RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

1. Tretton år efter hemskillnadsdom, som ej följts av äktenskapsskillnad, framställer hustru under åberopande av hemskillnadsavtal anspråk på underhållsbidrag av mannen för de tio sist förflutna åren. Anspråket ogillades.

 

Jfr NJA 1925 s. 348, 1942 s. 596 och 1949 s. 305; SvJT 1940 Rf. s. 67 och 1946 s. 26; ARNHOLM: Passivitetsvirkninger (1932) och KARLGREN i SvJT 1933 s. 47.

 

    Muraren Anders Melin i Uvnäs ingick 1919 äktenskap med Frida Melin. De fingo två barn. I samband med gemensam ansökan om hemskillnad upprättade makarna ett avtal d. 16 nov. 1937, däri de överenskommo, att mannen skulle hava vårdnaden om det ena barnet och hustrun vårdnaden om det andra, att mannen skulle till hustrun under hemskillnadstiden utgiva ett månatligt underhållsbidrag av 35 kr. samt att något underhållsbidrag i övrigt icke skulle utgå.
    Genom utslag d. 2 dec. 1937 dömde Falu domsagas norra tingslags HR till hemskillnad mellan makarna och fastställde till efterrättelse makarnas avtal.
    Makarna levde åtskilda, och Anders, som ansåg att han enligt avtalet hade att erlägga underhållsbidrag till Frida under ett år från hemskillnadsutslaget, betalade utfäst bidrag endast för denna tid. Äktenskapsskillnad söktes ej. Frida krävde då ej ytterligare underhållsbidrag, men i slutet av 1950 uppsökte hon advokaten Mats Gerdén med anledning av att hon i en angelägenhet blivit av myndighet anmodad förete bevis om att hon vore skild från sin man. Under åberopande av hemskillnadsavtalets ordalydelse framställde advokaten å Fridas vägnar i brev till Anders d. 13 dec. 1950 anspråk på underhållsbidrag av denne för de 10 sistförflutna åren med 4,200 kr. och fordrade sedermera sådana bidrag även för tiden efter nämnda dag till dess makarna vunnit äktenskapsskillnad.
    Anders instämde Frida till RR:n i Falun samt yrkade, att RR:n måtte döma till äktenskapsskillnad mellan makarna samt fastställa, att parternas avtal icke finge av Frida åberopas till uttagande av ytterligare underhållsbidrag utöver dem hon tidigare uppburit. Anders åtog sig emellertid skyldighet att, om hans talan i sistnämnda del bifölls, till Frida för omstämda tid utgiva ett underhållsbidrag av 500 kr.
    Utvecklingen av Anders' talan i underhållsfrågan och av Fridas bestridande av käromålet i denna del framgår av domstolarnas ne-

 

