AKTUELLA SPÖRSMÅL 

 

Från dagens

diskussion. Un g d o m s v å r d e n.   Tidningen EXPRESSEN har nyligen i en brett upplagd och väldokumenterad artikelserie belyst ungdomsvårdens aktuella problem. I en avslutande artikel d. 12 mars påpekade tidningen att »klyftan mellan det tillämpade vårdsystemet och den allmänna opinionens inställning till detta vidgats mer än vad som bör vara fallet i ett demokratiskt samhälle».
    Såtillvida torde detta var riktigt, som de öppna vårdmetoder som tilllämpas framförallt inom socialvårdens ungdomsvårdsskolor aldrig tidigare utsatts för så skarp och — frestas man säga — stundom besinningslös kritik som för närvarande. Det är framförallt den höga rymningsfrekvensen och de lagbrott som förövas i samband med rymningar som väckt indignation. »Det hela har utvecklat sig helt i farsens tecken» anser SVENSKA MORGONBLADET, som d. 13 mars skriver:
    »Man frågar sig, om inte måttet snart är rågat. Poliser och fjärdingsmän i de trakter, som begåvats med dessa ungdomsanstalter, har ju annat att sköta om än att dag och natt vara på jakt efter ungdomsligor, som gett sig iväg från de hem, som har till uppgift att göra dem till ordentliga samhällsmedborgare.
    Inga argumenteringar om ynglingarnas 'svåra miljöförhållanden under uppväxttiden' kan rättfärdiga nuvarande oefterrättlighetstillstånd. Systemet måste ändras, innan alltför mycket spolieras av tänkande människors förtroende för de socialvårdande myndigheternas vilja och förmåga att lösa ungdomsproblemen.»

    Det är emellertid ovanligt att upprördheten tar sig så obalanserade uttryck. När tidningen lite hånfullt avvisar alla hänvisningar till den sociala bakgrund som ofta är anledningen till klientelets svårbehandlade karaktär, innebär det ju att man öppet förklarar sig inte vilja lyssna till sakskäl.
    Allmänhetens reaktion är emellertid allvarlig nog. Det är ju uppenbart att man inte i längden kan tillämpa behandlingsmetoder som sakna stöd inom folkopinionen. Därtill kommer att själva behandlingen och över huvud taget allt arbete inom anstalterna måste bli lidande av det tryck på befattningshavarna som kritiken innebär. Det bör därför vara en viktig uppgift att, som Expressen i sin inledningsvis citerade artikel också framhåller, genom upplysning och information påverka den allmänna opinionen, så att klyftan minskas. »Man måste göra sig beredd till hårt och intensivt försvar av de vinster som gjorts», skriver tidningen och fortsätter:
    »Det räcker inte bara med att bemöta angreppen. Man måste gå till motanfall på bred front. Alltför stora värden står på spel för att man skall våga försumma upplysningen och informationen.»

    Kritiken riktar sig vanligen mot »utvecklingen» inom den moderna ungdomsvården. Frågan är emellertid om de nuvarande svårigheterna

 

