Några reflexioner över hovrättsprocessen enligt nya RB.1 Den erfarenhet, domstolarna hittills vunnit av rättegångsreformen, är givetvis mycket begränsad. Särskilt gäller detta överrätterna. Den domstol, till vilken jag är knuten, Skånska hovrätten, nödgades under vintermånaderna 1948 att huvudsakligen syssla med mål, som skulle avgöras enligt gamla RB. Först under våren kunde vi börja befatta oss med målen enligt nya RB. Att under sådana förhållanden redan nu våga avgiva ett mera bestämt omdöme om reformen i praktiken vore förvisso förmätet. Ett dylikt omdöme skulle kunna bliva helt annorlunda, därest det fälldes först om något eller några år, då större erfarenhet vunnits.
    Det allmänna intryck Skånska hovrätten erhållit av reformen är nog på det hela taget ganska gynnsamt. För stora och viktiga grupper av mål har reformen redan nu visat sig medföra påtagliga fördelar. Jag syftar här närmast på brottmål och indispositiva tvistemål av ordinär typ, alltså på mål, där själva sakfrågan i regel icke är särskilt komplicerad. Beträffande andra mål åter och särskilt sådana av mera invecklad beskaffenhet är intrycket däremot något blandat. De brister, som här mött, hänföra sig framför allt till svårigheten att erhålla en tillfredsställande sakframställning. Det har sålunda ofta varit svårt att få materialet framlagt för hovrätten på ett sätt, som gjort det möjligt för ledamöterna att få en klar uppfattning av händelseförloppet. Framförallt torde detta bero på att advokaterna sakna vana att lämna en sammanhängande muntlig framställning och att de ännu icke hunnit sätta sig in i det nya systemet. De synas i stor utsträckning utgå från att samtliga ledamöter, liksom under de gamla muntliga förhörens tid, redan känna målet i alla dess detaljer och att därför en mera ingående sakframställning icke är erforderlig. Det energiska ingripande i förhandlingarna från hovrättens sida, som härigenom blivit nödvändigt, har visserligen delvis kunnat avhjälpa dessa brister. Huvudförhandlingarna ha emellertid genom detta ingripande ofta blivit besvärliga och mera tidsödande än som eljest skulle blivit fallet.
    Jag skall i det följande icke uppehålla tiden med allmänna reflexioner över reformen. I stället skall jag till behandling upptaga några särskilda frågor, inför vilka vi stått tvekande eller mot vilkas lösning vi ansett oss kunna rikta en viss kritik. Med hänsyn till den begränsade tiden ämnar jag endast beröra ett fåtal frågor av särskilt intresse.
    Vittnesmål, som upptagits vid underrätten, måste under vissa förutsättningar ånyo upptagas i hovrätten. Sker ej detta, är hovrätten i stor

 

1 Denna artikel återger väsentligen ett diskussionsinlägg vid Sveriges Domarförbunds årsmöte i Stockholm i oktober 1948.

212 CURT BERGSTRÖM.utsträckning förhindrad att göra ändring i underrättens dom. Bestämmelserna härom i RB 50: 23 och 51: 23 äro kanske de som — i allt fall i Skånska hovrätten — vållat de största svårigheterna. I flertalet mål ha vi ställts inför nödvändigheten att taga ståndpunkt till dem och därvid ständigt kunnat konstatera hur vanskliga de äro att tillämpa.
    1. Den första fråga som möter är frågan vilka de vittnen äro, som måste höras ånyo i hovrätten. Av lagtext och motiv synes framgå att endast sådana vittnen måste höras ånyo, på vilkas utsagor underrätten grundat sitt avgörande rörande viss omständighet. Har vid underrätten jämväl hörts vittnen, vilkas utsagor icke legat till grund för avgörandet, synes det däremot för ändring i underrättens bevisvärdering icke nödvändigt att ånyo höra dessa vittnen i hovrätten. Denna bevisning får istället förebringas genom protokollen.
