Jordförvärvslagen och fastighetsförhållandena i Dalarna. Enligt 1 § första stycket lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen) må ej jordbruksfastighet, där ej annat följer av lagen, genom köp och byte förvärvas utan tillstånd avden lantbruksnämnd, inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. Av andra stycket framgår att bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten vid tiden för förvärvet gällande taxeringen. Egendom som vid denna taxering behandlats såsom en enhet anses som en fastighet. I sista stycket stadgas slutligen bl. a. att för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare, erfordras ej tillstånd.
I Dalarna har på grund av där rådande speciella jordförhållanden den frågan stundom uppkommit om icke med andelsrätt i fastighet rimligen borde avses andelsrätt i jordregisterenhet och ej i taxeringsenhet. För att klargöra problemet är en kort överblick över förhållandena i denna landsända erforderlig.
Storskiftet i början och mitten av 1800-talet ligger till grund för fastighetsförhållandena i större delen av Kopparbergs län. Ett hemman åsattes vid storskiftet ett visst jordtal uttryckt i t. ex. snesland och bandland eller tunnland och kappland reducerad jord. Detta jordtal utgjorde det för varje delägare i revboken redovisade skattetalet eller alltså innehavet. I revboken gjordes ett sammandrag upptagande för varje jordägare summan av hans efter gradtal reducerade areal åker och slog samt totalsumman för socknen. Jordtalsbeteckningen motsvarade den inägojord, som belöpte å hemmanet enligt storskifteskartan. Ett hemman utgjorde full besuttenhet. Sedermera tilldelades hemmanen skog i förhållande till inägojordens storlek och uppskattning.1 Det blev den vid storskiftet åstadkomna uppdelningen, som skulle anses enhetsbildande och ligga till grund för fastighetsindelningen. Häri ligger grundskillnaden mellan Kopparbergs län och riket i övrigt.2
Med tiden har storskifteshemmanen blivit mer och mer uppdelade, ej sällan nästan till oigenkännlighet. En bidragande orsak härtill har varit traditionen, att arvejorden skulle fördelas lika mellan samtliga arvingar. Men även genom köp och andra fång har ett otal smålotter bildats. Vid överlåtelserna har jordtalet använts. Förvärv av ett visst antal snesland reducerad jord i ett hemman har inneburit — och innebär alltjämt — rätt till en efter jordtalet proportionell del i hemmanets alla ägoslag. Synnerligen stor oreda har emellertid uppstått genom att jordtalet använts icke blott i fråga om överlåtelse av viss kvotandel utan även när man avsett arealöverlåtelse. Överlåtelsen har sålunda kunnat avse antingen viss areal inägojord eller viss areal skog, exempelvis viss bestämd del av hemmanets fäbodeskog. Genom att ägoutbyten ägt rum i stor utsträckning utan att fångeshandlingar upprättats,3 kan det även hända att en person är inskriven såsom ägare till andel i ett visst hemman men hävdar jord i ett helt annat. Äganderättsförhållan-
dena torde därför i verkligheten icke kunna helt klarläggas förrän laga skifte övergått hela socknen.
Om inskrivningsdomaren i det enskilda fallet kunde utgå från att trots jordtalsbeteckningen åsyftades en arealöverlåtelse, skulle ansökningen om lagfart avslås med stöd av 6 § 3 mom. lagfartsförordningen, enär fastigheten ej vore till läge och gränser bestämd. Härvid måste dock skiljas mellan en delning genom privat överenskommelse, varigenom ett bestämt område frånskiljes, och en sämjedelning. Skillnaden består bl. a. däri att sämjelotten har del i (= är utlagd för) samtliga hemmanet åbelöpande ägoslag, medan ett visst bestämt område ej har motsvarande rätt.1 Sämjedelning anses ej utgöra hinder för lagfart. Förvärvaren erhåller sålunda lagfart å kvotdel i hel fastighet oberoende av huruvida sämjedelning ägt rum.2 — In dubio behandlas jordtalet alltid som ideell andel i hemmanet.
Jordförvärvslagen har någon gång tolkats så att en förvärvare ansetts som andelsägare, så snart han ägt ett jordtal i det hemman, i vilket han förvärvat ett ytterligare jordtal. En sådan tillämpning av bestämmelserna har den stora fördelen med sig, att den genom anknytningen till jordregisterenheterna blir konsekvent. Emellertid synes lagstiftaren ha givit en bestämning på begreppet fast egendom, som direkt hänför sig till taxeringsenheten. Så torde ha skett för att så vitt möjligt anknyta till de bestående brukningsenheterna.3 Att det även skett för att fastställa fastighetens natur av jordbruksfastighet är uppenbart. Detta har dock ingen betydelse för den här föreliggande frågan.
