GOETHE SOM ADVOKAT.¹

 

AV

 

DR JUR. GERHARD SIMSON.

 

»Studium juris longe præstantissimum est.»
    Det är den tjugoettårige Goethe som nedskrivit denna sats. Han uppställde den som tes och försvarade den inför juridiska fakulteten i Strassburg när han avlade juris licentiatexamen.
    Goetheforskningen har hämtat upp denna tes ur det förgångna, och den kanske lockar juristerna att stolt hänvisa till den och säga »han är en av oss». Men ännu ett uttalande av Goethe om hans förhållande till rättsvetenskapen finns bevarat. Det står i ett brev till hans vän Kestner och lyder: »Von allen meinen Talenten ist die Jurisprudenz der geringsteneines.» Och om Goethe, som redan då bars upp av en begynnande ryktbarhet, skulle ha tänkt på eftervärlden när han nedskrev sin examenstes, så kunde han lugnt ha räknat med att den inte skulle misstaga sig på den bristande uppriktigheten häri.
    Goethe var till yrket jurist. Han hade studerat juridik i Leipzig och Strassburg, avlagt slutexamen, verkat som advokat i Frankfurt under fyra år och ägnat rätts- och lagstiftningsfrågor åtskillig möda som förvaltningstjänsteman i Weimar.
    Goethe var en jurist av säreget slag. Man drar sig visserligen för att utsträcka forskningen till ett område, som är försvinnande litet bredvid hans övriga rika skapande och man tänker med en rysning på hans av Goethefilologerna framdragna vinräkningar och hushållsböcker; men det är ändå fängslande att se hur Goethe fann sig till rätta med juridik och advokatur och hur han skötte sin advokatsyssla. Den som forskar får sin belöning.
    Det är ett mödosamt arbete att samla och ordna Goethes spridda juridiska verk, men det bringar beaktansvärda ting i dagen. Goethe var, trots vad han själv säger, ingen dålig jurist. Han var till och med en intresserad jurist. Inte i den meningen att hans arbeten på rättsvetenskapens område skulle i sig gömma samma evighetsvärde som hans diktskapelser, men dock så att ur akterna och skrifterna dramatikern träder fram med sin kraft och sin skärpa, och hans verklighetstrogna sätt att gripa tag i fakta bidrar till förståelse av hans andes universalitet och slutenheten i hans livsverk. Det är också överraskande hur mångfaldiga hans juridiska intressen och hur stora hans rättskunskaper voro. Som advokat utförde han processer av de mest skilda slag, som skriftställare recenserade han juridiska fackskrifter, som förvaltningstjänsteman re-

 

    ¹ Den 28 aug. 1949 ha 200 år förflutit sedan Goethe föddes i Frankfurt am Main.

