Lekmannanämnden har givit domstolen ökad auktoritet och större kompetens, särskilt när det gäller att avgöra den lämpligaste behandlingsformen för dömda lagbrytare, skriver advokaten HUGO LINDBERG i en artikel i Morgontidningen d. 27 febr. 1951. Nämnden har gjort domstolen mer levande, den har flyttat tyngdpunkten från det juridiska filigransarbetet, utforskandet av tillämplig paragraf i strafflagen, till den rätta behandlingen av människan. Nämndemannainstitutionen kan emellertid förbättras:

 

Blotta förekomsten av en lekmannanämnd är bl. a. ett erkännande av att paragraferna inte alltid ger rättvisa. Lekmannaomdömet har fått ökat inflytande. Meningen är väl att hänsyn skall tas härtill även i hovrätt och högsta domstol. Men överrätternas domare får aldrig veta, hur lekmannadomarna reagerat utom i de fall, där sju nämndemän överröstat juristdomaren. Om sex velat frikänna eller om alla nämndemännen varit ense med rättens ordförande, det får ingen veta. Inte heller advokaten.
I hovrätt och högsta domstol liksom i rådhusrätten, i alla mål, där det ej är nämnd, redovisas alltid i domen, om domarna varit eniga och hur de dömt, men om stämningen inom nämnden, hur många av nämndemännen som velat fria och hur många som dömt, lämnas aldrig upplysning om. Detta är fel. Den tilltalade bör få veta, hur nämnden dömt, likaså överrätterna och advokaten, som skall råda sin klient, om han skall klaga över domen eller ej.

 

    Artikeln har föranlett en pressdebatt där även flera tjänstgörande nämndemän uttalat sig. Man accepterar tanken på att nämndens mening skall redovisas. Nämndemännen själva skulle nog många gånger vilja gå ett steg längre och få skriftligen motivera varför de mot ordförandens mening vill fria, skriver Svenska Morgonbladet d. 28 febr. I debatten har även den tanken framkastats, att nämndemännen borde ha individuell rösträtt och deras antal hellre åtminstone i rådhusrätterna minskas ned. Det understrykes att nämndemännens ansvarskänsla skulle höjas av att de inte bara stå som ett anonymt kollektiv utan nödgas redovisa var och en sin mening. En kritisk röst har emellertid menat, att det inte skulle verka förtroendeingivande om man angav exempelvis, att svaranden blev dömd med tre röster mot sex som ville fria.
    Adv. Lindberg har ytterligare en synpunkt på nämndens inflytande. För att nämnden skall förmedla kontakten mellan paragraferna och det levande livet, får dess friska syn inte fördunklas av vanemässighet och slentrian.

 

Nämndemännen får inte sitta i nämnden så länge, att de får yrkesjargong, de får inte svetsas ihop med juristdomaren till ett kollektiv. I de gamla häradsnämnderna satt nämndemännen så länge de orkade sitta. Det får inte bli så i de nya nämnderna. Ingen borde få sitta i nämnden längre än fyra till sex år i följd. Hälften eller tredjedelen av nämndemännen borde utlottas vartannat eller vart tredje år. På så sätt skulle man kunna bevara en viss kontinuitet men samtidigt ständigt tillföra nämnderna nytt blod.

 

    Tanken på regelbunden utlottning har, som kunnat förutses, från nämndemannahåll inte vunnit samma gillande. Ingen anser beroendet av juristdomaren så starkt, att nämndens självständighet hotas. Erfarenheterna från gamla häradsnämnderna är emellertid sådana, att farhågorna inte kan sägas vara ogrundade. Oerfarenheten är dock rakt ingen garanti för självständighet, tvärtom, skriver Expressen den 27 febr., den enskilde ledamotens ökade säkerhet kan endast främja hans möjligheter att göra en personligt stark insats. Och det är nog så som från nämndemannahåll framhållits, att det kommer an på valet av nämndemän. Inte ens täta ombyten hjälper om inte den valde nämndemannen kan inta en självständig ståndpunkt.

Carl Holmberg.