NITTONDE NORDISKA JURISTMÖTET.

 

    Nittonde nordiska juristmötet hölls i Stockholm d. 23—25 aug. 1951. I mötet deltogo c:a 950 jurister, nämligen 179 från Danmark (därav 109 med damer), 256 från Finland (därav 173 med damer), 8 från Island (därav 7 med damer), 172 från Norge (därav 126 med damer) samt omkring 340 från Sverige (därav 264 med damer).
    Såsom generalsekreterare för mötet fungerade lagbyråchefen Bengt Lassen.
    Dagen före mötets början, onsdagen d. 22 aug. sammmanträdde den gemensamma styrelsen för behandling av vissa i samband med mötena stående frågor. Därvid beviljades den svenska styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen under tiden d. 1 jan. 1948—31 dec. 1950 av Gunnar Swenssons fond för de nordiska juristmötena. Till revisorer för fonden valdes prof. Gösta Eberstein och advokaten Axel Hemming-Sjöberg med prof. Seve Ljungman och advokaten Sven Salmonson som suppleanter. Vid sammanträdet behandlades bl. a., närmast på grund av framställningar från Den danske Dommerforening och Den norske Dommerforening, frågan angående särskilda fackmöten i anslutning till juristmötena. Styrelsen beslöt att härom göra följande uttalande:
    »Allt ifrån begynnelsen har det varit de nordiska juristmötenas uppgift att sammanföra de nordiska ländernas jurister från skilda arbetsfält till gemensamma överläggningar i ämnen av intresse för dem alla och till gemensam kamratlig samvaro. Frågan om mötenas uppdelning i större eller mindre utsträckning i fackligt betonade möten mellan domare, advokater, administrativa ämbetsmän o. s. v. har vid flera tillfällen framförts men ej föranlett annan åtgärd än en hänvisning till möjligheten att anordna sådana möten omedelbart före eller efter ett juristmöte. Den samlade styrelsen har ej ansett sig böra frångå denna ståndpunkt, men vill dock på det sättet tillmötesgå framställningarna, att förslag till förhandlingsämnen av intresse främst för en viss större krets av jurister skola upptagas till välvilligt övervägande vid uppgörande av program för juristmöte.»
    Mötet öppnades torsdagen d. 23 aug. kl. 10 i Konserthusets stora sal av ordföranden i den svenska styrelsen, riksmarskalken Birger Ekeberg, som yttrade:
    »Högt ärade församling.
    För tjugu år sedan hade jag den äran och den glädjen att från denna plats bringa deltagarna i det femtonde nordiska juristmötet den svenska styrelsens välkomsthälsning. Det har fallit på min lott att ännu en gång

 

få i egenskap av den svenska styrelsens ordförande öppna ett sådant möte och framföra en sådan hälsning. Ingen uppgift kunde vara mig kärare. Min glädje över att se kolleger och vänner från våra nordiska frändefolk talrikt här församlade delas — därom är jag övertygad — av alla mina här närvarande landsmän.
    Utan särskilt uppdrag men förvissad om allmän anslutning ber jag också att få till våra danska kolleger rikta ett varmt och hjärtligt tack från alla deras grannlandsgäster för de oförgätliga mötesdagarna i Köpenhamn för tre år sedan. Tack för allt vad vi där fingo höra och se, tack för den oförlikneliga gästfriheten, tack för all den vänskap, som där från alla håll strömmade emot oss.
    De gemensamma minnena från tidigare möten sprida sitt skimmer över vår samvaro här i dag; den präglas av återseendets glädje. Men med denna ljusa stämning blandar sig saknaden efter dem, som sedan vi sist träffades för alltid lämnat vår krets. Bland våra danska vänner sakna vi förutom flera andra två män, som under en lång följd av år tillhört styrelsen, den framstående kriminalisten professor Oluf Krabbe, som utövat ett betydande inflytande på det straffrättsliga reformarbetet i Norden, och landsretssagfører A. F. Jensen, som vi minnas bl. a. såsom en av arrangörerna av den till Århus förlagda fortsättningen av vårt senaste möte i Köpenhamn. Också bland Finlands jurister har liemannen gjort sin skörd. Jag nämner särskilt två hängivna vänner till det nordiska samarbetet: justitiekanslern Axel Charpentier, vars namn bevaras i ljusaste minne av många bland oss äldre, och professorn Erik af Hällström, som i blomman av sin ålder rycktes bort från en mångsidig och betydelsefull livsgärning. Vi beklaga den förlust som Islands rättsväsende lidit genom den framstående högsta domstolsadvokaten Eggert Claessens bortgång. Med våra norska kolleger dela vi saknaden efter två förgrundsgestalter inom norskt och nordiskt rättsliv, två orädda kämpar för Norges frihet och rätt, høyesterettsdommer Erik Solem, vilken förutom många andra maktpåliggande värv haft att fullgöra de kanske mest krävande domaruppgifter som någonsin lagts i en nordisk jurists händer, och høyesterettsadvokat Gustav Heiberg, som också har tagits i anspråk på förtroendeposter av högsta vikt. Och även Sveriges jurister ha förlorat några av sina allra främsta, några bland dem, på vilka rättslivets styrka och höghet beror. Jag nämner justitierådet Einar Stenbeck och presidenten Arthur Lindhagen, vilka bland mycket annat gjort förnämliga insatser i det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetets tjänst, och jag nämner Tom Forssner, en bland nydanarna av vårt lands adokatväsende och liksom Einar Stenbeck mångårig ledamot i den svenska styrelsen.
    Vi böja våra huvuden i sorg och i tacksamhet inför minnet av alla dem som sedan vi sist voro samlade för alltid trätt ut ur de nordiska juristmötenas brödraskap.
    En dansk jurist — en av de våra — har betecknat rättsordningen som ett nationellt värde, som kan ställas vid sidan av flaggan och språket. Flaggan, språket, lagen äro, menade han, tre likvärdiga nationella symboler. Den som hör denna sats för första gången finner måhända att den gör lagen alltför stor ära. Då någon befinner sig i främmande land, kanske en-

 

