Om straffmätningen i rattfyllerimål. Hovrättsassessorn Adde har i denna tidskrift (s. 217 och följande) hävdat att straffmätningen i rattfyllerimål är alltför schablonmässig. Att denna hans åsikt är riktig torde vara otvivelaktigt. Men däremot torde Addes anvisningar mot schablonen icke böra i allo efterföljas.
    Enligt Addes mening bör en person, som icke tidigare dömts för rattfylleri, få chansen av ett bötesstraff, om han icke ådagalagt någon allmänfara genom sin körning. Men om vi nu allmänt äro ense om att de nuvarande åtgärderna mot rattfylleri icke varit tillräckliga, att rattfylleriet fortfarande grasserar i en utsträckning, som samhället icke kan tolerera, då kan det väl icke vara välbetänkt att sänka straffet? Bör det icke i stället höjas? En månads fängelse betraktas av många såsom ett icke särdeles högt straff, blott brottet icke av vederbörandes närmare bekanta anses diffamerande. Och rattfylleri anses säkert i mycket stora kretsar såsom ett brott, vilket icke just sänker det sociala anseendet. En månads fängelse tages mera såsom en lagom semester. Det ordnas så att månaden får så långt det går avtjänas under semestern, och denna månad avtjänas under jämförelsevis behagligt kroppsarbete. Vi innearbetare söka ju också under vår semester få kroppsarbete.
    Det rätta vore väl i stället att höja normalstraffet. Redan en höjning från en månad till två månader betyder ganska mycket. Så lång semester ha inga, varför det blir besvärligt att taga ledigt från det vanliga arbetet. Två månader avskräcka mycket, mycket mera än en månad. I min domsaga är normalstraffet två månader, låt vara med icke alltför fåtaliga avvikelser åt båda hållen. Det är ju alltid svårt att säga vad inverkan en viss åtgärd har på brottsfrekvensen; man kan inte renodla inverkan från en åtgärd från inverkan av andra omständigheter. Men i varje fall ha rattfyllerimålen i domsagan på sista åren icke varit lika talrika som de voro en tid. Omdömesgilla, med folkets åskådning förtrogna personer ha sagt mig att i dessa trakter de sista åren den gamla toleranta uppfattningen om rattfylleriet börjat svänga åt rätt håll. Hur långt straff en person får synes kunna inverka icke minst på dennes yrkesbröder. Var det en tillfällighet, att sedan en grov rattfyllerist, som vedervågat månget människoliv och som tidigare gjort sig skyldig till samma brott, låt vara att hans förman då tystat ned det, av någon för mig okänd orsak nådevägen fått sitt straff sänkt under' normalstraffet för okvalificerade rattfyllerister, en ganska hög procent av just hans yrkesbröder blivit dömda för rattfylleri?
    Och vidare, vad avser Adde med uttrycket »icke ådagalagt någon all-

män fara genom sin körning»? Är icke allmänfaran det utmärkande just för rattfylleriet?
    Om rattfylleristerna få räkna med endast böter för första resan, skulle detta av allt att döma få ödesdigra verkningar. »Litet böter kan alltid riskeras», skulle det heta. Och man får icke glömma bort att praktiskt taget var enda bilförare, som druckit sprit, anser sig fullt skickad att köra bil på ett berömvärt sätt; praktiskt taget var enda rattfyllerist skulle därför anse sig ha rätt att om han blev ertappad få endast böter.
    Däremot kan jag helt instämma med Adde när denne önskar mera differentiering med högre straff än det vanliga. Icke skall det behövas så särskilt stor drullighet för att domstolarna skola gå upp i 3—4 månader. Och ibland bör det bliva betydligt mera. Verkligt höga frihetsstraff skulle nog märkbart hjälpa till att påverka den allmänna uppfattningen.
    Beklagligt är att det nu ofta dröjer mycket lång tid innan straffet verkställes. Målet går ofta genom alla tre instanserna, nådeärendet kan taga ytterligare tid och slutligen kan det bli uppskov med verkställandet. Att rätten skipas snabbt har stor betydelse; det är icke nyttigt att straffet dröjer länge, kanske mer än ett år. Jag vet åtminstone ett fall, där vederbörande hunnit få körkortet tillbaka ganska lång tid innan straffet avtjänades. Hur skulle det vara, om i klara och grova fall första instansen kunde bestämma, att straffet skulle avtjänas oberoende av förd klagan? (Därigenom kunde man för övrigt bli av med en del av de nuvarande okynnesöverklagandena.) Kanske mitt förslag låter brutalt, men är det icke mer brutalt att rattfyllerister köra folk fördärvade?
    Slutligen vill jag instämma i Addes (och hovrättsrådet Boyes, se 1948 s. 288) uttalande om att grov ovarsamhet (utan förening med rattfylleri) brukar straffas för milt i förhållande till okvalificerat rattfylleri. Till stor skada för den allmänna rättssäkerheten synas åtminstone vissa domare vägra att för verkligt stora och farliga bildrullar tillämpa lagbuden om fängelse (såvida icke ovarsamheten förenas med rattfylleri eller vållande till annans död). Att närmare behandla den frågan skulle dock denna gången föra för långt.

E. Thomasson.