sammanhänga med den utveckling som försiggått beträffande principerna för behandlingen. Den huvudprincip om vilken striden står hetast, nämligen den öppna vården, är ju åtminstone för ungdomsvårdens vidkommande inte ny. Också de gamla skyddshemmen voro öppna anstalter. Bona var en öppen anstalt på samma sätt som ungdomsvårdsskolorna äro det. Vi ha över huvud taget aldrig haft någon sluten anstalt för behandling av vanartad eller kriminell ungdom i åldern under 18 år.
    Det kan därför knappast vara den öppna vården som sådan, som givit upphov till det aktuella läget. Vad som kommit uppmärksamheten att i högre grad än tidigare riktas på anstalterna för omhändertagande av unga lagöverträdare, är väl helt enkelt den oroande stegringen av ungdomsbrottsligheten. Den har medfört att anstalterna fått ett svårare klientel att behandla. Till denna utveckling lär väl också det förhållandet ha bidragit att man nu i större utsträckning än förr i första hand söker tillämpa vård i frihet. Anstaltsklientelet blir på det sättet den restgrupp som återstår, sedan de mera lättbehandlade sorterats bort. Klientelförsämringen har medfört ökade svårigheter att komma till rätta med rymningar och andra oordningar.
    Enligt mångas mening borde dessa svårigheter föranleda att man toge den hittills, sedan länge tillämpade öppna vården under omprövning.
    I sin proposition (nr 98) angående anslag till ungdomsvårdsskolorna diskuterar SOCIALMINISTERN dessa skolors behandlingsmetoder.
    »I den offentliga diskussionen om samhällets åtgärder för omhändertagande av asocial ungdom har man i skilda sammanhang ifrågasatt de socialvårdande myndigheternas möjligheter att med de nu tilllämpade vårdmetoderna komma till rätta med ungdomsvårdsskolornas klientel. Man har menat, att det för omhändertagande av i varje fall de svårare unga förbrytarna borde tillskapas vårdresurser av ett helt annat slag än dem, som socialvården f. n. förfogar över. Den bärande tanken härvidlag har varit att söka tillgodose allmänhetens krav på säkerhet gentemot rymlingarna.
    Jag vill här understryka, att uppgiften att påverka elevernas karaktärsutveckling är ungdomsvårdsskolornas primära ändamål. Det torde vara allmänt erkänt, att de metoder, efter vilka ungdomsvårdsskolorna f. n. arbeta, äro de som ge de bästa förutsättningarna för bestående framgångar härutinnan. Att söka bedöma resultaten av skolornas verksamhet är visserligen ganska vanskligt, men jag kan i detta sammanhang icke underlåta att här redovisa vissa beräkningar, som socialstyrelsen nyligen verkställt. Såsom motvikt mot uppgifterna om antalet rymningar bör det sålunda framhållas, att av de under år
1948   i n t a g n a   1,585 eleverna icke mindre än ca 1,200 elever under nämnda år icke någon gång gjorde sig skyldiga till rymning. Av 1,229 elever, vilka den 1 oktober 1949 voro   v i l l k o r l i g t   u t s k r i v n a, skötte sig 770 (63 %) utan anmärkning, medan 278 (23 %) trasslade med arbetsbyten eller visade lättare vanart; 181 elever (14 %) hade någon gång under tiden för den villkorliga utskrivningen återtagits en eller flera gånger till ungdomsvårdsskola eller blivit föremål för domstolsbehandling för brott. Av de under de tre första kvartalen av år 1949   s l u t l i g t   u t s k r i v n a   396 eleverna bedömdes 272 (69 %) ha god och 52 (13 %) oviss prognos, medan denna för 72 elever (18 %) bedömdes såsom dålig. Det bör emellertid anmärkas, att till de sistnämnda eleverna förts även de, vilka överförts till sinnessjukhus eller

 

sinnesslöanstalter (ca 4 % av totalantalet). Det kan också vara värt att nämna att antalet av Lövstarymlingar begångna bilstölder under de tre första kvartalen av år 1949 icke uppgick till mer än 6, ehuru vid anstalten vårdades ett tjugotal av landets besvärligaste biltjuvar, vilka före intagningen gjort sig skyldiga till åtskilliga — i flera fall upp till ett femtiotal — bilstölder. Detta torde i hög grad vittna om skolans möjligheter att i öppen vård påverka sitt synnerligen besvärliga elevmaterial.
    Även om de angivna uppgifterna av naturliga skäl böra tagas med en viss reservation, synas behandlingsresultaten kunna betecknas såsom goda, i all synnerhet med tanke på den inträdda klientelförsämringen. Med detta för ögonen vill jag kraftigt understryka min anslutning till den öppna vård efter läkepedagogiska linjer, som numera bedrives vid ungdomsvårdsskolorna. Jag vill emellertid framhålla, att man, om man accepterar den öppna vårdens principer, bör vara beredd att taga konsekvenserna därav i form av en högre rymningsfrekvens än som skulle ha förelegat om vården varit sluten; erinras bör, att riksdagen i överensstämmelse med denna synpunkt anvisat särskilda medel till ersättningar för skador, vållade av rymlingar från bl. a. ungdomsvårdsskolarna.
    Vad jag anfört innebär icke att jag söker förringa rymningsproblemet. Det är givetvis angeläget att allmänhetens intresse av att erhålla skydd mot rymlingarna i rimlig mån tillgodoses.»

