BORGMÄSTAREN CONTRA BORGERSKAPET.

 

En småstadsinteriör från 1800-talets början.

 

AV

 

F. D. BORGMÄSTAREN GREVE C. V. SPENS.

 

»Men förnuftet och eftertankan vila merendels, när en uppretad passion i förening med ett mindre sunt begrepp om verkliga rättigheter och skyldigheter ensam förer ordet». (Ur actors slutpåståenden.)

 

I.

 

Natten emellan d. 12 och 13 dec. 1813 inträffade å Stora Torget i Ulricehamn ett våldsamt uppträde, varunder stadens borgmästare blev föremål för misshandel. Händelsen föranledde en brottmålsprocess, som blev mycket vidlyftig och gick igenom alla tre instanserna samt väckte uppmärksamhet över hela landet. Målet förekom inför särskilda rådstuvurätten i Ulricehamn 31 gånger och 88 vittnen hördes, därav många flera gånger. Ifråga om uppträdets art gjorde man — dock utan fog, det kunna vi redan nu avslöja — jämförelser med det pöbelupplopp, som några få år tidigare ägt rum i Stockholm i sammanhang med Fersenska mordet.
    På det avstånd, vari vi nu befinna oss, ter sig saken icke särdeles betydande och närmast som en rätt naturlig utlösning av ett tidigare uppkommet och vid tillfället skärpt motsatsförhållande mellan en ung, obetänksam och hetlevrad borgmästare och några ävenledes mindre välbalanserade borgare. Den svåraste påföljden för uppträdet kom visserligen att drabba en ung, dugande och även i övrigt väl vitsordad borgare, men man kan nog »läsa mellan raderna», att både den allmänna opinionen och domstolarnas ledamöter lade en mycket väsentlig del av skulden på borgmästaren.
    Då handlingarna i målet innehålla för både juristen och kulturhistorikern intressanta moment — även lustiga sådana — torde det ej vara ur vägen att i denna tidskrift lämna en redogörelse för omständigheterna kring uppträdet och för rättegången.
    De mot Napoleon allierade staternas arméer, därav nordarmén under befäl av svenske kronprinsen Karl Johan, hade d. 18 och 19 okt. 1813 besegrat de franska trupperna vid Leipzig. Segern väckte stor glädje i

vårt land. Man såg däri en rehabilitering av härens och landets anseende efter den långa raden av nederlag under det olyckliga finska kriget. Nu hade Karl Johan icke endast åstadkommit en markerad vändning i vapenlyckan utan t. o. m. besegrat den oövervinnelige Napoleon. Redan förut populär, blev Karl Johan ännu mera beundrad, och man var nog benägen att ej oväsentligt överdriva hans och svenskarnas insatser.
    Regeringen ville emellertid inte släppa något tillfälle ur händerna att befästa kronprinsens popularitet och sände därför genom länsstyrelserna ut den parollen, att segern vid Leipzig skulle högtidligen firas över hela landet å en bestämd dag, söndagen d. 12 dec. 1813.
    Borgmästare i Ulricehamn var vid denna tid Carl Adolph Björkman, född 1785 och utnämnd till borgmästare 1811, sålunda vid endast 26 års ålder. Att Björkman var en begåvad och duktig man, är otvivelaktigt. Redan 1806 hade han av Göta hovrätt erhållit sitt första domareförordnande, 1808 hade han blivit vice häradshövding och nästföljande år auditör. Från borgmästareämbetet befordrades han 1821 till assessor i Göta hovrätt, där han sedan avancerade till vice president, från vilket ämbete han erhöll avsked 1850. I det nu ifrågavarande målet framstår emellertid Björkman såsom i hög grad saknande det lugn och den självbehärskning, som ämbetet krävde, och tillika såsom alldeles för mån om sin egen värdighet. Bland de många tillmälen, som han under det ifrågavarande uppträdet fick hålla till godo med, var också: »Du har kommit till borgmästarsysslan för bittida.»
    Då borgmästaren fått mottaga landshövdingen friherre Lars Hiertas anmaning »att fira den i världshistorien märkvärdiga och för alla trogna undersåtare ytterst glädjefulla segren», bestämde han sig för att anordna en subskriberad bal. Han uppdrog åt en av sina umgängesvänner bland ungkarlarna, häradsskrivaren Timell, att med biträde av kaptenen vid Elfsborgs regemente C. A. Sparrsköld träffa nödiga anstalter för balen, som skulle äga rum å Gästgivaregården, som för tillfället var förlagd till det s. k. Bengtssonska huset, beläget vid Stora Torget mittemot rådhuset. Timell sände ut inbjudningsbiljetter till de på landsbygden boende herrskaperna och utfärdade en subskriptionslista, som borgmästaren påtecknade och som klockare Lundberg åtog sig att uppvisa för de i staden boende ståndspersonerna och för dem bland borgarna, som borgmästaren anvisat.
    I flera avseenden väckte borgmästarens åtgöranden missnöje. Han borde med hänsyn till »det märkliga och högtidliga ändamålet med festen» personligen ha omhändertagit anordningarna för densamma. Att Timell, som ej tillhörde borgerskapet samt hade dålig affärsställning och på grund härav ej särdeles anseende, utfärdat subskriptionslistan, ansågs olämpligt. Å listan fanns vidare intet pris angivet, varför man kunde befara, att kostnaden för deltagande i balen komme att bliva för hög för vissa borgares villkor. Till och med rådmannen, postmästaren Bredman ställde sig tveksam ifråga om påteckning men skrev slutligen på under villkor att varje biljett ej skulle kosta mer än en riksdaler