sam och övergiven, kan han känna sitt hjärta värmas, om han ser sitt hemlands flagga fladdra för vinden eller hör dess språk talas, dess sånger sjungas. Men anblicken av hemlandets lagbok lämnar honom nog i allmänhet mera oberörd. Hur kan man då förklara och försvara vår danska kollegas tes? Förklaringen är denna: hans yttrande fälldes 1945, i de dagarna, då Danmarks folk efter fem hårda år återvunnit sin av dansk lag hägnade frihet, då Dannebrogen krönte varje flaggstång och jublande röster sjöngo frihetens lov, varhelst man drog fram. Det var under de hårda åren, då lagen var satt ur funktion, som man lärt vad den betydde. En frihetsälskande nordbo, som lever på andra sidan järnridån, har helt visst inte heller svårt att förstå att lagen har sin givna plats bland de höga nationella symbolerna.
    Rättsordningen är den fasta grunden för en nations liv. Den innefattar och befäster resultaten av nationens samhällsbyggande arbete och bildar det underlag på vilket det gäller att bygga vidare. Liksom samhället självt är rättsordningen ett levande väsen, som ständigt förnyas och utvecklas. Ett folks kamp för sin existens är ytterst en kamp för den livsform, som fått ett koncentrerat uttryck i dess lagstiftning, och en kamp för friheten att själv bestämma hur lagarna skola utbyggas och förändras. Nordens historia ej minst under vår egen tidsålder ger oss de mest påtagliga bevis på vilka krafter till självförsvar ingrepp i denna självbestämmanderätt kunna utlösa även hos de mest fredsälskande folk.
    Vi finna här förklaringen till att intresset för nordisk rättsgemenskap flammat upp i allvarstider, då de omistliga värden, om vilka jag nyss talat, svävat i fara att brytas ned och förspillas. Ett gemensamt livskraftigt rättsarv, som vårdats och byggts ut med förenade krafter och i gemensamt framtidshopp, är en fast föreningslänk i nödens stund.
    De fem nordiska flaggorna bära var sina färger, men deras enhetliga form visar deras frändskap; de bilda en naturlig och omisskännlig syskonring. Vår rättsåskådning har, liksom vår kultur överhuvud, gemensamma rötter, som kunna följas tillbaka genom sekler. Att Norden på rättslivets område är en naturlig enhet förnimma vi kanske allra bäst, då vi slå oss ned vid förhandlingsbordet för att i samråd med kolleger från andra länder söka främja sammanlevnaden mellan folken genom att på ett vidare plan utjämna skiljaktigheter mellan rättssystemen. Och mer än en gång har det härvid visat sig, att det nordiska samarbete på lagstiftningens område, som togs upp för snart åttio år sedan, inneburit en värdefull förberedelse för nordiska insatser på ett vidare plan.
    De nordiska juristmötena ha allt sedan 1872 verkat som ett för hela Norden gemensamt parlament för dryftande av rätts- och lagstiftningsfrågor av samfällt intresse. De ha haft sin styrka i den rika och allsidiga fond av sakkunskap och erfarenhet, som deltagarna representerat. Och i juristmötenas hägn ha otaliga band av vänskap och sympati knutits över landgränserna till fromma för nordiskt samförstånd. Det i dag sammanträdande juristmötet har betydelsefulla och svårlösta problem på sitt program. Må det tillåtas mig att uttrycka den förhoppningen, att våra överläggningar skola verksamt bidraga till dessa frågors lösning i enighetens tecken och

 

att detta möte även i övrigt skall visa sig ägnat att främja de höga mål, som en gång föresvävade de nordiska juristmötenas stiftare.
    Med uttalande av denna förhoppning förklarar jag det nittonde nordiska juristmötet öppnat.»

 

    Till mötets ordförande valdes därefter riksmarskalken Ekeberg. Till viceordförande utsågos, för Danmark prof. Henry Ussing, för Finland advokaten Lauri Castrén, för Island hæstaréttardómari Árni Tryggvason och för Norge høyesterettsdommer Sverre Grette.
    Sekreterare för de särskilda länderna blevo, för Danmark fuldmægtig i justitsministeriet Henning Krogh, för Finland vice häradshövdingen advokaten Åke Roschier-Holmberg, för Island hæstaréttarlögmaöur Teódór B. Lfndal, för Norge høyesterettsadvokat Paal Berg och för Sverige hovrättsfiskalen Sten Rudholm.
    Sedan generalsekreteraren lämnat en del upplysningar rörande olika arrangemang vid mötet, närmast till ledning för mötesdeltagarnas damer vilka talrikt samlats för att övervara mötets öppnande, vidtogo förhandlingarna över det första plenarämnet: »Skadestånd och försäkring». Efter ett inledningsanförande av referenten, prof. Strahl (S), tog korreferenten høyesterettsadvokat Dagfinn Dahl (N) till orda. I den följande diskussionen yttrade sig, förutom referenten, højesteretssagfører Henrik Bache (D), prof. Väinö Wihma (F), dr jur. Gunnar Astrup Hoel (N), vice häradshövdingen försäkringsdirektören Eero Hagan (F), försäkringsdirektören William Hemberg (S), prof. Gunnar Palmgren (F), hæstaréttarlögmaður Teódór B. Líndal (I), prof. O. A. Borum (D), dispasjör Henrik Ameln (N), ombudsmannen Knut Norström (S), prof. Lars Erik Taxell (F), prof. Henry Ussing (D), försäkringsdirektören Tryggve Lovén (S) och landsretssagfører Torben Nelleman (D).

 

    Fredagen d. 24 aug. behandlades fyra sektionsämnen med två ämnen i vardera av de två sektionerna, av vilka den första sammanträdde i Konserthusets lilla sal och den andra i dess stora sal. I sektion I behandlades ämnena »Insemination» och »Beskyttelse af en af döds personlighed». I diskussionen över det förstnämnda ämnet yttrade sig, förutom referenten prof. O. A. Borum (D) och korreferenten statssekreteraren Sven Edling (S), byråsjef Carl Stabel (N), prof. Brynolf Honkasalo (F), med. lic. Arne Nordlander (S), teol. dr Stig Hellsten (S), landsretssagfører Edel Saunte (D), høyesterettsadvokat Sigurd Halbo (N), højesteretsdommer A. F. Drachmann Bentzon (D), prof. Louis le Maire (D), prof. Åke Malmström (S) och docenten Alvar Nelson (S). I diskussionen över det senare ämnet deltogo, förutom referenten hæstaréttardómari Þorður Eyjólfsson (I) och korreferenten prof. Åke Malmström (S), højesteretssagfører Poul Jacobsen (D), prof. Carl Jacob Arnholm (N), prof. Brynolf Honkasalo (F), ökonomisjef Knut Tvedt (N), prof. Bo Palmgren (F) och docenten Alvar Nelson (S).
    I sektion II diskuterades ämnet »Advokaters och läkares tystnadsplikt i rättegång» med prof. Tauno Tirkkonen (F) som referent och hæstaréttardómari Árni Tryggvason (I) som korreferent samt ämnet »Om jämkning av kontrakt på grund av ändrade förhållanden» med prof. Knut Rodhe (S)

 

som referent och prof. Gunnar Palmgren (F) som korreferent. Förutom referenter och korreferenter deltogo i diskussionerna, över det förra ämnet landsretssagfører Axel H. Pedersen (D), advokaten Gunnar Bomgren (S), riksadvokaten Andr. Aulie (N), jur. dr Aaro Ahtee (F), docenten Erik Karlmark (S) och vice häradshövdingen Sauli Sipilä (F) samt över det senare ämnet høyesterettsadvokat Annæus Schjødt (N), direktør Erik Strøjer (D), justitierådet Hjalmar Karlgren (S), advokaten Bertil Ahrnborg (S), direktør Egon Larsen (D) och hovrättsassessorn Gunnar Lagergren (S).
    Den sista mötesdagen, lördagen d. 25 aug., ägnades åt behandling av det andra plenarämnet: »Garantier for rettssikkerheten ved administrative avgjörelser». Sedan referenten prof. Johs. Andenæs (N) och korreferenten prof. Poul Andersen (D) haft ordet, yttrade sig i den följande diskussionen, utom referenten, prof. Nils Herlitz (S), prof. Aarne Rekola (F), høyesterettsdommer Terje Wold (N), højesteretssagfører Poul Jacobsen (D), prof. Halvar Sundberg (S), jur. dr Tauno Suontausta (F), høysterettsadvokat J. Ch. Mellbye (N), prof. Brynolf Honkasalo (F), dispasjör Henrik Ameln (N), dr jur. Poul Meyer (D), høyesterettsadvokat Edvard Löchen (N), advokaten Gustaf Wernstedt (S), jur. dr Aaro Ahtee (F), direktør Egon Larsen (D), prof. W. A. Palme (F) och banksjef Sjur Lindebrække (N).
    Till grund för överläggningarna rörande samtliga överläggningsämnen lågo av referenterna utarbetade, till deltagarna i förväg utsända tryckta referat.