    När socialministern därefter övergår till att behandla de olika möjligheter som finnas att komma till rätta med rymningsproblemet, avvisar han bestämt tanken att anordna en eller flera särskilda, slutna anstalter för det besvärligaste klientelet i det han påpekar att en sådan anstalt skulle komma att få ta emot elever av alla åldrar och med vitt skilda former av psykisk särart. Man skulle därigenom ha gått ifrån de enklaste differentieringsprinciper. Socialstyrelsen hade i stället föreslagit att man i anslutning till öppna anstalter skulle anordna slutna mindre avdelningar för förvaring av de svåraste eleverna under någon tid. Samma åtgärd rekommenderades f. ö. av överläkaren SONDÉN i hans av hela den svenska pressen mycket uppmärksammade uppsats i SvJT 1950 s. 81. En sådan avdelning, avsedd för nio elever, finns som bekant f. n. vid Långanäsanstalten. Tre nya sådana avdelningar skulle upprättas enligt socialstyrelsens förslag. I jämförelse med det nyssnämnda alternativet finner socialministern en sådan lösning vara vida att föredraga, men han anser att man ännu inte har tillräckliga erfarenheter av verksamheten vid den slutna avdelningen på Långanäs. Han är därför icke beredd att f. n. förorda att ytterligare slutna avdelningar anordnas. I propositionen upptas därför endast vissa förslag om anvisande av ytterligare medel till fritidssysselsättning och flitpengar samt ett belopp för anordnande av tillfredsställande isoleringsmöjligheter vid de skolor där sådana saknas. Frågan har emellertid motíonsvägen bragts under riksdagens prövning.

 

När man i pressen diskuterar de olika formerna för vård — i frihet och på anstalt — av unga lagbrytare, glömmer man ofta att den kritik som man anser sig ha skäl till i främsta rummet riktar sig mot domstolarna. Det är domstolarna som föredra villkorlig dom fram-

 

för frihetsberövande, det är domstolarna som hellre skicka en ung pojke till en ungdomsvårdsskola än till ett fängelse. Lagen hindrar inte att s. k. rättvisa skipas med all stränghet. Om det nu vore sant, som det ibland göres gällande, att en enhällig opinion kräver »hårdare lag», borde detta åtminstone någon gång komma till synes på det sättet, att nämndemännen ibland skulle vilja förorda en strängare hållning än yrkesdomaren. Så tycks emellertid inte vara fallet. I Morgontidningen har det förekommit ett meningsutbyte om nämndemännens insats i domstolarna. Det inleddes med en artikel d. 10 febr. av rektorn vid Stockholms stads yrkesskolor MARTIN LINDSTRÖM, som är nämndeman vid Stockholms rådhusrätt. Han började med att säga, att det vid omröstningarna till dom »alltför ofta är det hårdaste budet som avgår med segern. Men var det inte motsatsen vi hade väntat oss av nämndemannainstitutionen?» Efter att ha erinrat om de förhoppningar som man före rättegångsbalkens ikraftträdande knöt till lekmännens medverkan vid stadsdomstolarnas straffrättsskipning, skriver rektor Lindström vidare:

    »Så har då två år gått och åtskilliga av oss har själva prövat uppgiften som nämndeman och måhända är de flesta nöjda med sina erfarenheter. Men tar jag fel, om jag tror att det också finns de som blivit besvikna? Man känner ju bara de nämndemannaskift, i vilka man själv medverkat, och de personliga intrycken kan inte generaliseras. Men dessa intryck är inte intryck av att humaniteten och förståelsen för människorna framför skranket ökat med antalet bisittare bakom samma skrank. Nämndemännen förefaller utomordentligt lyhörda för yrkesdomarens besked om tillämpliga lagparagrafer och de suggestioner, som kan ligga i ordvalet kring detta besked. De som i riksdagen i fjol uttalade sina betänkligheter mot att domaren tolkade lagen för lekmannabisittarna hade säkerligen fog för sin oro, att dessa lekmän alltför lätt skulle kunna påverkas av domarens egen inställning. Ty även om yrkesdomaren — såsom regeln är — med försiktighet och grannlagenhet presenterar de alternativa straffmöjligheter, som domstolen har att välja mellan, har han genom sin sakkunskap ett oerhört övertag över dem som föga vet om lagparagrafer, praxis och — människor. Det sista är den svåraste bristen. Nämndemän utan större erfarenhet av sina medmänniskor än folk har mest, utan skolning i att leta efter motiven till människors bisarra handlingssätt, utan fantasin uppövad till att sätta sig in i de anklagades egna betraktelsesätt och miljöförhållanden och utan ett djupt personligt engagemang i dessa olyckliga medmänniskors problem, blir gärna bekväma 'ja'-röster till förslaget att döma efter ett lagrum, som formellt är det precisa, men mänskligt kanske mer nedbrytande än individen och samhället mår väl av.»

    Rektor Lindström slutar med att uttala förhoppningen att idén om lekmannaelementets mildrande inflytande på rättsskipningen skall komma bättre till sin rätt »när vi via en ny skola och vidgade kulturmöjligheter spritt mer av människokunskap till gemene man».
    Andra nämndemän vid Stockholms rådhusrätt uttalade sig därefter i en enquête (Morgontidningen d. 21 febr.) och bemötte Lindströms synpunkter. De förklarade att man i allmänhet försökte döma så milt som lagen medgåve och att nämnden därvid vanligen hade domarens stöd.

 

    I en replik d. 26 febr. förklarade emellertid Lindström att han från många nämndemannakollegor mottagit instämmanden i sin kritiska syn på nämndens insats.
    En viktig synpunkt i detta sammanhang är onekligen påpekandet att det i allmänhet brister i människokunskap vid domstolarna. Vad det gäller är ju inte i första hand att i humanitetens namn söka — som en nämndeman uttalade i ett av enquétesvaren — komma fram till den   l i n d r i g a s t e   strafformen utan att man i stället söker finna den behandlingsform som i det enskilda fallet är den mest lämpade för vederbörandes återanpassning. Varken jurister eller lekmän äro särskilt lämpade för denna uppgift. Skola unga lagöverträdare över huvud taget ställas inför   d o m s t o l, ha vi att lösa problemet hur domstolen skall tillföras erforderlig sakkunskap i fråga om ungdomsbehandling. För 15—18-årsgruppens vidkommande har   s t r a f f e t   som behandlingsform redan i stort sett spelat ut sin roll.
    Man stäms till en viss eftertanke, när man läser ett inlägg av hovrättsassessorn RUTGER NYMAN i Svenska Dagbladet d. 11 mars om »Samhällsskydd och dalt», där denne domare säger sig icke kunna »hysa någon tvekan om» att straffets förmåga att verka avhållande från brott »är avhängig av straffets stränghet». Nyman avser visserligen kriminalpolitiken i stort, och behandlar inte ungdomskriminaliteten. Han representerar emellertid en övertro på straffets preventionsförmåga, som visar hur djupt fördomarna mot en rationell människobehandling sitta. Nyman, som »för enkelhets skull» sätter likhetstecken mellan avskräckning och allmänprevention, menar att »mildrad straffmätning, frikostig användning av villkorlig dom och minskad respekt för straffverkställigheten kunna ha medverkat till brottslighetens uppblomstring». När sådant kan hända på det friska trädet, kan man inte undra över de röster som bland lekmännen höjas för prygelstraffets återinförande. Det visar samtidigt hur viktigt det är att det skapas garantier för att unga lagöverträdare, människor som ännu äro formbara, icke bli behandlade efter de absoluta straffteoriernas principer.