banco. För övrigt borde, ansåg man, balen ha anordnats såsom en stadsinnevånarnas allmänna fest, däri varje borgare och ej endast de, som stodo borgmästaren nära, ägde deltaga, och borgmästaren hade bort samråda med stadens äldste. Det kan i detta sammanhang nämnas, att då kopparslagaren Ruckman vid rådstuvurätten frågade borgmästaren, varför Ruckman ej blivit upptagen bland dem, som skulle erbjudas att påteckna subskriptionslistan, så svarade borgmästaren, att en sådan förklaring måste bliva för Ruckman mindre behaglig.

 

    Redan tidigare hade borgmästaren kommit på kant med borgerskapet på ett område av ännu mera ömtålig natur. Borgarna ansågo sig ha anledning till missnöje med magistratens praxis i fråga om utfärdande av resepass för gårdfarihandel. Borgmästaren hade nämligen visat benägenhet att alltför hårt knappa in på passens giltighetstider, så att resehandlandena icke hunno med att fara över hela sina distrikt. Vidare hade magistraten under Björkmans ordförandeskap stundom vägrat att utfärda pass för borgarnas handelsdrängar, då dessa icke regelbundet i stadens kyrka begagnat sakramenten. Detta, ansåg borgarna, vara en sak, som ej angick magistraten. Man kunde ju f. ö., menade de, inte veta, om ej handelsdrängarna under sina resor gingo till nattvarden i andra kyrkor.
    Missnöjet med magistratens beslut i fråga om handelspassen hade i september 1813 tagit sig det uttrycket, att sex av stadens äldste, bland vilka vi nämna dem, vilkas namn vi skola möta i det följande, nämligen handlanden Sven Mårtensson Kullgren, guldsmeden Holmström och kopparslagaren Högdahl, till magistraten ingivit en skrivelse med begäran omändring i magistratens praxis. Framställningen föranledde endast magistraten att hänvisa sökandena att i de beslut, med vilka de voro missnöjda, söka ändring genom överklagande hos högre myndighet. Men därjämte beslöt magistraten (!) att jämlikt 14 kap. 7 § rättegångsbalken döma de sex sökandena att för vanvördnad och hot mot magistraten gemensamt (!) böta 13 riksdaler 16 sk. banco. En närmare undersökning av innehållet i framställningen ger vid handen, att det brottsliga måste ha bestått däri, att sökandena uttalade, dels att stadens innevånare genom magistratens åtgörande icke komme i fullt åtnjutande av stadens privilegium å idkande av gårdfarihandel och dels att sökandena, om magistraten icke omedelbart förklarade sig vilja ändra sin praxis, komme att begära undersökning hos högre myndighet. I övrigt var sökandenas framställning alltigenom hövligt formulerad. Man skrev överallt »Vällofl. Magistraten» och skrivelsen slutade: »Med aktning framleva etc.» Magistratens »dom» blev icke överklagad.