206 SVENSK RÄTTSPRAXIS.dan återgivna domar. Parterna hördes under sanningsförsäkran i båda instanserna, varvid Anders uppgav bl. a. att han, som icke önskat hemskillnad och ansåge sig vara utan skuld till denna, från början icke velat betala något underhållsbidrag men övertalats åtaga sig bidragsskyldighet under »hemskillnadsåret».
    RR:n (hrr Geete, Nordström och Hallert) yttrade i dom d. 14 mars 1951: Makarna Melin, som ingått äktenskap d. 8 nov. 1919, hava med avseende å förestående hemskillnad d. 16 nov. 1937 skriftligen träffat avtal bl. a. därom att mannen skulle under hemskillnadstiden till hustrun utgiva ett månatligt underhållsbidrag av 35 kr.
    På gemensam ansökan av makarna har Falu domsagas norra tingslags HR genom utslag d. 2 dec. 1937 jämlikt 11 kap. 1 § GB dömt till hemskillnad mellan makarna samt tillika fastställt det mellan makarna träffade avtalet.
    Mannen har i målet anfört följande: Makarna hade efter avtalets träffande flyttat isär och därefter ej återupptagit sammanlevnaden. Vid avtalets träffande förutsatte båda makarna, att underhåll från mannen till hustrun icke skulle utgå mera än ett år efter hemskillnadsutslaget. Mannen har också erlagt de avtalade månatliga underhållsbidragen under ett år efter utslaget men därefter icke utgivit något underhåll. Hustrun har heller icke gjort anspråk på något ytterligare underhåll förrän hon, som synbarligen haft den uppfattningen, att makarnas äktenskap varit upplöst, sedan hemskillnadsåret gått till ända, i slutet av år 1950 blivit upplyst om att äktenskapet fortfarande vore bestående och att mannens underhållsåtagande enligt utslaget fortfarande gällde. Då emellertid HR:ns utslag icke grundade bättre rätt än avtalet, kunde utslaget, med hänsyn till vad som förutsatts vid avtalets träffande, icke av hustrun åberopas för uttagande av ytterligare underhållsbidrag. Hustruns rätt till underhåll vore för övrigt, då densamma icke av henne gjorts gällande förrän i slutet av år 1950, preskriberad.
    På grund härav har mannen yrkat, att RR:n måtte
    dels jämlikt 11 kap. 4 §, alternativt 3 §, GB döma till äktenskapsskillnad mellan makarna,
    dels ock fastställa, att HR:ns utslag icke må av hustrun kunna åberopas för uttagande av däri avsedda, förfallna underhållsbidrag.
    Hustrun, som vitsordat att makarna levat åtskilda på sätt mannen uppgivit, har medgivit yrkandet om äktenskapsskillnad jämlikt 11 kap. 3 § GB men har bestritt käromålet i övrigt. Som grund för bestridandet har hustrun i första hand åberopat, att frågan om mannens underhållsskyldighet vore avgjord genom HR:ns lagakraftvunna utslag. Därest emellertid innebörden i avtalet ansåges det oaktat kunna bliva föremål för rättens prövning, har hustrun i andra hand framhållit, att avtalet uttryckligen angåve, att underhållet skulle utgå under hemskillnadstiden och att hustru Melin icke vid avtalets träffande godtagit någon begränsning av denna tid. Hustrun har vidare anfört, att hennes rätt till underhåll vore grundad på ett fa-

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 207miljerättsligt avtal och sålunda icke av beskaffenhet att kunna preskriberas. Hustrun har vitsordat mannens uppgift, att hon erhållit underhåll endast för ett år och att hon icke tidigare än mannen uppgivit framställt anspråk på ytterligare underhåll.
    Domskäl. Beträffande yrkandet om äktenskapsskillnad är genom makarnas samstämmiga uppgifter samt i målet åberopade intyg styrkt, att makarna efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och att de ej heller därefter återupptagit sammanlevnaden.
    Vad angår käromålet i övrigt kan HR:ns förenämnda utslag, såvittnu är i fråga, icke innebära, att mannens underhållsskyldighet är bestämd annorledes än genom avtal. RR:n finner förty ej hinder möta för prövning av avtalets innebörd.
    Av vad makarna, hörda under sanningsförsäkran, uppgivit angående vad som förekommit vid avtalets upprättande finner RR:n väl framgå, att mannen utgått ifrån att hemskillnadstiden icke skulle bliva längre än ett år och att på grund härav hans skyldighet att utgiva underhåll skulle bliva begränsad till samma tid. Däremot finner RR:n icke mot hustruns bestridande och avtalets ordalydelse styrkt, att hustrun vid avtalets upprättande godtagit en sådan begränsning i hennes rätt till underhåll. RR:n finner ej heller i övrigt omständigheter förebragta, som kunna föranleda till att avtalet bör tolkas annat än enligt sin ordalydelse. På grund härav och då hustruns rätt till underhåll är av beskaffenhet att icke i och för sig vara föremål för preskription, finner RR:n käromålet i denna del icke kunna bifallas.
    Domslut. RR:n dömer jämlikt 11 kap. 3 § GB till skillnad i makarnas äktenskap.
    Käromålet i övrigt ogillas.

 

    Anders fullföljde sin talan i fråga om underhållsskyldigheten under hemskillnadstiden och hävdade, att även om Frida skulle hava uppfattat underhållsavtalet såsom avseende bidrag under längre tid än ett år, hon genom underlåtenhet att under nära 12 år, sedan Anders efter utgången av »hemskillnadsåret» upphörde att betala underhållsbidrag, i någon form göra gällande anspråk på ytterligare underhållsbidrag av honom, gått förlustig den rätt därtill hon eljest kunde hava haft enligt avtalet, helst som därest Frida i samband med att Anders upphörde att betala underhållsbidrag avfordrat honom ytterligare bidrag, Anders genom att begära äktenskapsskillnad i varje fall skulle hava åstadkommit att å hemskillnadsutslaget grundad underhållsförpliktelse upphört. Anders tillfogade, att enär båda parterna förutsatt, att underhållsbidrag skulle utgå endast ett år efter hemskillnaden, Frida på grund av bestämmelserna i 32 och 33 §§ avtalslagen icke kunde på avtalets ordalydelse grunda rätt till ytterligare underhållsbidrag. Anders vidhöll vidare sitt åtagande att till Frida utgiva ett underhållsbidrag av 500 kr. och hemställde, att Frida måtte vid bifall till hans fullföljda talan i bidragsfrågan tillerkännas detta belopp.