    En förutsättning för att hovrätten skall kunna tillämpa dessa regler är att underrätten givit sin dom en viss fyllighet. Underrätten måste i domen klarlägga, på vilka grunder den stöder sin övertygelse om vad i målet är bevisat. Emellertid sker icke detta alltid. I mål, däri flera vittnen hörts, förekommer det exempelvis icke sällan, att underrätten i sin dom åberopar något eller några av dessa samt därutöver »vad i övrigt i målet förekommit». I dylika fall lärer det väl vara nödvändigt för hovrätten att söka bilda sig en uppfattning om huruvida de i domen icke direkt åberopade vittnesmålen legat till grund för avgörandet eller icke. Denna prövning kan emellertid ofta vara vansklig. Hovrätten kan lätt felbedöma situationen. Utgår hovrätten från att de i underrättens dom ej åberopade vittnesmålen icke legat till grund för avgörandet ehuru de i verkligheten gjort detta, kan följden bliva den att hovrätten gör ändring i domen utan att dessa vittnesutsagor upptagas ånyo. Omvänt kan det inträffa att hovrätten i ett fall, då vittnen av denna kategori icke ånyo hörts, finner sig förhindrad att göra ändring i underrättens dom, oaktat underrätten i själva verket icke grundat sin dom på dessa vittnen. Det är därför av största vikt att underrätterna beakta de krav, som med hänsyn till förevarande stadganden i 50: 23 och 51: 23 måste ställas på deras domar.
    2. Att hovrätten i såväl tvistemål som brottmål äger befogenhet att självmant förordna om förnyat upptagande av den muntliga bevisning, som förebragts vid underrätten, framgår klart av RB 35: 13. Det är emellertid ytterst vanskligt att avgöra i vilken omfattning denna befogenhet bör utnyttjas. Hos oss hava skilda meningar gjort sig gällande i denna fråga. I grövre brottmål under allmänt åtal och i indispositiva tvistemål äro vi visserligen benägna att självmant inkalla de underrättsvittnen, vilkas förnyade hörande utgör en förutsättning för ändring av underrättens dom. Däremot bryta sig meningarna starkt i frågan om detsamma bör gälla jämväl i övriga brottmål och i dispositiva tvistemål. Flera ledamöter besvara denna fråga jakande. Till stöd härför åberopas att en förnyad bevisupptagning i regel är av betydelse för utredningen, enär hovrätten därigenom erhåller bättre möjlighet att bilda sig en riktig uppfattning om vittnesmålens värde. Det framhålles även att det

NÅGRA REFLEXIONER ÖVER HOVRÄTTSPROCESSEN ENLIGT NYA RB. 213är föga ändamålsenligt att anordna en för parterna dyrbar huvudförhandling utan att ånyo höra vittnen av ifrågavarande typ, då ju hovrätten i sådant fall ändock är förhindrad att göra ändring i underrättens bevisvärdering. Andra ledamöter åter hävda, att hovrätten endast med stor försiktighet bör begagna sin rätt att ånyo höra vittnen, vilkas hörande icke påkallats av part. Man hävdar att det bör ankomma på parten att själv avgöra vilka kostnader han vill vidkännas för att vinna bifall till sin talan. Dessa meningsskiljaktigheter ha lett till att i viss mån olika praxis tillämpas på hovrättens avdelningar. Det skulle därför onekligen vara värdefullt om denna viktiga fråga bleve närmare belyst genom uttalanden från auktoritativt håll.
    Vissa grupper av mål kunna avgöras utan huvudförhandling. Bestämmelserna härom äro emellertid mycket restriktiva. Det har därför ofta förekommit, att huvudförhandling måst anordnas, oaktat det med hänsyn till tvisteföremålet eller andra omständigheter kunnat ifrågasättas om sådan förhandling verkligen varit på sin plats.