 

    Inbjudningen till balen hörsammades ganska allmänt av landsortsherrskaperna och ståndspersonerna i staden, men av borgarna antecknade sig endast fyra för deltagande. De övriga föreburo, att de befarade, att balen skulle bli för kostbar. Att borgarna bojkottade balen, var givetvis en missräkning för anordnarna, och klockare Lundberg vittnade, att kapten Sparrsköld, då han såg listan, »under hetta» yttrade: » Jagger dem tusande djävlar. Jag kan bestå en sådan liten Picquenique själv».
    Emellertid ville även borgarna ge uttryck för »den allmänna undersåtliga glädje, som livade invånarna på grund av den vid Leipzig vunna segern, vilken icke allenast uti närvarande tid utan även i framtidens hävder skulle föreviga den Store Hjälte, som densamma till världens förundran berett och utfört». Borgarna sammanträdde och beslöto att å rådhuset hålla ett samkväm å samma tid, som balen ägde rum, för att »med mindre kostnad under ett stilla nöje vid drickning av vår Höga

Överhets och vår dyrbare Kronprins skålar» fira segern. Borgarna uppdrogo åt tullskrivaren Olander att ombesörja tillrustningarna, och tullbetjänten Söderqvist anmodades gå omkring och buda. Till deltagande anmälde sig så gott som hela borgerskapet med undantag av de fyra, som tecknat sig för balen.
    Rådhuset disponerades emellertid av magistraten såsom stadens styrelse. Man begärde därför tillstånd av borgmästaren att få begagna rådhussalen. Denne ställde sig välvillig, sedan Olander på fråga försäkrat, att samkvämet icke anordnades för att störa balen, samt utlämnade för begagnande en del möbler från sina rum i rådhuset och upplät köket. Borgarna inbjödo såväl borgmästaren och rådmännen som övriga ståndspersoner i staden att deltaga i samkvämet. Borgmästaren avböjde till en början inbjudningen, emedan han engagerat sig för balen, men sedan guldsmeden Holmström enträget anhållit, att han åtminstone ville komma upp på rådhuset en kortare stund för att »giva vikt åt tillfällets högtidlighet och proponera passande skålar för de kungl. personerna och de segerrika arméerna», så lät borgmästaren beveka sig och sände genom Olander den hälsningen, att han, sedan han utbringat skålarna i balsällskapet, skulle infinna sig å rådhuset. Senare i rättegången hävdade borgmästaren, att han härvid gjort det förbehållet, att han skulle få bud, när borgerskapet vore samlat och det vore lämpligt, att han komme, men Olander vittnade, att han icke hört något dylikt förbehåll.
    Å rådhuset förvarades fem små, av en smed för länge sedan tillverkade och staden tillhöriga kanoner, avsedda att skjuta salut med vid högtidliga tillfällen. Ryktet ville nu veta, att borgmästaren ämnade begagna dessa för balsällskapets räkning. Borgerskapet såg häri ett ytterligare bevis på borgmästarens egenmäktighet. Visserligen vore han »stadens styresman» men borgerskapet ägde dock ensamt bestämma över stadens tillhörigheter. Borgmästaren hade bort, ansåg man, inhämta tilllåtelse av stadens äldste.
    Enligt vad senare under rättegången framkom, var missnöjet på denna punkt så starkt, att man i somliga kretsar dryftade, huruvida man borde hindra borgmästaren att använda kanonerna.
    Vid 5-tiden på eftermiddagen d. 12 dec. samlades 20 à 30 herrar i Bengtssonska huset. Enligt tidens sed skulle damerna inte komma förrän senare på kvällen, efter det den officiella delen av festen gått av stapeln. Vi finna alltså i Bengtssonska husets övre våning, som strålar i skenet av en mängd talgljus, en samling herrar, somliga klädda i frack, andra i uniform. Utom anordnarna, borgmästaren samt herrar Timell och Sparrsköld, se vi stadsnotarien och kronokassören Westerstrand (sedermera borgmästare i Ulricehamn 1821—1847), stadskirurgen doktor L'Anglois, överinspektoren vid tullverket Ramelius, apotekaren Kolthoff, rådmannen Ågren, kronolänsmannen Linderoth, överstelöjtnanten Coyet å Brunnsnäs, lagmannen Olivecreutz å Attorp, löjtanten Flach, regementsskrivaren Segerdahl, handlandena Molin och Carl Carlsson m. fl. Ett musikkapell på fyra man, anfört av brandmästaren Polandt från Jönköping, spelar.

