Ett spörsmål angående värdering av icke börsnoterade aktier vid arvs- och gåvobeskattning. Enligt 23 § B i KF den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skall aktie, som icke noteras å inländsk eller utländsk börs, uppskattas till »vad som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden». Enligt 26 § samma förordning skall till ledning för värderingen av nämnda aktier företes av landskamreraren i länet meddelat bevis om det värde, vartill enligt senast verkställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
    Dessa bestämmelser innebära icke något avsteg från den i 21 och 42 §§ i förordningen uttalade huvudregeln att värderingen skall ske med hänsyn till förhållandena vid skattskyldighetens inträde. I praktiken komma dock de i landskamrerarens intyg — och därmed även i bouppteckning resp. deklaration — upptagna värdena att hänföra sig till en taxering, som har verkställts långt innan den för värderingen aktuella tidpunkten, i ogynnsamma fall ända upp till ett år före denna.Taxeringen hänför sig i sin tur till bokslutet för näst föregående räkenskapsår och tidsskillnaden blir härigenom ännu större mellan den för värderingen aktuella tidpunkt och den tidpunkt, som intyget avser. Detta minskar naturligtvis i hög grad tillförlitligheten av det i 26 § föreskrivna beviset.

 

Den skärpta jakten på skatteobjekt, det stora antal gåvor som verkställdes innan kvarlåtenskapsskatteförordningens genomförande samt en allmänt förekommande höjning av taxeringsvärdena på icke börsnoterade aktier ha gjort att hithörande spörsmål blivit aktuella. I ett flertal avgöranden har fastslagits att ett senare åsatt taxeringsvärde med framgång kan åberopas såsom stöd för en talan om ändrad beskattning, därest detta senare värde baseras på ett bokslut från det år under vilket skattskyldigheten inträder, varvid beviset givetvis blir starkare ju närmare bokslutsdagen som tidpunkten för skattskyldighetens inträdande ligger (se NJA 1947: 454 och där anförda rättsfall).
    Det har emellertid även i praxis fastslagits att dessa senare »aktuella» taxeringsvärden icke heller kunna anses såsom en utslagsgivande bevisning. Det står nämligen den skattskyldige fritt att söka genom motbevisning styrka att det vid den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen åsatta värdet är felaktigt, och detta även om sistnämnda värde utan framgång överklagats i skattedomstolarna (se NJA 1949:391).
    Ovannämnda rättspraxis, enligt vilken de för skattens fastställande avgörande värdena å icke börsnoterade aktier hållas svävande underlång tid, medför mycket stora olägenheter för alla parter som ha att göra med hithörande skattefrågor.
    Advokatfiskalerna vid våra hovrätter måste inom den i 60 § i arvskatteförordningen föreskrivna treårsfristen kontrollera samtliga bouppteckningar och gåvodeklarationer, i vilka förekomma sådana icke börsnoterade aktier, samt jämföra de vid stämpelbeläggningen i underinstanser antagna aktievärdena med uppgifter angående aktuella aktievärden, som kunna ha inhämtats från vederbörande länsstyrelses laxeringsavdelning eller ur den enligt direktiv från finansdepartementet sammanställda rikslistan över dessa aktier. Om aktiernas taxeringsvärden ha ökats måste talan anhängiggöras vid hovrätten, såvida icke uppgörelse kan träffas med den skattskyldige om frivillig inbetalning av resterande belopp. Då talan anhängiggjorts ligger det — åtminstone då det gäller större belopp — i den skattskyldiges intresse att undersöka huruvida det åsatta taxeringsvärdet är riktigt eller om möjlighet finnes att motbevisa detta värde. Särskild sakkunskap måste i sådana fall anlitas. På samma sätt bör varje skattskyldig — om bouppteckning eller deklaration innehåller icke börsnoterade aktier — inom treårsfristen förvissa sig om att icke taxeringskursen på aktierna har sjunkit. Skulle detta ha skett ligger det givetvis i den skattskyldiges intresse att med stöd av det senare, aktuella värdet överklaga stämpelbeläggningen. För advokater och andra, som regelmässigt handha boutredningar, kan denna kontroll innebära ett icke obetydligt arbete. Största olägenheten av nämnda praxis drabbar emellertid den skattskyldige, som kommer att under lång tid ha hotet om ytterligare skattekrav hängande över sig.
    Skulle den skattskyldige vilja undvika obehaget att ha stämpelfrågan på detta sätt svävande, kan han givetvis redan från början låta föranstalta om en noggrann utredning av sakkunniga personer angående aktiernas värde å döds- eller gåvodagen. Med hänsyn till de uppgifter

 

angående bolagets ställning m. m. som erfordras härför, torde denna utväg endast vara möjlig i de fall där dödsboet resp. givaren äger aktiemajoriteten i bolaget. En annan utväg är att omedelbart överklaga förstainstansens stämpelbeläggning med ett allmänt yrknde om att hovrätten ville fastställa skatten till det lägre belopp som kan prövas lagligt. Vid ett sådant överklagande inskränkes nämligen enligt 60 § 2 st. arvskatteförordningen advokatfiskalens klagorätt till två månader från delgivningen av besvären och han går därigenom miste om den treåriga besvärstiden. Vill advokatfiskalen vid detta överklagande »in blanco» göra gällande, att aktievärdet är högre, åligger det honom att förebringa utredning i saken. Ett överklagande på nu föreslaget sätt har emellertid den nackdelen med sig, att den skattskyldige mister möjligheten till skattesänkning vid eventuell nedgång av aktiernas taxeringsvärde.
    Vid ifrågasatta gåvor av aktier — vilket icke torde vara så aktuellt för närvarande — kan man möjligen undvika den ovannämnda olägenheten genom att i stället skänka bort ett penningbelopp motsvarandedet aktierna senast åsatta värdet, varefter mottagaren inköper aktierna efter samma värde. I detta fall torde skatt ej kunna uttagas å högre belopp än penningbeloppet.
    Ingen av de nu föreslagna utvägarna är emellertid ur alla synpunkter praktisk och rekommendabel, varför problemet med de svävande värdena å icke börsnoterade aktier kvarstår. Den enklaste och rationellaste lösningen torde vara att lagbestämmelserna ändras på så sätt att det för skatten avgörande värdet bestämmes på sätt anges i 26 §, d. v. s. till »det värde vartill enligt senast verkställd prövning aktien må hava upptagits vid taxering enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt». Vid fall av mera betydande fluktuationer i aktievärdena bör därvid lämnas möjlighet till jämkning i dessa värden på sätt liknande det varom stadgas i 27 § arvskatteförordningen.
    En lagändring i nu föreslagen riktning skulle bespara domstolar och advokater samt andra, som syssla med dessa frågor, mycket arbete samtframför allt skänka den skattskyldige större trygghet och skulle, såvitt jag kan finna, ej medföra några större olägenheter.

Bo Björck.