ANTROPOLOGISKA
UNDERSÖKNINGAR I FADERSKAPS-
OCH BÖRDSMÅL.
AV
E. o. HOVRÄTTSASSESSORN BERTIL ALEXANDERSON.
Fr. o. m. d. 1 jan. 1950 har 1933 års lag angående blodundersökning i mål om barn utom äktenskap ersatts av lagen d. 10 juni 1949 (nr 385) angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap (BUL). Genom en i anslutning till BUL likaledes d. 10 juni 1949 utfärdad lag (nr 386) har bl. a. 3 § lagen om fri rättegång (FRL) fått ändrad lydelse. Också denna lagändring har trätt i kraft d. 1 jan. 1950. Vidare har i anslutning till BUL d. 16 dec. 1949 utfärdats kung. (nr 662) med vissa bestämmelser angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap, vilken kung. likaledes har trätt i kraft d. 1 jan. 1950. Enligt denna kung., 1 §, har medicinalstyrelsen att utfärda vissa i BUL 5 § avsedda bestämmelser om undersökningar rörande ärftliga egenskaper. Dylika bestämmelser ha givits i cirk. d. 31 dec. 1949 (medicinalstyrelsens författningar nr 111). Detta avser emellertid endast blodundersökning medan utfärdandet av närmare bestämmelser om andra slag av undersökningar rörande ärftliga egenskaper t. v. uppskjutits. I cirkuläret omnämnes ett cirkulär i ämnet från justitiedepartementet; något sådant torde likväl icke komma att utgå.
Liksom sin föregångare har BUL karaktären av en speciell tvångsmedelslagstiftning. I BUL meddelas sålunda huvudsakligen bestämmelser
om rätt för domstol att vid behov framtvinga medverkan till blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper (s. k. antropologiska undersökningar). I förhållande till vad som gällde enligt 1933 års lag har genom BUL domstolens rätt att meddela tvångsföreskrifter i tre hänseenden vidgats. Förordnande om blodundersökning kan sålunda meddelas ej blott i mål om faderskapet till barn utom äktenskap utan även i mål om äktenskaplig börd. Vidare har kretsen av de personer, som äro skyldiga att underkasta sig blodundersökning, vidgats. Slutligen har domstolen fått möjlighet att med avseende å samma personer som kunna komma i fråga för blodundersökning förordna också om annan undersökning rörande ärftliga egenskaper.
Tvångsförfarandet har i BUL fått en enhetlig reglering efter mönster av 1933 års lag. Vid regleringen har sålunda icke gjorts någon skillnad mellan blodundersökning och annan antropologisk undersökning. Av skilda anledningar, bl. a. den nu berörda, kunna vissa praktiska svårigheter väntas uppkomma vid den nya lagens handhavande. Med ledning av de erfarenheter jag på detta område gjort under arbete i justitiedepartementet vill jag i denna uppsats peka på en del sådana svårigheter och söka finna lämpliga lösningar i olika fall. Dessa stå självfallet helt för min räkning; jag har emellertid bemyndigats omnämna, att statssekreteraren i departementet Sven Edling, vilken såsom en av ärvdabalkssakkunniga och i egenskap av chef för departementets civilrättsbyrå medverkat vid den ifrågavarande lagstiftningens tillkomst, haft vänligheten taga del av uppsatsen och sagt sig finna de där förordade lösningarna erbjuda en framkomlig väg.
En blodundersökning sönderfaller i två helt åtskilda moment, tagandet av blodprovet och analysen av provet. Tagandet av blodprov är en enkel åtgärd. Den kan därför utföras av varje läkare och det är möjligt att i fråga om läkare som äro pliktiga att följa taxebestämmelser meddela en dylik bestämmelse om ersättningen för ingreppet. Analys av blodprov utföres som ett led i verksamheten på vissa institutioner, främst å statens rättskemiska laboratorium men ock på bakteriologiska institutionen vid universitetet i Lund.
Nu angivna förhållanden ha satt sin prägel på förfarandet vid blodundersökning. Ersättningens taxebundenhet gör det möjligt att ålägga den som påkallat undersökningen att till den som skall undersökas förskottsvis erlägga det belopp som tjänsteläkare äger betinga sig för blodprovstagningen. Möjligheten att döma ut förskott å undersökningskostnaden medför att man ej behöver räkna med några svårigheter för den som skall undersökas att gälda ersättningen till läkaren och att man därför utan olägenhet kan förelägga vederbörande att visa att undersökning verkligen skett. Man behöver således ej stanna vid ett åläggande för honom att ställa sig till förfogande för undersökningen. Den som skall undersökas kan också tillåtas att vända sig till vilken läkare han vill. Fadern, modern och barnet kunna utan olägenhet undersökas av skilda läkare.
