Förslag till deklaration om staters
rättigheter och skyldigheter. Ett särskilt i den Nya Världen omtyckt folkrättsligt debattämne har varit utarbetandet av en deklaration om staters rättigheter och skyldigheter. Intresset härför torde böra ses mot bakgrunden av de latinamerikanska ländernas erfarenheter från sitt umgänge med europeiska stormakter och icke minst med sin mäktige granne i norr.
Mot tanken kunna säkerligen anföras åtskilliga allvarliga invändningar. Det kan naturligtvis icke vara fråga om en fullständig uppräkning
av rättigheter och skyldigheter med angivande av alla modaliteter och undantag. Det skulle vara liktydigt med en kodifikation av folkrätten, ett arbete på mycket lång sikt. Att å andra sidan i några korta regler utan angivande av modaliteter och undantag uppräkna låt vara endast några fundamentala rättigheter och skyldigheter är ej lätt och man kan fråga sig vilket värde en sådan deklaration har.
Tydligen ha emellertid sådana invändningar ansetts väga lätt mot det värde man velat tillägga en sådan deklaration som vapen i den praktisk-politiska diskussionen.
Debatten har fortsatt; det ena efter det andra förslaget till deklaration har antagits i resolutioner vid olika internationella juristmöten. Det finns minst tjoget fullt av dem.
I FN framställdes redan från dess tillblivelse förslag om att FN skulle utarbeta en sådan deklaration, och då FN beslöt en förklaring om mänskliga rättigheter sattes ytterligare ett argument i händerna på förespråkarna. Vid FN-församlingens ordinarie session 1947 beslöts så att uppdraga åt kodifieringskommissionen att utarbeta ett förslag till deklaration på basis av en text, som framlagts av Panama, och med hänsyn tagen till andra dokument och förslag i ämnet.
Kodifieringskommissionen fick alltså i uppdrag att såsom inledning till sitt arbete ta uti med en uppgift som, om den överhuvud kan lösas, hade passat bättre som avslutning. Dess förslag utarbetades, såsom framgår av SvJT 1950 s. 214, vid kommissionens första sammanträde på våren 1949 och har med ingressen följande lydelse:
»I betraktande av
att världens stater bilda ett samhälle (community) av stater, reglerat av den internationella rätten,
att denna rätts progressiva utveckling fordrar att staternas samhällsbildning organiseras på ett effektivt sätt,
att det stora flertalet av världens stater för detta ändamål skapat en ny internationell ordning under FN-stadgan och att de flesta ej-medlems-stater uttryckt sin önskan att inrätta sitt handlande efter denna ordning,
att ett av FN:s grundläggande mål är att upprätthålla fred och internationell säkerhet och att för förverkligandet av detta mål, rättens och rättvisans herravälde är av väsentlig betydelse,
samt att det därför är önskvärt att formulera vissa staternas grundläggande rättigheter och skyldigheter i belysning av den internationella rättens nya inriktning och i överensstämmelse med FN-stadgan, beslutar och proklamerar FN:s generalförsamling följande
Deklaration om staters rättigheter och skyldigheter.
Art. 1. Varje stat har rätt till oberoende och följaktligen att fritt, utan tvång från annan stats sida, utöva sina lagliga befogenheter, däri inbegripet valet av sin egen styrelseform.
Art. 2. Varje stat har rätt att utöva jurisdiktion över sitt område ävensom över alla personer och all egendom därinom, med förbehåll för av internationell rätt erkända immuniteter.
Art. 3. Varje stat har skyldighet avhålla sig från intervention i en annan stats inre eller yttre affärer.
Art. 4. Varje stat har skyldighet avhålla sig från att framkalla (foment) inre oroligheter (civil strife) på en annan stats område samt att förhindra verksamhet inom sitt område som är ägnad att framkalla eller underblåsa (foment) sådana oroligheter.
Art. 5. Varje stat har rätt till juridisk likställighet med andra stater [jfr art. 2 (1) av FN-stadgan].
Art. 6. Varje stat har skyldighet behandla alla personer under sin jurisdiktion med respekt för mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter utan skillnad i avseende å ras, kön eller religion.
Art. 7. Varje stat har skyldighet tillse att de förhållanden som råda på dess område icke hota fred eller internationell ordning.
Art. 8. Varje stat har skyldighet att med fredliga medel göra upp sina tvister med andra stater så att fred samt internationell säkerhet och rättvisa ej sättas i fara.