Enligt kommunalskattelagen utgör i första hand jordregisterfastigheten även taxeringsenhet. Men är en jordregisterfastighet delad mellan olika ägare, så att varje ägare har sin till området å marken bestämda del — bl. a. sämjedelad mark — utgör varje sådant område en taxeringsenhet. Ett flertal jordregisterfastigheter eller delar därav kunna även samtaxeras, nämligen om de ligga i sambruk. — Vid de tillfällen, då begreppen jordregisterfastighet och taxeringsenhet ej sammanfalla uppkomma vissa egendomligheter. Då anknytningen i sådant fall, såvitt möjligt, skall hänföra sig till brukningsdelarna, uppstår för den lokala skattemyndigheten stora svårigheter. Jordtalet kan nämligen motsvara en brukningsdel av inägorna för varje delägare för sig, medan hemmanets skog är samfälld. Men framförallt beror svårigheterna på att äganderättsförållandena — som ovan framhållits — äro så oklara. Bestämningen kan också bli helt godtycklig, ja, den skiljer sig även i princip från skattemyndighet till skattemyndighet. Ett exempel är ägnat att belysa detta. När jordegendom är arvskiftad tillämpa vissa häradsskrivare den praxis, att varje arvinge in dubio skall anses ha
endast ideell andel i fastigheten, tills han själv upplyser att sämjedelning skett. Andra häradsskrivare däremot mena, att fastigheten i och med att den är arvskiftad även är sämjedelad. Om en delägare i ett arvskiftat bo vill förvärva en annan delägares andel — förutsättningen är givetvis att närmare skyldskapsförhållande ej föreligger — är frågan om han skall behöva lantbruksnämndens tillstånd beroende av det skönsmässiga förhållandet om deras respektive delar äro samtaxerade eller ej.
Även utanför Dalarna lärer en sådan bestämning av begreppet fastighet kunna leda till godtyckliga resultat. Exempel: A och B äga hälften var av jordregisterfastigheten Åker 24. Äga de den med samäganderätt — d. v. s. ha de ideella andelar i fastigheten — sammanfalla jordregisterenhet och taxeringsenhet. Är fastigheten däremot sämjedelad, bli de taxerade för var sin del. I det förra fallet kan A förvärva B:s andel utan lantbruksnämndens tillstånd, i det senare ej.
Beträffande de storskiftade delarna av Kopparbergs län är det skäl att här framhålla jordtalets speciella natur. Jordtalet för sig torde aldrig kunna bilda en brukningsenhet. Det måste nämligen alltid ses mot bakgrunden av hemmanet, emedan med jordtalet följer andelsrätt i alla hemmanets åtföljder. Jordtalet utgör en andel i hemmanet och bör ej betraktas annorlunda, låt vara att en andelsägare kan bli taxerad för sig för sitt innehav. Detta får dock ej förstås så att delägarna äga jorden med samäganderätt. Samäganderättslagen är nämligen ej tillämplig på sämjedelad mark,1 vilket även torde innebära att den ej är tilllämplig, när endast en del av hemmanet är sämjedelad. Förutom av denna jordtalets speciella natur förhindras fastställandet av verklig brukningsenhet av att delägare i ett hemman ofta är ägare till ett otal smålotter i andra. Taxeringsenheten utgöres därför många gånger av ett konglomerat av brukningsdelar och ideella andelar.
Ur rättvisesynpunkt måste det anses stötande, om en lag ej kan tilllämpas enhetligt. Till grund för jordförvärvslagen ligger dock mer jordpolitiska än rättvisesynpunkter. Lagens syfte är som bekant att förhindra samhällsskadlig kapitalplacering i jordegendomar. Men den syftar även till att rationalisera jordbruket. Och en rationalisering torde det i de flesta fall bli fråga om, när en delägare i ett hemman förvärvar en annan delägares andel. Överhuvud gäller såväl beträffande jordförvärvslagen som annan lagstiftning på fastighetsrättens område att särskilda bestämmelser för Kopparbergs län torde vara erforderliga. Under förutsättning att jordförvärvslagen är avsedd att bestå för åtskilliga år framåt, synas dylika särbestämmelser böra övervägas.
R. Emanuelsson.