Om man från de synpunkter, som här ovan angivits, granskar hur förhållandena gestalta sig vid andra undersökningar rörande ärftliga
egenskaper än blodundersökning finner man flera skiljaktigheter, vilka kunna sammanfattas på följande sätt.
1) Dessa undersökningar äro av en mångfald skiftande slag, regelmässigt jämförelsevis omfattande och tidsödande samt därför kostsamma.
2) Det är ofta svårt eller omöjligt för rätten att på förhand i detalj bestämma vad undersökningen skall avse. I en av professorn E. Sjövall år 1946 upprättad promemoria angående antropologiska undersökningar såsom bevismedel i faderskapsmål (se ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk, SOU 1946: 49 s. 155 ff.) har framhållits, att det för utredning om blodsbandet mellan ett barn och viss man eller kvinna i allmänhet vore nödvändigt att företaga en noggrann analys av ett tillräckligt och representativt antal ärftliga antropologiska detaljkaraktärer. Endast i det fall att ett ärftligt kännetecken — närmast härvid en sjukdom eller missbildning — vore mycket sällsynt och dess arvsgång relativt överskådlig och lättbestämbar, kunde utsikt finnas att enbart därpå grunda en faderskapsbevisning. Under förutsättning att undersökaren genom fackutbildning och erfarenhet vore väl förtrogen med sin uppgift borde han ha full frihet att bestämma den i varje särskilt fall lämpliga omfattningen av och inriktningen på de antropologiska ärftliga kännetecken som kunde komma i fråga. — Från svensk rättspraxis kan hänvisas till NJA 1949 s. 144.
3) Även om man också vid här ifrågavarande undersökningar kan skilja mellan två moment nämligen dels insamlande av primärmaterial genom observationer av olika slag (undersökning i trängre bemärkelse) dels ock materialets bedömande ur bevissynpunkt, är skillnaden mindre markerad. I enklare fall kan väl primärmaterialets insamlande utföras av någon som icke har särskilda förutsättningar att bedöma materialets värde ur bevissynpunkt. I mera komplicerade fall åter torde understundom fordras speciell sakkunskap redan för materialets utväljande och insamlande; i dylika fall kan det antagas att bedömaren ofta vill göra de erforderliga observationerna själv för att känna sig ha ett tillförlitligt underlag för bedömandet. I allmänhet måste en och samme läkare ombesörja insamlandet av hela primärmaterialet.
4) Endast ett fåtal personer i Sverige äga den utbildning och erfarenhet, som enligt det förut sagda måste föreligga åtminstone hos den som skall bedöma primärmaterialet. Sådana personer återfinnas ej uteslutande inom läkarnas krets utan kunna vara vetenskapsidkare inom andra fack (ras- eller arvsbiologi, antropologi, ärftlighetslära).
5) Det har åtminstone för närvarande icke varit möjligt att upprätta en taxa för vad tjänsteläkare skall äga betinga sig för insamlande av primärmaterial i olika fall.
Nu nämnda olikheter mellan blodundersökning och annan antropologisk undersökning medföra att det senare slaget av undersökning regelmässigt måste i olika hänseenden anordnas på annat sätt än blodundersökning och att förfarandet måste i en mängd detaljer regleras av rätten. I fråga om vad som ankommer på rätten när annan antropologisk undersökning än blodundersökning skall äga rum kan mera allmäntsägas följande:
a) Enär man icke kan på förhand till beloppet fastställa »den gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för den avsedda åtgärden» (BUL 4 §), kan man icke heller vid vitesföreläggande enligt BUL 2 § fästa det i BUL 4 § angivna villkoret att den, som påkallat undersökningen, i god tid till den, vilken föreläggandet gäller, erlägger ett belopp motsvarande sagda gottgörelse. BUL giver icke stöd för ett villkor om förskott med ett rent uppskattningsvis bestämt belopp.
