PER NILSSON-STJERNQUIST. Föreningsfirmans funktion. Lund 1950. Gleerup. 138 s. Kr. 8.50.

 

    Förevarande arbete är till omfånget föga betydande men utgör en synnerligen intressant och även förtjänstfull studie. Svensk doktrin har hittills föga befattat sig med föreningsrätten, vilken dock som bekant nu för tiden spelar en viktig roll i rättslivet. Det är också centrala föreningsrättsliga spörsmål, som undersökas i arbetet.
    Men därjämte har förf. upptagit det klassiska tvisteämnet om den juridiska personlighetens innebörd i allmänhet till förnyad granskning. Hans utläggningar i detta hänseende kunna väl icke väntas fascinera praktiker i högre grad, men ur vetenskaplig synpunkt hade sitt givna intresse. Mot den teori som framlägges — och som synes gå ut på att ett bolags, en förenings etc. firma icke blott är ett namn på den juridiska personen utan utgör själva det sammanhållande elementet, förutan vilket den juridiska personligheten vore otänkbar— ställer jag mig emellertid skeptisk, även om jag medgiver att det kanske kan »ligga något i» densamma. Under alla omständigheter borde teorin, för att kunna övertyga, ha utbyggts på ett helt annat sätt än som skett. Framställningen är nu helt skissartad, litteraturen i ämnet är otillräckligt uppmärksammad o. s. v.
    Arbetet har emellertid sin tyngdpunkt i bearbetningen av ett svårbemästrat rättsfallsmaterial rörande kommissions- och bulvanköp, bulvanutfästelser m. m. Här anföras en mängd värdefulla synpunkter och göras intressanta, intelligenta analyser. Tyvärr är framställningen även därutinnan alltför kortfattad och sammanträngd. Förf:s tolkning av rättspraxis är dessutom ej sällan vågsam. Det ligger emellertid i sakens natur, att olika meningar måste kunna göra sig gällande om de hithörande rättsfallens innebörd. Domsmotiveringarna lämna här mycket övrigt att önska i fråga om tydlighet.
    En central rättsfråga på området är, huruvida för det fall att en person i eget namn köpt en fastighet för en annans räkning, denne

 

andre omedelbart förvärvar äganderätt till fastigheten. Förf. anser— och saknar väl icke helt stöd härför — att tendensen i rättspraxis går i riktning att besvara frågan jakande, förutsatt att ingen ogiltighetsregel (såsom 1925 års bulvanlag) står hindrande i vägen. Mycket torde ock tala för att uppfattningen om omedelbar äganderätt för huvudmannen är den rationellaste. Att till förmån för en motsatt ståndpunkt åberopa formkravet vid fastighetsköp är, såsom förf. framhåller, näppeligen hållbart; märk att enligt rättspraxis i varje fall icke kan i detta sammanhang bringas i tillämpning den eljest godtagna regeln, att en utfästelse om framtida föryttring av fast egendom saknar bindande verkan. Det är mycket ovisst, om man av den omständigheten, att i vissa rättsfall sysslomannen ålagts att genom utfärdande av fångeshandling insätta huvudmannen såsom ägare till fastigheten, kan sluta sig till att högsta domstolen utgått från att sysslomannen blivit ägare i första hand. Kanske har hela det ifrågavarande spörsmålet, med hänsyn till det sätt varpå parterna utfört sin talan eller eljest, kunnat lämnas öppet. Tveksamt är för övrigt, om man ens för de fall, då en ogiltighetsregel kan synas utgöra hinder för att tillerkänna huvudmannen äganderätt, bör se saken annorlunda och utan vidare behandla sysslomannen som ägare (sc. icke blott legitimerad som ägare). Förf:s uttalande s. 65, att av förarbetena till 1925 års bulvanlag tydligt framginge, att man räknade bulvanen som fastighetens ägare, torde vara förhastat och innefattar en ur hans synpunkt onödigt vittgående koncession. Bedömandet av nu senast berörda fall är överhuvud ganska komplicerat. Jfr rättsfallet NJA 1949 s. 757, varav förf. dragit slutsatser varemot erinringar nog kunna göras.

Hjalmar Karlgren.