 

    Vid särskilda nationssammanträden d. 24 och 25 aug. förrättade deltagarna från Danmark, Finland, Norge och Sverige val av ledamöter i lokalstyrelserna. Följande personer valdes:
    För Danmark: prof. Henry Ussing, højesteretsdommer A. F. Drachmann Bentzon, departementschef i justitsministeriet V. Boas, højesteretssagfører N. J. Gorrissen, højesteretssagfører Bernt Hjejle, prof. Stephan Hurwitz, højesteretsdommer Otto Kaarsberg, landsretssagfører Aage Larsen, prof. Erwin Munch-Petersen och ekspeditionssekretær Hans Topsøe-Jensen.
    För Finland: vice häradshövdingen advokaten Heikki Borenius, vice häradshövdingen direktören Lauri Borenius, hovrättsassessorn Inkeri Harmaja, förvaltningsrådet Olavi Honka, prof. Kaarlo Kaira, f. d. presidenten Oskar Möller, prof. Gunnar Palmgren, prof. Tauno Tirkkonen, prof. Aarne Rekola och vice häradshövdingen advokaten Åke Roschier-Holmberg.
    För Norge: høyesterettsdommer Sverre Grette, prof. Johs. Andenæs, prof. Kristen Andersen, høyesterettsadvokat Finn Arnesen, prof. Carl Jacob Arnholm, høyesterettsadvokat Dagfinn Dahl, sorenskriver Ole F. Harbek, høyesterettsdommer C. Stub Holmboe, høyesterettsadvokat Chr. L. Jensen och banksjef Sjur Lindebrække.
    För Sverige: riksmarskalken Birger Ekeberg, rector magnificus prof. Ragnar Bergendal, landshövdingen Thorwald Bergquist, presidenten Harry Guldberg, riksåklagaren Maths Heuman, lagbyråchefen Bengt Lassen, presidenten Joel Laurin, advokaten Alf Lindahl, prof. Ivar Strahl och statsrådet Herman Zetterberg.
    Val av lokalstyrelse för Island uppsköts till senare tillfälle.
    Sedan överläggningarna över lördagens plenarämne avslutats, framförde

 

høyesterettsdommer Sverre Grette en inbjudan till nästa nordiska juristmöte att hållas i Oslo 1954, vilken enhälligt antogs.
    Efter det att förhandlingarna sålunda slutförts uttalade mötets ordf. riksmarskalken Ekeberg ett tack till dem som medverkat vid mötet. Høyesterettsdommer Grette framförde därefter mötesdeltagarnas tack till ordf., varefter mötet förklarades avslutat.

 

Festligheterna.

 

    Onsdagen d. 22 aug. voro de danska, finska, isländska och norska styrelserna med sekreterare, revisorerna för Gunnar Swenssons fond m. fl. densvenska styrelsens gäster vid en lunch å restaurant Riche. På kvällen voroledamöterna av den gemensamma styrelsen av riksmarskalken och fru Ekeberg inbjudna till middag.
    Torsdagen d. 23 aug. hade för damerna arrangerats en utflykt till Prins Eugens Valdemarsudde, som demonstrerades av intendenten dr Lindgren. Därefter voro damerna mötets gäster vid en lunch på Skansen. På grund av den stora tillströmningen fick lunchen intagas dels å Högloftet (ungefär 350 gäster), dels å Solliden (ungefär 250). På det förstnämnda stället presiderade fru Brita Ekeberg, vars tal till gästerna besvarades av fru Gerda Castrén (F), och på det sistnämnda fru Kitty Zetterberg; på hennes tal svarade fru Lise Hurwitz (D). Efter lunchen var en visning av Skansen planerad. På grund av det ymniga regnandet måste dessa planer överges och damerna fingo i stället företa en bussresa ned till Nordiska Muséet.
    På kvällen gavs festföreställning å Operan med Aida på programmet. Dessutom hade Blanche-Teatern förhyrts, där »Kar de Mummas Galoppmarknad» gavs. För ett hundratal gäster hade beretts tillfälle att se »Drömflickan» på Nya Teatern.
    Efter operan och teaterföreställningarna hade anordnats en mottagning med lätt supé å Nationalmuseum; servering ägde rum i fem av salarna i våningen 1 tr. Icke-svenska deltagare med damer voro därvid mötets gäster.
    Vid denna mottagning liksom vid övriga arrangemang i mötets regi fungerade som värdinnor ledamöterna av mötets damkommitté, nämligen fruarna Brita Ekeberg, ordf., Ingrid Bergendal, Ingrid Bergquist, May Björklund, Agnes Eberstein, Anna Guldberg, Kerstin Heuman, Inga Lassen, Ebba Laurin, Margaretha Lindahl, Eva Rudholm, Maja Silfverstolpe och Kitty Zetterberg.
    Fredagen d. 24 aug. var för mötesdeltagarnas damer anordnad en utfärd med båt till Gustavsberg, där porslinsfabriken och skilda sociala anordningar besågos. Kaffe och smörgåsar serverades i Folkets Park. Det hela företogs under Kooperativa Förbundets värdskap och ledning. Ungefär 250 damer deltogo.
    På eftermiddagen voro ungefär 300 av damerna Nordiska Kompaniets gäster på te i varuhusets lunchrum, i samband varmed etablissementet förevisades.
    Kvällen var reserverad för de s. k. enskilda middagarna. Det beräknas att inemot 900 av mötesdeltagarna, inklusive damer, voro gäster i skilda

 

stockholmska juristhem. Mötesledningen hade hoppats att praktiskt taget samtliga icke-svenska deltagare med damer skulle ha kunnat placeras men på grund av det rekordartade deltagandet kunde detta mål beklagligtvis inte nås, trots en storartad gästfrihet samt ett utomordentligt arbete av direktören Gudmund Silfverstolpe, som ledde denna detalj av organisationsarbetet. Resultatet måste dock betecknas som synnerligen hedrande för gästfriheten bland Stockholms jurister.
    Lördagen d. 25 aug. avslutades själva mötet med den traditionella banketten. Denna var mot vanan gemensam för herrar och damer. Åter vållade emellertid det stora deltagarantalet att alla ej kunde få rum att äta på ett ställe. Middagen serverades sålunda för omkring 1,300 personer i Blå hallen i Stadshuset och för omkring 250 — de yngsta mötesdeltagarna med damer — på restaurant Piperska Muren. Samtliga icke-svenska deltagare med damer voro mötets gäster. Som gäster voro också närvarande i Blå hallen representanter för Stockholms stad samt några av mötets donatorer.
    I Blå Hallen utbringade riksmarskalken Ekeberg en skål för de nordiska statsöverhuvudena. Till gästerna höll riksmarskalken följande tal:

 

    I egenskap av ordförande i de Nordiska Juristmötenas svenska styrelse hälsar jag Eder alla, mina damer och herrar från Nordens fem länder, hjärtligt välkomna till denna juristmötesbankett.
    Stockholms Stadshus har bildat ramen för internationella sammankomster och festligheter av de mest skilda slag. Representanter för all världens folk ha gästat detta hus, men det råder inte minsta tvivel om att man här alltid betraktat våra nordiska brödrafolk såsom mest gynnade nationer och såsom sins emellan lika gynnade.
    Den svenska juristmötesstyrelsens vädjan att här i Blå Hallen få anordna denna bankett möttes också med den allra största välvilja av stadens tyranner — ja, de äro, om sanningen skall fram, inte några tyranner, men vi bruka kalla dem så för att de inte ska bli det. Endast på en punkt ha de varit obevekliga: de ha uppställt som villkor att de själva ska få övertaga värdskapet, så snart middagen är över och samvaron börjar på allvar, d. v. s. då alla gäster och värdar äro samlade här på Stadshuset. Utrymmesskäl ha tyvärr lagt hinder i vägen för att här anordna middag för dem alla; inte mindre än 250 ur denna vår nordiska syskonkrets intaga sin middag ett stycke härifrån, på Piperska Muren, och väntas hit först sedan vi rest oss från bordet och övergått till en ambulatorisk samvaro i de övre regionerna. Men de tal som hållas här nå även dem och jag begagnar tillfället att bringa dem en hjärtlig hälsning från oss alla och uttala våra förhoppningar om snart återseende här på Stadshuset.
    Vår tacksamhet för att vi fått samlas i detta hus, där stadens fäder ha sitt hem och där stadens skyddspatron S:t Erik svävar över oss alla, ber jag att få framföra till stadens här närvarande representanter.
    Bland gästerna befinna sig också flera andra, som på skilda sätt stått oss bi, då det gällt att lösa de problem som ett möte av dessa dimensioner medför. Jag ber att till dem alla, ingen nämnd och ingen glömd, få framföra vårt varma tack. De ha verksamt bidragit att främja nordisk rättsgemenskap och nordiskt samförstånd överhuvud.
    Det torde i dag vara första gången i juristmötenas historia, som herrar jurister vid en festlighet sådan som denna äro åtföljda av sina damer. Tidigare ha dessa visserligen inte varit lottlösa, men de ha fått intaga sin middag på annat håll och först senare ha vi alla fått njuta återseendets glädje och gemensamt kastat oss in i dansens virvlar.
    Man kan fråga sig vari denna äldre ordning hade sin förklaring. Möjligen kunde någon göra gällande, att den var dikterad av humanitära skäl. Ska-

 

pelsens herrar ha som bekant en benägenhet att vid festliga tillfällen hålla tal och det kan ju anses vara behjärtansvärt att i möjligaste mån befria damerna från att lyssna till dessa, liksom man på förmiddagarna söker bereda dem en mera uppskattad förströelse än åhörandet av mötesförhandlingarna.
    Men man kan också, såsom vi jurister ha för sed, anlägga principiella synpunkter på saken. På mera primitiva kulturstadier framstår det såsom mycket naturligt, att särskilt vid högtidliga tillfällen en dylik åtskillnad göres mellan man och hustru. Ännu för föga mer än 30 år sedan stod den svenska kvinnan under mannens målsmanskap och husbondevälde. En av mina vänner brukade, då seklet var ungt, börja sitt tal till sina gäster med orden: »Å egna vägnar och såsom målsman för min hustru hälsar jag mina gäster hjärtligt välkomna.» Och en bland högsta domstolens mest ansedda ledamöter drev på fullaste allvar den satsen, att en klok man aldrig satte mer än 25 kronor i händerna på sin hustru, ty hon kunde inte sköta mera. Hur annorlunda ter sig inte världen i våra dagar. Detta mötes mäktigaste man, förutan vilken det hela utan tvivel hamnat i kaos — alla förstå vem jag menar: min vän Bengt Lassen, meddelade i samband med mötets öppnande våra damer vissa anvisningar. I detta hans tal till kvinnan, som jag skulle vilja kalla det, var det så långt ifrån att han hävdade mannens målsmanskap över hustrun, att han tvärtom uttryckligen betonade, att damerna fingo avhämta sina biljetter utan att vara åtföljda av sina män. Och för denna framstegsvänliga linje dela vi, hans kolleger, det hela och fulla ansvaret. Och jag frågar mig vidare: då våra damer i går — alltjämt utan att vara åtföljda av sina män — fördes upp på det frestelsens berg, som bär namnet Nordiska Kompaniet, vem djärvdes undersöka huruvida till äventyrs någon av dem medförde mera än 25 kronor i handväskan?
    Huru mycket tiden går framåt på detta område kommer för övrigt tillsynes redan då vi lämna uppgifter på antalet deltagare i detta möte; vi bruka säga inemot 1,650 personer. I gamla tider skulle man ha sagt: 950 män utom kvinnor och barn.
    Men jag är visst på väg att komma något vid sidan av ämnet. Vad jag vill säga var framför allt detta att vi betrakta dagens evenemang, fruarnas och döttrarnas inbjudande till juristmötesbanketten, såsom det sista och slutliga ledet i strävandena till den gifta kvinnans frigörelse och likställighet med mannen. Denna inbjudan innebär ingenting mindre än den samlade nordiska juristkårens officiella sanktion av denna princip, som i våra dagar varje jurist som är mån om sitt anseende är angelägen om att erkänna, om kanske inte alltid i det grå vardagslivet, så i varje fall vid högtidliga tillfällen sådana som detta.
    Vår samvaro här och på Piperska Muren har sålunda i viss mån karaktären av en premiär och jag riktar därför också en särskilt hjärtlig välkomsthälsning till den verkliga premiärpubliken, till våra damer. Det har varit min förhoppning att i detta sammanhang få bringa Nordens första kvinnliga justitieminister statsrådet Helga Pedersen en särskild hälsning, men hopade ämbetsgöromål ha tyvärr hindrat henne från att lämna Köpenhamn. Men under åberopande av principen om likställigheten mellan könen ber jag att i stället få i detta kvinnliga sammanhang inflicka en hjärtlig välkomsthälsning till Finlands justitieminister Aura och hans maka, vilka trotsat alla svårigheter och i elfte timmen berett oss glädjen att komma hitöver.
    Då jag nu för sista gången å den svenska styrelsens vägnar talar till deltagarna i det Nittonde Nordiska Juristmötet, känner jag ett behov av att framföra en ursäkt för vad som i mer än ett hänseende brustit. Jag tänker främst på väderlekstjänsten. Allra minst på detta område kunna vi tävla med våra kolleger i grannländerna. Jag minns hur förträffligt man ordnat saken vid tidigare möten i våra grannländer. Varje morgon var där himlen höljd i moln, ofta hade dimmor från havet lägrat sig över staden där vi

