EN NY TYSK METOD FÖR BIOLOGISK
FADERSKAPSPRÖVNING.
AV
PROFESSOR NILS VON HOFSTEN.
I Tyskland har under de senaste åren en ny metod för biologisk faderskapsprövning fått rätt stor användning. Den är grundad på undersökningar av dr KONRAD KUHNE över ärftliga variationer i ryggradens byggnad. Då den nya svenska föräldrabalken avser att lämna ökat utrymme åt biologisk bevisning i faderskapsmål, har en granskning av den nya metodens användbarhet och värde både genetiskt, medicinskt och juridiskt intresse. På uppdrag av Medicinalstyrelsen har jag nyligen företagit en sådan granskning, närmast föranledd av en till styrelsen överlämnad tidningsartikel av dr. jur. GERHARD SIMSON (Faderskapet och ryggraden, Dagens Nyheter 7/12 1949). En på mitt utlåtande byggd uppsats kommer att inflyta i tidskriften Nordisk Medicin. Då frågan ur praktisk synpunkt framför allt har juridiskt intresse, är det kanske befogat att här redogöra för de väsentligaste av de resultat till vilka jag kommit. De ärftlighetsteoretiska resonemangen äro i det följande förkortade och starkt förenklade. En något grundligare analys och litteraturuppgifter lämnas i artikeln i Nordisk Medicin.
Kühne har genom mångåriga och grundliga undersökningar visat att människans ryggrad varierar i två olika, ärftligt bestämda riktningar. Ryggraden består normalt av 7 hals-, 12 bröst-, 5 länd-, 5 korsbens- och 3—5 svanskotor. Hos många människor visa gränserna mellan de olika kotslagen en mer eller mindre utpräglad tendens att förskjutas uppåt, d. v. s. i kranial riktning: den första bröstkotan (eller t. o. m. de två första) har vissa halskotkaraktärer eller klar halskottyp, den första ländkotan visar bröstkotkaraktärer o. s. v. Denna variationstyp kallas kranial. Hos andra människor visa gränserna mellan de fem kotregionerna en liknande tendens att förskjutas nedåt ,d. v. s. i kaudal riktning: den sista halskotan visar bröstkotka-
raktärer, den sista bröstkotan ländkotkaraktärer o. s. v. Denna variationsriktning kallas kaudal.
Variationen är stark, och jämna övergångar mellan den mest utpräglat kraniala och den mest utpräglat kaudala typen finnas; det existerar i själva verket icke två ryggrader, som äro alldeles lika varandra. Den kraniala typen omfattar i Kühnes material (Berlin) ungefär 59 %, den kaudala 34 %. I de återstående 7 procenten framträder ingen tendens av någotdera slaget; denna typ betecknas som »normal».
Kühne har visat att variationsriktningen är ärftlig och att själva typen (riktningen) icke påverkas av yttre inflytelser. Han antar att olikheten beror på ett enkelt mendlande arvsanlagspar. För att förstå detta och hur ryggradsvariationen enligt Kühne och andra tyska forskare kan användas för faderskapsprövning är det nödvändigt att känna den mendelistiska ärftlighetslärans enklaste grunder. Här kan endast en ytlig antydan lämnas.