    Beträffande tvistemålen gäller till en början, att dessa kunna — under viss förutsättning — avgöras på handlingarna om målet rör allenast penningar eller sådant som kan skattas i penningar och fullföljdsvärdet uppenbart icke uppgår till 500 kronor. Grunden för detta stadgande är enligt motiven den, att vid tvister i hovrätten rörande lägre belopp än 500 kronor kostnaderna för en huvudförhandling bliva alltför höga i förhållande till tvisteföremålets värde. Fråga är emellertid om icke lagstiftaren, då gränsen satts vid 500 kronor, underskattat dessa kostnader. Den erfarenhet Skånska hovrätten hittills vunnit visar nämligen, att de kostnader, som äro förbundna med en huvudförhandling i hovrätten, uppgå till högst avsevärda belopp. Det är svårt att värja sig mot misstanken, att den markanta minskningen av antalet mål beror på att hovrättskostnaderna i följd av den i regel obligatoriska huvudförhandlingen bliva alltför höga. Vill man konsekvent genomföra principen, att processkostnaderna böra stå i rimlig relation till tvisteföremålets värde, kan det därför starkt ifrågasättas om icke gränsen bör sättas vid ett avsevärt högre belopp än 500 kronor. Var gränsen skall dragas är naturligtvis diskutabelt. En gränsdragning vid 1 500 kronor kan kanske vara lämplig.
    De olägenheter jag nu berört kunna givetvis motverkas även på annat sätt än genom höjning av 500 kronors gränsen. Närmast till hands ligger kanske den utvägen, att domstolarna — eventuellt efter vissa ändringar i lagen om fri rättegång — bevilja fri rättegång i betydligt större utsträckning än som för närvarande sker. Denna utväg löser dock knappast problemet fullt tillfredsställande. Processer om mindre ekonomiska värden föras ju nämligen i betydande utsträckning även av personer, som svårligen kunna beviljas fri rättegång, även om de i lagen om fri rättegång för närvarande angivna villkoren härför mildras. — En annan utväg är att hovrätten enligt bestämmelserna i RB 2:5 håller hovrättsting å annan ort än förläggningsorten för huvudförhandling i mål från viss del av sin domkrets. Med hänsyn bl. a. till vikten av ar

214 CURT BERGSTRÖM.betets jämna fortgång kan det väl emellertid knappast bliva möjligt att anordna dylika ting annat än med tämligen långa mellanrum. Konsekvensen härav blir en försening av målens avgörande med åtföljande olägenheter för parterna.
    Huvudförhandling kan vidare underlåtas, då »hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad». Av uttrycken »uppenbart» och »ogrundad» samt vissa uttalanden i motiven synes framgå, att bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i vissa extrema fall. I praktiken påträffar man emellertid stundom en annan åsikt. Enligt denna åsikt skulle bestämmelsen kunna givas en mycket extensiv tolkning. Det skulle vara möjligt att avgöra mål utan huvudförhandling i fall, då hovrätten enhälligt av handlingarna finner sig kunna konstatera, att underrättens dom är klart fastställbar. Det är kanske icke uteslutet, att denna tolkning av bestämmelsen drivits fram såsom ett korrektiv mot den ringa omfattning, vari huvudförhandling kan underlåtas i mål rörande relativt obetydliga ekonomiska värden.
    Möjlighet att underlåta huvudförhandling föreligger än vidare i mål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen. En förutsättning härför är dock, att hovrätten finner uppenbart, att huvudförhandling ej erfordras. Av motiven synes framgå, att ett mål skall anses röra rättstillämpningen om bevisprövning ej är däri erforderlig. Dylika mål äro emellertid enligt min erfarenhet ganska sällsynta och bestämmelsen lärer väl därför ej så ofta komma att tillämpas. I Skånska hovrätten har bestämmelsen blivit aktuell bl. a. i följande fall. Underrätten har dömt till hemskillnad eller äktenskapsskillnad samt förpliktat mannen att utgiva underhållsbidrag till hustrun. Talan fullföljes i hovrätten av ena maken allenast i underhållsfrågan. Parternas ekonomiska förhållanden äro ostridiga och likaledes råder mellan dem full enighet beträffande alla de omständigheter, som i övrigt kunna inverka på underhållsfrågans bedömande. I vadeinlagan vänder sig vadekäranden icke heller mot något annat än de slutsatser, som underrätten dragit av dessa ostridiga fakta. Vi ha varit benägna att anse, att i målet, sådant det fullföljts, allenast varit fråga om rättstillämpning. Någon bevisprövning har ju icke varit erforderlig och huvudförhandling har därför icke varit av någon betydelse.