 

208 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Svea HovR (hrr Boye, referent, Aquilon, Mejegård och Wetterling) yttrade i dom d. 7 juli 1951: HovR:n finner den rätt till underhållsbidrag, som kan hava tillkommit Frida enligt Falu domsagas norra tingslags HR:s utslag d. 2 dec. 1937, icke vara underkastad preskription i vidare mån än såvitt avser bidrag, som må hava förfallit till betalning mer än 10 år före Fridas mot Anders framställda krav på sådana för förfluten tid.
    Det är upplyst, att det i parternas av HR:n fastställda avtal d. 16 nov. 1937 om förmälda månatliga underhållsbidrag av Anders betalats till Frida endast för ett år efter hemskillnadsutslaget, att sedan Anders upphört att utgiva underhållsbidrag, Frida först genom advokaten Gerdéns brev d. 13 dec. 1950 framställde anspråk på ytterligare underhållsbidrag samt att hennes hänvändelse till Gerdén föranleddes av att systembolaget i Falun fäst hennes uppmärksamhet på att hon icke vore skild från sin man och att hon, därest hennes motbok icke skulle indragas, borde förete bevis om att hennes äktenskap vore upplöst.
    Anders' utsaga under sanningsförsäkran om vad som förekom vid avtalets tillkomst — vilken utsaga icke direkt motsäges av Fridas uppgifter om vad hon kunde erinra sig angående avtalsförhandlingarna — samt omständigheterna i övrigt, bl. a. Fridas nämnda uraktlåtenhet att göra gällande bidragsskyldighet för Anders efter ett årsförlopp, giva stöd för riktigheten av hans påstående, att båda parterna vid avtalet förutsatt, att utfäst underhållsbidrag skulle utgå endast under ett år från vunnen hemskillnad. Otvivelaktigt har Anders icke avsett att åtaga sig underhållsplikt under längre tid. Att döma av Fridas egna uppgifter synes hon dessutom hava trott, att parternas äktenskap, om ej förr så åtminstone sedan de levat åtskilda i tre år, varit upplöst.
    Oavsett hur det förhåller sig med Anders' berörda påstående om vad parterna avsett med avtalet och även om detta varit gällande enligt sin ordalydelse, så har i allt fall Frida genom sin underlåtenhet att under inemot 12 år, efter det Anders upphörde att betala underhållsbidrag till henne, avfordra honom sådant givit honom fog förantagande, att parterna varit eniga om att dylika bidrag icke skulle utgå under längre tid än ett år efter hemskillnadsutslaget.
    Vid sådant förhållande och då det måste för visst antagas, att därest Frida i anslutning till att Anders upphörde att erlägga underhållsbidrag krävt, att han skulle fortsätta därmed, hemskillnaden inom kort skulle följts av äktenskapsskillnad, varigenom å hemskillnadsutslaget grundad underhållsförpliktelse för Anders i varje fall skulle hava upphört, finner HovR:n Frida icke kunna å ordalydelsen i parternas avtal grunda rätt till erhållande av ytterligare underhållsbidrag utöver dem hon tidigare uppburit.
    Anders har emellertid i detta läge åtagit sig skyldighet att till Frida för tid, varom nu är fråga, erlägga ett underhållsbidrag av 500 kr.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 209    Domslut. Med ändring av RR:ns dom beträffande underhållsfrågan förklarar HovR:n, att Frida icke äger att å parternas genom Falu domsagas norra tingslags HR:s utslag d. 2 dec. 1937 fastställda avtal grunda rätt till utbekommande av underhållsbidrag av Anders utöver dem hon redan erhållit.
    Enligt eget åtagande förpliktas emellertid Anders att till Frida förtid, varom nu är fråga, utgiva ett underhållsbidrag av 500 kr.