De i allmänhet (bortsett från s. k. mutationer) fasta och oföränderliga arvsanlagen eller generna förekomma i par. I det följande kommer jag i allmänhet att i stället för arvsanlag begagna det kortare ordet gen, som numera börjar bli rätt allmänt bekant. Det finnes utom i fall av s. k. könsbunden ärftlighet, som ej intresserar oss här, alltid två gener av varje slag; de äro antingen alldeles lika eller olika, men de motsvara varandra och bilda ett par även i det senare fallet (de ligga på motsvarande ställen i två lika kromosomer, som bilda ett par). Detta sammanhänger med att människan, liksom andra levande varelser, är en dubbelvarelse; av alla ej könsbundna arvsanlag ärver hon ett från sin fader och ett från sin moder. Generna betecknas i den analytiska ärftlighetsforskningen med bokstäver, t. ex. A. Om en ärftlig olikhet finnes, betecknas den motsvarande genen, som framkallar den motsatta egenskapen, med a. En individ, som har fått två lika gener, är då antingen AA eller aa; en sådan individ med två lika gener kallas homozygot. En individ, som har fått två olika gener, den ena från fadern och den andra från modern, och således är Aa, kallas heterozygot. En gen kan yttra sig lika eller nästan lika starkt i enkel som i dubbel dos; en sådan gen och en individ med två sådana gener säges vara dominant. Den motsvarande genen yttrar sig då endast när den finnes i dubbel dos, d. v. s. endast hos en homozygot; en sådan
gen säges vara recessiv. Det finnes alltså tre slag av individer: dominanta homozygoter AA, heterozygoter Aa, till det yttre lika de dominanta homozygoterna, och recessiva homozygoter aa.
Kühne har visat att den kraniala ryggradstypen är dominant, den kaudala recessiv. Det dominanta arvsanlaget kan med en förenkling av hans beteckningssätt kallas C, det recessiva c. Det finnes således tre slags individer: homozygoter CC (kraniala), heterozygoter Cc (kraniala) och homozygoter cc (kaudala).
Om förhållandena vore så enkla som de nu framställts, skulle teorien lämna säkra bevis i vissa faderskapsmål. De slutsatser som kunna komma ifråga äro, liksom de som bygga på blodgrupperna, negativa. Om den kaudala variationstypen alltid är recessiv, måste ett kranialt barn, vars moder är kaudal (cc), ha en kranial fader (CC eller Cc). Ett kranialt barn måste enligt teorien äga genen C, och när den inte kan finnas hos den kaudala modern, måste den ha kommit från fadern. En man med kaudal variationstendens kan således uteslutas som fader. Slutsatser av detta slag betraktas av tyska domstolar som tillräckligt säkra för domar i faderskapsmål. Det första utslaget fälldes i Göttingen 1944 under åberopande av ett ytterligt bestämt utlåtande av den kände antropologen prof. EUGEN FISCHER (utslaget och yttrandet äro publicerade i Niedersächsische Rechtspflege 3, H. 2, 1949; dr Simson har välvilligt ställt en fotokopia till mitt förfogande). Fischer förklarade ryggradsmetoden vara fullkomligt säker och jämnbördig med blodgruppsmetoden, och domstolen fann det med stöd härav »uppenbart omöjligt» att ett kranialt barn kunde vara barn till en såsom fader misstänkt kaudal man. Enligt dr Simsons ovan nämnda tidningsartikel har metoden till oktober 1948 använts av tyska domstolar i 156 faderskapsmål, och dr Simson har nyligen meddelat mig att enligt uppgift av Landgerichtspräsident Meyerhoff i Göttingen gynekologen prof. BICKENBACH, som ivrigt gått in för denna metod och dess absoluta tillförlitlighet, varit i stånd att intill den 29 oktober 1949 i 78 processmål utesluta 11 män från faderskap.
Kiihnes undersökningar äro mycket betydelsefulla och intressanta. Det kan förutsättas att huvudresultatet är riktigt och att alltså de två variationsriktningarna bestämmas av ett enkelt genpar. Men är teorien i alla avseenden tillräckligt säkert underbyggd för att lämna tillförlitliga bevismedel för faderskapsprövningar?