b) Eftersom den som skall undergå undersökningen ej kan få förskott å själva undersökningskostnaden och det näppeligen kan begäras att han skall med egna medel tillsvidare svara för läkarens arvode, vilket kan uppgå till ganska betydande belopp, kan vitesföreläggandet enligt BUL 2 § knappast gå ut på mer än att den som avses med föreläggandet skall visa att han vederbörligen kommit tillstädes för undergående av undersökningen. Man torde alltså icke kunna tillika förplikta honom att visa, att undersökning verkligen kommit till stånd. Ett föreläggande av nu antydd omfattning innebär något mindre än vad i BUL 2 § angives. Att rätten således icke begagnar sig av sin befogenhet enligt BUL fullt ut torde emellertid icke möta någon betänklighet.
c) Den som skall undersökas kan icke få fritt välja läkare utan denne måste utses av rätten.
d) Det torde icke sällan komma att visa sig att kompetent undersökare icke finnes att få inom tjänsteläkarnas krets (jfr BUL 4 § och FRL 3 § 3 st. 2 p.). I denna situation uppkomma vissa komplikationer när den som påkallat undersökningen åtnjuter fri rättegång.
Har fråga uppkommit om annan undersökning rörande ärftliga egenskaper än blodundersökning kan förfarandet lämpligen gestaltas enligt följande schema:
I. PART SOM PÅKALLAT UNDERSÖKNINGEN ÅTNJUTER ICKEFRI RÄTTEGÅNG.
A) Yrkande enligt BUL 1 § 1 st. framställes.
Rätten inhämtar bl. a. dels vad den som begär undersökning vill visa därmed dels ock vilka särskilda omständigheter som förmenas tyda på att den önskade bevisningen kan vinnas med undersökningen.
B) I vissa fall bör rätten förklara yrkandet för närvarande icke kunna bifallas. Vill parten med sitt yrkande få till stånd bevisning om att han icke är fader till barnet, bör i första hand blodundersökning äga rum. Gör parten gällande att han är oförmögen att avla barn bör utredning härom förebringas innan rätten tager ställning till yrkande om annan antropologisk undersökning än blodundersökning. Sådan antropologisk undersökning måste bliva subsidiär i förhållande till blodundersökning och utredning om sterilitet (jfr RB 35: 7, 2 p.).
C) Därest yrkandet ej för det dåvarande lämnats utan bifall, erhåller den som förordnandet skulle avse tillfälle att yttra sig (BUL 1 § 2 st.).
D) Yttrandet kan föranleda att det framställda yrkandet måste avslås. Så skall ske om den begärda undersökningen finnes icke kunna äga rum
utan nämnvärt men (BUL 1 § 1 st. 1 och 2 p.) samt vidare om yrkandet gäller person som avses i BUL 1 § 1 st. 2 p. samt där angiven förutsättning för bifall till yrkandet icke är för handen.
Det kan antagas att yrkande som här avses — särskilt när parten har fri rättegång — kommer att framställas i åtskilliga fall där såvitt rätten kan bedöma rimlig utsikt till bevisningsmålets uppnående saknas. Detta är en fara såtillvida som landets resurser för utförande av dessa undersökningar icke äro så stora som vore önskvärt. Det är en svår och ömtålig fråga i vilken utsträckning rätten i fall av denna beskaffenhet kan finna sig böra avslå yrkandet (jfr RB 35: 7, 1 p.).
E) Därest parterna icke lämna anvisning på eller rätten eljest känner till läkare, som är kompetent att utföra undersökningen, torde medicinalstyrelsen böra anmodas att anvisa läkare — i första hand läkare i statens eller kommuns tjänst — för primärmaterialets insamlande och fixerande i skrift eller bild.
Vid en undersökning enligt BUL får annan än läkare icke anlitas för själva observationerna eller med andra ord för primärmaterialets insamlande (se BUL 2 § samt prop. nr 93/1949 s. 236 och 246). Hinder torde icke föreligga att i särskilt fall anlita utländsk läkare. Rätten lärer emellertid icke kunna ålägga någon att för undersökning inställa sig å ort utom riket.
F) Den läkare som av rätten anses böra ifrågakomma, tillfrågas, huruvida han är villig att utföra undersökningen. Läkaren anmodas att vid jakande svar uppgiva lämplig tid och plats för undersökningen. Är svaret nekande bör läkaren icke anlitas även om det möjligen skulle vara en tjänsteplikt för honom att om så påfordras utföra undersökningen.
I detta sammanhang må anmärkas att om det är avsett att annan än undersökningsläkaren på uppdrag av part eller av rätten skall såsom sakkunnig bedöma primärmaterialet, den sakkunnige om möjligt bör erhålla sitt uppdrag i så god tid att han hinner samråda med undersökningsläkaren innan denne utfört undersökningen (se vidare under I M och O här nedan).