 

2. L. har till M., dotter till L:s frånskilde make D. i ett tidigare äktenskap, testamenterat visst belopp. Fråga huruvida M. trots att äktenskapet mellan D. och L. upplösts vore att anse såsom L:s styvbarn så att testamentslotten skall beskattas enligt klass I i arvskatteförordningens tariff.

 

Jfr NJA 1941 avd. II s. 320 samt EBERSTEIN: Den svenska arvs- och gåvobeskattningen s. 117.

 

    Genom testamente d. 18 aug. 1944 förordnade Lydia Agrell och hennes syster Alma Björk, att när endera av dem avlede den efterlevande skulle med full äganderätt erhålla all den avlidnas kvarlåtenskap samt att efter bådas död ur kvarlåtenskapen efter den sistavlidna skulle utgå bl. a. legat till ett sammanlagt belopp av 30,000 kr., däribland ett legat å 15,000 kr. till Margit Agrell-Olsen, dotter till Lydias frånskilde make David Agrell i ett hans tidigare äktenskap.
    Alma avled d. 18 dec. 1944 och efterlämnade enligt en d. 26 mars 1945 inregistrerad bouppteckning såsom dödsbodelägare bl. a. Lydia.
    I testamente d. 24 juli 1945 angående den del av sitt bo, varöver Lydia ägde genom testamente bestämma, bekräftade Lydia bl. a. det i testamentet d. 18 aug. 1944 gjorda förordnandet om legat å 15,000 kr. till Margit samt insatte med ändring av sistnämnda testamente Margit såsom universell testamentstagare.
    Lydia avled d. 7 juli 1949.
    Bouppteckningen efter Lydia, utvisande en behållning av 19,074 kr. 13 öre, inregistrerades vid RR:n i Kalmar d. 6 febr. 1950. Genom beslut samma dag beräknade RR:n — efter att hava fördelat behållningen så, att 8,945 kr. 12 öre skulle anses härröra från Lydia och 10,129 kr. 1 öre från Alma, samt nedsatt legaten jämlikt 3 kap. 3 § lagen om testamente — Margits testamentslott efter Alma till 5,064 kr. 50 öre och hennes testamentslott efter Lydia till 5,367 kr. 7 öresamt fastställde arvsskatten för dessa lotter med tillämpning av klass IV i den uti 28 § KF d. 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt intagna tariffen till 540 kr. och 585 kr.
    Dödsboet efter Lydia besvärade sig under yrkande, att enär Margit vore Lydias styvdotter och arvsskatten för de Margit tillkommande testamentslotterna följaktligen bort beräknas enligt klass I i arvs-

 

14—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

210 SVENSK RÄTTSPRAXIS.skatteförordningens tariff till sammanlagt 146 kr., dödsboet måtte berättigas återfå för mycket erlagd arvsskatt, 979 kr., jämte ränta.
    T. f. advokatfiskalen Bertil Olsén tillstyrkte bifall till besvären.
    Göta HovR (hrr Löthner, Ekstedt, Schnell och Falken) yttrade i beslut d. 22 dec. 1950: Genom Lydias äktenskap med David har Margit blivit Lydias styvbarn.
    Detta förhållande kan icke anses hävt genom äktenskapets upplösning.
    På grund härav bör arvsskatten för Margits testamentslott efter Lydia beräknas enligt klass I i den i 28 § KF d. 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt intagna tariffen.
    Vid detta förhållande bör jämlikt 30 § nämnda förordning även Margits testamentslott efter Alma beskattas enligt klass I i tariffen.
    HovR:n prövar på grund av vad sålunda upptagits lagligt att med ändring av överklagade beslutet fastställa arvsskatten för Margits testamentslott efter Lydia till 76 kr. och för hennes testamentslott efter Alma till 70 kr. samt, enär RR:n uttagit arvsskatt för dessa lotter med tillsammans 1,125 kr., berättiga dödsboet att av statsverket i vederbörlig ordning återbekomma för mycket erlagd arvsskatt 979 kr. och att därå erhålla stadgad ränta; och bör bouppteckningen efter Lydia förses med bevis om återbäringen.

 

3. Fråga om tillämpligheten av 1 § 2 mom. lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon. Blodprov har icke tagits.