 

46—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

möttes. Men dimmorna lättade snart, himlen klarnade, humöret steg och vi slutade omsider vår dag i augustimånens sken. Så har det också varit härvid tidigare möten. Men hur har det varit i år? Ibland har det varit vackert väder i väderleksrapporterna men knappast någonsin i verkligheten. På första mötesdagens morgon distribuerades genom etern fagra löften: sunnanvind, vackert väder, tämligen varmt. Damerna strömmade in i Konserthuset, prydda i alla höstens prunkande färger, men knappt hade de på Lassens order tagit plats i bussarna och enligt hans instruktioner läst de båda tryckta raderna på biljetterna för att på Valdemarsudde och Skansen njuta av all naturens härlighet, så brakade ovädret löst på allvar. Ett regnområde hade snabbt utbildat sig över Östersjön hette det i en ny, ursäktande rapport från väderlekstjänsten, som hade den obehagliga egenskapen att vara sann.
    Hur skall man nu förklara allt detta? Här ligger en del av en hund begraven yttrade i annat sammanhang en talare under en av våra debatter. Och detsamma kan man vara benägen att säga i detta fall. Frågan om vädret vid juristmötena är ett intressant kapitel, som väl kan inbjuda till teoretiska betraktelser. Är vädret vackert så vill herrar jurister inte sitta inomhus och tala juridik. Är vädret fult bli damerna bedrövade. Den riktiga lösningen vore kanske att det regnade kring Konserthuset, medan solensken på Valdemarsudde, Skansen och Gustavsberg. Kanske har en dylik tanke föresvävat min vän Lassen, men denna lösning kan på vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte ens han genomföra. Vi ha den här gången fått nöja oss med att läsa om det vackra vädret i väderleksrapporterna. På tal om dessa vill jag meddela, att ett rykte om att mötesledningen inspirerat torsdagsmorgonens falska väderleksrapport för att förmå damerna att följa Lassens anvisning om att gå i bussarna saknar varje grund. Jag tillåter mig att vädja till den norska ordföranden, min gode vän Sverre Grette, att vi nästa gång i Oslo få återgå till det äldre systemet beträffande vädret. Det i år tillämpade har visserligen bidragit till att sessionerna varit flitigt besökta, men bland våra damer jäser missnöjet. I morgon — Drottningholmsdagen — är det Kungl. Maj:ts hov som svarar för arrangemangen och jag kan i förtroende meddela att vi förbereda ett systemskifte redan till dess.
    Till premiärpubliken hänför jag också alla de jurister som nu för första gången deltaga i ett nordiskt juristmöte. Jag vill uttrycka den förhoppningen att vi för framtiden få räkna Er till de våra, att Ni vilja tillhöra vårt nordiska brödraskap och stödja våra strävanden. Mitt första juristmöte ligger flera decennier tillbaka i tiden; det hölls här i Stockholm 1919 — vid en tidpunkt då många hoppades att fredsslutet efter ett världskrig skulle öppna portarna till den tusenåriga fredens rike. Den illusionen har, liksom så många andra, gått upp i rök. Men de vänskapsband, som då i de nordiska juristmötenas tecken knötos över landgränserna, ha överlevat tidens alla skiftningar och blott blivit starkare med åren. Jag kan inte önska Er, som nu trätt in i vår krets, något bättre än att Ni från detta Edert första juristmöte måtte hemföra liknande värden ägnade att göra Ert liv ljusare och lyckligare och Er själva väl skickade att förverkliga juristmötenas höga ideal.
    Den som deltagit i en lång serie juristmöten kan vid ett tillfälle sådant som detta känna sig frestad att göra jämförelser mellan förr och nu, att sätta in detta vårt nittonde juristmöte, som för några timmar sedan förklarades avslutat, i dess historiska sammanhang. De nitton mötena framstå såsom lika många milstolpar i nordisk rättsutveckling. Problemen ha växlat från tid till annan; problemställningen har återspeglat läget här i Norden och i viss mån även ute i världen. Här är inte platsen att steg för steg följa denna utveckling. Men den allmänna tendensen, riktlinjen är påtaglig: en strävan att vidga perspektivet till att omfatta frågor som inte bara intressera en begränsad krets av fackmän, en starkare betoning av de grundläggande problemen och de sociala synpunkterna. Jag vågar tro att detta mötesprogram, som inte är ett svenskt program utan ett nordiskt, utarbetat i sam-

 

råd mellan jurister från alla fem länderna, även ur denna synvinkel får anses hålla måttet. Det sätt varpå ämnena behandlats har också visat att det här sannerligen inte gällt några juridiska spetsfundigheter utan frågor som beröra viktiga samhällsproblem av intresse för envar. Menige mans bästa är den yppersta lagen heter det i en av våra gamla domarregler, och denna gyllene regel har vid detta juristmöte präglat såväl den skriftligasom den muntliga behandlingen, vare sig det gällt att finna en rimlig avvägning av skadeståndsrättens svårlösta problem, att skapa garantier för rättssäkerheten vid administrativa beslut eller att lösa någon av de övriga frågor som dryftats vid detta möte. Till dagens hedersgäster räknar jag alladem som bidragit till den allsidiga belysningen av dessa frågor.
    Juristens arbetsdag är ofta till brädden fylld av uppgifter, som var för sig kunna te sig ointressanta, kanske också obetydliga. De få sitt värde och sitt intresse först då de betraktas såsom länkar i ett större helt: rättsordningens upprätthållande, uppbyggande och befästande. Vi få inte för vardagens detaljarbete glömma helheten. Vad stort som skett i mänsklighetens historia är oftast vunnet genom de mångas gemensamma strävanden; det har byggts upp stycke för stycke. Men målet har ej uppnåtts om inte stora och enande tankar hållit mångfalden samman. Det hör till juristmötenas uppgifter att sätta vardagens problem in i ett större sammanhang och att påminna oss om att samverkan på detta liksom på andra kulturområden skall sträcka sig över landgränserna.
    Det är höga, omistliga värden vi äro satta att förvalta. I detta världskrigens århundrade förbleknar lätt betydelsen av strävanden på rättskulturens område mot bakgrunden av de dramatiska händelserna på den världspolitiska scenen. Men vi få inte låta oss frestas till att förväxla sken och verklighet. Själve den store Napoleon yttrade en gång: 'Man skall minnas mig på historiens blad icke för de fältslag jag vunnit, men för de lagar jag skänkt mitt folk.' Det torde visserligen med fog kunna sägas att detta yttrande vittnade om självöverskattning såvitt angår Napoleons personliga insatser vid tillkomsten av de lagar som äro knutna vid hans namn. Men såtillvida blev han sannspådd, att medan de statsbildningar, för vilka han banat vägen med svärdet, snart föllo ihop som korthus, ha les codes Napoléon bildat grunden för franskt samhällsliv under generationer och övat betydande inflytande långt utanför Frankrikes gränser.
    Den största uppgift ödet lagt på vår generations axlar är att kämpa för rättens seger över våldet. Denna kamp måste föras i många former; det ha våra nordiska frändefolk på andra sidan Kölen, Sundet och Bottenhavet fått erfara. Men ingen kan bättre än de vittna om vad de rättsliga idealen betytt i denna kamp.
    'Land skall med lag byggas' hette det i de nordiska ländernas medeltidslagar. Låtom oss nordbor söka med förenade krafter, i fri samverkan fullgöra denna uppgift. Sådan är andemeningen i de nordiska juristmötenas program. Och i ett avlägset fjärran hägrar den tanke, som de romerska juristerna en gång präglade med orden 'justitia est fundamentum mundi' — det är på lagens grund en ny värld skall byggas.
    I större skaror än någonsin förr ha vi samlats i de nordiska juristmötenas tecken. Jag bringar Eder alla, som hedra denna fest med Eder närvaro, ännu en gång en hjärtlig välkomsthälsning.»
    Talet för kvinnan hölls av direktören Silfverstolpe:

 

»Här är i kväll en sällsynt stund i denna blåa hall för dem som i en ungdomsstund valde juristens kall. Vår andes ring i afton spänns så långt vi Norden skönjer från Islands kust till Finlands gräns från Nordkap ned till Tönder.