    För att ett mål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, skall kunna avgöras på handlingarna kräves emellertid, att båda parterna begära detta. Om grunden till denna bestämmelse giva, såvitt jag vet, förarbetena icke något besked. Bestämmelsen kan medföra den konsekvensen, att ena parten framtvingar en skäligen obehövlig huvudförhandling och därigenom i onödan ökar motpartens rättegångskostnader. Det synes kunna ifrågasättas om icke detta villkor borde eftergivas och huvudförhandling göras obligatorisk endast om båda parterna begära sådan förhandling.
    Vad angår de bestämmelser, som i förevarande hänseende gälla för brottmålen, vill jag framhålla följande: I brottmål är huvudförhandling i regel obligatorisk. Huvudförhandling kan sålunda — förutom i

NÅGRA REFLEXIONER ÖVER HOVRÄTTSPROCESSEN ENLIGT NYA RB. 215vissa mindre betydande grupper av mål — underlåtas endast i mål, beträffande vilka i hovrätten icke är fråga om annan påföljd än böter eller vite. Att dessa bestämmelser äro väl avvägda synes mig stå utom diskussion. I praktiken förekomma dock fall, där en något vidgad möjlighet att underlåta huvudförhandling vore önskvärd. Jag tänker närmast på de talrikt förekommande rattfylleribrotten. Om en rattfyllerist, som enligt analysbeviset haft en alkoholkoncentration i blodet överstigande 1.5 ‰ och därför av underrätten dömts till en månads fängelse, i hovrätten yrkar helt frikännande, lärer det väl finnas utomordentligt små möjligheter för ett bifall till hans talan. Detsamma torde väl i regel gälla även om han endast yrkar strafflindring eller villkorlig dom. Jämväl andra exempel kunna nämnas på en vadetalan, som redan på handlingarna kan bedömas såsom skäligen utsiktslös. Det skulle kunna ifrågasättas om icke för obligatorisk huvudförhandling i dylika fall borde fordras att i vadeinlagan angivas några särskilda omständigheter, som motivera sådan förhandling. Jag är emellertid fullt medveten om svårigheten att giva en bestämmelse härom sådan avfattning, att en extensiv tolkning av densamma förebygges.
    Då mål avgöras utan huvudförhandling, består processmaterialet —framhålles det i motiven — av hovrättsinlagorna och handlingarna från underrätten. I praktiken har här särskilt beträffande brottmål, däri vittnesbevisning ej förekommit vid underrätten, uppstått ett svårlöst problem. Som parternas sakframställning i regel icke upptages i underrättens protokoll, är i dessa mål polisrapporten den viktigaste upplysningskällan. Nu synes det emellertid ytterst tveksamt om polisrapporten kan anses såsom processmaterial i hovrätten. I underrätten ägde den icke sådan karaktär och något rimligt skäl varför förhållandet skulle vara annat i hovrätten är svårt att finna. Accepterar man polisrapporten såsom processmaterial i hovrätten, uppstår den orimliga situationen, att hovrätten grundar sin dom på ett svagare material än det underrätten efter huvudförhandlingen därstädes haft tillgång till. Godtager man icke rapporten såsom processmaterial, blir man emellertid ofta nödsakad att anordna huvudförhandling i mål, där lagstiftaren nog tänkt sig att detta skulle kunna underlåtas.
    Nu förhåller det sig visserligen så, att hovrätten, sedan den beslutat att ett mål skall avgöras på handlingarna, kan bereda parterna tillfälle att ytterligare skriftligen utveckla sin talan. Denna utväg leder i tvistemål ofta till önskat resultat. I brottmål åter är enligt min erfarenhet förhållandet det motsatta. Den advokat, som författar den tilltalades skrifter, är givetvis föga benägen att medgiva någon för sin huvudman graverande omständighet och om de närmare omständigheterna vid brottets begående saknar han väl för övrigt ofta närmare kännedom.