Art. 9. Varje stat har skyldighet avstå från tillgripandet av krig som medel för nationell politik samt att avstå från hot eller användande av våld riktad mot annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende eller eljes oförenligt med internationell rätt eller ordning.
Art. 10. Varje stat har skyldighet avhålla sig från att lämna bistånd till en stat som handlar i strid med art. 9 eller mot vilken FN företaga en aktion av förebyggande eller tvingande natur.
Art. 11. Varje stat har skyldighet avhålla sig från att erkänna ett förvärv av territorium i strid med art. 9.
Art. 12. Varje stat har rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar mot ett väpnat anfall.
Art. 13. Varje stat har skyldighet att i god tro fullgöra sina förbindelser härflytande ur avtal eller andra folkrättens källor, och den kan icke som ursäkt för försummelse härutinnan åberopa stadganden i sin konstitution eller sina andra lagar.
Art. 14. Varje stat har skyldighet att sköta sina förbindelser med andra stater i överensstämmelse med internationell rätt och med iakttagande av principen att en stats suveränitet är underkastad den internationella rättens herravälde (supremacy).»
Förslaget som helhet godtogs av 11 medlemmar. Professorerna Hudson och Koretsky voterade mot.
Den förstnämnde förklarade sitt ställningstagande därmed att art. 6 gick utöver FN-stadgan och internationell rätt i dess nuvarande utvecklingsstadium.
Den sistnämnde hade sex fundamentala anmärkningar mot förslaget, vilka återspegla grunddragen i Sovjetunionens både allmänna och mera konkreta politiska strävanden. Det kan vara av intresse att se dessa framställda i ett sådant sammanhang, och anmärkningarna återgivas därför här:
1) Förslaget avviker enligt Koretsky från sådana FN:s grundläggande principer som medlemmarnas suveräna likställighet (jfr FN-stadgans
art. 2) 1.) och folkens självbestämningsrätt. Särskilt förslagets art. 14 förnekade staternas suveränitet. Personer eller folk, som sökte genomföra eller hjälpa andra att genomföra världsherravälde, brukade på detta sätt tillgripa doktrinen om en stat över staterna (superstate). I stället för att stödja principerna om suveränitet, självbestämningsrätt, suverän likställighet, oberoende och frihet avveke förslaget från de stora rörelserna för att befria världens folk från exploateringens och förtryckets gissel.
2) Förslaget skyddade icke staternas intressen mot inblandning från internationella organisationer eller grupper av stater.
3) Förslaget nämnde icke staternas mycket viktiga skyldighet att vidtaga åtgärder för bibehållandet av internationell fred och säkerhet, förbud mot atomvapen och en allmän minskning av rustningar och väpnade styrkor. Vidare proklamerade förslaget icke staters skyldighet att avhålla sig från aggressiva blockbildningar, sådana som Atlantpakten och Västunionen, vilka under förklädnad av falska fraser beträffande fred och självförsvar i själva verket syftade till förberedande av nya krig.
4) Förslaget lämnade åsido staternas mycket viktiga skyldighet att vidtaga åtgärder för utrotandet av varje spår av fascism och mot faran av dess återkomst.
5) Förslaget ignorerade staternas mycket viktiga skyldighet att icke tillåta införandet av någon direkt eller indirekt begränsning av medborgerliga rättigheter eller införandet av direkta eller indirekta privilegier för medborgare på grund av deras ras eller nationalitet och att icke tillåta främjande av segregation eller hot och förakt på grund av ras eller nationalitet.
6) Förslaget nämnde icke den mycket viktiga skyldigheten för stater att säkra genomförandet av mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt rätten att arbeta och rätten till skydd mot arbetslöshet.
De för majoriteten vägledande principerna vid förslagets utarbetande voro bl. a. att deklarationen skulle upptaga endast vissa grundläggande rättigheter och skyldigheter, att dessa skulle formuleras i allmänna ordalag utan begränsningar och undantag, att omfattningen och modaliteterna i tillämpningen av de allmänna rättsprinciper som uttalades skulle bestämmas genom precisa regler i den internationella rätten (jfr art. 14), att deklarationen skulle stå i överensstämmelse med bestämmelserna i FN-stadgan, att den skulle vara tillämplig endast å suveräna stater men att den skulle avse alla suveräna stater och icke endast medlemmar i FN.