Enligt min uppfattning, som här endast kan antydas, har teorien starkt hypotetiska inslag. Som redan nämnts, är variationen inom båda typerna mycket stark. Detta förklaras genom växlande »genomslagskraft» hos generna, ett begrepp med rätt obestämd och ofta oklar innebörd, som emellertid spelar en stor roll i Kühnes och Fischers vidlyftiga utläggningar. Något som bland annat stämmer till eftertanke är att redan en enda svag variation vid en enda kottypsgräns anses stämpla en i övrigt »normal» ryggrad såsom tillhörande den ena eller den andra variationstypen. Det hypotetiska i teorien framträder särskilt tydligt i tolkningen av den »normala» gruppen, som ej visar någon variationstendens av någotdera slaget. Den antages bestå av extrema, till det yttre lika varianter av båda variationstyperna, som alltså skulle »mötas» i en skenbart enhetlig grupp. I ett ännu ej publicerat arbete, som i en maskinskriven kopia ställt still mitt förfogande av dr Simson, förklarar Kühne det vara bevisat att de »normala» typerna »entweder zum cranialen oder caudalen Typ gehören». Hans uppfattning är dock icke alldeles fri från motsägelser, och om något övertygande bevis kan man tillsvidare omöjligt tala. Kühne är för övrigt icke fullt lika säker som sina eftersägare utan vacklar mellan kategoriska och något försiktigare uttalanden.
Enligt min mening är tolkningen av åtskilliga förhållanden, särskilt den »normala» mellangruppen, åtminstone tillsvidare behäftad med en osäkerhet, som manar till stor försiktighet. Heterozygoterna Cc förete obestridligen en stark variation, från utpräglat kranial till normal typ. Orsaken är i detta sammanhang likgiltig; det är ett faktum att den dominanta genen C har en verkan, som växlar från stark till så svag att ingen kranial tendens kan konstateras. Det ligger då snubblande nära att misstänka att genens verkan någon gång skulle kunna vara ännu svagare eller helt undertryckas och att resultatet då skulle bli icke en »normal» utan en kaudalt varierande individ; den recessiva, kaudalt determinerande genen finnes ju alltid hos en heterozygot. Att inga sådana fall äro kända visar att de äro sällsynta, men det kräves ett mycket större material än det föreliggande för att bevisa att de icke finnas. När det gäller något så viktigt som domar i faderskapsmål, åvilar bevisskyldigheten givetvis den som vill göra gällande att en metod är så tillförlitlig som måste krävas.
En jämförelse med ögonfärgen är av intresse. Rent blå (och grå) ögonfärg är recessiv, och två rent blåögda människor ha i regeln endast blåögda barn. När en rent blåögd kvinna har ett brunögt barn, kan därför i allmänhet en blåögd man ej vara barnets fader. Det såg rätt länge ut som om inga undantag funnes. Det bruna färgämnet i regnbågshinnan växlar emellertid mycket starkt i sin mängd beroende på inverkan av flera arvsanlag, och det har, bortsett från att »blåa» ögon ofta ha ett stänk av brunt, visat sig att det bruna färgämnet undantagsvis kan helt undertryckas hos en heterozygot, trots att en dominant brunfärgsgen finnes. Två blåögda personer kunna i sådana undantagsfall få ett barn med åtminstone ljust brunfärgade ögon, däremot knappast ett barn med mörkbrun ögonfärg. Ögonfärgen är därför intet säkert kriterium vid faderskapsprövningar. Endast om det kan visas att moderns och den misstänkte barnafaderns samtliga närmaste släktingar ha rent blåa ögon eller om det barn det gäller har verkligt mörkbruna ögon, kan mannen med mycket stor eller så gott som fullkomlig säkerhet förklaras icke vara barnets fader. — I Medicinalstyrelsen har jag i förbigående sagt flera gånger haft att avge på ögonfärgen byggda utlåtanden i faderskapsmål och dessutom i det bekanta barnförväxlingsmålet i Bureå. I det sistnämnda talade ögonfärgen mycket starkt för att en förväxling ägt rum, men på grund av ärendets säregna art syntes en fullständig antropologisk undersökning önskvärd, och en sådan kom också till stånd.
