Förslag till ny ägofredslagstiftning. 1949 års ägofredsutredning — landshövdingen Bertil Fallenius, ordf., samt ytterligare åtta sakkunniga, bland dem häradshövdingen Åke Braunstein och kanslichefen Yngve Ericsson — har d. 9 juni 1951 avgivit betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning (SOU 1951: 20).
    Vid utarbetandet av sitt förslag har utredningen i huvudsak tagit sikte på att uppställa sådana bestämmelser, som ge stöd åt strävandena att avlysa skogsbetet; och utredningen har sökt utforma bestämmelserna så, att skapandet av betesfred i skogarna kommer att ingå såsom ett led i den allmänna rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område.
    När utredningen övervägt möjligheterna att genom lagstadganden skydda skogen mot skada av betande djur, har utredningen funnit naturligt att i detta syfte bygga vidare på det nuvarande betesregleringsinstitutet samt att därvid föreslå erforderliga ändringar i detsamma för att komma ifrån vad som hittills motverkat tillkomsten av betesregleringar. Utredningen förordar sålunda, att institutet erhåller generell tillämplighet och icke såsom nu begränsas att gälla allenast för område, rörande vilket K. M:ts beslut därutinnan utverkats. Betesreglering avses skola kunna komma tillstånd ej endast i fråga om sådant bete på ohägnad skogs- eller utmark, som skall anses upplåtet för två eller flera fastigheter gemensamt, utan även för att ordna betesförhållandena i det fall, då bete av en eller annan anledning är samfällt för två eller flera fastigheter på en och samma fastighets skogs- eller utmark. En reglering anses böra i princip omfatta alla de fastigheter, vilka på grund av ägande- eller servitutsrätt ha del i det gemensamma betet eller som eljest nyttja detta; dock föreslås en regleringsomfattning skola under särskilda betingelser kunna få antingen inskränkas eller utvidgas. Vid betesreglering bör enligt utredningens mening såväl servitutshavare som s. k. sedvanebetare i allt väsentligt likställas med markägare.
    För att bereda betesregleringsinstitutet ökade förutsättningar att tränga igenom och för att samtidigt motverka uppförandet av kostnadskrävande stängsel tillstyrker utredningen begränsningar beträffande vitsordet att krävastängsel mellan ägor, som utgöras av skogs- eller utmark. I fråga om stängselkostnaden, vilken f. n. städse fördelas mellan de av stängslet berörda grannarna, har utredningen ej funnit betänklighet möta mot att föreslå, att denna kostnad helt lägges på den granne, som nyttjar sin mark till bete. Då gemensamt bete äger rum på någondera sidan om ägogräns, anses den sidans stängselskyldighet böra fördelas mellan dem, vilkas djur hållas på det gemensamma betet.
    Enligt utredningens åsikt bör möjligheten att begagna gemensamt bete på skogs- eller utmark, i huvudsaklig anslutning till bestämmelserna i gäl-

 

lande lag, fortfarande bibehållas i den mån stadgandena om betesreglering och stängselskyldighet icke föranleda annat. Vissa inskränkningar i begagnandet av dylikt bete förordas emellertid i avsikt att bidraga till avvecklingen av ifrågavarande betesform.
    Vad angår handläggningen av sådana stängsel- och betesregleringsfrågor, om vilka förening ej träffas, föreslås av utredningen, att det nuvarande förrättningsförfarandet skall ersättas av en prövning från vederbörande lantbruksnämnds sida. Lantbruksnämndens beslut avses skola få överklagas genom besvär hos ägodelningsrätten.
    De av utredningen ifrågasatta ändringarna i bestämmelserna om stängselskyldighet och betesreglering ha betingat åtskilliga ändringsförslag jämväl med avseende å de ägofredsstadganden, som behandla spörsmålen om skadestånd samt om rätt att bättra annans hägnad och att intaga annans hemdjur. I samband med utformandet av sålunda erforderliga ändringsförslag har utredningen underkastat berörda stadganden en allmän översyn ursåväl saklig som formell synpunkt.
    Då utredningen funnit de av densamma förordade bestämmelserna icke lämpligen kunna framläggas i form av förslag till lag om ändringar i 1933 års lag om ägofred, har ett fullständigt förslag till ny ägofredslag utarbetats. Bestämmelserna avses — liksom stadgandena i ett på samma gång upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen om servitut — skola träda i kraft d. 1 jan. 1953. Å. B.