Om utformningen av indexklausuler. Under senare år har det blivit vanligt att, i avtal som innehåller bestämmelser om löner och i andra fall när det gäller framtida utbetalningar av penningbelopp, inrymma en bestämmelse om att de i avtalet angivna penningbeloppen skall höjas, för den händelse penningvärdet försämras. Mest kända är de till levnadskostnadsindex anknutna klausuler, som har intagits i många löneavtal. Likartade bestämmelser förekommer ofta även i andra sammanhang. Man kan peka på att många eltaxor regleras på detta sätt samt att det på det familjerättsliga området har blivit allt vanligare med indexklausuler.
Man kan ha olika uppfattning om lämpligheten av dylika bestämmelser. Ett mera allmänt bruk av indexklausuler förefaller ur flera synpunkter tvivelaktigt — det skulle kunna sägas innebära ett återupplivande av de s. k. guldklausuler, som på 1930-talet ansågs olämpliga eller t. o. m. förklarades olagliga1.
På det familjerättsliga området synes det dock inte kunna råda någon tvekan om att indexklausuler är berättigade. När det gäller underhållsbidrag åt barn fött inom äktenskapet, stadgar föräldrabalken visserligen att den underhållsberättigade alltid kan göra gällande rätt till högre bidrag (FB 7:7), men för att undvika periodvis återkommande förhandlingar och eventuellt rättegångsförfarande kan det vara bättre med en automatiskt verkande bestämmelse.
I fråga om barn fött utom äktenskapet kan underhållet ändras av rätten »när väsentligen ändrade förhållanden påkalla det» (FB 7:8). Även härvidlag är en indexklausul klart motiverad.
När det gäller underhållsbidrag åt frånskild make stadgar giftermålsbalken, att bidraget inte får höjas »utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare varit bestämt» (GB 11:28). Härvidlag är sålunda en indexklausul i särskilt hög grad påkallad. Ett rättsfall har klarlagt, att lagens bestämmelse icke utgör hinder för att i ett avtal om underhållsbidrag införa en bestämmelse om att ett till sitt belopp angivet underhållsbidrag skall kunna ändras (NJA 1948 s. 301).
När en indexklausul skall utformas, är det givetvis betydelsefullt att den blir entydig samt att den får åsyftad verkan. Bland dem som har att utforma bestämmelser av detta slag, förefaller det emellertid att råda en viss osäkerhet om det sätt varpå bestämmelserna lämpligen bör utformas. Socialstyrelsen mottager ständigt förfrågningar härom, och en kortfattad redogörelse för hithörande problem synes därför vara motiverad.
Bestämmelserna bör anknyta till en lämplig mätare på penningvärdets förändringar. Mest känd är socialstyrelsens levnadskostnadsindex, som emellertid föreligger i flera olika serier. Från början uträknades denna indexserie med år 1914 som s. k. basår (= 100). Denna äldre serie uträknas fortfarande men har numera börjat att komma alltmera ur bruk och torde därför icke böra begagnas för nyupprättade avtal.
Den nyare serien av levnadskostnadsindex har 1935 som basår. Denna serie, liksom för övrigt även den äldre serien, föreligger i två olika versioner, nämligen dels med och dels utan skatter och sociala förmåner. Tidigare förelåg endast serien med skatter och sociala förmåner, och det var den som bildade utgångspunkten för bestämmelser rörande exempelvis statstjänstemännens löner. Numera är det däremot företrädesvis serien utan skatter och sociala förmåner, som begagnas i dylika sammanhang.
Levnadskostnadsindex kan sägas visa hur mycket mera — eller mindre — pengar, som kräves för att en oförändrad levnadsstandard skall kunna upprätthållas. Beräkningarna avser arbetare och tjänstemän med hustru och genomsnittligt två barn samt bosatta i städer och tätorter. Inkomsten utgör för närvarande ca 9,000 kr. per år. Nyligen utförda kontollberäkningar har visat, att de aktuella prishöjningarna är praktiskt taget lika kännbara i skilda inkomstlägen och för olika familjetyper.