Kühnes undersökningar äro så noggranna och hans material så stort att det kan anses osannolikt att ett kranialt barn till en kaudal moder har en kaudal fader. Med hänsyn till vad ovan anförts anser jag dock att metoden icke för närvrande ger den säkerhet som måste krävas för utslag i faderskapsmål. Den nya lagens uttryck »osannolikt» måste, då lagens mening givetvis kan förutsättas vara att oriktiga domar i möjligaste mån skola förebyggas, anses innebära en mycket hög grad av osannolikhet. Det förefaller otänkbart att en svensk domstol för närvarande skulle kunna grunda ett utslag uteslutande på genetisk ryggradsundersökning. Att så sker i Tyskland har orsaker, som sannolikt i någon mån ligga på det psykologiska planet. Den viktigaste direkta orsaken är tydligen att den ansedde antropologen Eugen Fischer fullkomligt reservationslöst gått i god för metodens absoluta tillförlitlighet. Ett arbete av hans hand, i vilket
Kühnes unes undersökningar skildras som en av den nyare ärtlighetsforskningens toppunkter, synes mig vittna om en viss svårighet att skilja mellan fakta och spekulation. En dryg del av ansvaret har också den förut nämnde gynekologen Bickenbach, vilken synes vara den som tagit initiativet till begagnandet av Kühnes forskningsresultat som bevismedel vid faderskapsprövningar.
Härmed har värdet av Kühnes intressanta undersökningar på intet sätt bestritts, och det har ej heller påståtts att den på dem grundade ryggradsmetoden skulle sakna all betydelse för faderskapsprövningar. Det är tänkbart att metoden redan nu kan ge tillräckligt säkra utslag, om icke blott en moder och en misstänkt barnafader utan dessutom samtliga deras närmaste släktingar förete den kaudala variationstypen (jfr ovan om ögonfärgen); härom vågar jag för närvarande icke uttala mig (sådana fall äro utan tvivel mycket sällsynta). Om indicier av icke biologisk natur tala i samma riktning som ryggradsvariationen, kan säkerheten måhända befinnas tillräcklig. Framför allt kan metoden tänkas i samband med annan antropologisk undersökning ge en tillräckligt säker grund för uteslutande av ett faderskap. Om t. ex. ögonfärgen och ryggradstypen var för sig göra ett faderskap osannolikt, måste i varje fall osannolikheten anses vara avsevärt mycket större än när endast ett av dessa skäl finnes; huruvida den kan betraktas som tillräckligt stor torde böra bedömas från fall till fall. Antalet dylika fall måste emellertid vara ytterst begränsat. På grundval av beräkningar och uppskattningar, som ej här behöva återges, kan utsikten till kombinationen blåögd—kaudal moder och brunögt—kranialt barn antagas vara något mindre än 2 procent. Ett uteslutande av faderskap skulle kunna komma ifråga i mindre än en halv procent faderskapsärenden.
En så vitt jag kan förstå viktig synpunkt är att man kan urskilja två olika typer av faderskapsärenden, i vilka det förefaller rimligt och riktigt att något olika krav ställas på graden av osannolikhet för ett faderskap. När frågan endast gäller, huruvida en bestämd man är fader eller icke, synas kraven kunna ställas något lägre. En oriktig slutsats medför endast att en skyldig man frikännes. Detta är naturligtvis olämpligt, och risken för misstag bör vara obetydlig; jag betonar uttryckligen att enbart ryggradsmetoden icke synes mig ge tillräcklig säkerhet. Något enstaka misstag på kanske hundratals fall är dock
icke någon alltför stor olycka. Om valet står mellan två män och uteslutande av den ene medför fällande av den andre, synas garantierna mot ett misstag böra vara synnerligen starka, och detta gäller naturligtvis alldeles särskilt, om den sistnämnde mannen icke erkänt sig ha haft sexuellt umgänge med kvinnan eller överbevisats därom. Såvida icke även andra skäl än de genetiska finnas, synes här alltjämt en »till visshet gränsande» sannolikhet böra krävas.1
FRÅN DAGENS DISKUSSION.
»B r o t t s l i g h e t e n s l å r r e k o r d i S v e r i g e». En veckotidning i