Med 12 röster mot en (Koretsky) beslöts att genom generalsekreteraren omedelbart underställa förslaget generalförsamlingen som skulle ha att själv besluta hur vidare skulle förfaras med förslaget, särskilt huruvida det skulle remitteras till medlemsregeringarna för yttrande.
Koretsky ansåg att enligt art. 16 och 21 i stadgan förslaget skulle översändas till regeringarna med begäran om deras yttrande innan det skulle slutligt underställas församlingen.
Majoritetens ståndpunkt i denna fråga var förestavad av den uppfatt-
ningen att med hänsyn till kommissionens uppdrag, som ginge utanför ramen av det egentliga kodifieringsarbetet, och till den förberedande behandlingen av frågan kommissionen ägde befogenhet att tillämpa den procedur som kunde befinnas lämpligast och effektivast.
Vid förslagets behandling hösten 1949 i FN-församlingens juridiska utskott (6:2) framkommo huvudsakligen tre olika principiella ståndpunkter.
En stor grupp stater, innefattande bland annat Belgien, Frankrike, Förenta Staterna, Nederländerna och Storbritannien, hyste den uppfattningen att folkrätten på områden som berördes av deklarationen, icke minst såsom en följd av tillkomsten av FN-stadgan, befunne sig i ett stadium av alltjämt fortgående utveckling, vars slutliga resultat ännu icke kunde till alla delar avläsas med erforderlig exakthet. Från denna utgångspunkt anfördes åtskillig kritik mot förslaget. Främst anmärktes mot detsamma att det icke gjorde någon klar åtskillnad mellan vad som redan finge anses vara gällande folkrätt och vad som endast vore önskemål för framtiden. Vidare framhölls såsom olämpligt att förslaget, delvis med nya ord, återgåve bestämmelser som redan funnes upptagna i FN-stadgan. Den nederländske representanten gick till och med så långt, att han förmenade förslaget vara ägnat att skapa förvirring.
Ett stort antal — dock icke alla — latinamerikanska stater ävensom Jugoslavien och Kina hävdade däremot att folkrätten på nu ifrågavarande område redan nått den grad av fasthet att intet hinder mötte mot att i regler av den typ som deklarationsförslaget innehölle fastslå vad som vore gällande rätt.
Sovjetunionen och de med denna samgående staterna upprepade slutligen Koretskys kritik mot förslaget med huvudvikt på argumentet att principen om staternas suveränitet — »i kraft av vilken de östliga demokratierna gjort sig fria» — icke ställts i centrum.
Dessa olika ståndpunkter återspeglades i viss mån i olika uppfattningar om hur deklarationsförslaget i fortsättningen borde behandlas.
Den första gruppen av stater ansåg att man icke borde ingå på någon detaljbehandling av förslagets särskilda artiklar utan att utskottet endast borde uttala sin uppskattning av kommissionens arbete och anbefalla den av kommissionen framlagda texten till framtida studium såsom ett värdefullt bidrag till folkrättens utveckling.
Den andra gruppen önskade däremot en detaljgranskning av förslagets artiklar för att därefter förelägga generalförsamlingen detsamma med eventuella ändringar och tillägg för godkännande. En rad ändringsförslag framlades också.
Den grupp, vars främsta representant var Sovjetunionen, ställde sig slutligen på Koretskys linje i fråga om förslagets behandling och ansåg att det icke borde föranleda någon åtgärd förrän det remitterats till medlemsstaterna och dessas yttranden inkommit.
På grundval av ett av Argentina, Förenta Staterna och Nederländerna framlagt kompromissförslag jämte åtskilliga därtill anslutna änd-
ringsförslag antogs slutligen en resolution, som rekommenderade generalförsamlingen att uttala att den funne deklarationsförslaget vara ett värdefullt bidrag till folkrättens kodifikation och vidare utbyggnad samt anbefallde det till beaktande av FN-staterna och alla nationers jurister och vidare att besluta att hänskjuta det till medlemsstaterna för yttrande före d. 1 juli 1950. I yttrandena borde särskilt uppmärksammas frågorna huruvida generalförsamlingen borde vidtaga ytterligare åtgärd i anledning av förslaget och i sådant fall vad slags urkund som skulle vara målet och vilket förfarande som skulle användas beträffande urkunden. Det beslöts vidare att frågan om deklarationen ånyo skulle underställas generalförsamlingen redan vid dess nästa möte.
Generalförsamlingen antog utskottets förslag utom såtillvida att på danskt yrkande fixerandet av frågans återupptagande i församlingen vid nästa möte ströks.
Emil Sandström.