formerade han skatte- och krigskommissioner, förbättrade vägbyggnadslagen och förestod finanskammaren under många år, som minister granskade han en konkursförordning, arbetade på en gruvlag, befattade sig med avskaffandet av feodala avgälder och förbättringen av lagen om skadegörelse från villebråd och kämpade för skyddandet av andlig egendom. Och om den unge Goethe ofta blev uppbragt över sin tids rättsväsen och jurister, förtjänar dock ett brev från Strassburg till Susanne von Klettenberg att hållas i erinran: »Die Jurisprudenz fängt an, mirsehr zu gefallen. So ist es doch mit allem wie mit dem Merseburger Bier. Das erste Mal schauert man, und hat man es eine Woche getrunken, sokann man's nicht mehr lassen.»
    Det var inte hans egen utan faderns vilja som ledde Goethe till juridiken. Familjetraditionen visade vägen. Hans morfars farfar verkade som juris professor i Heidelberg; glansen från morfadern, verkliga geheimerådet och juris doktorn Johann Wolfgang Textor, som var president i Frankfurts Schöffengericht, omstrålade även hans efterkommande. Även Goethes far hade ursprungligen varit advokat. Hans utnämning till kejserligt råd tvang honom emellertid att uppgiva denna verksamhet. Men trots förbudet att utöva privat praktik verkade han, somvi veta av »Dichtung und Wahrheit», alltjämt en hel del som advokat, satte upp skrivelser, som en legitimerad advokat undertecknade, samt lämnade råd och upplysningar, tills sonens advokatsyssla gav honom ett nytt arbetsfält. »Einen eleganten Juristen», kallar Goethe fadern, »gründlich und tüchtig, aber von langsamer Konzeption und Ausführung». Redan vid fjorton års ålder fick Goethe av fadern undervisning i rättsvetenskapen. Corpus juris och den Gyllene Bullan blevo föremål för dagliga studier. Inte underligt att han ännu som vuxen ryste vid tanken därpå. Men det är också säkert att den uppväxande ynglingen måste ha lärt sig förvånansvärt mycket. Som student i Leipzig skrev han att det inte lönade sig för honom att gå på de juridiska föreläsningarna därför att professorerna blott upprepade vad fadern redan lärt honom.
    Sedan hans kärleksupplevelse med Friederike Brion i Sesenheim gått till ända, ville han avsluta sina studier i Strassburg. Obekymrad trodde han sig kunna med ett raskt grepp lägga bakom sig den därstädes inte svåra doktorspromotionen. Repetitörer hjälpte till och Goethes studieanteckningar »Ephemerides» vittna om läsning av juridiska källor. En avhandling lämnades in. Den hade ett kyrko- och statsrättsligt ämne; titeln var »De Legislatoribus» och den behandlade ur historiska och rättspolitiska synpunkter frågan om det ömsesidiga förhållandet mellan stat och kyrka. Goethe följde i mycket Rousseaus idéer och kämpade inte endast för toleransens princip utan högst beaktansvärt också för statsmaktens primat och han ville ge suveränen ensam bestämmanderätt också inom religionens och kyrkokultens råmärken. Staten, förklarade han, skall som lagstiftare kunna bestämma i kyrkliga frågor, och därefter skall prästerskapet ha att rätta sig.
    En dylik tankegång var något oerhört, och ett arbete av denna art kunde inte skaffa författaren doktorsgrad. Fakultetens dekanus, Reiss-

eisen, själv endast trettiofemårig, förhindrade att avhandlingen godkändes. Och Goethe fick sålunda aldrig doktorsgraden. Den harm hans skrift väckte bland Strassburgs professorer skildras i ett upprört brev från den gamle teologen Elias Stöber:
    »Herr Goethe har här spelat en roll, som har gjort honom inte bara misstänkt utan tämligen känd som en dumkvick halvlärd och vettlös religionsföraktare. Man tror här allmänt om honom att han måste ha en skruv lös. För att bli fullt övertygad härom behöver man endast läsa hans inlämnade gradualavhandling 'De Legislatoribus', som själva juridiska fakulteten ex capite religionis et prudentiæ stoppat därför att den inte skulle kunnat bli tryckt här utan att professorerna måst finna sig i att bli efter laga dom vederbörligen avsatta.»

 

    Hos Goethe väckte detta avslag ingalunda någon förbittring, han tog inte ens notis om det. Inte bara vänner och obekanta talade om honom som »doktor», forskaren ser till sin förvåning till och med att Goethe senare som advokat undertecknade sina brev till klienterna och även kungörelser i Frankfurts tidningar med »Dr. Goethe».
    I själva verket fick Goethe nöja sig med licentiatexamen, och det är i Tyskland inte tillåtet eller övligt alt efter denna använda doktorstiteln. De teser han uppställde och försvarade finnas bevarade. Främst må nämnas tesen: »Poenæ capitales non abrogandæ.» Med denna uppträdde han mot det just då av Beccaria framställda kravet på dödsstraffets avskaffande. Hela sitt liv blev lian trogen denna uppfattning, senare framför allt behandlad i »Wilhelm Meister», även när han som minister i Weimar ägde benådningsrätt. Det är välbekant att han på en nådeansökan av en barnamöderska i Jena till sina ministerkollegers avslag fogade de lakoniska orden: »Auch ich.» En annan tes företrädde ståndpunkten att lagstiftaren blott ägde att kort och precist formulera de rättsligt fundamentala reglerna, en mycket modern princip som är särskilt betydelsefull med tanke på den preussiska Allgemeines Landrechl. som då var under utarbetande och där man ännu helt tillämpade en omständlig och tröttande kasuistisk metod. En tredje tes förkastade tortyren, något som inte var en självklar sak i en tid då tortyren ännu segt höll sig kvar i många länder. Men jämte dessa teser, som tyckas stämma väl med Goethes personlighet, kan man läsa andra inför vilka Goethe forskaren står en aning undrande.
    Den store tyske rättslärde Gustav Radbruch har i sin kloka och vackra, 1944 utkomna essaysamling »Gestalten und Gedanken» ägnat Goethes på latin avfattade licentiatteser en inträngande analys, grundad på historisk sakkunskap. Men teser som »Gewohnheitsrecht kann Gesetzenicht wandeln», »Omnis legislatio ad principem pertinet, ut et legum interpretatio», »Non usus sed utilitas gentium jus gentium constiluit» eller rent av »Servitus juris naturalis est», måste det vara svårt för varje uttolkare att kalla »goetheska». Har den unge examenskandidaten möjligen anpassat sina teser efter sina professorers åsikter eller har han inte själv tagit dem på allvar? »Was ich studiere», skrev han under sin studenttid till en vän, »ist das, wodurch man Becht und Unrecht ein ander ähnlich macht. Das heisst: ich studiere auf einen Doktor heider Bechte.»