Vid sidan om levnadskostnadsindex finnes den allmänna konsumtionsprisindexen. Den viktigaste skillnaden mellan denna index och levnadskostnadsindex är att den förra hänför sig till hela befolkningen och således omfattar både tätorterna och landsbygden samt alla inkomstklasser och hushållstyper. Konsumtionsprisindex kan därför sägas vara en mera allmän mätare på penningvärdets förändringar. Konsumtionsprisindex utgår från år 1935 och föreligger blott i en serie, som icke innefattar direkta skatter.
Vilken indexserie, som väljes, bör givetvis klart anges i avtalet, sålunda »socialstyrelsens levnadskostnadsindex i 1935 års serie utan skatter och sociala förmåner», »socialstyrelsens levnadskostnadsindex i 1935 års serie med skatter och sociala förmåner» eller »socialstyrelsens allmänna konsumtionsprisindex». För tydlighets skull torde i avtalet jämväl böra anges vad den senast föreliggande indexsiffran är.
Vilken av dessa tre serier, som bör väljas, får i någon mån bedömas från fall till fall med hänsyn till det ifrågavarande ändamålet. Eftersom lönediskussionerna numera huvudsakligen är knutna till levnadskostnadsindex utan skatter och sociala förmåner och denna serie följaktligen är bäst känd, talar vissa skäl för att detta är den lämpligaste serien, när det gäller underhållsbidrag. Skäl kan dock även förebringas för serien med skatter och sociala förmåner. Ur mera allmänna synpunkter förefaller konsumtionsprisindexen att vara den mest lämpliga. Denna serie har därjämte den fördelen, att den uträknas varje månad, medan däremot levnadskostnadsindex blott uträknas varje kvartal.
Någon mera betydande siffermässig skillnad mellan de tre indexserierna föreligger hittills inte. Under de senaste åren har dock levnadskostnadsindex ökat snabbare i serien med än i serien utan skatter och sociala förmåner. I december 1950 utgjorde index i den förra serien 177 och i den senare 171, medan konsumtionsprisindex samtidigt utvisade 185 (1935 = 100).
Det ligger i sakens natur att några säkra garantier inte kan lämnas, att alla de nämnda indexserierna kommer att föreligga för all framtid. Omständigheterna kan också göra det nödvändigt att i mer eller mindre väsentliga hänseenden revidera beräkningsprinciperna. Såvitt nu kan bedömas, kommer dock i varje fall levnadskostnadsindex i 1935 års serie utan skatter och sociala förmåner samt konsumtionsprisindex att under överskådlig tid framåt uträknas enligt huvudsakligen samma principer som för närvarande.
Varje indextal hänför sig till förhållandena under någon viss månad, närmare bestämt till den vecka vari den 15 ingår. Beräkningarna brukar föreligga senast fyra veckor därefter. Publicering sker omedelbart i dagspressen och därefter i månadsskriften Sociala Meddelanden. Som exempel kan nämnas, att levnadskostnadsindex för december 1950 offentliggjordes den 12 januari 1951, medan en mera detaljerad redogörelse för resultatet av beräkningarna återfinns i det nummer av Sociala Meddelanden, som utkom i mitten av februari.
Indexserierna kan begagnas för utformningen av en bestämmelse, enligt vilken ett underhållsbidrag automatiskt skall öka, för den händelse indexen stiger. Därvid måste uppmärksammas, att eftersom indexserierna har avlägsnat sig långt från utgångspunkten 100, så blir inte längre varje enhets ökning detsamma som en procents ökning. Levnadskostnadsindex i serien utan skatter och sociala förmåner stod som nämnts i december 1950 i 171, och 10 enheters ökning innebär följaktligen en uppgång med 10/171 = 5.85 %. För att indexen skall ha ökat med 10 %, kräves tydligen en uppgång med 17 enheter.
