Bör domstol kunna medgiva amorteringar efter bodelning? Det är icke ovanligt, att två äkta makars egendom består av, förutom ett anspråkslöst personligt bo, en rörelse, som lämnar makarna hela eller nära nog hela den inkomst som de ha. Det kan vara ett litet jordbruk, det kan vara en liten lanthandel, en hotellrörelse o. s. v. Jordbruket eller rörelsen — jag använder i fortsättningen för korthetens skull ordet företaget såsom ett gemensamt namn för båda —kan skötas av makarna gemensamt eller av endera. Det är väl vanligare att mannen är den ledande, men det kan också vara hustrun. Företaget kan ha införts i äktenskapet av den ene, det kan ha förvärvats under äktenskapet. Besparingar bruka sättas in i företaget; även hos ekonomiskt väl lottade makar kunna mest alla deras till-

 

gångar vara bundna i företaget. Detta äges ofta av endast den ene maken. Mindre vanligt är att företaget är den enes enskilda egendom; detta förekommer dock icke så sällan i äldre äktenskap beträffande jordbruk, som av den ene införts i äktenskapet. 
    Dömes nu till hemskillnad eller direkt till äktenskapsskillnad mellan två makar, som äga ett dylikt företag, skola ju tillgångarna, i den mån dessa ej äro enskild egendom, delas mellan makarna. I regel torde det då vara för båda makarna förmånligast, att företaget icke realiseras utan drives även efter skillnaden. Företaget har ofta ett särskilt goodwillvärde just så länge den hittillsvarande ledaren står kvar. Denne kan ha nått en sådan ålder, att han icke kan eller endast med svårighet kan börja en ny bana. Företaget kan utgöra åtminstone en bra arbetsanställning. Om en liten jordbrukare säljer sitt småbruk, kan han få plats såsom daglönare; detta kan ibland ge honom lika god inkomst — och mindre bekymmer — men jordbrukaren förlorar den ofta stora glädjen, som ligger i att vara sin egen.
    Ytterst sällan torde förutsättningar finnas för att makarna även efter skillnaden skola kunna gemensamt fortsätta företaget. Ofta är det ganska självklart vilkendera maken, som skall fortsätta företaget. Även om den saken kan vara tveksam, kan ofta en överenskommelse träffas. Men det händer också, att en överenskommelse icke kan åvägabringas.
    I GB 13: 13 stadgas, att vid lotternas utläggning vardera maken äger på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring; därefter är envar av makarna berättigad att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods, så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla, är han, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma, om han lämnar penningar till fyllnad av andra makens lott. De nu återgivna bestämmelserna lämna tydligen ingen säkerhet för att företaget skall kunna bevaras i ene makens hand. Lagrummet ger sålunda bl. a. ingen bestämmelse om hur företaget skall bevaras när företaget äges av makarna gemensamt. Och i det förut såsom vanligt betecknade fallet att företaget utgör makarnas nästan enda egendom kräves att den make, som skall erhålla företaget, löser ut den andre maken med penningar, varmed icke lärer kunna förstås annat än kontanter.
    Att ur ett företag lösgöra kontanter är ofta mycket svårt, stundom rent av omöjligt. Företaget kan lämna en skaplig nettoinkomst utan att det kan erbjuda någon bankmässig säkerhet. Det är nogsamt känt hur svårt små företagare ha att få låna pengar för att utvidga sin rörelse; än mycket svårare måste det vara att låna pengar, som skola betalas utan att rörelsen på något sätt förbättras, och därtill kommer, att företagaren, på vars person så mycket hänger, regelmäs-

 