    De strassburgska fakultetshandlingarna från 1770 betyga att Candidatus. J. W. Goethe Moeno-Francfurtanus förvärvat licentiatgrad, sedan han framgångsrikt försvarat sina teser och rätt besvarat frågor ur den romerska hypoteksnitten.
    Då fakulteten senare uppmanade honom att på nytt söka vinna doktorsgrad, vägrade han bestämt. Ett temperamentsfullt brev till hans vän Salzmann i Strassburg vittnar om hans stämning: »Lieber Mann, der Pedell hat schon Antwort. Nein! Der Brief kam etwas zu uiigelegener Zeit, und auch das Zeremoniell weggerechnet, ist es mir vergangen, Doktor zu sein. Ich habe so satt zu lizentiiereri, so satt an aller Praxis, dass ich höchstens nur des Scheines wegen meine Schuldigkeit tue.»
    Året efter examen var Goethe tillbaka i Frankfurt. Han blev advokat, bärare av en borgerlig funktion i sin födelsestad och både tjänst och arbete knöto honom vid fadern.
    På sin tjugoandra födelsedag sökte lian inträde i Frankfurts advokatsamfund. Redan tre dagar senare beviljades detta och d. 3 sept. 1771 avlade Goethe inför borgmästaren von Olenschlager borgar- och advokateden. Hans ansökan förtjänar åtminstone delvis att återgivas:
    »Wohl- und Hochedelgeborenc, Best- och Hocligelehrte, Hoch- und Wohlfürsichtige, besonders Hochgebietende und Hocligeehrteste Herren Gerichtsschult heiss und Schöffen! Euer Wohl- und Hochedelgeborenc Gestreng und Herrlichkeit habe ich die Ehre, mit einer erstmaligen ganz gehorsamsten Bitte geziemend anzugehen, deren Gewährung mir Hoclideroselben gewohnte Giitigkeit in der schmeichelhaftesten Hoffnung vorausselien lässt. Da mich nämlich nacti mehreren akademischen Jaliren, die ich mit mögliehstem Fleiss der Bechtsgelehrsamkeit gewidmet habe, eine ansehnliche Juristische Fakultät zu Strassburg nach beiliegender Disputation des Grades eines licentiatijuris gewiirdigt hat, so kann mir nunmehr nichts angelegener und erwunschter sein, als die bisher erworbenen Kenntnisse und Wissenschaftenmeinen Vatertande brauchbar zu machen, und zwar vorerst als Anwaltmeinen Mitbürgern in ihren reehtlichen Angelegenheiten zur Hand zugehen »

 

    Endast den som vet föga om Goethe kan förvånas över den devota avfattningen av denna skrivelse. Någon formernas reformator ville han inte vara. I alla yttre ting höll han under hela sitt liv orubbligt fast vid sin tids bruk.
    I »Diclitung und Wahrheit» kunna vi läsa om Goethes verksamhet som advokat. Hans praktik vann snabbt i omfång. Hans morbroder Textor valdes vid denna tid till rådsherre och gav honom många uppdrag, likaledes hans vänner Hieronymus och Georg Schlosser, av vilka den senare kort därpå blev hans svåger. I Goethes senare skildringar av sitt advokatarbete finns ett tydligt inslag av yrkesglädje. Vad som lockade honom var beröringen med människorna och deras bekymmer och det var striden för rättvisa. Någon kontorsmänniska blev lian aldrig, och dammiga handlingar voro honom under ungdomsåren särskilt motbjudande. Enligt eget vittnesbörd använde han en stor del av dagen till sin advokatverksamhet, tills hans intresse så småningom avtog. Hans uppmärksamhet togs i anspråk av »Werther» och »Götz von Berlichingen», resor höllo honom borta från Frankfurt, och allt oftare blev det fadern som

