmannen skall kunna motsätta sig icke endast en direkt förvanskning av verket utan även varje annan förgripelse däremot som kan skada hans anseende. Under denna bestämmelse kan exempelvis falla utförandet av ett musikaliskt verk i ett ovärdigt sammanhang.

 

    Vidare är att märka, att även den s. k. droit de suite nu blivit upptagen i konventionen. Enligt stadgandet härom skall det beträffande konstverk och manuskript i original tillkomma upphovsmannen en oförytterlig rätt till andel i köpeskillingen vid försäljningar, för vilka konstverket eller manuskriptet blir föremål efter det att han själv avhänt sig detsamma. Med hänsyn till att det inom några länder ej anses lämpligt att införa en sådan rätt har likväl bestämmelsen icke gjorts exigibel i vidare mån än de olika ländernas interna lagstiftning medger.
    En annan nyhet är att i konventionen intagits en jurisdiktionsklausul, enligt vilken tvister stater emellan om konventionens tolkning och tilllämpning skola hänskjutas till La Cour Internationale de Justice. Yrkande om en motsvarande klausul framlades av Norge och Sverige till konferensen i Rom 1928 men återtogs, då allmän anslutning icke kunde uppnås. Vid konferensen i Bryssel kom frågan åter upp i form av ett förslag från Sverige och detta erhöll nu, understött framför allt av Frankrike, den enhälliga tillslutning som erfordras för ändringar i konventionen.
    Vidare må nämnas att konventionen, vars officiella språkdräkt hittills endast varit fransk, vid konferensen utredigerades och undertecknades med franska och engelska parallelltexter. I händelse av tolkningssvårigheter skall den franska texten vara utslagsgivande. Bernbureauns arbetsspråk förblir såsom förut enbart franska.
    Den mångfald frågor, vartill konferensen hade att taga ställning och varav här endast en del kunnat antydas, hade på ett beundransvärt sätt förberetts och genomarbetats av den belgiska regeringens auktorrättsspecialister och Bernbureaun i förening. Konferensens förhandlingar genomfördes i en föredömlig anda av vilja till ömsesidig förståelse. Ehuru inom Bernunionen vitt skilda rättssystem konfronteras med varandra och oaktat åtskilliga av de nu i Bryssel behandlade frågorna voro ägnade att ställa skillnaderna i relief, lyckades det även i de flesta sådana fall att efter ingående debatter komma fram till samförståndslösningar, beträffande vilka den erforderliga enhälligheten kunde uppnås.
    De nordiska delegationerna hade vid konferensen en gemensam operationsbasis i det pågående samnordiska lagstiftningsarbetet på auktorrättens område. De kunde därför uppträda som en enhet, utåt markerad genom att de, med frångående av den eljest tillämpade placeringen av de olika ländernas delegationer i bokstavsordning, utverkade att få taga plats bredvid varandra. Även i debatterna kom denna enhet till uttryck, i det att de nordiska delegationerna växelvis läto en av dem föra ordet också för de andra. Nordens karaktär av ett enhetligt rättsområde framstod därför på denna konferens i klar dager.
    Slutligen kan nämnas, att nästa konferens mellan Bernunionens stater bestämdes skola äga rum i Stockholm.

Sture Petrén.