 

På ett viktigt ungdomsproblem fäste dr BIRGER SJÖDÉN, rådgivande psykiater vid socialstyrelsen och chef för Lövsta skolhem och yrkesskola, uppmärksamheten med en artikel om   d e n   h o m o s e x u e l l a   p r o s t i t u t i o n e n   (Dagens Nyheter d. 8 mars).
    »Tidigare var den homosexuella prostitutionen hos oss en tämligen exklusiv företeelse och utövades huvudsakligen av psykopatiska individer. En vanlig pojke hade från början klart för sig att en 'bög' dvs. en homosexuell man, var något föraktligt, som det var en gudi behaglig gärning att skymfa och 'slå på käften'. Allt var ganska enkelt i svart och vitt innan den allmänna förståelsen för den homosexuelles situation för pojkens omogna psyke målat det hela i indifferensens grå färg. Samhällets accepterande av den homosexuelles driftsutlevelse har gjort honom självmedvetnare och mindre osäker, och han framträder mera ohämmat. Människorna reagerar inte längre mot de abnorma driftsuttrycken med samma avsky och förakt som förut. Därmed är inte längre den homosexuella prostitutionen något så exklusivt.

 

Den har bland ungdomen blivit ett tämligen allmänt näringsfång. Nu kan snart sagt vilken pojke som helst tjäna sig ett par tior på att 'meta upp en lax' på Stureplan eller Söder Mälarstrand.
    Jag känner till hyggliga landsortspojkar som kommit till Stockholm i den fasta föresatsen att slå sig fram genom något arbete, men som mycket snart kommit underfund med att det är mycket bekvämare att leva på 'lax' och som även levt på 'lax' i flera år utan att något inträffat.
    De som i barnavårdsnämnder och på ungdomsvårdsskolor fått sig anförtrott att återföra asocial storstadsungdom till ett normalt samhällsliv erfar på ett mycket tydligt sätt tendensen i tiden, och deras uppgift är många gånger hopplös just genom lättheten för pojkarna att gå under jorden och försörja sig på prostitution. När exempelvis en Stockholmspojke avviker från en anstalt eller anskaffas ett arbete i hemstaden försvinner han oftare än förut i storstadsdjungeln. Han 'kvartar hos bögar', får pengar och sprit. En av mina elever bodde exempelvis tre veckor hos en homosexuell, och det finns exempel på att pojkar kunnat hålla sig undan ända upp till ett halvår, trots att de har hem i staden. Det lättvindiga sättet att tjäna pengar, som huvudsakligen går till nöjen, gör det allt svårare att återföra dessa ynglingar till ett normalt arbetsliv. Prostitutionen är dessa drönares normala näringsfång, och deras nöjen består ofta huvudsakligen i 'billån' och biografbesök. B ög, bil, bio är en otroligt vanlig kombination och utgör det väsentliga innehållet i deras liv; tre b'n, en traged i ic-moll. De ynglingar som kommit in i den cirkeln under den mest formbara perioden av sitt liv får lätt en asocial tillvänjning, som kan bli ödesdiger för hela livet.»