    Å torget omedelbart framför Bengtssonska huset hade borgmästaren låtit uppställa stadens kanoner, vilka stadsbetjänten Schultz med biträde av hantverkslärlingen Söderqvist skulle betjäna.
    Då herrarna samlats kring punschbordet, dröjde man något, såsom vittnet doktor LAnglois säger, »av pour artighet för vissa gästers sena inträffande», men sedan höll borgmästaren, »med den anständighet, som var för tillfället utmärkt passande», tal, det ena efter det andra, för Konungen, för Kronprinsen m. fl. Av kapten Sparrsköld författade verser till kronprinsens ära sjöngos unisont. Skålarna åtföljdes av fanfarer från pukor och trumpeter, varjämte kanonskott avlossades. Allt gick programenligt, och frid och fröjd rådde. Enär det glunkats om att bråk från borgerskapets sida vore att befara ifråga om dispositionen över kanonerna, gladde sig sällskapet särskilt åt att skjutningen avlupit »utan någon dispyt» och fortsatte, »livat av tacksamma känslor», sitt nöje.
    Så småningom anlände damerna, bland vilka vi märka borgmästarinnan Björkman, född Björkman, doktorinnan Freese, fru kronobefallningsman Rydeberg, fruarna Dannerberg och Ulander samt demoisellerna Sophie Björkman (borgmästarinnans syster), Anna Brita Kullgren (Sven Kullgrens syster), Juliana och Charlotte Hammarstrand, Elisabet Björnberg m. fl. Punschkarafferna flyttades då in i de inre rummen, dit också en del äldre herrar drogo sig för att tända sina pipor och slå sig ned vid spelborden. I stora salen började dansen.
    Ungefär vid samma tid som balsällskapet samlades, hade borgarna talrikt sammankommit i rådhussalen. Även där drack man punsch och likörer, men med de officiella skålarna dröjde man, enär man väntade att borgmästaren skulle infinna sig. Då kanonsaluten vid Bengtssonska huset tystnat, lät man flytta över kanonerna till rådhustrappan. Därefter väntade man ytterligare en god stund på borgmästarens ankomst. Då han ej avhördes, tog en av de mest tilltagsne i sällskapet, förutnämnde Sven Kullgren, till orda och utbragte skålar för »en dyrbar Konung» och »vår allmänt dyrbare Kronprins», vilka skålar beledsagades med salut. Kort efteråt infunno sig några av herrarna från balsällskapet, nämligen herrar Coyet, L'Anglois, Ramelius och Kolthoff, för att härigenom visa borgerskapet uppmärksamhet. På framställning från borgerskapets sida utbringade Coyet en skål för hertigen av Södermanland (sedermera Oscar I, vid tillfället 14 år gammal). Härvid sköttes kanonerna av nattväktaren Sven Hjortman och fungerade i vederbörlig ordning. Vidare druckos skålar för det Kungl. huset, för vapenbrödernas framgång och slutligen för Sveriges fred och lugn. Många av de å rådhuset församlade uttalade till de fyra herrarna sitt beklagande av att borgmästaren icke kommit. Stämningen å rådhuset gav dock ej något intryck av hätskhet mot borgmästaren, säger Coyet i sitt vittnesmål, me nemedan han tidigare hört rykten att man planlagt störande uppträden, tog han sig anledning att vid avskedstagandet, då de fyra herrarna gingo tillbaka till balsällskapet, mana borgerskapet att icke vidtaga några »mindre passande åtgärder».
    Coyet berättar vidare, att han före besöket å rådhuset frågat borg-