G) Rätten förordnar jämlikt BUL 1 § 1 st. om undersökning.
H) Regelmässigt torde vara påkallat att rätten härefter med stöd av BUL 2 § vid vite förelägger den som avses med förordnande enligt G) eller, såvitt angår barn som ej fyllt aderton år, vårdnadshavaren att sist å närmare angiven dag med intyg av den utsedde undersökningsläkaren visa att den med förordnandet avsedde inställt sig hos läkaren å tid och plats, som denne till rätten nämnt eller varom eljest överenskommelse med läkaren träffats, för undergående av undersökningen.
J) Undersökningsläkaren underrättas om rättens vid G) och H) angivna beslut. I underrättelsen bör lämpligen angivas adress och eventuellt telefonnummer till den eller de personer som skola undersökas.
K) Vid föreläggande enligt H) fästes jämlikt BUL 4 § i förekommande fall det villkoret, att den som påkallat undersökningen i god tid till den, vilken föreläggandet gäller, erlägger ett belopp, motsvarande nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning av undersökningen.
L) En följd av att föreläggandets omfattning begränsats på sätt ovan angivits blir att det måste ankomma på den part som påkallat undersökningen att tillse att undersökning sker om föreläggandet efterkommes. För sådant ändamål har parten att på förhand garantera läkaren hans arvode. Frågan om läkarens ersättning faller helt utanför det mål vari undersökningen äger rum. Den som påkallat undersökningen bör av rätten erinras om att han har att före undersökningsdagen med läkaren träffa uppgörelse om denne tillkommande arvode. Tvistefrågor rörande arvodet få avgöras på samma sätt som arvodesfrågor i allmänhet mellan en läkare och den som anlitar honom.
M) I. det följande antages att föreläggandet efterkommits och att detta förhållande vederbörligen visats hos rätten liksom ock att undersökning ägt rum.
Till rätten inkomma protokoll och andra handlingar över undersökningsfynden med eller utan sakkunnigutlåtande däröver av den som utfört undersökningen eller särskild sakkunnig.
N) Den som enligt rättens förordnande undergått undersökning tillerkännes med stöd av BUL 3 § ersättning för nödiga kostnader i anledning av undersökningen samt för tidsspillan med avdrag för förskott, som utgivits på grund av det vid K) anmärkta beslutet, att erläggas av den part som påkallat undersökningen.
O) Har part som påkallat undersökningen icke inkommit med sakkunnigutlåtande som vid M) sagts, torde rätten regelmässigt jämlikt RB 40 kap. böra inhämta yttrande av sakkunnig person. Ofta torde det vara anledning att anlita samma läkare som gjort primäriakttagelserna. Understundom måste likväl sakkunniguppdraget lämnas åt annan än undersökningsläkaren. Något hinder att för bedömande av primärmaterialet anlita annan än läkare föreligger icke. Vid valet av sakkunnig torde medicinalstyrelsen ofta ha möjlighet att lämna biträde.
Om ersättningen till den sakkunnige stadgas i RB 40: 17, 1 st. 2 p. och 2 st. 2 p. Om förskott å ersättningen gälla reglerna i RB 40: 18 jämfört med 6 § kung. d. 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol (under RB 36: 25). Om återgäldande av ersättningen till den sakkunnige är stadgat i RB 18: 13, 1 st.
P) Där så finnes erforderligt kan rätten inhämta medicinalstyrelsens yttrande.
II. PART SOM PÅKALLAT UNDERSÖKNINGEN ÅTNJUTER FRIRÄTTEGÅNG.
När den part som påkallat undersökningen åtnjuter fri rättegång kan förfarandet i betydande delar gestaltas på samma sätt som angivits under I. Erforderliga ändringar, modifikationer eller tillägg angivas i det följande under motsvarande bokstavsbeteckningar.
E) Bestämmelsen i FRL 3 § 3 st. 2 p. vilar på antagandet att undersökningsläkare alltid skall stå att finna bland läkare anställda i statenseller kommuns tjänst. Det är emellertid att befara att det icke alltid skall lyckas att finna en undersökningsläkare inom denna krets. I det följande
antages till en början att detta varit möjligt; avslutningsvis skola angivas de erforderliga modifikationerna för den händelse tjänsteläkare ej stått till buds.
F) I förfrågan till läkaren kan lämpligen anmärkas, att ersättningen jämlikt FRL 3 § 3 st. 2 p. jämfört med kung. d. 16 dec. 1949, 4 §, skall utgå av allmänna medel med skäligt belopp, som rätten har att bestämma.