 

Vi samlats i en kvinnas hägn — hon lagens trådar tvinnar. Hon redan uti romersk sägn blev korad till gudinna. Låt oss här glömma hennes våg och hennes svärd till spira, i denna afton står vår håg att hennes skönhet fira,

 

och vi vill vända då vår blick 

till våra skilda länder 

och se på nutidsmannens skick 

och hur han pilar sänder.

 

En dansk jurist i detta år, 

som vill sin mö beprise, 

han gletter sin venindes haar 

og former saa sin vise: 

Du er min aftenstjerne fiks.

Hav tak, jeg Dig fornemmer, 

Du glædeinseminatrix, 

for Dig jeg loven glemmer.

Du drager mig til festens vej, 

Du gnistrer og Du futter, 

Din kvind'lighed påvirkes ej 

ved rygning af cerutter, 

Minervas yndlingsbørn Du er, 

Din charme Du ej mister,

hvadenten Du er sekretær 

eller — justitsminister.

 

En ättling utav Fänrik Stål 

som trivs med stadshusfester 

han söker nå sin längtans mål 

med dessa anapester:

 

Tacka vet jag den mö, vilkens vagga har stått i de tusende sjöarnas land.
Hon har skogarnas sus, hon har sångernas blod och hon kan sätta hjärtan i brand.

Glatt hon öppnar sitt hem för jurister i Nord, hon är drottning vid stockbrasans härd.
Hon är skön som en dag, hon är trolsk som en natt, hon är pålitlig som Lotta Svärd.

 

Men Väinämöinens ättelägg, 

som nyttjar ugrisk tunga, 

han viskar vid Blå Hallens vägg 

att finskorna besjunga: 

Kuin piirteet pykälän sun linjais'

laineet läikkyy, 

Sä luomuksena kaipaat suojaa lain. 

Justitian orjille — ah — hymys' 

hemmyt väikkyy 

Täks' illaks' armahdusta ennustain.

 

En Islands son i denna hall 

han sprudlar upp lik Geysirs svall 

och ur sitt hjärta öser. 

Ja, ingen kvinna kan stå kall 

när han sin tunga löser: 

Svo fagursköpuð ertu sem greinarmerkin mjó,

í meginreglum þínum föst sem

lögvísindin fróm, 

en fyrir hönd þíns kavalérs með

kurt vér vonum þó

í kvöld þú honum sleppir með

skilorðsbundinn döm.

 

Stopp, sier Norges spreke gutt,

nå kan de andre vike. 

Nå kommer vi med vår salutt

å hylde Norges pike.

Vi liker våre koner mest

når de går tur i fjelle'

det er for os den rene fest

langt mer enn denne kvelle'.

Den skjönhet som de stråler ut

der oppe i en hytte

den burde gjennem lovstatutt

man söke å beskytte.

Den må beskyttes likevel

som mönster og en pen modell.

 

Ja, det er derfor fare ver

dat kvinnerne forlanger svært

ved organisationerå

få en skjönhetens ekspert

i stortingskommisjoner.

Vi håber at bestyrelsen

vil hurtig greie dette.

Gå flinkt avsted Finn Arnesen

Du Arnholm og Du Grette!

Vi nordmenn har en hård natur

med fjell som Glittertinden,

vi alt beseiret ved bravur

alt, alt foruten kvinnen.

Ja når vi ser dem flott och kjekk

på fjell i sne og våris

da svinner alt fornuft helt vekk

sub specie amoris.

 

Sist enligt alfabetets bud

är det den svenska turen

att hylla varje fager brud

i tyll och siden buren. 

Ni svenskor som mött upp i kväll

Ni är en brokig skara

från Skånes slätt till Lapplands fjäll

från Hven till Gällivara. 

Men det är rent förunderligt

 att se Er spänst i gången,

 jag anar att Ni hoppar svikten

var i ottesången. 

Och om jag söker, där jag står,

Er högtidsdress att granska

ger den visioner av Dior

och utav NK:s franska.

Din kropp är skön, Du för Dig lätt

Du svävar fram på hälen

Du har en tjusig toalett,

så låt oss se på själen.

 

Du har trätt ut ur hemmets härd, 

där Du var innesluten, 

att pröva vad Din kraft var värd

och nu är vägen bruten. 

Det är ett under som har skett,

Du blivit mannens like — 

Du sitter nu på taburett

 i Sveas gamla rike. 

Du kvinnligheten dock ej mist 

i yrkeslivets prosa,

Du härskar än med Evas list

och med Din puderdosa. 

Hos Dig är barmen suverän, 

Du har ej mannens snille, 

men Du är mera skir och ren

och Du har få promille.

Du blivit häpnadsvärt modern, 

var frihet Du anammar. 

Men Du behållit kvar ett värn 

omkring Ditt hjärtas kammar. 

Där styr Du uti majestät 

hur nyckfullt Dig behagar 

och den jurist är icke född 

som kan Ditt hjärtas lagar.

 

En skönhet hon förlåtes allt 

av nordiska jurister, 

så damer, tillsen framför allt 

att Ni Er charm ej mister!

Ni norskor ifrån Karl-Johan 

vi granska Er från vaden, 

och finskor, så gör varje man, 

som går på Esplanaden. 

Och Ni som bo i Kongens by, 

där glädjen rikast blommar,

bevara Eder blonda hy i Danmarks ljuva sommar. 

Och Stockholms mö så sällsynt rik 

på grace och spänst i gången, 

och Ni som gå i Reykjavik, 

behåll Er tjuskraft fången! 

En fager kvinna och ett glas

 är alltid uti fara. 

Så låt oss göra table rase 

i denna kvinnoskara

 och dricka våra damers skål 

— skål för var kvinna skön — 

på våra skilda modersmål. 

Hon leve — eläköön.»