måste förbereda inlagorna. Om denne efter ett mödosamt förarbete framlade ett mål för sonen, förvånades han över den snabbhet med vilken denne satte sig in i problemen, över hans omfångsrika vetande, över hans logiska tänkande. Goethe berättar själv att fadern efter behandlingen av ett juridiskt tvistefall, uttalat, att han skulle avundas honom om han vore en oskyld.
    G. L. Kriegk offentliggjorde år 1874 ur de gamla frankfurtska arkiven Goethes advokatinlagor. lian har därigenom inlagt bestående förtjänster om Goetheforskningen. Man har hånfullt sagt att det inte lönade sig att ur glömskan framdraga ett så förgängligt och förbleknat dagsarbete, även om det gestaltats av en annars genial hand. Med orätt. Man läser ännu i dag Goethes skrivelse med en sällsynt njutning. Den framlidne tyske domaren A. Wieruszowski i Köln, som för fyra årtionden sedan befattade sig med Goethe som jurist, har med rätta sagt att även denna utstrålning av Goethes ande, som överlämnats åt glömskan och fördunklats av tidens och människornas förändringar, ändå visar det geni hos Goethes personlighet, varur den framgått. Med förvåning står man inför mångsidigheten i Goethes väsen. Varje skrift bär hans personlighets prägel. Framställningens livlighet och kraft, det språkliga uttryckets rikedom, den koncisa redogörelsen för saken, stridens lidelsefullhet, allt detta har knappt sin like. Goethes i dag nästan bortglömde biograf Wilhelm Scherer, som stod fjärran från juridiken, sade med förtjusning att advokaten Goethes skrifter i sin dramatiska utformning äro alltigenom värda att ställas vid sidan av hans skönlitterära verk.
    Mångfaldiga voro de processer som Goethe förde. Vi finna honom utreda många frankfurtjudars handels- och växeltvister, kämpa om rätten till fri passage genom slaktarmästaren Hemmerichs hus, förvalta sin väninna Susanne von Klettenbergs kvarlåtenskap, bearbeta specerihandlaren Mullers invecklade förmynderskapsärende, företräda kommunen Nieder-Erlenbach i ett komplicerat servitutsmål, och som ombud för en värdhusvärd Will, som hade blivit skadad vid ett slagsmål mellan skomakar- och bagargesäller. I nästan alla dessa fall finns det så mycket intresseväckande, att man vore frestad återgiva avsnitt ur varje skrivelse. Utrymmet medger det inte. Vi måste hänvisa till Kriegks samling eller till en liten 1932 utkommen skrift av docenten Johannes Fuchs i Leipzig. Men den första process som Goethe förde, målet Heckel mot Heckel, innehåller så mycket kostbart att åtminstone något bör återgivas ordagrant. Det var en tvist mellan far och son om äganderätten till en porslinsfabrik. Goethe företrädde sonen och i hans genmäle heter det:

 

    »Die lieblosen Schilderungen miissen dazu dienen, den Beweis zu stärken, der dann endlieh in so unzienilichen Ausdriicken gefiihrt wird, dass der Ton der ganzen Schrift dem Ton eines zanksiichtigen, aufgebrachten Weibesgleicht, deren erhitztes Gehirn, unfiihig mit Vernunft und Grunden zu streiten, sich in Schimpfworten erschöpft und, weil sich ihr kein so grosser Reichtum darbietet, als sie zur Fortsetzung ihres Grimms braucht, sichin Schimpfworten wiederholt und wiederholt, dem Teilnehmer zum empfindlichen Verdruss und den Zuschauern anfangs zum Gelücbter und danachzum Ekel. . .»