K) Den som på begäran av part, vilken åtnjuter fri rättegång, erhållit föreläggande att inställa sig hos läkare för undergående av undersökning kan få förskott av allmänna medel å nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning av undersökningen. Enligt FRL 3 § 2 st. skall nämligen av allmänna medel utgå bl. a. förskott å kostnad för bevisning under förutsättning att förskottet enligt lag skall utgivas av parten som åtnjuter den fria rättegången. Och i BUL 4 § fastslås principen att den som påkallat undersökningen har att till den, vilken föreläggandet gäller, förskottsvis gälda bl. a. nödiga kostnader till resa och uppehälle i anledning av undersökningen. Parten, som har fri rättegång och påkallat undersökningen, kan däremot själv icke få förskott å kostnaden till egna resor och eget uppehälle i anledning av undersökningen.
Förskott som enligt det nu sagda tillkommer någon, beträffande vilken rätten förordnat om undersökning, skall jämlikt FRL 3 § 3 st. 3 p. utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående förskott av allmänna medel till vittnen. Alltså bliva att tillämpa kung. d. 10 juli 1947 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol, 2 och 3 §§. Vederbörande skall bl. a. uttryckligen erinras om sin rätt till förskott.
L) Enligt stadgandet i FRL 3 § 3 st. 2 p. skall gottgörelse, som tjänsteläkare äger betinga sig för åtgärd i och för undersökningen, utgå av allmänna medel. När den part som påkallat undersökningen åtnjuter fri rättegång är undersökningsläkarens ersättning alltså icke en fråga mellan parten och läkaren utan läkaren har rätt att direkt av allmänna medel utfå sin ersättning.
Ifrågavarande stadgande syftar allenast på undersökningen i trängre bemärkelse, d. v. s. på insamlandet av primärmaterialet, oavsett att understundom uttrycket undersökning i förevarande sammanhang användes för att beteckna jämväl materialets sakkunniga bedömande eller företrädesvis detta moment. Stadgandet avser jämväl undersökningen av den part som påkallat undersökningsförfarandet; denne behöver alltså ej svara för undersökningskostnaden ens i vad gäller honom själv.
Vad tjänsteläkaren äger betinga sig för sina åtgärder i och för undersökningen skall bestämmas jämlikt kung. d. 16 dec. 1949, 4 §. Häri föreskrives att läkaren är berättigad till skäligt arvode för utfört arbete samt ersättning för nödvändiga utgifter efter domstolens prövning.
Beslutet om läkarens ersättning har, systematiskt sett, närmast karaktären av slutligt beslut i ett särskilt ärende. Några sakliga skäl finnas likväl ej varför beslutet om ersättning icke skulle kunna meddelas som
ett beslut i rättegången. Hur än beslutet meddelas kan det överklagas. Meddelas beslutet formellt sett i rättegången går det jämlikt RB 17: 14, 2 st. 2 p., genast i verkställighet. Meddelas det i särskilt ärende går det ej enligt lag direkt i omedelbar verkställighet utan det kräves särskilt förordnande därom. Dylikt förordnande synes alltid böra givas. Särskild begäran därom torde ej behöva ha framställts.
Har undersökningsläkaren tillika anlitats såsom sakkunnig måste ersättningen för varje särskilt uppdrag bestämmas för sig. Anledningen härtill framgår av det nedan vid O) sagda.
N) Vid sidan av kostnaden för läkarens undersökning (se ovan under II L) och kostnaden för sakkunnigbevisningen (se ovan under I O) skola vissa kostnader i anledning av undersökningen, vilka i första hand drabbat dem som varit föremål för densamma, slutligen gäldas av allmänna medel. Enligt FRL 3 § 2 st. skall av allmänna medel utgå kostnad för bevisning som ej förebragts utan skäl, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten som åtnjuter den fria rättegången. I BUL 3 § är principen lagfäst om skyldighet för denne att till den, som efter partens anmodan eller enligt rättens på hans begäran meddelade förordnande undergått undersökning, gälda ersättning för nödiga kostnader i anledning av undersökningen samt för tidsspillan. Denna ersättning skall följaktligen utgå av allmänna medel. I detta sammanhang kan anmärkas, att rätten till slutlig ersättning är mera omfattande än den rätt till förskott, som avhandlats under II K).
Bortser man från kostnaderna för själva läkarundersökningen och för sakkunnigbevisningen, vilka ju regleras i särskild ordning, måste den part, som åtnjuter fri rättegång och påkallat undersökningen, själv vidkännas de direkta kostnader och den förlust genom tidsspillan, som uppstå för honom i anledning av att han själv blir föremål för undersökning.