    Dr Sjödéns artikel väckte livlig diskussion. SVENSKA DAGBLADET tog den till intäkt för en kritik på ledarplats av 1944 års lagändringar på detta område:

    »Det är nu uppenbart, att de åtgärder, man då trodde skulle medföra en begränsning av den manliga prostitutionen, helt misslyckats. Detta samhällsonda har tvärtom tagit en betydligt större omfattning än tidigare. Vad man då icke räknade med var att den ungdom, man trodde sig skydda, tvärtom i allt större utsträckning blivit den aktiva parten vid knytande av de abnorma förbindelserna. Straffskärpningarna ha medfört att möjligheten till utpressning ökats, vilken tydligen tages i allt flitigare bruk. Utpressning, rån och misshandel äro följdföreteelser till prostitutionen. De prostituerade känna sig trygga, offren våga icke göra anmälan, och skulle brotten ändå komma i dagen, sörja de moderna formerna för samhällsreaktion för att de brottsliga i realiteten känna sig trygga för svårare efterräkningar.
    Vad reformatorerna från 1944 uppnått är en situation, där de icke ha annat att göra än att ropa på polis, medan polismyndigheterna hänvisa till att de med nuvarande otillräckliga personella resurser praktiskt taget ingenting kunna göra. Här föreligger sålunda åter ett exempel på hur man humaniserar lagstiftningen oberoende av de möjligheter man har att göra reformerna effektiva.»

    Härpå svarade presidenten SCHLYTER i ett inlägg i Morgontidningen d. 13 mars:

    »Om lagstiftaren kriminaliserar utpressning eller skärper straffet för homosexuell otukt med ungdom, blir ju detta bara pappersparagrafer, om inte polisen verkställer lagstiftarens syften. Vad menar då Sv. D. med att reformatorerna från 1944 uppnått en situation där de icke har annat att göra än att ropa på polis? Vem vill Sv. D, ropa på?

 

Det har blivit så bekvämt att bara klandra lagstiftaren när verkställighetsorganen är indolenta eller otillräckligt utrustade. Men man häpnar verkligen inför satsen: 'Här föreligger åter ett exempel på hur man humaniserar lagstiftningen oberoende av de möjligheter man har att göra reformerna effektiva.' Denna Sv. D:s grammofonskiva har väl ändå icke sin plats i detta sammanhang? I andra stycket klagades över att straffen skärpts, här klagas över att lagstiftningen humaniserats. Skulle med detta senare åsyftas att straffet för otukt vuxna emellan borttagits, så behövs väl ingen särskild åtgärd för att 'göra reformen effektiv'? Förf. får väl därför antagas mena att humaniseringen ligger i det åsyftade större skyddet för ungdomen. Menar då Sv. D. att det behövs mera polis därför att straffet på detta begränsade område blir strängare?
    Menar tidningen över huvud, att lagstiftaren borde ha förvissat sig om att det anställdes fler polismän i Stockholm innan straffskärpningen genomfördes? Det gick åt mycket polis före 1944 för spionerande på de vuxnas inbördes homosexualitet och för utredning av dessa brott. Den polis som sysslade med dessa tidsödande mål blev nu ledig. Det fanns icke ur någon synpunkt någon rimlig anledning anta att lagstiftaren skulle behöva underlåta straffskärpningarna för otukt med minderåriga av brist på Stockholmspolis.»

    Dr GUSTAV JONSSON tog upp frågan ur psykologisk synpunkt i en artikel i Stockholmstidningen (d. 16 mars) och pekade på dess betydelse för våra anstalter för ungdomsvård.