    »Der Mantel der Unwahrheit ist überall durchlöcliert, je mehr man ihn auf der einen Seite zur Bedeckung ausspannt, desto mehr lässl er auf der anderen Seite unverhofft alle Blossen sehen. . .»
    »Wie konnte und sollte ich bei solchen Umständen das Feuer schiiren, woran ich gebraten wurde? . . .»
    »Ist nun der mit so vielem Jauchzen gefundene Grund nichts als ein zugefrorenes Wasser, so muss das darauf errichtete Geb Uude durch das geringste Friihlingsliiftchen in ein baldiges Grab versinken. Ein Glück fur den Baumeister, er hat sich keine Ehrensäule gestiftet . . .»
    »Wenn besagte Sehrift nicht ein Haar mehr vorbringt, als der Prokuratorschon getan hat, wenn ihre angebliche, tiefe Rechtgelehrsamkeit nur grosssprecherische, flache, kompendiarische Schulweisheit. ist, wenn statt des praktischen Geistes, der in ihr herrschen sollte, die gemeinsten Grundsätze einer unverdauten Prozesslehre hier und da aufgeflickt erscheinen und siedabei anderen Unwissenheit und Dummheit vorwerfen will, sie ist miteinem Nasenrümpfen genug abzufertigen. Wenn s:ie aber in ihrem Dunkel die geheiligte Person eines Richters angreift, einen erfahrenen Herrn Bürgermeister der Unwissenheit, Unachtsamkeit, schlechten Aufsicht auf sein Amt beschuldigt, so ruft das laut nach exemplarisclier Bestrafung, deren Ausbleiben die Vorsteher des Volkes jeder mutwilligen Bosheit aussetzt. Brauche ich weiter zu gehen? Ergibt es sich nicht von selbst, dass der, dersich gegen den Richter solcher Unanständigkeiten erfreclit, gegen die Parteiun bändig sein miisse? Nadidem sich die verhiillte tiefe Rechtsgelehrsamkeitlange Zeit in Geburtsschmerzen gekriimmt hat, springen ein paar lächerliche Mäuse von Kompendien-Definitionen hervor und zeugen von ihrer Mutter. Sie mögen laufen . . .»
    »Der Rabe schilt die Dohle (kajan) schwarz. . .»
    »Um nun zuletzt auch nicht von Ferne das gegenseitige Skriptum nachzuahmen, das in übertriebenen Deklamationen Gemeinplätze anhäuft, mitleeren Exklamationen den Mond anbellt, will ich die himmel schreiendeUngerechtigkeit eines Vaters nicht weitläufig anklagen, der einem einzigen Sohn die einzige Art, sein Brot zu verdienen, aus den Handen reissen undwer weiss welchem Fremden zuwerfen vill.»

 

    Hans inlagor äro fyllda av lidelsen hos en man som kämpar för rättvisan. De äro bräddfulla av affekt och polemik. »Wer das Falsche verteidigen will», säger Goethe betecknande i »Maximen und Reflektionen»,» hat alle Ursache, leise aufzutreten und sich zu einer leisen Lebensartzu bekennen, wer das Recht auf seiner Seite fühlt, muss derb auftreten. Ein höfliclies Recht will garniclits heissen.»
    Denna ton i inlagorna var ny för juristerna i Frankfurt om också den tidens aktstycken voro mera temperamentsfullt hållna och mycket mera personligt färgade än vad som motsvarar vår tids sed. Goethes motpartsadvokat, Moors, replikerade energiskt. Han talade om snillrikt nonsens, om en med tarvlig kvickhet förklädd smädelystnad, om tanklöst övermod och om högtravande uttryck. Advokaten Goethe tycktes vara en förklarad fiende till verkliga bevisgrunder och ha kvicka vitsmakare till vänner och kolleger.
    Och Goethe svarade på nytt med samma skärpa:
    »Was will auch ein Mensch anfangen, der Dokumente und Akten gegensich hat? Er muss engros wegleugnen oder sich gefangen geben. Hatte erzum Exempel ein einziges Faktum meiner Gescliichtserzühlung falsch befunden, wie geschwind wiirde er damit hervorgetriumphiert sein. So da erjede einzelne Tatsache steben lassen muss, bricht er wohlweislich überm Knie ab, und schimpft auf das Ganze Ich mag es nicht aussehreiben, so-

wenig man sich den Mund auch nur mit nachgeahmten Lästerungen verunreinigen mag »
    »Was ist von so einem Gegner zu hoffen? Ihn zu iiberzeugen? Mein Gliickist, dass es hier nicht darauf ankommt. Blindgeborenen zum Sehen zu verhelfen, gehören iibermenschliche Kräfte. Rasende in Schranken zu halten, ist Polizeisache!»

