NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 547 Den öppna fångvården i Finland. Den 1 juli 1946 började man genomföra en reform vid verkställigheten av kortvariga frihetsstraff. Denna gick ut på att personer, ådömda fängelsestraff i högst ett år antingen direkt eller som förvandlingsstraff för böter, ej behövde förpassas till fängelse utan kunde försona straffet genom arbete i av staten underhållna arbetskolonier (jfr SvJT 1947 s. 145 o. 372).
Sedan dess har i olika delar av landet inrättats 20 dylika arbetskolonier, varav en för kvinnor. Den 1 okt. 1948 fanns det i dessa kolonier 600 intagna, huvudsakligen kroppsarbetare.1 Man beräknar att för vart 50-tal arbetande behövs två vakter, och om flera kolonier anläggas så att de lyda under samma fängelse, bli kostnaderna obetydliga i jämförelse med fängelsevistelsen. Såsom arbetsgivare har fungerat statens bränslebyrå och lantbruksstyrelsen samt några enskilda storföretag inom sågverks- och kalkindustrierna samt en flottningsförening. Arbetsplatserna ha varit rörliga och rättat sig efter behovet av arbetskraft. Därmed har arbetsgivarna varit synnerligen tillfreds. Den övervakning de arbetande är underkastade och den risk att omedelbart insättas i fängelse de löpa vid disciplinbrott, har garanterat ett gott arbetsresultat. Man har med framgång t. o. m. kunnat använda denna arbetskraft jämsides med fri sådan på samma arbetsplats. Rymningar och missbruk av friheten har ej förekommit i nämnvärd grad. Den kvinnliga arbetskolonin på Hangö Tulludd med sina 78 interner har varit i verksamhet endast några månader. Arbetet där har bestått i vävnad, maskinstickning, spånad och enklare syarbeten m. m. Denna arbetskraft är självfallet mera hänvisad till privata beställningsarbeten.
I praktiken har den nya reformen slagit väl ut och erfarenheterna är positiva. De visa att arbetskolonierna komplettera straffsystemet synnerligen väl. Fängelsets deprimerande inflytande undvikes och arbetet gör att fången ej förlorar sin ambition. Även för de villkorligen frigivna fångarna har grundats arbetsläger efter samma system som i arbetskolonierna. Den mest brännande frågan för en i villkorlig frihet utsläppt fånge utgör möjligheten att få arbete, bostad, kläder och nödiga arbetsredskap. I arbetslägren få de frigivna arbeta tills de förtjänat nödiga medel och hunnit förskaffa sig arbetsplats, dock ej längre tid än tre månader. Dessa läger ha sålunda blivit en förmedlande länk mellan fängelset och friheten.
G. F-g.
Ny professor i handelsrätt vid Helsingfors universitet. Avgörande har numera fallit i ett segslitet utnämningsärende, som väckt betydande uppmärksamhet inom jurist- och universitetskretsar. Republikens president utnämnde d. 8 april 1949 e. o. prof. i civilrätt vid Helsingfors universitet, jur. dr. Arvo Rafael Heikonen till ordinarie prof. i handelsrätt vid samma universitet. Professuren i handelsrätt har varit ledig ända sedan prof. Lauri Cederbergs död d. 15 nov. 1943.
Prof. Heikonen har för denna tidskrifts läsare presenterats i samband med hans utnämning till e. o. professor (se SvJT 1947 s. 553). Prof. Heikonen har 1948 i tryck utgivit ett arbete om öppet bolag. B. P-n.