Ersättning, som enligt det nu sagda tillkommer någon, beträffande vilken rätten förordnat om undersökning, skall jämlikt FRL 3 § 3 st. 3 p. utgå efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen. Har förskott utbetalats skall givetvis detta avräknas.
O) Eftersom ersättningen till den sakkunnige redan på grund av RB:s regler (se RB 40: 17, 2 st. 2 p.) utgår av allmänna medel blir regeln i FRL 3 § 2 st. icke tillämplig och ersättningsbeloppet införes icke i den s. k. frirättegångsboken. I fråga om parts skyldighet att återgälda ersättningen skola tillämpas ej bestämmelserna i FRL 8 § utan reglerna i RB 18: 13, 1 st., likväl med den viktiga av FRL 6 § föranledda modifikationen att parten som åtnjuter fri rättegång icke kan förpliktas att ens till någon del återgälda ersättningen till den sakkunnige, likvisst förutsatt att rätten kan anses ha »självmant» föranstaltat om sakkunnigbevisningen.1 Härvid har bortsetts från den i FRL 13 § behandlade situationen.
Det återstår endast att behandla de särskilda frågor som uppkomma när, i det fall att undersökningen påkallats av part som åtnjuter fri rättegång, det icke varit möjligt att finna undersökningsläkare, som är anställd i statens eller kommuns tjänst, utan för undersökningen måste anlitas läkare utanför tjänsteläkarnas krets.
Regeln i FRL 3 § 3 st. 2 p. liksom ock den i anslutning därtill meddelade bestämmelsen i kung. d. 16 dec. 1949, 4 §, avser endast gottgörelse till läkare vilken är anställd i statens eller kommuns tjänst. När tjänsteläkare icke står till buds för undersökningen, måste läkarens ersättning i första hand gäldas av den som påkallat undersökningen eller av den som blivit undersökt. Detta hindrar emellertid icke att den som utgivit ersättningen kan enligt reglerna i FRL få utgiften täckt av allmänna medel. I sådant avseende gälla något olika regler såvitt angår å ena sidan den ersättning som belöper på undersökningen av den som påkallat undersökningsförfarandet, här kallad X, och å andra sidan ersättningen för undersökning av övriga med förordnandet enligt BUL 1 § avsedda personer, här kallade Y och Z.
Beträffande ersättningen för undersökningen av X själv måste den tydligen betraktas som en sådan utgift som omförmäles i FRL 4 § 3 st. (jfr 3 § 3 st. 2 p.), och X torde följaktligen regelmässigt kunna få denna utgift ersatt av allmänna medel.
Vad härefter angår ersättningen för undersökning av Y och Z kunna dessa, om de själva guldit kostnaden, med stöd av FRL 3 § 2 st. jämfört med BUL 3 § göra anspråk på att få tillbaka beloppet av allmänna medel. Ha de ej själva betalat läkaren utan har ersättningen till denne erlagts av X gäller detsamma som nyss sagts om kostnaden för undersökningen av X själv.
Någon möjlighet för Y och Z att av allmänna medel få förskott för att bestrida läkararvodet finnes emellertid icke. Utsikterna till att X som har fri rättegång skall kunna, låt vara endast tillsvidare, svara för arvodet för undersökning av Y och Z torde i allmänhet icke vara stora. Någon möjlighet för X att få förskott å kostnaden för undersökning vare sig av honom själv eller av Y och Z föreligger ej heller. På grund härav uppstår frågan, hur rätten under sådana förhållanden skall kunna tvångsvis genomföra ett förordnande enligt BUL 1 §.
En möjlig utväg synes vara att förfara på följande sätt. Undersökningsläkaren vidtalas att efter slutförd undersökning till rätten insända räkningar på sitt arvode, utställda på X, Y och Z. Därefter tillerkännas X, Y och Z ersättning av allmänna medel med de i räkningarna upptagna beloppen, X jämlikt FRL 4 § 3 st. samt Y och Z jämlikt FRL 3 § 2 st. Sedan så skett betalas läkarens räkningar ur fria rättegångskassan och samtidigt får envar av X, Y och Z teckna kvitto att han mottagit honom tillerkänt belopp därigenom att han erhållit läkarräkningen, försedd med bevis om den verkställda betalningen. Tydligt är emellertid att ett dylikt förfaringssätt förutsätter god vilja på allahänder.