 

    Allmän åklagare yrkade vid RR:n i Jönköping ansvar å radioreparatören John Erik Axelsson i Jönköping — förutom för trafikovarsamhet d. 3 aug. 1948 — jämlikt 1 § 1 mom. lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon för rattfylleri, bestående däri att Axelsson dels d. 14 nov. 1949 omkr. kl. 20.30—21.30 och dels natten till d. 15 nov. 1949 omkr. kl. 00.00—00.30 fört bil i Jönköping under det han varit så påverkad av starka drycker, att det kunde antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet.
    RR:n i Jönköping (hrr Dahlbäck, Edlund och Sterner) upptog i dom d. 9 mars 1950 sina domskäl i fråga om den påstådda trafikovarsamheten samt yttrade därefter beträffande yrkandet om ansvar för rattfylleri: Axelsson har bestritt åtalet för rattfylleri och uppgivit. Den 14 nov. 1949 vid 18-tiden hade han och radioförsäljaren Konrad Persson åkt i bil till Huskvarna, där de å Industrihotellet förtärt vardera 10 cl brännvin, 5 cl konjak, 1 pilsner och 2 lättgroggar. Vid 19-tiden hade de lämnat hotellet och kört omkring med bilen i Huskvarna en stund, varefter de vid 20.30-tiden rest till Jönköping. Vid 22-tiden hade de begivit sig till Grand hotell i Jönköping, där de beställt in 4 snapsar om tillhopa 20 cl, 2 pilsner och2 konjak om vardera 5 cl. Av den beställda spriten hade Axelsson

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 211för sin del endast förtärt 5 cl brännvin och 1 pilsner. Återstoden av spritdryckerna hade förtärts av Persson. De hade lämnat hotellet vid 23-tiden och därefter kört omkring i Jönköping till någon gång mellan kl. 00.00—00.30. Axelsson hade kört bilen under färderna såväl i Huskvarna som i Jönköping. Han hade ej känt sig spritpåverkad.
    De uppgivna spritkvantiteterna bestyrkas av i målet åberopade restaurangnotor.
    Persson, som hörts som vittne i målet, har om spritförtäringen på Grand hotell uppgivit, att han och Axelsson delat de beställda spritdryckerna lika och således förtärt 10 cl brännvin, 5 cl konjak och 1 pilsner vardera. Persson har förklarat sig ej hava märkt på körningen att Axelsson förtärt sprit men uppgivit, att det synts på Axelssons ögon att han förtärt rusdrycker.
    Servitrisen Greta Johansson-Johnsson, som serverat Axelsson och Persson på Grand hotell, har som vittne uppgivit, att hon ej märkt på dem att de varit spritpåverkade.
    Mot Axelssons bestridande kan icke anses tillförlitligen styrkt, att han på Grand hotell förtärt mer än 5 cl brännvin och 1 pilsner.
    På grund av vad Axelsson själv uppgivit om spritförtäringen i Huskvarna och på Grand hotell får Axelsson anses övertygad att vid förandet av bilen hava haft en alkoholkoncentration i blodet överstigande 0,8 men ej uppgående till 1,5 ‰.
    Domslut. Axelsson dömes jämlikt 2§, jmfd med 4 § 5 mom.
    2 st., och 38 § 1 mom., vägtrafikstadgan, 1 § 2 mom. lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen att för ovarsamhet och onykterhet vid förande av bil hållas i fängelse en mån.

 

    Axelsson fullföljde talan mot domen.
    Göta HovR (hrr Löthner, Adéll, Schnell och Falken) yttrade i domd. 13 juni 1950: Domskäl. Axelsson har i HovR:n vidhållit vad han enligt motvädjade domen uppgivit inför RR:n om sin spritförtäring d. 14 nov. 1949 och om sin bilkörning å de av åklagaren angivna tiderna under d. 14 och natten till d. 15 nov. 1949.
    Lika med RR:n finner HovR:n icke i målet styrkt, att Axelsson förtärt alkoholhaltiga drycker utöver vad han själv uppgivit.
    Enär blodprov icke tagits å Axelsson, har icke genom analys av sådant prov kunnat utrönas hur hög alkoholkoncentrationen i hans blod varit vid bilkörningen. Med hänsyn härtill och då HovR:n icke anser sig på grundval av den uppgivna alkoholförtäringen kunna draga några tillförlitliga slutsatser om hur hög alkoholkoncentration i hans blod denna förtäring medfört, kan icke anses utrett, att alkoholkoncentrationen i blodet vid tiden för bilkörningen uppgåt ttill 0,8 ‰.
    Vid sådant förhållande och då i målet icke styrkts, att Axelsson vid förandet av bilen varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra densamma,