    I Skånska hovrätten ha vi knappast kommit till någon enhetlig lösning av frågan. Ofta ha vi i förevarande mål anordnat huvudförhandling för att få ett bättre processmaterial. Stundom ha vi kunnat avgöra målen på grundval av hovrättsinlagorna och de sakuppgifter, som funnits i underrättens dom, därvid vi nog dock ibland »sneglat på polisrapporten».

216 NÅGRA REFLEXIONER ÖVER HOVRÄTTSPROCESSEN ENLIGT NYA RB.    Beträffande tidpunkten för doms beslutande och avkunnande gäller såsom huvudregel, att dom skall beslutas och avkunnas samma dag överläggning hållits d. v. s. sist nästa helgfria dag efter huvudförhandlingen. Att domen i regel bör beslutas vid eller i nära anslutning till huvudförhandlingen torde nog stå utom diskussion och utgör väl en konsekvens av det muntliga förfarandet. Däremot kan det ifrågasättas om detsamma med nödvändighet gäller även domens slutliga avfattande. Att efter en långvarig huvudförhandling avfatta en ändringsdom med återgivande av fullständiga domskäl lärer nog för de flesta hovrättsdomare te sig ganska vådligt även i icke särskilt vidlyftiga eller invecklade mål. Arbetet härmed kan lätt komma att bedrivas i trötthetens tecken med därav följande risk för misstag och inadvertenser. Det är ju också att märka att hovrätternas yngsta ledamöter icke alltid hunnit förvärva den formella säkerhet, som erfordras för att omedelbart avfatta en vidlyftigare dom. Man kan därför på goda grunder antaga, att hovrätterna i mycket stor utsträckning skola finna sig nödsakade att begagna de möjligheter RB erbjuder att besluta anstånd med domens avfattande.
    Dessa möjligheter äro emellertid ganska begränsade. I tvistemål kan sålunda anstånd beslutas endast då så erfordras »på grund av målets beskaffenhet». Härmed åsyftas enligt motiven mål av vidlyftig eller invecklad art. I brottmålen äro villkoren för anstånd ännu snävare. Det fordras nämligen att anstånd skall vara »oundgängligen erforderligt». Med den formulering dessa bestämmelser erhållit gives föga utrymme för hovrätterna att besluta anstånd med domens avfattande i mål av mera ordinär typ, ehuru även i sådana mål ett anstånd kan vara högeligen påkallat. För hovrätterna skulle det säkerligen innebära en stor lättnad om dessa bestämmelser ändrades i syfte att medgiva ökad möjlighet till anstånd. Jag har svårt att tro att i det stora flertalet såväl tviste- som brottmål parternas intresse av att erhålla dom omedelbart är så stort, att det motiverar en ordning, som dock innebär risk för mindre väl motiverade domar.
    I de fall då anstånd beslutas är respittiden i regel 2 veckor räknat från förhandlingens avslutande. Inom denna tid skall domen icke endast avfattas och underskrivas utan även meddelas. Med nuvarande relativt ringa antal mål har denna bestämmelse, såvitt jag vet, icke för Skånska hovrättens del vållat några större svårigheter. Skulle emellertid målantalet ökas, lärer nog läget bliva ett annat. Det kommer säkerligen att bliva ytterst vanskligt att inom föreskriven tid medhinna alla erforderliga åtgärder. Det kan därför bliva nödvändigt medgiva förlängning av fristen.
    Beträffande sådana domar, som avkunnas omedelbart efter överläggningen, gäller att expedition, som utfärdas för part, i regel skall hållas tillgänglig inom 6 dagar. Denna tid har redan nu visat sig vara tilltagen i underkant. En förlängning av tiden synes därför böra tagas i övervägande, i allt fall då fråga är om mål, i vilka översändande av expedition för straffverkställighet och dylikt icke erfordras.
 

Curt Bergström.