FASTSTÄLLANDE AV FADERSKAP TILL UTOMÄKTENSKAPLIGA BARN.
AV
ADVOKATEN INGRID GÄRDE WIDEMAR.
Fastställande av faderskap till utomäktenskapliga barn har i flertalet rättssystem ansetts vara en fråga av utomordentligt stor betydelse. Dessa barn, vilka i många länder utgöra en icke så liten procent av samtliga födda barn, äro för sin ställning i samhället i hög grad beroende av de lagar som reglera faderns förpliktelser gentemot dem. I den mån de utomäktenskapliga barnen i dylikt hänseende blivit mer jämställda med äktenskapliga barn, har deras ställning förbättrats. Endast i ett fåtal länder är det numera tillåtet för fadern till ett utomäktenskapligt barn att vara anonym och därigenom befrias från det ekonomiska och personliga ansvaret för barnet. I Sverige liksom i de flesta andra länder med utbildade rättssystem har det sedan gammalt ansetts vara en skyldighet för samhället att söka utforska faderskapet till dessa barn samt att pålägga barnafadern ett visst ansvar för dem. Etiska och sociala synpunkter ha därvid säkerligen inverkat, även om man kanske kan misstänka att de ekonomiska skälen varit den starkaste drivkraften. Det ansågs helt enkelt vara samhällets skyldighet att se till att varje barn fick medel till sitt uppehälle från föräldrarna, i första hand från fadern som i allmänhet var den ekonomiskt bättre situerade.
Svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att vinna full klarhet angående viss mans faderskap till ett barn har lett till utformningen av olika system för fastställandet av faderskap och underhållsskyldighet gentemot utomäktenskapliga barn. I Danmark och Norge t. ex. anses enbart den omständigheten att mannen haft samlag med modern under konceptionstiden medföra underhållsskyldighet gentemot hennes barn oavsett om faderskapet fastställes eller ej. I dylika fall fordras endast bevisning om
samlaget. Om modern visas ha haft samlag med flera män undersamma tidsperiod, kunna samtliga dessa åläggas underhållsskyldighet. Denna skyldighet förefinns alltså oavsett vem som är den verklige fadern till barnet. För fastställande av faderskapet fordras särskild bevisning att mannen är fader till barnet. Reglerna härom skola dock icke närmare behandlas i denna uppsats. I de fall då faderskap fastställes blir barnet i fråga om sin rättsliga ställning i stort sett jämställt med äktenskapligt barn.
I svensk rätt fordras för åläggande av underhållsskyldighet även fastställande av faderskapet, vilket innebär, att bevisning måste förebringas om såväl samlaget som faderskapet. Denna senare bevisskyldighet har dock i hög grad underlättats genom uppställande av presumtionen att den man som haft samlag med en kvinna under sådan tid före hennes nedkomst att han kan vara fader till hennes barn anses vara fader till detta. En viss rätt till motbevisning har dock städse tillkommit mannen.
Det föreligger alltså en principiell åtskillnad mellan de nordiska ländernas lagstiftning på denna punkt och den frågan inställer sig, vilken av dessa ståndpunkter som bör tillerkännas företräde. Mot ett särskiljande av underhållsskyldigheten och faderskapet kan framhållas, att ett sådant särskiljande icke kan anses tillgodose vare sig den uppgivne faderns eller barnets intresse. Underhållsskyldigheten är för mannen vanligtvis av lika stor ekonomisk betydelse som de övriga förpliktelser exempelvis arvsrätt som kunna grundas på faderskap. Skulle mannen icke vara fader till barnet, innebär det en lika stor obillighet att belasta honom med underhållsskyldighet som att ikläda honom övriga faderskapsförpliktelser. Om bevisningen i ett mål icke räcker för att fastställa faderskapet, borde den därför icke heller kunna läggas till grund för underhållsskyldighet. För barnet och modern är det ur social synpunkt lika angeläget att få fastställt faderns personliga ansvar för barnet som underhållsskyldigheten. Det synes därför mindre tillfredsställande att fastställa underhållsskyldighet, då tillräckliga bevis saknas för faderskapet. Den får i dessa fall karaktären av skadestånd till modern. Obestridligen står den danska och norska rätten på denna ståndpunkt. Tydligast visar sig detta i de fall då flera män bli underhållsskyldiga gentemot samma barn. Det förefaller dock som om det vore riktigare att i dylika fall låta samhället inträda och bestrida dessa barns underhåll.
Enligt tidigare gällande svensk lag kunde förenämnda presumtion endast hävas för så vitt mannen lyckades visa att barnet uppenbart ej avlats vid samlaget. För presuintionens hävande fordrades sålunda, att varje möjlighet till faderskap var utesluten. Givetvis var det mycket svårt att åstadkomma en sådan bevisning; detta medförde att stor risk för misstag förefanns vid fastställande av faderskap i sådan ordning.
Allteftersom den vetenskapliga forskningen för fastställande av faderskap kommit längre och metoderna för blodundersökning och andra antropologiska undersökningar blivit tillförlitligare, har betydelsen av presumtionen minskat. Ur barnets synpunkt synes man böra sträva efter att få fram den rätta fadern och allteftersom möjligheterna därtill ökas blir det allt mindre anledning att fastställa faderskap i enlighet med en formell presumtion. Detta har också beaktats vid den omarbetning av lagreglerna på detta område som skedde i samband med införandet av föräldrabalken. Svarandens möjligheter till motbevisning av presumtionen ökades, och sannolikhetsbedömningar tillerkändes större värde än tidigare. Alltjämt skulle dock enligt första lagutskottets utlåtande krävas »ett mycket betydande mått av bevisning» för presumtionens kullkastande.