 

212 SVENSK RÄTTSPRAXIS.kan ansvar jämlikt 1 § lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon icke ådömas honom.
    Lika med RR:n finner HovR:n Axelsson förfallen till ansvar för ovarsamt förande av bil d. 3 aug 1948.
    Domslut. Med ändring av RR:ns dom i huvudsaken ogillar HovR:n åklagarens ansvarsyrkande jämlikt lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon samt dömer Axelsson jämlikt 2 §, 4 § 5 mom. 2 st. och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan för ovarsamt förande av bil att utgiva 20 dagsböter om 5 kr.

 

4. Fråga vid fastighetsköp, huruvida lagfartsstämpel skulle utgå för hela den i köpehandlingen angivna köpeskillingen, ehuru denna enligt bestämmelse i avtalet skulle för viss sedermera inträffad händelse delvis återgäldas till köparen. Rubriken » Köp av fast egendom» i 8 § stämpelförordningen.

 

Jfr NJA 1930 s. 375 och 1944 s. 43 samt EBERSTEIN: Om skatt till stat och kommun s. 505 f.

 

    Enligt köpeavtal d. 1 nov. 1945 sålde Motala stad tomterna n:ris 3 och 4 i kvarteret Laxen i Motala till Verkstads-AB Lindqvist. I köpeavtalet stadgades bl. a. följande: Köpeskillingen utgjorde 42,290 kr. Denna skulle gäldas på så sätt, att bolaget betalade hälften därav kontant och till staden överlämnade en »inteckningsrevers med förmånsrätt som ogulden köpeskilling» å återstående belopp, vilken revers skulle förfalla till betalning d. 1 juli 1948. Därest bolaget senast sistnämnda dag bebyggt tomterna i viss omfattning eller utfört vissa andra nyanläggningsarbeten, skulle emellertid staden återställa reversen till bolaget utan vederlag.
    Den 17 jan. 1946 utfärdade staden köpebrev å tomterna, i vilketen köpeskilling om 42,290 kr. kvitterades.
    Inskrivningsdomaren vid RR:n i Motala (t. f. rådmannen Bo Aximeddelade d. 27 sept. 1950 på grund av köpebrevet lagfart för bolaget å tomterna, därvid köpebrevet belades med stämplar till ett belopp av 844 kr.

 

    Bolaget väckte i Göta HovR talan om återfående av hälften av den sålunda erlagda stämpelavgiften, 422 kr., jämte ränta och anfördetill stöd härför: Sedan bolaget uppfyllt i köpeavtalet föreskriven byggnadsskyldighet, hade staden på överenskommet sätt återställtden av bolaget utfärdade reversen. Köpeskillingen hade sålunda endast utgjort 21,145 kr., och lagfartsstämpeln hade bort beräknas å detta belopp.
    Advokatfiskalen vid HovR:n tillstyrkte bifall till bolagets talan.
    HovR:n (hrr Ekstedt, Lilja, Schnell och Falken) yttrade i beslutd. 8 mars 1951: I ärendet är upplyst, att sedan bolaget fullgjort sin

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 213avtalsenliga byggnadsskyldighet, staden utan vederlag till bolaget återställt ifrågavarande revers.
    HovR:n finner omständigheterna i ärendet utvisa, att avsikten med utfärdandet och överlämnandet av reversen varit, att staden skullevinna säkerhet för att bolaget fullgjorde sin åtagna byggnadsskyldighet, ehuru denna säkerhet gavs formen av köpeskilling för de överlåtna tomterna. Reversen kan sålunda till ingen del anses hava utgjort ersättning för ett uppskattat värde å dessa. Vid detta förhållande bör lagfartsstämpel utgå endast å det kontant guldna beloppet 21,145 kr.
    HovR:n prövar förty lagligt att med bifall till ansökningen förklara bolaget berättigat att av statsverket i vederbörlig ordning utbekomma 422 kr. av den erlagda stämpelavgiften även som att därå erhålla räntafr. o. m. den dag beloppet visas vara av bolaget guldet, dock ej tidigare än fr. o. m. d. 27 sept. 1950, samt i övrigt enligt i 20 § 2 st. stämpelförordningen stadgade grunder; och bör köpebrevet vid återbäringen förses med bevis därom.

