Om straffmätningen i rattfyllerimål. Den aldrig sinande strömmen av rattfyllerimål vid våra domstolar fäster uppmärksamheten vid straffmätningen i dessa mål. Allmänheten synes ännu icke ha blivit medveten om att det är förkastligt att föra bil i alkoholpåverkat tillstånd. Att det finns en lag som bestraffar rattfylleri, är folk nog medvetna om, men lagen har icke tillvunnit sig den respekt som man väntat. Ett regelmässigt utdömande av frihetsstraff har icke haft avsedd verkan. Främsta syftet med en lag av denna karaktär är väl, att den skall verka uppfostrande, icke genom att vinna tillämpning i så många fall som möjligt utan genom att bli en varnagel och tankeställare för andra.
    Lagstiftarens avsikt med ett regelmässigt utdömande av frihetsstraff vid dessa brott var väl också att det skulle statueras exempel »androm till varnagel» och att det vanärande momentet i brottet skulle bli betonat. Tidningspressen har ju även understött denna tanke genom att publicera namnen på dem, som dömas till frihetsstraff för rattfylleri.
    Våra domstolar döma rattfyllerister på löpande band till fängelse en månad. Vid särskilt grova fall eller vid iteration blir det två eller någon enstaka gång tre månader. Högre straff tillämpas praktiskt taget icke. Straffmaximum är dock fängelse ett år. Det föreligger en brist på differentiering av straffen, som är olycklig. Straffmätningen har blivit schablonmässig, i följd varav folks respekt för straffet vid dessa brott avtrubbats. Den som alkoholpåverkad framfört sitt fordon i och för sig klanderfritt — många mål ge belägg för att sådant förekommer — dömes till samma straff som den, vilken vid framförandet av sitt fordon utgjort en fara för andras liv och egendom.
    Domstolarnas obenägenhet för att differentiera straffen bottnar säkerligen i det förhållandet att det praktiskt taget är uteslutet att tilllämpa bötesstraff beträffande brott mot 1 § 1 mom. i den särskilda lagen d. 7 juni 1934, alltså verkligt rattfylleri. Man väljer då vägen att i övervägande antalet fall — oavsett brottets svårhetsgrad — gå på fängelseminimum. Men härigenom har just det vanärande momentet i bestraffningen tunnats ut. Den som fört sitt fordon utan anmärkning finner det obegripligt och meningslöst att han skall dömas till fängelse och alltså — som regel — till lika strängt straff som den, vilken kört vårdslöst. Folk betraktar ådömandet av en månads fängelse för rattfylleri som en rutinsak för domstolarna och varken den dömde eller allmänheten fäster sig så mycket vid »en månad» för detta brott.
    Det kan ifrågasättas om icke en person, som första gången står tilltalad för rattfylleri och som vid körningen icke ådagalagt någon ovarsamhet eller vårdslöshet i regel borde ådömas dagsböter. Dagsbotsantalet bör givetvis tilltagas kraftigt. I de fall åter, då vederbörande under körningen orsakat trafikolycka eller allmänfara eller visat vårdslöshet (han har t. ex. genom vinglig körning utgjort en allvarlig fara för medtrafikanter), haft en påtagligt hög alkoholkoncentration i blodet samt vid alla fall av iteration skall fängelse ådömas, varvid domstolarna endast undantagsvis böra gå så lågt som till fängelseminimum. Väsent

ligt är, att straffen markant differentieras längs straffskalan allt efter brottets svårhetsgrad.
    Jag tror, att en sådan straffdifferentiering skulle avsevärt effektivisera syftet med lagen. De verkligt ansvarslösa fordonsförarna skulle bli brännmärkta och allvarligt näpsta, medan övriga skulle komma undan med en sträng varnagel. När det gäller annan brottslighet sätts samhällets repressionsform och graden av denna i förhållande till brottets svårhetsgrad. Så bör även ske beträffande detta brott. Det är fel att antaga att a priori var och en som färdas spritpåverkad är farlig för den allmänna trafiksäkerheten. Det är icke så sällan som den kliniska undersökningen pekar på att vederbörande icke varit påverkad av alkohol i den omfattning, att han varit olämplig att föra bil, men blodprovsundersökningen har icke förty visat ett promilletal av 1.5 eller däröver. Man får ej heller glömma, att den vårdslöse och omdömeslöse bilföraren finns även utanför rattfylleristernas skara. Men gör en sådan sig skyldig till vårdslös körning eller vållar en trafikolycka, då kommer han i regel undan med bötesstraff.
    Därför bör enligt min mening en person, som icke tidigare dömts för rattfylleri få chansen av ett bötesstraff, om han icke ådagalagt någon allmänfara genom sin körning. Tager han sedan icke varning av en sådan bestraffning utan upprepar sin förseelse, då, men först då, bör en strängare repressionsform komma till användning.
    Man skulle även komma ifrån den ganska godtyckliga gränsdragningen mellan 1 §:s första och andra moment. Man må gärna bibehålla 0.8-promillen, som en gräns för straffbarhet, men vid val av strafform skall icke ett visst angivet promilletal vara avgörande. Brottets svårhetsgrad skall bedömas efter promilletalet endast vid mycket höga sådana, eljest på grund av förebragta omständigheter i samband med körningen.
    Kanske frågan om rattfylleristernas bestraffning åter kan vara värd att bli satt under diskussion. Det nu rådande schablonmässiga bedömandet, till vilket den nuvarande lagstiftningens utformning enligt min övertygelse bidragit, är icke tillfredsställande.

Ragnar Adde.