Finland avskaffar dödsstraffet i fredstid. Genom lag av d. 2 dec. 1949 (jfr ovan s. 218) har stadgats, att dödsstraff kan ådömas blott om brottet förövats medan riket varit förklarat i krigstillstånd eller i en sådan del av riket, där krigstillstånd varit rådande. Efter det krigstillståndet upphört, kan icke dödsstraff ådömas eller redan ådömt dödsstraff verkställas.
    I stället för dödsstraff träder i förekommande fall tukthus på livstid. Har gärningsmannen redan förut ådömts tukthus på livstid, skall han i stället för dödsstraffet hållas sex år i ljust enrum.
    Praktiskt taget hade dödsstraffet i huvudsak avskaffats redan genom kejserliga kungörelsen av d. 21 april 1826 angående till döden dömde, men av gunst och nåd till livet förskonade brottslingars försändande till allmänt arbete i de avlägsnare sibiriska guvernementen. Kejsaren förklarade där, att tillämpningen och verkställigheten av storfurstendömet Finlands brottmålslagar, i alla sådana fall där desamma stadgade dödsstraff, varit föremål för hans livligaste bekymmer. Han hade föreskrivit sig själv den samvetsplikt, att icke stadfästa och bekräfta någon i enlighet med dessa

 

lagar meddelad dödsdom, därest ej brottet var av den svårare beskaffenhet, »att dermed åsyftats störande af det Helas bestånd: Statens lugn, Thronens säkerhet och Majestätets helgd». Då »tid och omständigheter» icke medgav att frågan om ändring av allmänna lagen i berörda avseende hänsköts till landets ständer — detta skedde mitt under den halvsekellånga pausen i folkrepresentationens arbete — förklarade kejsaren såsom sin vilja och avsikt att i alla grova brottmål, förutom de ovan undantagna, begagna den honom i stöd av grundlagarna tillkommande rätten att genom benådning förskona brottslingar från dödsstraffets undergående.
    Vid benådningen kunde förordnas, att den dömde skulle undergå kroppsstraff och därefter inom landet hållas i allmänt arbete på livstid. Detta skedde alltid om den dömda var kvinna. Manlig förbrytare skulle, om han i anseende till brottets beskaffenhet och övriga omständigheter icke var förtjänt av sådan mildring, först undergå kroppsstraff och kyrkoplikt i hemlandet samt sedan sändas till allmänt arbete i gruvorna i de avlägsnare guvernementen i Sibirien. Hårdheten av deportationsstraffet framgick då det sades att de deporterade »för sin öfriga lifstid, äro uteslutne från det borgerliga samhälle, hwilket de förut tillhört, och, i följe deraf, i deras Fädernesland förlora alla medborgerliga rättigheter, i afseende å äktenskaps förbindelser, arftägt, eller hwad det i öfrigt wara må».
    Genom en kejserlig kungörelse av d. 24 febr. 1848 utsträcktes tillämpningen av deportationsstraffet även till dödsdömda av kvinnokön, dock med den skillnad att dessa icke skulle användas till arbete i gruvorna utan vid kronans fabriker i Sibirien.
    Deportationsstraffet avskaffades 1888 genom beslut av kejsaren, vilket tillkännagavs genom statssekretariatets skrivelse d. 9 juli 1888. Sedan dess har ådömt dödsstraff i fredstid alltid i benådningsväg utbytts mot tukthus på livstid. Men under de krig, som Finland haft att utstå, har dödsstraff ådömts och verkställts icke blott för militära, utan även i vissa fall för rent civila brott.
    Mot bakgrunden av den rättsutveckling, som redan försiggått genom konsekvent tillämpning av benådningsinstitutet, framstår den nya lagen egentligen icke såsom något särdeles märkligt aktstycke. Den praktiska innebörden blir dels att högsta domstolen och republikens president befrias från ett fåtal benådningsärenden, i vilka utgången varit nära nog given, dels att hovrätts dom numera i fredstid aldrig behöver i tjänsteväg underställas högsta domstolens granskning.

B. P-n.