mästaren, om han ej ville följa med, men fått till svar, att då borgerskapet ej visat borgmästaren den aktning att, förrän de avlossade kanonerna, avbida borgmästaren ankomst, så funne han sig sakna anledning att därefter infinna sig. Doktor L'Anglois, som, innan skjutningen vid rådhuset börjat, riktat samma fråga till borgmästaren, hade, enligt vad han omvittnade, fått det svaret, att borgmästaren ännu icke fått bud från borgerskapet. Då L'Anglois härvid såsom sin mening uttalade, att borgmästaren icke borde avvakta bud utan självmant infinna sig, hade borgmästaren i häftig ton yttrat, bl. a., att borgerskapet borde »styras med järntömmar». — I sammanhang härmed kan antecknas vad lagman Olivecreutz berättade, nämligen att han ännu tidigare på dagen i anledning av ryktena att borgerskapet ämnade vägra balsällskapet att använda kanonerna, tillsammans med några herrar besökt borgmästaren och föreslagit honom att kalla till sig »några av de bättre» bland borgerskapet för att förmå dem att åstadkomma enighet i fråga om de förestående högtidligheterna. Borgmästaren hade emellertid svarat, att han icke trodde sig kunna förena det stridiga i avseende på tillställningarna, och att han ansåg det vara under sin värdighet att på sådant sätt övertala borgerskapet till endräkt. Borgmästaren hade även med hetta yttrat, att sådant icke dugde »för detta folket». Olivecreutz citerade borgmästarens svar sålunda: »Nej, herrarna känna dem icke. De våga ingenting. De äro sådana att de skola styras med järntömmar, och jag skall knäcka dem.»
    Kort efter det de fyra herrarna lämnat rådhuset infunno sig några av borgarnas fruar och döttrar samt överraskade med att undfägna det på rådhuset samlade sällskapet med en »tarvlig» aftonmåltid. Därefter tillagades bålar, och dansen kom i gång efter musik från ett fyra mans kapell, som anfördes av klockaren Fohrman. Festen, vari nu deltogo 60 à 70 personer, fortsatte »under stilla sällskapligt samtal och några glas drickande».
    Under tiden hade dansen, pokulerandet och kortspelet fortgått hos balsällskapet. Det började närma sig midnatt, och supén skulle serveras. Borgmästaren hade här en dubbel överraskning i beredskap. Dels ämnade han återupprepa de officiella skålarna och ånyo låta avsjunga kapten Sparrskölds verser, på det att även damerna måtte få deltaga i den högtidliga segerfesten, och dels ämnade han särskilt hylla de kvinnliga gästerna i anslutning till att den inbrytande dagen, d. 13 dec., vore Luciadagen, en i västra Sverige allmänt firad glädjedag. De skålar han i sammanhang härmed ämnade utbringa skulle också beledsagas av kanonsalut. Fördenskull hade han låtit stadsbetjänten Schultz flytta kanonerna tillbaka från rådhustrappan till Bengtssonska huset. Enär emellertid Schultz till följd av förtäring av starka drycker i hög grad »felade på gången», hade borgmästaren anmodat brandmästaren Polandt att sköta saluterandet.
    Då supén var i det närmaste avslutad, fingo damerna, som sutto runt bordet, på »presentairtallrikar» mottaga glas, fyllda med bischoff. Därefter inträdde borgmästaren, som jämte övriga »karlesällskapet» (vitt-