 

5. Fråga vid bodelning mellan makar om beräkning av värdet av fast egendom, som tillskiftas ena maken.

 

Jfr EKEBERG m. fl.: Den nya lagen om boutredning och arvskifte s. 300; STRAHL: Fyra expropriationsrättsliga uppsatser s. 152 f; WELINDER: Skatterättens värderingsregler s. 18 f. samt NJA avd. II 1918 s. 146—147 samt 1950 s. 216 f.

 

    Sedan Södra Roslags domsagas HR genom dom d. 28 mars 1950 dömt till hemskillnad mellan fiskaren Sven Eriksson och hans hustru Alice, förrättade häradsdomaren John Jansson och nämndemannen Artur Jonsson på grund av HR:ns förordnande d. 14 april—d. 22maj 1950 bodelning mellan makarna. Behållningen i boet upptogs därvid till 22,446 kr. Fastigheterna Ramsmora 132 och Ramsmora 135 med tillhörande byggnader i Möja socken, vilka voro taxerade till sammanlagt 5,500 kr. men på grund av låg taxering åsattes ett värde av 11,000kr., tillskiftades mannen. Övrig egendom fördelades med angivna värden mellan makarna. I anledning av den skedda fördelningen erhöll Alice fordran hos Sven till belopp av 3,574 kr.
    Alice yrkade efter stämning å Sven vid HR:n, att HR:n med ändring av bodelningen måtte upptaga ovan nämnda fastigheter till ett sammanlagt värde av minst 20,000 kr.
    Alice anförde till stöd för sin talan bl. a.: Husen på Ramsmora 135 utgjordes av en huvudbyggnad om 3 rum, kök och glasveranda samten liten stuga om 2 rum och kök, vilka båda hus vore vinterbonade.På Ramsmora 132 funnes en sommarstuga om 3 rum, kök och öppen veranda. Samtliga hus vore i mycket gott skick. Vidare hörde till fastigheterna, vilka icke utgjorde sjötomter, en sjöbod med brygga. Under sommarmånaderna uthyrdes husen till sommargäster mot en hyra

 

214 SVENSK RÄTTSPRAXIS.av sammanlagt 1,000 kr. En del av marken vore avsedd för jordgubbsodling, som dock legat nere de senaste åren.
    Sven bestred Alices talan under anförande bl. a.: Det belopp, vartill fastigheterna upptagits, måste anses motsvara deras verkliga värde, d. v. s. det bruksvärde fastigheterna hade för parterna. Husen vore i mycket dåligt skick.
    HR:n (ordf. häradshövdingen Siljeström) yttrade i dom d. 20 okt. 1950: I målet hava skiftesmännen Jansson och Jonsson samt fiskaren Algot Westerberg hörts såsom vittnen.
    Enligt HR:ns mening bör vid bodelningen fastigheterna upptagas till ett värde, som kan anses motsvara det brukningsvärde desamma hava i parternas hand. Den omständigheten att fastigheterna vid eneventuell försäljning till annan än ortsbo eller person, som icke ämnar besitta fastigheterna för sin försörjning, må kunna uppnå ett högrevärde, synes i förevarande fall sakna betydelse. Med hänsyn till vad värderingsmännen Jansson och Jonsson uppgivit angående sina beräkningsgrunder och deras kompetens att värdera fastigheter i skärgården, finner HR:n större vikt böra fästas vid deras uppfattning än vid vittnet Westerbergs, som allenast är att anse som fastighetsmäklare. På grund av vad sålunda förekommit finner HR:n ej skäl att göra ändring i det värde, som fastigheterna i bodelningsinstrumentet åsatts.
    Domslut. Käromålet ogillas.