Om en bestämmelse utformas så, att för varje tiotal enheter, varmed indexen överstiger det nuvarande talet 171, en beloppshöjning av 5.85 % eller avrundat 6 % skall utgå, så kommer detta att innebära s. k. full kompensation, dvs. realvärdet av det penningbelopp, som utgår, kommer att bibehållas oförändrat. Därvid bortses från den eftersläpning, som uppkommer dels på grund av att någon förhöjning icke utgår förrän för varje 10-tal enheter, dels på grund av att indexen hänför sig till förfluten tid. Ingenting hindrar naturligtvis, att bestämmelserna utformas så att en justering äger rum oftare än för var tionde enhet, men i enkelhetens intresse torde en alltför tätreglering av beloppen icke vara att förorda. Man kan naturligtvis också tänka sig att en reglering äger rum mindre ofta än för var tionde enhet. En reglering kan även knytas till en procentuell ökning hos indexen. På grund av den tvetydighet, som kan uppkomma med hänsyn till decimalerna, synes detta dock vara mindre lämpligt.
En lämplig formulering för en automatiskt verkande indexklausul, som ger full kompensation för penningvärdesförsämring, synes vara denna:
»För varje tiotal enheter, varmed socialstyrelsens levnadskostnadsindex i 1935 års serie utan skatter och sociala förmåner överskrider det för december 1950 angivna talet, vilket är 171, skall det i... § angivna grundbeloppet ökas med ett belopp av ..... kronor. Förhöjningen skall utgå från och med den 1 i månaden efter den månad, som indextalet hänför sig till.»
Förhöjningen har här angivits i kronor. Den kan naturligtvis också anges i %, men det torde vara mera praktiskt att redan i avtalet ange förhöjningen uträknad i kronor.
Hittills har förutsatts att indexklausulen automatiskt skall ge full kompensation för penningvärdesförsämringen, även om denna skulle bli mycket kraftig. Det är ingalunda självklart att en bestämmelse bör utformas på detta sätt. Även om den som skall motta bidraget har intresse av att detta skall vara fullt »inflationsskyddat», så bör nämligen hänsyn även tagas till betalningsförmågan hos den som skall betala bidraget. Det är ingalunda säkert, att denna ökar i samma takt som penningvärdet sjunker.
Bland annat med hänsyn till denna omständighet kan det befinnas lämpligt att utforma en kompensationsbestämmelse antingen så att den icke ger full kompensation utan blott exempelvis 3/4 kompensation eller så att man gör en s. k. takkonstruktion. Det senare innebär, att en automatisk ökning blott medges för ett begränsat antal indexenheter, t. ex. 30. Därest indexen ökar mera, förutsättes en förnyad avvägning av beloppen komma att ske, varvid även andra omständigheter än penningvärdesförsämringen kan tagas i betraktande. Om det gäller underhåll enligt giftermålsbalken bör, med hänsyn till den inledningsvis berörda bestämmelsen (GB 11: 28), i avtalet uttryckligen föreskrivas att beloppet vid högre indexstegring skall bli föremål för förhandlingar eller eventuellt domstolsavgörande. Man kan också tänka sig en klausul, som icke alls innefattar någon automatisk reglering av beloppen utan blott en bestämmelse om att en reglering av beloppen skall äga rum, därest indexen har stigit med ett visst antal enheter. Man kan också tänka sig att en indexklausul innefattar en bestämmelse om att beloppet skall minska, därest indexen går ned. Det kan erinras om att levnadskostnadsindex i 1914 års serie sjönk från 281 i september 1920 till 184 två år senare.
Till sist bör påpekas att en klausul också kan tänkas anknuten till inkomst- eller löneutvecklingen. Därvid blir det sålunda icke längre fråga om att anpassa bidragets storlek efter förändringar i penningvärdet utan efter den betalande partens betalningsfömåga. Någon allmän löneindex finns emellertid inte, varför utformningen av en dylik klausul möter vissa svårigheter. En anknytning till den betalande partens taxering är olämplig på grund av den eftersläpning, som därigenom uppkommer. I fråga om stats- och kommunaltjänstemän kan en bestämmelse anknytas till de för dem tillämpade reglerna
om rörligt tillägg, men därvid riskerar man att en framtida lönereglering kan omöjliggöra en tillämpning av klausulen. Om ett bidrag skall följa löneutvecklingen, bör kompensationen ej vara större än 2/3—3/4, på grund av att den betalande parten måste avstå en del av löneförhöjningen i form av förhöjd skatt.
Erland v. Hofsten.