net fru Rydebergs uttryck) vistades i sidorummen, åtföljd av övriga kavaljerer, alla med fyllda glas, gjorde en djup bugning för damerna, tog upp sin klocka, som visade på 12, och yttrade: »Nu går Lucia in, därpå dricka vi ett glas. God morgon Lucia!» Härvid fattade även damerna sina glas och drucko. I samma ögonblick ljödo fanfarerna. Enligt borgmästarens bestämmande skulle en kanonsalva hava följt. Den dröjde emellertid. Doktor L'Anglois, som satt vid ett fönster, som vette åt torget, knackade på rutan på för att påskynda skottlossningen, men det blev ändå inga skott.
    Det var annars mycket praktiskt ordnat med skottlossningen. I Bengtssons kök stod en gryta med brinnande kol. Däri hade glödgats ett par järnspett, som skulle användas för att medelst vidrörande av fänghålen avlossa skotten. Hantverkslärlingen Söderqvist hade burit ut det ena spettet på torget, och Polandt tog nu det andra. På trappan möter han emellertid Söderqvist, som meddelar, att kanonerna voro borttagna. Polandt vänder och rusar upp i danssalen samt underrättar borgmästaren, som jämte det övriga sällskapet stod med glaset i hand. Borgmästaren går hastigt in i ett angränsande rum och kastar på sig sin kappa samt rusar nedför trappan och ut på torget.
    Vid midnattstid hade borgarnas damer just lämnat rådhuset, och borgarna själva stodo i begrepp att gå var och en till sitt. Då de på torget träffade stadsbetjäten Schultz, erforo de av denne, att borgmästaren givit order om återflyttningen av kanonerna till Bengtssonska huset, och att skottlossning skulle ske till Lucias ära. Borgarna, vilkas tillstånd vittnet löjtnant Flach karakteriserar så, att de ej voro nyktra, men ej heller så överlastade, att de inte kunde stå, hade då allmänt tyckt att det vore höjden av självsvåld och egenmäktighet av borgmästaren att mitt i natten utan att varsko stadens befolkning skjuta med kanoner och det till på köpet för ett så föga angeläget ändamål som »för att hedra det forna helgonet Lucias namnsdag». Förargelsen över borgmästaren utlöste sig omedelbart däri, att borgerskapet skyndsamt flyttade kanonerna först tillbaka till rådhuset och omedelbart därefter in på gördelmakare Ekeboms gård.
    Vad vi hittills berättat var under rättegången i stort sett ostridigt. Så var däremot icke fallet med den följande händelseutvecklingen. Man kan knappast undra över att vad som skedde en mörk decembernatt, då torget endast belystes av skenet från de båda festlokalerna, uppfattades olika både av de i saken direkt inblandade och av de utomstående i målet åberopade vittnena. Förutom festdeltagarna uppehöll sig på torget en mängd nyfikna åskådare, som gingo av och an. Där var som på en marknadsdag, säger ett vittne.
    Redan d. 15 dec. avsände borgmästaren till länsstyrelsen i Älvsborgslän en skrivelse, betitlad »Ödmjukaste Ämbets-Memorial», däri han kallar balen icke för bal utan för »assemblée» samt skildrar vad som hände honom, då han lämnade ballokalen, på följande sätt.
    På torget mötte borgmästaren genast handlanden Sven Mårtensson Kullgren, som på borgmästarens fråga, varför kanonerna borttagits,

