Från dagens diskussion. » Samhällsskydd och dalt.» I SvJT:s pressklippsavdelning förekom 1950 s. 359 några citat frånett diskussionsinlägg i SvD 13/3 1950 av hovrättsassessorn RUTGER NYMAN under rubriken »Samhällsskydd och dalt» jämte några kritiska reflexioner av hovrättsfiskalen SVEN ERSMAN. Detta har föranlett assessor Nyman att till red. av SvJT insända en gensaga — vars införande tyvärr fördröjts av brist på plats — däri han bl. a. skriver:
    »Mitt inlägg hade föranletts av en artikel den 15 januari 1950 i SvD av professor Gunnar Heckscher under samma, alltså icke av mig valda rubrik. Heckscher hade i sin artikel utgått från att ungdomsbrottsligheten visade stegring samt gjort vissa uttalanden rörande anledningarna därtill. Dessa uttalanden syntes mig alldeles för tvärsäkra och delvis klart ohållbara. Vidare hade Heckscher berört frågan, huruvida brottspåföljdernas relativa stränghet kunde tänkas vara av betydelse för deras förmåga att verka avhållande från brott, och därvid framdragit de vanliga, enligt min mening icke övertygande argumenten mot generalpreventionstanken. Enär Heckschers artikel, särskilt i nu nämnda avseenden och genom ett dunkelt uttalande om tro på att straffets uppgift är att avskräcka, syntes mig vilseledande och därjämte — till följd av skrivsättet — ägnad att ge allmänheten en felaktig föreställning rörande gängse uppfattning bland dem som äro någorlunda införsatta i hithörande frågor, fann jag det angeläget att reagera. Mot ett större avsnitt av Heckschers artikel, i vilket nuvarande metoder för tillrättaförande av asociala samt ungdomsvårdens problem och resultat m. m. avhandlades under varning mot förhastade omdömen, riktade jag ej kritik. Jag avsåg icke att komma med några nyheter utan endast att klarlägga frågeställningarna, rätta några misstag och påvisa, att andra synpunkter kunde anläggas, där Heckschers framställning varit alltför kategorisk. Jag avsåg att skriva för allmänheten, ej för fackmän. Endast för att lätta upp framställningen använde jag mig ställvis av en förenklad benämning å den generalpreventiva effekten, till vilken benämning jag fogade bruksanvisning i några ord.
    Dessa sistberörda ord har Ersman av någon obegriplig anledning ryckt ut ur sitt sammanhang och återgivit. Det första citatet i Ersmans referat innefattar ett korrekt återgivande av ett utalande från min sida rörande den allmänpreventiva effektens avhängighet av straffets stränghet. I anslutning därtill påstår Ersman, att jag 'representerar en övertro på straffets preventionsförmåga'. Att mitt citerade uttalande skulle kunna stöta någon jurist för huvudet, hade jag ej kunnat tänka mig. Om det, som Ersman säger, stämmer honom till eftertanke, måste jag anse det förvånande men lyckligt. I min tro på en allmänpreventiv — laglydnadsfrämjande — effekt av straffhotet och -verkställigheten samt på att effektens styrka samman-

 

hänger med straffets, d. v. s. straffbudets och de jämlikt detsamma utmätta straffens stränghet, har jag som bekant goda trosfränder, enligt vad såväl gällande lag som moderna lagförarbeten utvisa, ett förhållande som jag också antydde i nämnda inlägg i SvD. Hur pass betydelsefull effekten är, låter sig väl varken utreda eller precisera, och jag har ej uttalat något därom.»
    De punkter i Nymans artikel från vilka Ersmans citat var hämtade hade, återgivna i samma ordning som citaten, följande lydelse (de av Ersman citerade orden har kursiverats):
»För min del kan jag icke hysa någon tvekan om att straffet har och bör ha, förutom annan verkan, jämväl förmåga att — såsom ett moralstärkande medel eller enbart som ett skräckmedel — allmänt verka avhållande från brott samt att denna förmåga är avhängig av straffetsstränghet.»
»Att svensk rätt räknar med och eftersträvar även den generalpreventiva effekten av straffet — ovan för enkelhetens skull kallad straffets avskräckande verkan — är på mångahanda sätt ådagalagt i lagstiftningen.»
»Då brottsligheten ökar, är det emellertid klart, att de i ökande riktning verksamma faktorerna ha övertaget, men det kan ej säkert påvisas, att någon viss faktor — eller några — äro de dominerande.... Den möjligheten står enligt min mening utan tvivel öppen, att mildare straffmätning, frikostig användning av villkorlig dom och minskad respekt för straffverkställigheten kunna ha medverkat till brottslighetens uppblomstring.»

 

    Professor HECKSCHER, som till utgångspunkt för artikeln i SvD ¹⁵/1 1950 bl. a. tagit en av Ersman i tidskriften Obs! 1949 nr 18 lämnad utredning, skriver i sin artikel:
»... Vad är straffets funktion? Härom har diskussionen under ett par århundraden varit livlig. Den vanligaste uppfattningen är väl, att ett strängt straff verkar avskräckande. De undersökningar som gjorts bekräfta knappast denna uppfattning. Kroppsstraffens och dödsstraffets avskaffande har varken hos oss eller annorstädes utlöst någon ökad brottslighet. Och de, som mena att behandlingsmetoderna på våra öppna anstalter äro alltför milda för att verka avskräckande, böra få sig en tankeställare av det faktum att de ungdomar som stå inför rätta regelmässigt föredra ett tidsbestämt straff på sluten fångvårdsanstalt framför den friare men till tiden mera obestämda behandlingsmetoden på ungdomsfängelse eller ungdomsvårdsskola. Det verkligt avskräckande momentet ligger icke i straffets stränghet utan i dess visshet. Det är en fråga om polismaktens resurser, icke om straffanstalternas behandlingsmetoder.»

 

    Dessa åsikter torde tämligen väl uttrycka den gängse uppfattningen bland dem som har att syssla med behandlingen av kriminell ungdom. Att strafflagen och dess tillämpning genom sin moralbildande eller moralförstärkande verkan har en social, allmänpreventiv funktion, accepteras av Heckscher, såsom framgår av fortsättningen:
»Är det fråga om generalprevention, d. v. s. att genom en tydlig reaktion uttrycka samhällets ogillande av en viss handling, ja, då är det brottet som skall brännmärkas, medan själva sättet att behandla brottslingen blir av underordnad betydelse.»

 

    Enligt vad Ersman meddelat intager han samma ståndpunkt.

 

Kriminalpolitiska bekymmer. I en mycket läsvärd uppsats under denna rubrik i Tidens 9:e häfte 1950 av byråchefen TORSTEN ERIKSSON förekommer en lagtolkning som kräver en replik. Det heter:

 

»Vid 1945 års reform av straffverkställigheten, som just fastslog den stora principen, att fången skulle göras till en bra medborgare genom behandlingen i fängelset, tillfogade den betänksamma riksdagen på eget initiativ i den Zetterbergska propositionen, att behandlingen i alla fall måste ske 'med fasthet och allvar'. Så därmed blev klart utsagt, att en fångvårdsman inte får använda mjukhet och humor i sitt människoförbättrarjobb.»

 

    Detta var icke riksdagens avsikt med jämkningen i lagens redigering. Kravet på allvar i behandlingen utesluter inte humor, och en fast hand kan vara mjuk. Motsatsen till mjukhet är hårdhet. Det stora antal uppmjukningar i behandlingen, som den nya lagen innehåller, borde utesluta en sådan feltolkning som att lagen skulle förbjuda mjukhet.

K. J. S.