 

    På detta svarade fru Nini Dahl med följande ord:

 

    »Mine damer og herrer!
    Aller först vil jeg på damenes vegne få takke advokat Silfverstolpe for de sjarmerende ord han henvente til oss. De har varmet våre hjerter.
    Når jeg drister meg til å gripe ordet i denne veltalende, kritiske og talrike forsamling, så er det fordi at: det et hjerte er fullt av, löper så lett munnen over med. Og jeg er sikker på at jeg har alle damene med meg når jeg sier at våre hjerter er fyllt av takknemlighet for alt det som er gjort for oss her i Stockholm. Men aller mest takknemlige er vi for all den varme vi har fölt strömme imot oss fra våre svenske verters side. Her er nok i disse dagene knyttet mangt et varmt, varig og verdifullt vennskap mellèm nordens kvinner — og det er en stor ting.
    Man kan spörre: 'Hva har vi damer på en slik kongress å gjöre?' Det er nok et spörsmål som ofte har vært reist.
    De som har arrangert denne kongressen har öyensynlig ikke ansett vårt nærvær for helt betydningslöst. Jeg har nemlig, til min glede, merket meg at i den trykte medlemsfortegnelsen for dette möte, har de jurister som kommer uten dame, bare fått en stjerne ved navnet sitt, mens de som möter med dame er beæret med to stjerner, altså höyere kvalitet. Det skal bli spennende å se om juristenes familievennlighet går så vidt at de jurister som på neste kongress möter opp med hele familien tildeles tre stjerner.
    En fransk forfatter har engang skrevet: 'Siden verdens skapelse har der ikke eksistert en elskverdig nasjon.' Jeg vil påstå at denne franskmannen aldri kan ha vært gjest her i Sverige. For den svenske nasjons elskverdighet har ihverfall vi damer fått föle hver dag her i Stockholm.

    Når jeg nu slutter, så må jeg jo ende med en skål. Hvem skal jeg rette denne skålen til? Skal det være til mannen, uten hvem vi damer ikke hadde vært her idag? Eller skal jeg rette den til dem som har ofret tid og arbeid for å arransjere alt så strålende for oss?
    Jeg velger å skåle for rammen om det hele, for Stockholm, denne deilige byen som vi har gjestet i disse dagene. — En skål for Nordens Venedig.»

 

Under middagen sjöngs unisont följande bordsvisa:
Mel.: «Flickorna i Småland.«

 

§ 1.

 

»En visa låt oss stämma upp, som inte är lång, den visan skall vi sjunga allesammans på en gång. Ja, låt oss skudda av oss både brott- och tvistemål och sjunga om varandra uppå nordiskt tungomål! Ty juristerna från Norden de är här på konferens,d e har kommit för att lufta sin juridiska prudens. Och när de nordiska juristerna sig bänkat till bankett, då är glädjens bud för alla paragraf nummer ett.

 

§ 2.

 

Från andra sidan Sundet man en skara fått se. Där tycks man ha diskreta ting till specialité — — —Ej hade väl en annan något sådant kunnat tro, som sett de danske Piger — tussilull och tussilo! Men juristerna från Danmark, ifrån Danmarks skønne Kyst, de förstår att juridiken inte bara är til Lyst. Ja, utav lärdom är de fulla, utav humor likaså, där i Själlands gröna skogar de plär smilande gå.

 

§ 3.

 

Och från de tusen sjöars land har kommit ett lag; den mörka skogens dystra sus ej hörs från dem idag. Fast deras advokater inte säga får ett knyst, så har då ingen här förmärkt, att de plär hålla tyst. Nej, jurister ifrån Finland är en levnadslustig tropp, som med obetvinglig sisu lyder budet: botten opp! Men kommer ofärdstimman smygande på ofärds lömska sätt, står de redo till att kämpa för vår nordiska rätt.

 

§ 4.

 

Ett skepp har kommit lastat över villande våg. Det skeppet förde med sig hit av vikingar ett tåg. Med lagbok i sin ena hand och Eddan i den ann'de täljer för en fåvitsk värld om skydd för av död man. Ty juristerna från Island, ifrån Sagans gamla ö, de förmenar att man rätt bör ha, fastän man råkat dö. Ja, för juristerna från Island tar vi andra hatten av, de som kommit till vårt möte över böljande hav.

 

§ 5.

 

Och våra norska bröder de har också mött opp,de har fört med en hurtfrisk fläkt från fjällets vita topp. Vi hört dem klaga här idag på rättens säkerhet, men på den saken, tror vi nog, går ingen norrman bet. Ty juristerna från Norge de tål inte någon drill; det är herrar det — och damer — som vet med sig vad de vill. De ger ibland oss andra fanden för att egna vägar gå, men har de dig givit handen, kan du lita därpå.

 

§ 6.

 

Vi själva gläds att spela värd för nordisk jurist, så vi har piffat opp vårt hus, se'n möte hölls här sist. En ny process vi skaffat oss, den dyraste vi haft, och våra tjuvar firar vi med dans och hallonsaft.

 

Vi jurister uti Sverige, vi har höga ideal, så vår talan den har förts av både Rodhe och av Strahl. Och när juristerna i Sverige har ringt samman till kongress, skall det skålas, för det kräves av vår svenska noblesse.

 

§ 7.

 

Om oss jurister sägs, att vi är torra som snus, men nog så kan vi fröjda oss åt sång och fyllda krus. Och damerna är med oss för att muntra opp vår min, så låtom oss nu strunta i båd' praxis och doktrin! Hej, jurister ifrån Norden, ta er bägare i hand. låt oss skåla för vår vänskap, för vår Nord och våra land! Och när som mötet nummer tjugu lyses ut en vacker dag, skall vi åter komma samman uti broderligt lag.»

 

    Bakom signaturen »Teodor», som på det utdelade trycket angavs som visans författare, dolde sig, enligt vad som senare blev bekant, presidenten Carl Romberg.
    Gästernas tack för maten framfördes av professor Ussing, som yttrade:

 

    »Mine damer og herrer,
    Det ærefulde hverv at føre ordet for gæsterne fra Finland, Island, Norge og Danmark er blevet betroet mig. Det, vi har på hjerte, er eet: at sige tak.
    Allerførst en hjertelig tak til riksmarskalk Birger Ekeberg for de vakre og varme ord, han nys rettede til os. Med deres blandning af skæmt og alvor fik de mange strenge til at klinge i os, og ordene om juristernes kald og Nordens folk gik os dybt til hjerte.
    Visselig har Nordens folk grund til at være stolte af vore retstraditioner. Men de er ikke en kapital, vi har stående sikkert på rente. De værdier, vore retstraditioner rummer, må vindes påny af hvert slægtled. Derfor beror deres magt i fremtiden også på, om den opvoksende slægt virkelig tilegner sig retsidealerne og har tro og vilje til at kæmpe for dem.
    Dernæst takker vi af hjertet vore svenske værter for hele dette strålende juristmøde. Her vil vi ikke tænke på de faglige forhandlinger — skønt de var kærnen i mødet. — I kvæld tænker vi på den skønne ramme, juristmødet har været indfattet i. For alle deltagere fra Nordens andre lande vil dette møde stå i en eventyrglans.
    Selve mælarstaden har noget af eventyrets præg for os fremmede. Ingen kan færdes i Stockholm uden at blive betaget af stadens skønhed, den som vel først og fremmest beror på samspillet mellem naturen med det levende og blinkende vand og bebyggelsen, og mellem gammel tradition, der holdes i ære, og det nye, vor tid skaber. Alt dette finder udtryk i Stadshuset her.
    Og så har vi jo påny oplevet, at Svenske har en særegen evne til at skabe fest. Allerede det svenske flag stemmer til fest. Det gælder vel for de fleste af os, at hver holder mest af sit eget lands flag. Det gør jeg også, men jeg indrømmer gerne, at det svenske flag med de lyse og glade farver er det festligste af vore flag.
    Her på juristmødet trådte det festlige os i møde allerede ved den strålende forestilling på operaen. Vi fik en aften fuld af skønhedsindtryk. Andendagen blev vi overvældet af en privat gæstfrihed, der ikke kendte grænser. Stockholms jurister kappedes om at samle ikke blot gamle kendinge men også ukendte gæster. Gamle venskabsbånd blev styrket og nye knyttet. Og nu idag oplever vi mødets højdepunkt med denne enestående banket og festaften, der får en særlig glans ved, at vi har fået lov at fejre den i stadens skønne hus og sammen med vore damer. Til alt det, vi allerede har modtaget, kommer så den store oplevelse, der venter os i morgen på Drottningholm.
    Vi må sige tak for alle disse betagende oplevelser. Vi takker Stockholms stad for den fest, staden har givet os i kvæld. Og vi bringer ganske særlig