 

    Full av författarstolthet visade Goethe sin vän Schlosser dessa inlagor och ansåg att de befruktats av de franska strassburgerjuristernas försvarstal, men den konservative advokaten svarade kyligt att avsikten med en inlaga inte låg i att vinna klientens beröm utan att övertyga domaren; inlagorna syntes skrivna av en retor, inte av en advokat.
    Vad blev följden av denna skriftväxling? Ett beslut av rätten i Frankfurt. »De båda parternas advokater tillrättavisas allvarligt för sitt otillbörliga skrivsätt, som endast bidrar att förbittra de redan därförutan uppbragta sinnena.»
    Denna tillrättavisning av domstolen gick Goethe hårt till sinnes. Tyvärr. Ty språkets lidelsefullhet, argumentens tyngd och bildernas plastik försvann i de senare inlagorna, blott sällan fanns det ett djärvt epigrami den torra akttyskan. Diktaren blev advokat. Hans iver förlamades. Alltmer överlämnades arbetet åt fadern eller åt Goethes trogne kanslist Liebhold, som han ägnat många posthuma lovord.
    Goethes vistelse i Wetzlar betydde ett avbrott i advokatverksamheten. Faderns önskan att han skulle utbilda sig vidare förde honom som praktikant till Reichskammergericht. Men den som följer hans juridiska verksamhet där, finner även vid ivrigt sökande ingenting annat än hans namn infört i matrikeln. Wetzlar är den ort, där hans egna tragiska upplevelser läto »Werther» taga gestalt inom honom. Han uppfylldes av berättigad motvilja mot sin tids jurister och rättsvetenskap. I »Diehtung und Wahrheit» skildrar han hur bräcklig den gamla Reichskammergericht blivit, hånar domarnas inbilskhet, gisslar deras långsamma och omständliga arbetssätt i bittra men rättvisa ord som vittna om en överraskande sakkännedom. Då han återvände till Frankfurt, såg han skillnaden. Han lade märke till det humana tänkesätt som, låt vara långsamt, vann insteg i hans fädernestad, han berömde fängelsereformerna, den mildare inställningen till förbrytarna och förenklingen i skilsmässoförfarandet.
    Lika mycket som han välkomnade den anda av humanism som inträngde i den materiella rättsskipningen, lika mycket stöttes han tillhaka av rättegångsförfarandels stelnade former. Hans tids civilprocess kände endast till det skriftliga förfarandet; den som i våra dagar klagar över en långsam handläggning måste häpna över hur det kunde gå till på den tiden. I det minsta lilla mål hopade sig tjocka buntar avakter, den ena instansen efter den andra sysslade med det, advokaterna försökte fördröja avgörandet i processen så mycket som möjligt och mer och mer länka in tvisten på bisaker. Goethes av akter och byråkratism oförvillade ande och hans skarpa omdöme vände sig först med kraft och lidelse, sedan med vämjelse mot denna metod att förlänga processerna. Åter och åter upprepades i hans inlagor med bitande hån