    »För pojkarnas del kan säkert varje barnpsykiater med någon erfarenhet av barnavårdsnämndernas klientel instämma i att den homosexuella pojkprostitutionen i dess enklare former är långt vanligare än folk i allmänhet har klart för sig. Den tycks vara så vanlig att man kan ifrågasätta om den inte inom vissa befolkningsgrupper i storstaden tillhör den normala utvecklingen.
    Enligt min erfarenhet finns samma företeelse också på landsbygden ehuru givetvis i mindre utsträckning och i något annan form. På landsbygden är den t. ex. knuten till 'gubbar', som pojkarna väl känner till namn och bostad, medan kunderna i storstaden ofta är anonyma för pojkarna. På båda hållen tycks emellertid regeln om prostitutionens självrekrytering gälla. De mer förfarna pojkarna tar med sig nya kamrater så att även dessa skall få tillfälle att tjäna en slant.
    Denna enkla pojkprostitution får man antagligen inte uppfatta som särskilt farlig för pojkarnas fortsatta utveckling. I vart fall förekommer den ofta som sidoföreteelse till en i övrigt normal sexualutveckling med intresse för flickor o. s. v.
    När det gäller anstaltspojkar kommer emellertid saken i ett svårare läge. Flertalet av dem kommer från de större städerna och därmed kan man räkna med att de redan vid ankomsten vet en del om homosexuell hantering. På anstalten lever de i en nästan helt enkönad miljö, de ligger tillsammans i sovsalar och var och en som gjort sin värnplikt kan föreställa sig vilka sexualglosor som då korsar luften. För anstaltspojkarnas vidkommande sker detta i en ålder då sexualdriften sannolikt är mer pockande än någonsin senare i livet och de själva ännu har mycket kvar av barndomens formbarhet och mottaglighet för intryck från omgivningen. — — —
    Det är inte minst mot denna bakgrund man måste förstå strävandena att göra ungdomsanstalterna så öppna och fria som möjligt. Och man måste ha klart för sig att det enkönade anstaltslivet har sina speciella problem. Även därvidlag skulle en öppen ventilering av frågorna göra nytta. Är vi mogna för den debatten?»

 

Den senaste — om också ej den sista — utredningen om de s. k.   l ö s d r i v a r n a s   b e h a n d l i n g, 1948 års lösdriveriutredning, föreslog som bekant att 1885 års lösdrivarlag skulle upphävas, även om den ansåg (med en reservant) att detta borde ske först i samband med tillskapandet av en särskild psykopatvård.
    Det framgår av propositionen nr 90 till årets riksdag, att INRIKESMINISTERN icke har för avsikt att lägga utredningens förslag till grund för åtgärder. I propositionen föreslås endast vissa — i och for sig högst påkallade — jämkningar i reglerna för verkställigheten av tvångsarbete m. m. Departementschefens uttalande om lösdrivarlagens funktion saknar icke intresse. Han framhåller sålunda bl. a.:
    »Även med hänsyn till samhällets skyddsbehov är det av betydelse, att lösdrivarlagen ger polismyndigheterna möjlighet att anhålla asociala element och åtminstone ytligt undersöka deras ställning under förutsättning allenast att vissa sociala rekvisit föreligga. Ur olika synpunkter vill det sålunda synas som om samhället icke kunde undvara den möjlighet lösdrivarlagen ger dess organ att ingripa mot asocialiteten. En oundgänglig förutsättning för att lösdrivarlagen skall kunna upphävas är därför att en ny lagstiftning av antydd innebörd kommer till stånd. Det organ, som därvid närmast synes böra komma i fråga, är polisen, som vid utövandet av sin allmänna uppgift att upprätthålla ordningen inom samhället kommer i kontakt med de asociala elementen.»

    I en motion i lösdrivarfrågan heter det:

    »Samhället kan i längden aldrig hava intresse av att eftersätta rättssäkerheten, när det gäller individernas personliga frihet. Att polismyndigheterna klaga över att domstolarna ställa oöverstigliga krav på bevisning (prop. sid. 53) är ingenting för lösdrivarmålen utmärkande. Den klagan höres ständigt, när domstolarna ej vilja låta sig nöja med allt för osäkra indicier för att sätta fast tilltalade för smuggling, lönnbränning, automobilförseelser, och för resten vilka brott som helst. Men häri ligger just en av domstolarnas viktigaste funktioner, den att en person ej får överlämnas till samhällets repressiva åtgärder blott därför att han har ett starkt sken emot sig. Med förvåning läser man därför i en av utredningarna, och just den som icke letts av en länsstyrelsechef: 'Man torde icke kunna alldeles bortse från sannolikheten av att domstolarna vid handläggningen av lösdrivarmål skulle komma att i högre grad än önskligt vore känna sig bundna av eljest i processen tillämpade bevisregler'.
    Var och en som har den ringaste inblick i rättsskipningens teknik vet att hur omsorgsfullt utarbetat ett polisprotokoll än är och vilka garantier man än skaffar för en fullständig polisutredning, det skulle vara rena rättsbarbariet att i den allmänna rättsskipningen låta sig nöja med ett polisförhörsprotokoll såsom grundval för ett definitivt beslut om ett frihetsberövande.»