 

vor tak til den svenske styrelse og alle deres mange hjælpere. Af dem må jeg have lov til særskilt at nævne enkelte.
    Vi bringer en varm tak til Bengt Lassen og Sten Rudholm. Vi aner, hvad det har krævet af arbejde at få dette kæmpemaskineri til at rulle, og vi har med beundring set dem give møde veloplagte og smilende hver morgen — trods bristende nattesøvn. — Bengt Lassen vandt straks vore hjerter ved den lune måde, hvorpå han gav sine meddelelser ved mødets åbning, og han røbede her pædagogiske evner, der ville sikre ham ry som opdrager for svagt begavede børn. Og helt imponerende var det at se, hvorledes han ved mødets begyndelse — uden at sige et ord — fik 600 damer til at rejse sig og forlade salen netop i det øjeblik, han fandt rigtigt.
    Vi vil også takke direktør Gudmund Silfverstolpe, som har hovedæren af at have formidlet den private gæstfrihed.
    De fremragende præstationer, jeg har nævnt, har fået mig til at grunde over, hvad det er for en hemmelighed, som den svenske styrelse kender, og som gør det muligt at finde så glimrende hjælpere. Men når man ser på Lassen og Silfverstolpe, går det et lys op for en: hemmeligheden er, at man skal vælge mænd, der er et hoved højere end alt folket. Det har de været, og vi ser op til dem og hylder dem.
    Sidst og allervarmest takker vi mødets inspirerede og inspirerende leder. Birger Ekebergs person har givit mødet en særegen charme. Jeg har den følelse, at Ekeberg har set på mødets deltagere med en kærlig farfars øjne og har sat alle sine evner ind på at give sine mange børnebørn det bedste, der overhovedet kunne samles indenfor de få dage. Og sine tanker er det lykkedes ham at gennemføre på helt enestående måde.
    Mine damer og herrer, lad os give vor tak udtryk i et firfoldigt leve for vore svenske værter og Sveriges folk. De leve!»

 

    På Piperska Muren följde man i stort sett samma program som i Blå Hallen. Skålen för statsöverhuvudena utbringades av presidenten Joël Laurin, som också höll hälsningstalet och därvid yttrade följande:

 

    »Mina damer och herrar! På den svenska lokalstyrelsens vägnar ber professor Strahl och jag att få hälsa er alla välkomna till denna juristmötets avslutningsbankett, och speciellt då alla våra utländska gäster. Tyvärr har det, på grund av det glädjande stora deltagandet, inte varit möjligt att få plats till alla juristmötets deltagare i denna sal. Man har måst göra så atte ndast ett urval fått plats här, medan den stora massan samtidigt utspisas i en helt provisorisk lokal, en hall i stadshuset.
    Vi som nu sitter vid detta bord har ingen anledning att dölja vår stolthet över urvalet. Här är det ungdomen som är samlad, unga och friska och vackra skott på det nordiska juristträdet, framtidens kvinnor och män. På den andra sidan sitter den äldre generationen. Vi högaktar dem pliktskyldigast och vi missunnar dem inte att få vara med om ytterligare en fest efter alla deras tidigare, men vi ser på den festen mera som en »fest för gamla» — här är det ungdomens fest!
    Vi ha också alla förutsättningar att få betydligt trevligare när vi här få roa oss på egen hand utan de vuxnas alla förlamande band. De som eventuellt så vill får möjlighet att här i högtalare höra de gamles visa ord. Och det har vidare beretts tillfälle för dem, som möjligen — mot förmodan — skulle önska bese den andra festen, att senare under aftonen göra detta. Genom att också deltaga i den där anordnade dansen kan vi få tillfredsställelsen att sprida den glans över den andra festen, som den säkert vid det laget ropar efter. Och genom att där dansa någon dans även med någon av de gamla kan vi, kvinnor och män, kanske få en solstråle att lysa in i deras hjärtan.»

 

    Talen i Blå Hallen transmitterades till Piperska Muren och utsändes därgenom högtalare.

 

Efter middagen samlades samtliga middagsgäster i Stadshuset, där Stockholms stad bjöd på en i Gyllene salen framdukad buffé samt på bal i Blå Hallen. Balen avblåstes kl. 1.30.
    Söndagen d. 26 aug. fick mötet sin glansfulla avslutning genom Hans Maj:t Konungens mottagning på Drottningholms slott. För de mötesdeltagare med damer som ej togo sig ut till Drottningholm på egen hand hade arrangerats busstransport från planen framför Riksdagshuset. En stor busspark stod till förfogande och allt gick programenligt. Vädret som de föregående dagarna varit övervägande ogynnsamt med ymnigt regn såg också på söndagsförmiddagen mindre lovande ut och ännu vid 1/2 12-tiden regnade det. Men sedan klarnade det upp och när väl tiden för besöket på Drottningholm var inne blev det solsken.
    Programmet började med föreställningar på Drottningholmsteatern — tre stycken i följd på grund av det stora deltagarantalet, inalles 1,200 åskådare— varvid framfördes några operaavsnitt och ett balettdivertissement. Från teatern begåvo sig deltagarna till slottet där samtliga fingo hälsa på Hans Maj:t — denne skakade hand med inte mindre än 1,362 personer. I slottets salar hade framdukats läckra smörgåsar, vin och andra förfriskningar. Det kunde icke undgå någon att gästerna mycket uppskattade Hans Maj:ts storartade gästfrihet, som säkerligen för många skall komma att stå som det främsta minnet från mötet.
    Hemfärden skedde successivt och inemot halv sex voro de sista mötesdeltagarna åter i staden. När den för deltagare från Finland förhyrda Sveaångaren Brynhild — den hade under mötesdagarna tjänstgjort som flytande hotell — vid 8-tiden på söndagskvällen avgått, var den sista mötesdetalj, för vilken arrangörerna svarade, avklarad.
    Dock återstår utgivandet i tryck av förhandlingarna, vilket torde dröja ännu några månader.

B. L., S. R.