Sinnesundersökningarna. D. 22 juni 1949 utfärdade justitiedepartementet ett cirkulär till de allmänna domstolarna i riket angående möjligheterna att utnyttja äldre material vid bedömande av sinnesbeskaffenheten hos den som är misstänkt för brott. Cirkuläret jämte en därtill hörande bilaga var av följande innehåll:

 

    Arbetsbalansen inom den organisation, som har att utföra sinnesundersökningar i brottmål, är mycket stor. Detta gäller särskilt fångvårdens sinnessjukavdelningar, varest häktade undersökas, men även sinnessjukhusens rättspsykiatriska avdelningar, där undersökning av de på fri fotvarande misstänkta äger rum. Följande uppgifter belysa det nuvarande läget. Antalet läkartjänster är vid sinnessjukavdelningarna 16 och vid de rättspsykiatriska avdelningarna 17. Av dessa tjänster kunna 6 respektive 4 icke ens uppehållas med vikarier. D. 1 juni 1949 var antalet undersökningsfall inom fångvården 134. I ej mindre än 55 av dessa fall hade handlingarna inkommit till sinnessjukavdelningen före d. 1 april 1949. Antalet undersökningsfall vid de rättspsykiatriska avdelningarna uppgick d. 1 juni 1949 till 153. De läkare som innehade eller uppehålla tjänster vid fångvårdens sinnessjukavdelnirigar kunna bl. a. med hänsyn till övriga dem åvilande uppgifter, sammanlagt medhinna inemot 30 utlåtanden i månaden. Läkarna vid de rättspsykiatriska avdelningarna avgiva för närvarande tillhopa omkring 45 utlåtanden i månaden. Härtill kommer varje månad ett varierande antal utlåtanden, som avgivas av utanför organisationen stående läkare mot särskilt arvode för varje utlåtande.
    Såsom framgår av ett d. 25 febr. 1949 utfärdat cirkulär till de allmänna domstolarna angående anstånd i vissa fall med utlåtande över sinnesundersökning ha läkarna vid sinnessjukhusens rättspsykiatriska avdelningar tillfälligt i viss utsträckning tagits i anspråk för undersökning även av häktade. Då det varit nödvändigt att låta dessa läkare avsluta pågående undersökningar av icke häktade, komma verkningarna av åtgärden att framträda först efter hand.
    Andra åtgärder, syftande till en ökning av undersökningsorganisationens kapacitet, ha vidtagits och ytterligare sådana åtgärder äro föremål för övervägande. Av skilda anledningar, främst den betydande bristen på psykiatrer, kunna dessa åtgärder icke antagas få någon mera avsevärd verkan inom den närmaste tiden. Det är därför särskilt i nuvarande svåra läge påkallat, att man för prövning av sinnesbeskaffenheten hos tilltalade i brottmål i förekommande fall utnyttjar redan befintliga kunskapskällor, så att avgörandet åtminstone i en del av dessa fall kan träffas utan att fullständig sinnesundersökning behöver anordnas.
    Enligt 41 § första stycket sinnessjuklagen finnes möjlighet för domstol att i vissa tall tillämpa 5 kap. 5 § strafflagen utan att dessförinnan ha inhämtat utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet i den ordning sinnessjuklagen stadgar. Denna möjlighet tillkom genom 1945 års ändring i samma lag. Enligt förarbetena till lagändringen borde ny sinnesundersökning kunna underlåtas bl. a. om brottet begåtts av en notoriskt sinnessjuk person, t. ex. en förrymd sinnessjukhuspatient, i vilket fall nödig utredning om vederbörandes sinnesbeskaffenhet torde vara för domstolen tillgänglig eller kunna införskaffas utan den omgång och tidsutdräkt som ett förordnarde om sinnesundersökning medförde. Ett annat i motiven omnämnt fall är att den tilltalade tidigare, kanske flera gånger,