    Denna kritik riktar sig emellertid inte mot årets proposition. Den återfinnes i en av bl. a. herrar PER ALBIN HANSSON och GUSTAV MÖLLER år 1930 framlagd motion i ämnet. Synpunkterna äga emellertid som synes dagsaktualitet. Det är dr GUNNAR INGHE och förste byråsekreteraren TORGNY LINDBERG som i en uppsats under rubriken »Sista klasslagen permanentas?» i Tidens häfte 2 för året framdragit citatet. De rikta en skarp kritik mot den i en inom inrikesdepartementet redan under

 

föregående år upprättad promemoria framförda tanken att i avbidan på genomförandet av nya utredningsprojekt i fråga om lösdrivarbehandlingen låta sig nöjas med vissa provisoriska ändringar i 1885 års lag. Det heter som avslutning till uppsatsen:

    »När man studerar lösdrivarfrågans öde sedan århundradets början, gör det ett högst egendomligt intryck att på detta sätt bevittna, hur alla reformförslag ständigt rinner ut i sanden. Alla tycks vara eniga om att det inte är bra som det är. Men hittills har åtta större och åtskilliga mindre utredningar lagts fram under årens lopp utan att någon förändring åstadkommits. Den sista utvecklingen tyder ju inte heller på att det är meningen att släppa efter på polisens befogenhet att omhänderta dessa av samhället så illa åtgångna människor. Det är också märkligt, att de få tiotal individer, som numera årligen intas på tvångsarbetsanstalt alltjämt efter alla utredningar skall betraktas som en så allvarlig samhällsfara, att det är otänkbart att slopa den gällande lagen, förrän man fått en annan 'med liknande effekt'. Man tycks inte alls kunna tänka sig möjligheten att helt enkelt lämna en och annan av de mest oförargliga lösdrivarna i fred och låta vanliga hjälporgan ta vid. Det tycks inte heller bekymra någon, att medan fråga utredes och mals decennium efter decennium i ständigt nya kommittéer och sakkunnigeförsamlingar, skickas sjuka och handikappade människor oavbrutet till tvångsarbete i ålderdomliga former. För dessa människor hastar det med åtgärder, så att de äntligen kan befrias från sin eviga vandring ut och in på Svartsjöanstalten. Men många kanske tycker, att detta inte är någon så viktig fråga. När allt kommer omkring står det ju i 1 § lösdrivarlagen, att den bara får användas mot fattiga och arbetslösa.»

 

Avdelningen »Från dagens diskussion» i hft 6 av SvJT 1948 (s. 451) innehöll några kommentarer till ett då aktuellt rättsfall angående en 12-årig gosse som av Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt ålagts ett betydande skadestånd — till beloppet överstigande vad som på grund av ansvarsförsäkring kunde komma att utgå — till en vägfarande som skadats genom att gossen under lek sprungit ut på vägbanan utan att se sig för. För ordningens skull må påpekas att målet nu avgjorts av HD (se NJA 1949 s. 171), som i sin dom uttryckligen åberopat ansvarighetsförsäkringen och bestämt skadeståndet att utgå med visst engångsbelopp samt »med årlig livränta till det kapitaliserade värde som — jämte sistberörda engångssumma — täckes av ansvarssumman» enligt försäkringen.

Sven Ersman.