Den nya regeln på detta område, vilken återfinnes i föräldrabalken 3 kap. 2 §, innebär att den som haft samlag med modern under konceptionstiden skall anses såsom barnets fader, om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Det är alltså denna bestämmelse, som domstolarna ha att tillämpa när det gäller fastställande av faderskap till barn utom äktenskap. Om i målet visats att mannen haft samlag med modern å sådan tid att han kan vara fader till hennes barn, skall han anses såsom fader till barnet, såvida han icke förmår visa, att det är osannolikt att han är det. I fråga om de bevismedel som därvid få förekomma gäller givetvis rättegångsbalkens allmänna bevisregler, d. v. s. allt material som kan vara av betydelse för att åstadkomma materiell sanning får framläggas. Domstolens uppgift blir här som i andra mål att genom prövning av bevisningen söka utleta sanningen, d. v. s. bilda sig en uppfattning om vem som är den rätte barnafadern. I den mån bevismaterialet ger vid handen att presumtionen ej har täckning i verkligheten och att upprätthållande därav skulle leda till en materiell orättvisa, måste det vara domstolens skyldighet att frångå presumtionen. Redan i förarbetena till för-
äldrabalken har förutsatts att bevisning skall kunna förebringas angående moderns förbindelse med andra män under konceptionstiden. Sådan bevisning skall dock få tillgripas endast när den verkligen kan vara av betydelse för målets utgång. Kvinnans intresse att icke bliva i onödan trakasserad och utsatt för ryktessmideri måste nämligen i möjligaste mån skyddas. Skulle i målet förebringas bevisning om att modern haft samlag med såväl svaranden som en annan man under konceptionstiden, men svarandens faderskap med hänsyn till övriga förebragta omständigheter dock icke kan anses uteslutet, kan man vid en formell tolkning av lagrummet säga att svarandens faderskap därmed ej blivit osannolikt. Svaranden har visserligen nedbringat sannolikheten av sitt faderskap genom att han gjort mer eller mindre troligt att en annan man kunde vara fader till barnet. Fortfarande är det dock icke osannolikt att han själv är fader.
Enligt lagrummets grunder torde det i nu antydda fall, då alltså flera män kunna vara fader till barnet, böra åligga domstolen att pröva den större resp. mindre sannolikheten för den enes eller andres faderskap. Omständigheter som vid en sådan bedömning förtjäna särskilt avseende är främst blodundersökning och andra antropologiska undersökningar, men även t. ex. det förhållandet att preventivmedel använts eller att samlaget med den ene skett i början eller i slutet av konceptionstiden. Även moderns egen uppfattning om vem som bland flera tänkbara män är den verklige barnafadern torde ofta kunna tillmätas betydelse. Skulle denna bevisprövning ge vid handen att övervägande skäl tala för sannolikheten av den enes faderskap, bör domstolen döma i enlighet därmed. För de helt säkert sällsynta fall, där man trots utnyttjande av allt tillgängligt bevismaterial icke lyckas komma tillnågon lösning, utan frågan om faderskapet måste anses objektivt oviss, förefaller det stötande att fastställa svarandens faderskap. Avgörandet i sådana fall skulle då helt komma att bero av den omständigheten vem kvinnan först stämt in, en omständighet som knappast i och för sig kan anses såsom ett rättsgrundande faktum. Ett i sådan ordning fastställt faderskap vore meningslöst även ur den synpunkten, att det knappast skulle kunna konstituera en sådan samhörighet mellan svaranden och barnet att denne komme att känna fadersansvar för barnet. Min personliga uppfattning är alltså den, att när presumtionen har samma materiella styrka mot två, eventuellt flera män, det är riktigare att
underlåta att fastställa faderskapet och därmed även underhållsskyldigheten för någon av männen. Denna skyldighet skulle då eventuellt komma att fullgöras av det allmänna genom anlitande av de möjligheter till samhällsbidrag som finnas för de fall där faderskapet ej kan fastställas eller den verklige fadern ej förmår fullgöra sin underhållsskyldighet. Huruvida denna tolkning överensstämmer med lagrummets nuvarande avfattning skall icke här diskuteras.
Att faderskapet fastställes enligt materiella grunder har med rätta framhållits såsom en förutsättning för de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Ju säkrare metoden är för faderskapetsfastställande, desto större förankring torde ett förslag om sådan arvsrätt kunna få i det allmänna medvetandet. För den åtskillnad mellan äktenskapliga och utomäktenskapliga barn som nu finns i detta hänseende föreligger i och för sig icke några sakliga skäl.
I det föregående har jag icke behandlat frågan om de bevismedel som kunna komma i fråga för att ådagalägga att samlagägt rum med den uppgivne fadern. Som bekant gällde tidigare i detta hänseende särskilda bestämmelser. Dessa karakteriserades därav, att bevisningen i regel fullgjordes genom fyllnads ed å moderns sida. Endast i sällsynta fall torde eden ha tillerkänts den uppgivne fadern. Fullgörandet av eden, vare sig den tillkom modern eller fadern, ansågs innebära full bevisning om att samlagägt resp. icke ägt rum. Genom de i samband med rättegångsbalken införda lagändringarna har bevisfrågan reglerats på samma sätt som i den allmänna processen. Båda parterna ha samma möjligheter att förebringa bevisning och fri bevisprövning äger rum. Bevisresultatet skall grundas å domarens objektiva övertygelse om bevisfaktums existens. Med hänsyn härtill torde det icke råda någon tvekan därom, att nu gällande bevisregler äga företräde framför de äldre. Det ligger emellertid i sakens natur att moderns uppgifter i detta fall måste tilläggas ett betydande bevisvärde, om ej särskilda omständigheter förminska tilltron till dessa.