varit föremål för sinnesundersökning och därvid befunnits lida av en konstitutionell psykisk abnormitet, som ej kunde antagas ha undergått någon förändring under den tid som förflutit efter undersökningen; ofta gällde detta om personer, som ådömts förvaring och efter utskrivning därifrån ånyo begått brott.
    Material, som redan finnes tillgängligt för att bedöma misstänkts sinnesbeskaffenhet, föreligger främst i form av tidigare utförda sinnesundersökningar och medicinalstyrelsens utlåtanden i anslutning därtill. Vart fjärde eller femte av de fall, som nu remitteras till sinnesundersökning, har sålunda tidigare varit föremål för sådan undersökning, omkring vart tionde fall mer än en gång förut. Material för bedömandet finns ganska ofta även i andra handlingar angående vissa offentliga myndigheters tidigare befattning med den misstänkte. Närmast är det här fråga om barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, skyddskonsulent, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden. Handlingar rörande den som varit föremål för tvångsuppfostran böra ock uppmärksammas. Slutligen må erinras om att enligt föreskrifter i 43, 56 och 63 §§ lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. särskild s. k. verkställighetsundersökning skall ske beträffande var och en som efter d. 1 juli 1946 börjat undergå straffarbete eller fängelse i minst sex månader eller som efter nämnda tidpunkt intagits å anstalt för verkställighet av dom å ungdomsfängelse, förvaring eller internering. Dylika undersökningar ha utförts också i sådana fall där sinnesundersökning tidigare ägt rum. Det bör emellertid anmärkas att verkställighetsundersökningarna icke i första hand avse att lämna en bild av den undersöktes själsliga beskaffenhet utan skola ligga till grund för anstaltsbehandlingen och eftervården, ävensom att undersökningarna i betydande omfattning måst anförtros åt andra läkare än psykiatrer.
    Det måste självfallet beaktas, att vid begagnande av redan befintligt material för bedömande av tilltalads sinnesbeskaffenhet tillbörlig försiktighet iakttages, så att icke sinnesundersökning underlätes i de fall sådan är påkallad. I detta hänseende kan särskilt framhållas, att en rättspsykiatrisk undersökning, som företagits med anledning av en före d. 1 jan. 1946 begången gärning, icke alltid kan tjäna till ledning för bedömandet. Genom de ändringar i 5 kap. strafflagen som trädde i kraft nämnda dag har nämligen 5 § undergått sådan ändring att mången, som kunnat hänföras under paragrafen i dess tidigare lydelse, numera icke omfattas av den. Vidare kan påpekas, att om mera avsevärd tid förflutit sedan sinnesundersökning verkställts eller om det aktuella brottet är helt artskilt från det tidigare, det kan förtjäna att särskilt övervägas om icke ny sinnesundersökning bör äga rum.
    Har s. k. summarisk läkarundersökning enligt lagen d. 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål utförts av psykiater, kan den ofta tjäna domstolen till ledning vid uppskattningen av det värde, som förefintligt material må äga för att bedöma den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid det aktuella brottets begående. Där det är möjligt att få den summariska undersökningen utförd av psykiater skulle man ock genom en mera vidsträckt användning av denna undersökningsform kunna tillgodose önskemålet, att en psykiater finge medverka vid utväljande av de fall som anses böra bli föremål för egentlig sinnesundersökning. På vissa håll i landet har sålunda med gott resultat prövats den anordningen att summarisk undersökning, utförd av psykiater, i allmänhet sker så snart behov av sinnesundersökning kan tänkas föreligga utan att vara alldeles uppenbart.
    Förut omnämnda handlingar, innehållande uppgifter om tilltalads sinnesbeskaffenhet, kunna rekvireras i enlighet med bifogade uppställnins (Bilaga).
    Vad angår tidigare sinnesundersökningar ha vidtagits åtgärder för att det å rättspsykiatriska kliniken i Stockholm förvarade kriminologiska cen

tralarkivet skall kunna tjäna såsom utlåningscentral.¹ Arkivet är dock av tekniska skäl ännu ej i stånd att fylla en sådan uppgift. Tillsvidare måste därför utlåtande över tidigare sinnesundersökning rekvireras hos den domstol, till vilken utlåtandet avgivits.
    Rekvirerade handlingar måste återställas senast när målet är slutligen avgjort. Vilka handlingarra äro och uppgift om varifrån de anskaffats torde därför böra anteckras på dagboksbladet och på lämpligt ställe i akten.

 

    Slutligen kan anmärkas, att när den misstänkte är häktad, det i samband med beslut om sinnesundersökning bör särskilt övervägas om han utan risk kan försättas få fri fot. Enär beslut om sinnesundersökningej får meddelas med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts om att han begått densamma, torde vid tiden för beslutet vanligen icke längre behöva befaras att den misstänkte genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Visserligen föreligger en betydande arbetsbalans jämväl vid sinnessjukhusens rättspsykiatriska avdelningar, men anses den misstänkte kunna få vistas på fri fot i avbidan på undersökningens verkställande, bli olägenheterna av den långa undersökningstiden självfallet mindre.
    Stockholm d. 22 juni 1949.

 

Justitiedepartementet.
Bilaga.

 

Handlingens beskaffenhet:
Sinnesundersökning samt, i förekommande fall, medicinalstyrelsens utlåtande i anledning därav.
Barnavårdsnämnds akt.
Nykterhetsnämnds akt.
Akt rörande övervakning efter villkorlig dom, meddelad från och med år 1944 (innehåller berättelse över särskild förundersökning, företagen summarisk läkarundersökning, rapporter och anteckningar från övervakningstiden).
Ungdomsfängelsenämndens akt (innehåller bl. a. verkställighetsundersökningen).
Interneringsnämndens akt (innehåller bl. a. verkställighetsundersökningen).
Akt rörande den som varit föremål för tvångsuppfostran.
Verkställighetsundersökning av den som undergått straffarbete eller fängelse, jämte övriga därtill hörande handlingar av intresse ( =daganteckningar från anstaltstiden jämte sådana tillsynsrapporter och liknande handlingar, som belysa eftervårdsorganens erfarenheter av den dömde).