sigt även på annat sätt får sin ekonomi försämrad vid en skilsmässa och dessutom i andre maken måhända förlorar en god medhjälpare.
    Ofta torde väl den, som skall ha betalningen, vara så förståndig att han — eller kanske oftare hon — nöjer sig med amorteringar underen skälig tid framåt. I viss mån kan ju denne make säkerställa sig genom inteckning, kanske genom borgen från någon den andre maken närstående, genom bestämmelse om att därest företaget säljes eller vanvårdas skulden är genast till betalning förfallen, genom rätt att ta del av rörelsens bokföring o. s. v. En regel om högre betalning vid högre levnadskostnadsindex kan tänkas. Skall den make, som behåller företaget, betala underhållsbidrag till den andre maken eller under dennes vård stående barn, är det ju alldeles påtagligt, att det är ett stort intresse för den bidragsberättigade att ej »döda hönan som lägger guldäggen». Även om företagaren har vårdnaden om barnen, vill väl andra maken i de flesta fall att barnen skola få det så bra som möjligt.
    Men mången gång skiljas makar i så hätsk inbördes stämning att de ej taga tillbörlig hänsyn till varandra. Skall underhållsbidrag icke utgå, har den till betalning berättigade icke något ekonomiskt intresse av hur det går med den andres ekonomi efter skillnaden. Hätskheten kan vara så stor, att den ene i syfte att skada den andre åsidosätter sitt eget ekonomiska intresse. Den bidragsberättigade kan, av onödig rädsla, till snart sagt varje pris vilja få ut sina kontanter genast.
    Enligt GB 11: 24 gäller, att om äktenskapsskillnad sker på grund av ene makens förhållande, varigenom han grovt kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena maken grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, denne njuter skadestånd, efter vad med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt. Denna regel kan ibland lösa de svårigheter, som uppstå i här avhandlade fall, och den gör det nog företrädesvis i sådana fall, där det eljest skulle finnas mest upprörande att en make ej blir i tillfälle att fortsätta ett företag, nämligen där den andre maken genom grov kränkning vållat skillnaden. En strävan att skydda företaget i handen på den ene maken torde mången gång ligga bakom det nu så moderna, ofta i otid framställda yrkandet om »skadestånd motsvarande svarandens andel i makarnas gemensamma bo». Men regelns tillämpningsområde är ju mycket begränsat.
    Det sagda torde visa, att en make kan påfordra att utlösningssumman betalas kontant även när omständigheterna icke äro sådana, att detta kan anses skäligt. Härigenom kan ibland en försäljning av hela företaget framtvingas, i andra fall — genom försäljning av en del i företaget ingående egendom eller genom avstående av behövligt rörelsekapital — företaget betydligt försämras, kanske rent av så småningom bringas på fall. Omöjligheten att utom genom avtal få lov att betala inlösningssumman så småningom kan också ge den betalningsberättigade tillfälle till utpressning. Det är därvidlag icke nödvändigt att den betalningsberättigade tilltvingar sig ett belopp som honom

 

själv veterligt är för högt, ehuru sådana fall säkert också förekomma. Det kan nämligen också vara så att den betalningsberättigade är övertygad om att hans andel är värd det av honom begärda och såsom villkor för anstånd satta beloppet samt att den andre maken, ehuru han på aldrig så goda grunder finner beloppet för högt, går med på detta eftersom det är enda möjligheten att få anstånd. Såsom förut antytts kan ibland omöjligheten att framtvinga ett anstånd i grund och botten skada båda makarna.
    Frågan om att med hjälp av vunna erfarenheter jämka reglerna i GB står nu på dagordningen. Skulle icke därvid kunna övervägas att införa en regel om att en utlösningssumma där särskilda — eller måhända synnerliga — skäl äro skulle kunna få betalas i bestämda terminer? En viss maximitid, kanske 5 år, möjligen upp till 10 år borde föreskrivas. Lämpliga villkor borde stadgas till den betalningsberättigades säkerhet, jfr vad förut sagts om vad som avtalsvis brukar bestämmas. En indexklausul är nog ofta påkallad. Utlösningssumman skulle kunna betalas delvis — och kanske till avsevärd del — genast och endast med resten så småningom.
    I sista hand bleve det domstolarna, som finge bestämma i saken. En dylik regel synes emellertid ägnad att underlätta frivilliga avtal.
    Det kan påpekas, att redan nu i ett fall det för domstol torde vara möjligt att i enlighet med grunderna för den av mig ifrågasatta regeln förordna att en summa får betalas så småningom. Avtalsvis kan bestämmas att ene maken, mot det att han får behålla ett förelag, skall betala visst belopp till andre maken. Jämlikt GB 11: 29 kan ett dylikt avtal — i vissa i lagrummet angivna fall — jämkas om det är uppenbart obilligt för ene maken. Fall kan tänkas då beloppet i och för sig icke kan anses uppenbart obilligt men då den omedelbara betalningen är uppenbart obillig. Eftersom i lagrummet det är lämnat helt öppet på vad sätt en jämkning må företagas, synes laga hinder ej möta mot att jämkningen begränsas till att fastställa skäliga betalningsterminer under lämpliga villkor. E. Thomasson.