Den finska äktenskapslagen av år 1930 har genom en lagändring d. 23 sept. 1948 kompletterats i betydande mån. I kapitlet om familjens underhåll har införts bestämmelser ägnade att förbättra styvbarns ställning. Make är nämligen pliktig att ha vårdnad om icke blott egna barn, utan även så länge äktenskapet består, om andra makens minderåriga barn, vilka blivit födda före makarnas giftermål antingen i annat äktenskap eller utom äktenskap och vilka med hans begivande omhändertagits i deras gemensamma hem. Detta gäller dock endast sådana andra makens barn, vilkas underhåll han sålunda vid äktenskapets ingående åtagit sig. Denna underhållsskyldighet omfattar även andra makens adoptivbarn. I det fall att underhållet även ankommer å makes förra äkta man eller grundar sig på lagen om barn utom äktenskap, bli de olika underhållspliktiga solidariskt ansvariga. Även om en make på grund av söndring i äktenskapet flyttar från hemmet, fortfar hans underhållsskyldighet som förut. Endast genom äktenskapets upplösning kan den inskränkas till de gemensamma barnen.
    Den viktigaste ändringen har dock skett beträffande äktenskapets upplösning i det att hemskillnadsförfarandet införts i äktenskapslagen. Då denna i tiden antogs, hade förslaget därtill utformats i enlighet med de grundlinjer, som voro vägledande för äktenskapslagstiftningen i de övriga nordiska länderna. Däri hade även hemskillnadsinstitutet medtagits. Riksdagen ansåg likväl detta sakna praktisk betydelse, varför det bortlämnades ur lagen. I motsats härtill gällde fortfarande den gamla grundsatsen, att äktenskapsskillnad städse bör föregås av en saklig prövning i domstolen av de skäl, som därför åberopas. Erfarenheten visade emellertid, att en sådan tillförlitlig utredning om arten av särboende makars inbördes söndring blev svår att erhålla, då domen icke fick grundas på parternas egna uppgifter. Detta gav anledning till en fabrikation av »objektiva bevis» på söndring i äktenskap, vilken omhändertogs av advokatbyråer, som specialiserat sig på dylikt. Domaren har dessutom måst övertyga sig om att yrkande på äktenskapsskillnad icke framställdes av den make, som huvudsakligen var vållande till söndringen. Även om båda voro ense om att förutsättningar för samlevnad icke förefanns, måste de bestyrka detta genom särboende under fastställd tid. Den finska lagen har således varit överhöv ansträng, varför det förstadium till äktenskapsskillnad som hemskillnadsförfarandet erbjuder, ansetts nödigt.
    Genom den nu vidtagna lagändringen kunna makar erhålla hemskillnad så väl på grund av deras gemensamma beslut som i det fall, att de icke blivit ense om saken, men den som önskar hemskillnad visar att förutsättningar för fortsatt samlevnad till följd av söndring icke föreligga. Parternas

egen uppfattning om deras äktenskapliga samliv har således blivit avgörande för domstolen. Det medlingsförfarande, som upptagits i lagen, förutsätter att båda parterna äro ense om hemskillnaden och bör försiggå innan ansökan om denna upptages till prövning i domstolen.
    Beträffande den förmögenhetsrättsliga sidan har stadgats, att make i samband med hemskillnaden kan påyrka avvittring och därigenom erhålla skydd mot giftorättens verkningar. Dessutom blir det möjligt för domaren att, förrän den egentliga skilsmässoprocessen inletts, bestämma vilkendera av makarna jämte barn får bo kvar i det gemensamma hemmet och vilken är skyldig att flytta bort. Under tider av bostadsbrist har detta en stor betydelse. Å egendomsförvaltningen under tiden mellan hemskillnadsdomen och avvittringen tillämpas i övrigt samma regler, som gäller vid äktenskapets upplösning genom dom. Vid avvittringen har av sociala skäl stadgats en avvikelse från hälftendelningsprincipen. Är boet ringa och hem- eller äktenskapsskillnadsdomen grundar sig på att den ena maken grovt kränkt den andra eller är hemfallen åt dryckenskap, får den förfördelade maken åtnjuta tagelott med avseende å visst lösöre nödigt för hans näring även om detta går ut över den andra makens andel.
    I fråga om hustrus namnrätt efter äktenskapets upplösning har införts en ny princip. Hon äger att själv efter skillnadsdomens avkunnande träffa sitt val därom, vilketdera släktnamnet hon önskar bära. Bär hon huvudsakligen skuld till äktenskapets upplösning eller dess återgång, kan hon dock på mannens yrkande förbjudas att använda hans namn.

G. F—g.