 

    Alice sökte ändring och yrkade därvid, att det till grund för bodelningen liggande värdet å de ifrågavarande fastigheterna jämte tillhörande byggnader och rätt till fiske fastställdes till 22,500 kr. och att hennes fordran enligt bodelningen i anledning därav höjdes med ett belopp av 5,750 kr.
    Sven bestred ändringsyrkandena. Han gjorde gällande, att enär i vadeinlagan yrkats att värdet å ifrågavarande egendom måtte bestämmas till 20,000 kr., Alices talan i vad den avsåge högre värde än detta belopp icke kunde upptagas till prövning.
    Sven yttrade bl. a.: Han hade efter äktenskapets ingående förvärvat fastigheterna år 1934, Ramsmora 135 av sin fader och Ramsmora l32av annan person. Fastigheternas sammanlagda areal uppginge till 12,330 kvm. Ett rum i det mindre huset på Ramsmora l35 vore vinterbonat, varemot huset i övrigt icke kunde anses som vinterbonat. På Ramsmora 132 funnes — utöver förut nämnda hus — en uthusbyggnad innehållande tvättstuga, vedbod och slöjdbod. Makarna hade under äktenskapet bebott ett rum och kök i den mindre byggnaden å Ramsmora 135. De hade bott i denna lägenhet året runt. Till fastigheterna hörde andel i gemensamt fiske.
    Svea HovR (hrr Poss, Jansson, referent, af Klintberg och Sjöbergyttrade i dom d. 22 mars 1951: D omsk ä l. Enär Alice i vadeinlagan beträffande värdet av ifrågavarande fastigheter med tillhörande byggnader och rätt till fiske yrkat, att egendomens sammanlagda värde

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 215måtte bestämmas till 20,000 kr., finner HovR:n hennes vid huvudförhandlingen framställda yrkande, att egendomen måtte åsättas ett värde av 22,500 kr., icke kunna upptagas till prövning i den mån yrkandet avser högre värde än 20,000 kr.
    HovR:n finner det förhållandet, att Sven jämlikt stadgande i lag är berättigad att vid bodelningen bekomma ifrågavarande egendom, vilken utgör hans giftorättsgods, icke föranleda till att egendomen vid bodelningen åsättes lägre värde än eljest skulle hava skett. Då överenskommelse om annan värderingsgrund ej träffats, bör egendomen,såsom Alice gör gällande, upptagas till det belopp, som med säkerhet kunnat påräknas vid en försäljning av egendomen.
    Skiftesmännen Jansson och Jonsson, vilka värderat egendomen till sammanlagt 11,000 kr., hava enligt vad framgår av deras vittnesmål inför HR:n icke närmare besiktigat egendomen. De hava vid sin värdering ej utgått från försäljningsvärdet utan hava gjort uppskattningen huvudsakligen med ledning av fastigheternas taxeringsvärde. Av Sven i HovR:n åberopade vittnet byggnadsarkitekten Eric Rissel, vilken uppskattat värdet av ifrågavarande egendom — frånsett sjöboden, bryggan och fiskerätten — till 11,200 kr., har enligt vad han uttalat i sitt vittnesmål gjort sin värdering huvudsakligen efter rent byggnadstekniska grunder. Han har förklarat, att han icke närmare kände till förhållandena på fastighetsmarknaden i skärgården samt att det av honom åsatta värdet vore ett normalt saluvärde. Algot Westerberg samt de av Alice i HovR:n åberopade fem vittnena hava samtliga uppskattat egendomens verkliga försäljningsvärde. Dessa vittnen hava även alla besiktigat egendomen. De få anses äga särskild sakkunskap beträffande fastighetsförhållandena å Möja. På grund härav måste, vid bedömandet av egendomens värde, i förevarande fall större vikt fästas vid deras uppskattning än vid den av skiftesmännen och Rissel gjorda. Enligt den av Alices vittnen gjorda uppskattningen uppgår egendomens sammanlagda värde till lägst 20,000 kr. och högst 25,300 kr. På grund av vad Rissel, vilken gjorten mera ingående besiktning än övriga vittnen, uppgivit måste emellertid antagas, att byggnaderna äro behäftade med större brister än Alices vittnen uppenbarligen räknat med. Med hänsyn härtill kan det icke med full säkerhet antagas, att ens det lägsta sammanlagda beloppet enligt nyssnämnda vittnens uppskattning, 20,000 kr., kunnat påräknas vid försäljning. HovR:n finner därför egendomens värde i bodelningen skäligen böra upptagas till ett belopp av 16,000 kr.
    Domslut. Alices yrkande avvisas till den del det avser fastställande av högre värde å fastigheterna än 20,000 kr.
    Med ändring av HR:ns dom fastställer HovR:n det till grund för bodelningen liggande värdet å fastigheterna Ramsmora 132 och 135 med tillhörande byggnader och rätt till fiske till 16,000 kr., i följd varav Alices fordran enligt bodelningen höjes med 2,500 kr.