 

Handlingen rekvireras hos:
Den domstol, till vilken utlåtandet avgivits.

 

Barnavårdsnämnden.
Nykterhetsnämnden.
Vederbörande skyddskonsulent; evt. (om domstolen icke vet vilken skyddskonsulent som haft uppsikt å övervakningen) Centrala fångregistret. Fångvårdsstyrelsen, Wallingatan 2, Stockholm.

 

Ungdomsfängelsenämnden, Wallingatan 2, Stockholm.

 

Interneringsnämnden, Drottninggatan 89, Stockholm.

 

Lövsta skolhem och yrkesskola, Vagnhärad.
Centrala fångregistret, Fångvårdsstyrelsen, Wallingatan 2, Stockholm.

 

¹ D. 30 sept. 1919 har K. M:t anvisat 3 000 kr. att användas till arkivets ordnande för det i texten angivna ändamålet.

    Vid föredragning i statsrådet d. 18 juni 1949 anförde justitieministern, statsrådet Zetterberg, enligt statsrådsprotokollet, bl. a. följande:

 

    Sedan ett par år tillbaka har arbetsbelastningen tidvis varit alltför stor på den befintliga organisationen för sinnesundersökningar i brottmål, varigenom uppkommit arbetsbalans och långa väntetider för dem som skola undersökas. Den främsta orsaken till detta läge är en betydande brist på undersökningsläkare. Att söka fylla denna brist är emellertid en åtgärd på lång sikt, i all synnerhet som även den egentliga sinnessjukvården är i avsaknad av tillräckligt antal utbildade psykiatrer. Den nu föreliggande situationen är dock så bekymmersam, att man måste i möjligaste mån försöka mildra svårigheterna genom snabbt verkande åtgärder. Vissa sådana ha redan genomförts och andra planeras.
    En fråga av väsentlig betydelse i detta hänseende är den, om sinnesundersökningarna i allmänhet skulle kunna rationaliseras och förkortas i syfte att spara tid och arbete. Härom äro meningarna delade. Självfallet måste man alltid ställa sådana krav på undersökningarna, att resultatet blir tillfredsställande ur rättssäkerhetens synpunkt. Men eljest kunna olika rationaliseringsmöjligheter tänkas föreligga. Sålunda är det möjligt, att en arbetsbesparing kunde vinnas genom att tills vidare minska de krav, som ur vetenskaplig eller allmänt kriminalpolitisk synpunkt böra ställas på undersökningarna. Även om man icke går så långt utan åtminstone tillsvidare räknar med att undersökningarna skola i huvudsak fylla samma uppgifter som nu, är det emellertid av vikt att tillvarataga alla möjligheter att rationalisera undersökningstekniken och avfattningen av utlåtanden.
    Det är skäl att ägna denna fråga uppmärksamhet även med hänsyn därtill, att det brister i organisationen för utbildning av rättspsykiatrer. Den undervisning i detta ämne som ingår i den allmänna läkarutbildningen, är av naturliga skäl föga omfattande. Den egentliga utbildningen för banan består i tjänstgöring vid större sinnessjukavdelningar vid fångvården eller rättspsykiatriska avdelningar vid sinnessjukhusen. Bl. a. för detta ändamål finnas inom organisationen inrättade ett antal tjänster som andre läkare. Den förut omnämnda bristen på läkare inom hela denna specialitet har emellertid föranlett, att dessa tjänster i stor utsträckning äro vakanta, och utbildningsgången fungerar därför icke som den borde.
    I detta läge framstår det som synnerligen angeläget, att man för arbetet med sinnesundersökningarna får tillgodogöra sig tidigare erfarenheter inom området, framförallt beträffande frågan hur undersökningsarbetet praktiskt skall läggas upp och bedrivas. Bland annat är det av betydelse att genom användning av biträdande personal minska den del av arbetet, som faller på läkarna. Genom departementets försorg har undersökts behovet av ytterligare personal av detta slag inom fångvården, men samtidigt därmed böra givas anvisningar om bästa sättet att utnyttja dessa möjligheter.
    Av nu anförda skäl vill jag förorda att en erfaren rättspsykiater får i uppdrag att utarbeta förslag till anvisningar för det praktiska bedrivandet av sinnesundersökningar i brottmål, med särskild inriktning på att nå fram till tidsbesparande arbetsmetoder.
    K. M:t bemyndigade justitieministern att tillkalla en sakkunnig för detta uppdrag. Härom se s. 639.