svarade: »Det angår er icke. Vilken har lovat er att nyttja dem? De tillhöra borgerskapet, icke er.» Då borgmästaren framhållit det ovärdiga i borgerskapets åtgärd, hade Kullgren fattat borgmästaren i bröstet under yttrande: »Tig! Här har ni icke rätt att döma men följ med mig upp på rådhuset! Där är er domstol.» Därefter hade Kullgren dragit borgmästaren längre upp på torget, där en stor folksamling, som tycktes vara uppretad och synbarligen av starka drycker överlastad, omringat borgmästaren samt, under svordomar utropande »Det är icke farligt», fattat borgmästaren i kläderna, ryckt och skuffat honom. Under tiden hade Kullgren utöst de grövsta otidigheter och tilldelat borgmästaren tre örfilar, så att borgmästaren, för att freda sig för vidare misshandel, nödgats i sin tur tilldela Kullgren en örfil. Därefter hade borgmästaren ånyo blivit överfallen och omkulldragen men omsider räddat sig in i Bengtssons hus. Kapten Sparrsköld och stadsnotarien Westerstrand, som sökt komma till borgmästarens undsättning, hade båda blivit våldförda. Sparrsköld berövades sin sabel med tillhörande balja och gehäng samt sin uniformsmössa och fick kläderna sönderrivna, och på Westerstrand lösrycktes hans frackskört. Utom Kullgren hade borgmästaren i den bråkiga hopen igenkänt guldsmeden Holmström, kopparslagaren Ruckman, nålmakaren Sjöberg, handlanden Sven Carlsson samt hattmakarna Hägerström och Ekebom. Dessa hade följt efter borgmästaren och sökt intränga i Bengtssonska huset. Borgmästaren tilllade, att han erfarit, att Kullgren i flera personers närvaro yttrat, att han ej skulle gå till vila, förrän han mördat borgmästaren.
    Borgmästaren kompletterade inför rådstuvurätten sin angivelse med det påståendet, att Kullgren ofta ådagalagt en synnerlig ovilja och understundom förakt för borgmästarens person, samt att våldsamheterna, i vad gällde Kullgren, icke vore en följd av obetänksamhet och ögonblickets förvillelse, utan snarare ett led i en överlagd plan att hämnas å borgmästaren för det Kullgren, såsom härovan omnämnts, blivit fälld till böter för vanvördigt skrivsätt. Detta ansåg borgmästaren vinna stöd därav, att före uppträdet rykten cirkulerat, att ett uppträde, likt det som timade, vore å bane.
    Ehuru borgmästaren under rättegången gjorde många försök att få fram utredning om att uppträdet varit planlagt, förekom ingen som helst bevisning därom. Att Kullgren personligen varit mycket gramse på borgmästaren är däremot tydligt. Då Kullgren en vecka innan uppträdet inträffade, hade sökt att få avträda sin faders dödsbo till urarva konkurs, hade rådstuvurätten avslagit ansökningen, enär Kullgren försummat att upprätta bouppteckning inom föreskriven tid. I det kommunala livet hade också Kullgren och borgmästaren ej sällan haft olika meningar.
    I anledning av borgmästarens angivelse förordnade KB lands- och stadsfiskalen Carl O. Boman i Borås att anhängiggöra och utföra ansvarstalan mot dem, som deltagit i uppträdet, varjämte KB i skrivelse till Göta hovrätt begärde förordnande för ojävig person att med tillkallade ojäviga bisittare i rådstuvurätten handlägga målet.

    Hovrätten förordnade auditören vid Jönköpings regemente A. M. Kjellerstedt till ordförande i den särskilda rådstuvurätten.
    Det är tydligt att såväl KB som hovrätten gjort sitt val med insiktom att målet komme att kräva skicklighet och gott handlag såväl av åklagaren som av rådstuvurättens ordförande.
    Boman var en ansedd och dugande man. Han erhöll senare såsom honnör advokatfiskals namn, heder och värdighet. Han avled 1827, alltjämt i tjänst i Borås.¹
    Kjellerstedt framstår såsom en mycket duktig ung jurist. Han var född 1783, hade fått sitt första domareförordnande 1807 och blivit utnämnd till auditör 1809. År 1820 blev han häradshövding i Västerbottens norra domsaga och erhöll 1825 lagmansfullmakt. 1851 beviljades honom avsked. Kjellerstedt ägnade det vidlyftiga målet en handläggning, som för den tiden måste betecknas såsom mönstergill. Det är inte ofta man påträffar så noggranna och så omsorgsfullt avfattade protokoll. Visserligen torde den nyaste tidens jurister vara benägna att anse Kjellerstedts protokollföring i anseende till dess vidlyftiga skriftlighet beteckna svensk processordnings djupaste förfall, men för den i början av 1800-talet rådande uppfattningen måste den hava framstått såsom föredömlig, och säkert är att den som forskar i domböcker blir glad, då han påträffar en dylik protokollförare. Framtida forskare, som söka upplysning i de protokoll, som föras enligt den nya rättegångsordningen, skola näppeligen beredas samma glädje. Endast i ett fall förekom anmärkning mot Kjellerstedts protokoll från parts sida. Den kunde han emellertid omedelbart avvisa med påpekande av protokollets slutord: »Protokollet är dictando fört, och mot detsamma förekom icke anmärkning.»

 

    I ett följande häfte skall närmare redogöras för den rättegång, som följde.

 

    ¹ För rätt många av tidskriftens läsare kan det vara av intresse att här nämnes, att Boman var broder till framlidne justitierådet P. von Seths farfader, kammarherren Johan von Seth å Osbyholm. Bröderna Boman voro söner till kronofogden i Kinds och Redvägs fögderi Anders Boman. Under dennes tjänstetid hade sedermera landshövdingen Per von Seth varit häradshövding i Kinds och Redvägs domsaga. Han adopterade sin vän kronofogdens son Johan.