motståndet mot att processerna drogos ut på tiden av motparten, indignationen över ärekränkningar, motviljan mot den starka betoningen av det formella. Även i Goethes inlagor finnas citat ur Corpus juris ock Frankfurts Statuarienrecht. Men för honom var alltid det avgörande skäligheten i bedömningen, tanken på tro och heder, det etiska avvägandet av intressena, tron på »das Recht, das mit uns geboren ist», såsom han uttryckte det i scenen med studenten i »Faust». Utrymmet medger inte ett ordagrant återgivande av hans lidelsefulla anklagelser mot tidens formal juridik.
    Hur starkt Goethes intresse för rättsvetenskapen var, visas av att han även i sin verksamhet som journalist befattat sig därmed. »Han var på vår tid en narr i Leipzig, nu har han dessutom blivit skribent för en tidning i Frankfurt», skriver den unge assessorn Jerusalem, förebilden till Werther. Goethe var ingen mild recensent av juridiska arbeten. Mången lärd nyutkommen bok fick i »Frankfurter Gelehrte Nachrichten» känna på såväl hans vetenskapliga kritik som hans hån. Om ett arbete av Th. C. Becker, »Sammlung merkwiirdiger Rechtsfälle», skriver han: »Ob gleich nach dem Verkauf verreckte Oehsen und kranke Schweine redhibiert, Pferde und andere Tiere propter vitia animi aber nichtredhibiert werden können, das sind nichts weniger als merkwiirdige Rechtsfälle, die nicht mit solch Weitläufigkeit ausgefuhrt werden durfen So halten wir dafiir, dass diese Arbeiten, des Verfassers Ehre unbeschadet, ungedruckt hätte bleiben können und ihre Fortsetzung womöglich auf giitliche Weise zu inhibieren sei.»
    Då Goethe kallades lill Weimar, där han redan föga mer än trettioårig blev minister, tog hans advokatverksamhet slut. Intresset för rättsvetenskapen behöll han emellertid. Hans skrifter och lagutkast som kammarpresident och minister i Weimar bära lika mycket vittne därom som hans samtal med kanslern von Muller eller hans brev till ministern von Voigt. Den amerikanske Goetheforskaren Joseph A. von Bradish har i en på tyska 1937 i New York utkommen bok med stöd av åtskilliga aktstycken från Weimar intresserat och omsorgsfullt visat hur mångsidig och vittutgrenad, hur omfångsrik och noggrann Goethes verksamhet i den weimarska statsförvaltningen var. Om hans stats- och samhällsuppfattning få vi kännedom i »Wilhelm Meisters Wanderjahre». »Wer als Jurist und Sohn eines Juristen Genauigkeit und Vorsicht im Denken gelernthat», framhåller Goethe en gång, »kann davon selbst bei der Farbenlehre Gebrauch machen.» Vi veta att han tillsammans med hertig Karl August mer än en gång fördjupade sig i den romerska rätten, men särskilt sysselsatte han sig med frågor om stats- och straffrätt, om statslärans och rättsfilosofiens problem. Det var vid denna tid den gamla naturrättsliga doktrinen i sin ursprungliga form började vika för den historiska skolan. Goethes tankar och uppfattningar, sådana de emellanåt framkommit redan under hans tid i Strassburg, stå Savignys nära. Personliga samtal med Savigny, som besökte honom i Weimar, torde ha fördjupat dessa åskådningar. För honom var rätten ingen oföränderlig, stel dogm, såsom det rationalistiska sjuttonhundratalet trodde, utan ett kulturele-

ment som framväxte ur den individuella folksjälen liksom språk och sed och utvecklade sig organiskt jämsides med dem. Det var för Goethe den största tillfredsställelse att se hur utvecklingstanken, som var en kärnpunkt i hans egen världsåskådning, också började intränga i rättsuppfattningen. »Welchen Weg», skriver han en gång, »musste nichtdie Menschheit machen, bis sie dahin gelangte, auch gegen Schuldige gelind, gegen Verbreclier sclionend, gegen Unmenschliche menschlich zu sein.» Rätten som följer folkets utveckling och därigenom motsvarar dess egenart och naturliga rättskänsla, inlemmar sig i hans egen tankevärld och livsuppfattning. »Wir brauchen», säger han i »Sprüchein Prosa», »in unserer Spraclie ein Wort, das, wie Kindheit sich zu Kind verhält, so das Verhältnis von Volklieit zum Volke ausdriickt. Der Erzieher muss die Kindheit hören, nie das Kind; der Gesetzgeber die Volkheit, nicht das Volk. Jene spridit immer dasselbe aus, ist vernünftig, beständig, rein und wahr, dieses weiss niemals, was es will. Und indiesem Sinne soli und kann das Gesetz der allgemein ausgesprochene Wille der Volkheit sein, ein Wille, den die Menge niemals ausspricht, den aber der Verständige vernimmt, den der Verniinftige zu befriedigenweiss und den der Gute gern befriedigt.»
    Goethe lät sin son studera juridik i Heidelberg och deltog med livligt intresse i hans arbete. Då den juridiska fakulteten vid universitetet i Jena vid firandet av hans femtioåriga vistelse i Weimar sände honom en lyckönskningsadress, hänvisade han lill sina ungdomsårs juridiska verksamhet ocli hyllade rättsvetenskapen:
    »Auch nocli im gegenwärtigen Zeitmoment muss es micli höchlichstfreuen, in friihester Jugend dasjenige gewahrt zu haben, was in den Folgejahren als Grund aller rechtlichen Einsicht, als Regel des gesetzlichen Denkens und Urteilens ohne Widerrede anerkannt wird. Ja, ich darf wohl liinzufugen: Wäre dieses Facli zu jener Zeit auf den Hochschulen wie gegenwärtig behandelt worden, so wiirde ich mich demselben ganz mit dem grössten Fleiss hingegeben haben.»