Lokala utskrivningsnämnder

vid vissa sinnessjukhus. Genom den vid höstsessionen med 1949 års riksdag antagna lagen med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus har den gamla frågan om decentralisering av utskrivningsförfarandet beträffande straffriförklarade från sinnessjuknämnden till lokala utskrivningsnämnder fått en provisorisk och partiell lösning.
    Det är allmänt bekant, att sinnessjuknämnden sedan länge har en betydande arbetsbörda. Antalet ärenden har de senaste åren varit mellan 3 000 och 4 000 per år. Vid ett vart av nämndens sammanträden, som i regel varat 1—2 timmar, ha i genomsnitt under senare år handlagts omkring 60 ärenden. Prövningen har regelmässigt måst ske på grundval av skriftligt material.
    Redan 1941 upptog första lagutskottet tanken på att begränsa sinnessjuknämndens verksamhet till dess egentliga huvuduppgift att vara en opartisk och auktoritativ klagoinstans, dit de intagna och deras anhöriga kunde vända sig med framställningar om utskrivning. Strafflagberedningen framlade också i sitt betänkande angående tillräknelighetsbestämmelserna m. m. (SOU 1942: 59) förslag om decentralisering av utskriv-

 

ningsförfarandet till lokala nämnder. Förslaget ledde i denna del icke till lagstiftning, men första lagutskottet uttalade sig, vid behandlingen av den på betänkandet grundade propositionen, för den av beredningen föreslagna reformen.
    Nästa fas i utvecklingen blev, att riksdagen 1947 i anledning av motioner och efter en ingående behandling i första lagutskottet begärde förslag i ämnet till 1948 års riksdag (jfr SvJT 1947 s. 773).
    Det begärda förslaget framlades icke, utan frågan utreddes ytterligare av statens sinnessjukvårdsberedning. Dess förslag överensstämde i huvudsak med strafflagberedningens.
    Den proposition i ämnet, nr 179, som avlämnades vid vårsessionen 1949, upptog emellertid endast förslag om en partiell reform. Lokala nämnder skulle inrättas vid fyra sjukhus, medan förfarandet beträffande straffriförklarade å andra sinnessjukhus t. v. skulle förbli vid det gamla. Det framlagda förslaget innefattade en tidsbegränsad fullmaktslag. Huvudskälet för reformens begränsning var, att en ökning av sjukvårdsläkarnas arbetsbörda befarades. En dylik ökning skulle vara olycklig med hänsyn till den rådande bristen på läkare vid sinnessjukhusen.
    När första lagutskottet behandlade propositionen vid vårsessionen, avvisade det i sitt utlåtande nr 35 av principiella skäl tanken på en partiell reform. Utskottet framhöll, att frågan om formerna för utskrivning av straffriförklarade utgjorde ett viktigt rättsligt spörsmål. Att låta olika regler för utskrivningen gälla för olika sjukhus vore uppenbart otillfredsställande. I anslutning till ett motionsvis framfört yrkande föreslog utskottet en fullständig reform i anslutning till sinnessjukvårdsberedningens förslag.
    Kamrarna beslöto emellertid att återförvisa ärendet till utskottet. Syftet med återförvisningen var, att utskottet, med hänsyn särskilt till läkarbristen, ånyo skulle överväga, huruvida en fullständig och slutgiltig reform i närvarande läge kunde genomföras.
    Läkarbristen har under tiden skärpts. Det senaste året har procenttalet vakanta läkarbefattningar ökat från c:a 30 till 40. På de vakanta befattningarna sitta i stor utsträckning utländska läkare eller medicine studerande. För 13 poster saknas f. n. vikarie.
    I sitt utlåtande vid höstsessionen, nr 52, fann utskottet med hänsyn till den stegrade läkarbristen icke tillrådligt att föreslå ett omedelbart och fullständigt genomförande av den tillämnade reformen. För att reformfrågan i dess helhet icke skulle behöva anstå längre tid, förklarade sig utskottet även trots starka principiella betänkligheter kunna acceptera en partiell och tidsbegränsad reform i anslutning till propositionen.
    Kamrarna godkände utskottets förslag.
    I enlighet med den sålunda genomförda lagstiftningen avses lokala nämnder skola inrättas vid Ulleråkers, S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus samt ytterligare något sinnessjukhus. Lokal nämnd skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna värv. Suppleanter skola finnas. För att den lokala nämnden skall få skriva ut intagen

 

fordras, att den är enhällig. Äro ledamöterna ej ense, skall, om någon ledamot så yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Sinnessjuknämnden är i övrigt klagoinstans i förhållande till den lokala nämnden. Klagan får föras å ena sidan av den intagne och honom närstående och å andra sidan av statsåklagare och överinspektören för sinnessjukvården.
    Den nya lagen träder i kraft d. 1 april 1950 och gäller t. o. m. d. 30 juni 1952. Det har från riksdagens sida förutsatts, att om erfarenheterna i fråga om läkarnas arbetsbörda bli gynnsamma, förberedelser för att genomföra reformen över hela linjen vidtagas utan avbidan på nämnda tids utgång.

Sten Walberg.