OM BRISTANDE FÖRUTSÄTTNINGAR VID AVTAL

 

AV PRESIDENTEN HARRY GULDBERG

 

 

Den som träffar ett avtal utgår ofta från att visst sakläge är för handen vid avtalets ingående eller skall inträda i framtiden. Därest antagandet är oriktigt, d. v. s. om det förhåller sig så att det förutsatta sakläget icke förelåg eller aldrig blev verklighet, har den handlandes föreställning ej sällan varit av sådan betydelse för hans beslut att avtalet överhuvud icke skulle ha kommit till stånd ifall han känt till sakernas rätta sammanhang. På grund härav anser han sig icke skyldig att vidbliva avtalet, och han möter krav på fullgörande med invändning om att avtalet är ogiltigt. Medkontrahenten gör å sin sida gällande att det förhållande, till vilket hänvisats, icke gjorts till villkor för rättshandlingen och att denna står fast enligt principen 'pacta sunt servanda'. Den som vill frigöra sig från förpliktelsen att fullgöra avtalet framhärdar och åberopar till äventyrs ytterligare att medkontrahenten insett att det förutsatta förhållandet varit avgörande för rättshandlingens tillkomst. I sådana situationer riskera domstolarna att ställas inför prövningen av ett av rättskipningens svåraste problem. Blir det rättstvist, gäller det nämligen att avgöra, i vilken mån oriktiga (d. v. s. redan vid avtalets ingående felaktiga) eller eljest felaktiga (d. v. s. efter denna tidpunkt bristande) förutsättningar kunna tillmätas betydelse i rättslivet.
    I det följande — som utgöres av några kortfattade anteckningar inom ett stort och mindre överskådligt ämnesområde — användes uttrycket bristande förutsättningar såsom en sammanfattande beteckning.¹ Den förut antydda uppdelningen är dock icke betydelselös, och skillnaden framträder även i den juridiska terminologin i övrigt. Endast om förutsättningen var felaktig från början (oriktig förutsättning, error in motivis), är det efter sträng måttstock försvarligt att tala om ogiltighet av avtalet. I andra fall, där angrepp på avtalets bestånd leder till resultat, bör avtalet anses overksamt. För det praktiska syfte, som den fortsatta framställ

 

¹ Måhända vore det — såsom föreslagits av L. VAHLÉN i hans avhandling Formkravet vid fastighetsköp s. 188 — lämpligare att sammanfattningsvis anlita begreppet »felaktiga» förutsättningar.

1—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

ningen är avsedd att tjäna, har emellertid denna distinktion icke större betydelse. I enkelhetens intresse talas därför om ogiltighet även då overksamhet vore den rätta beteckningen. För övrigt är det svårt att hålla en oantastlig terminologi; med utgångspunkt från ogiltighet i inskränkt mening och oriktiga förutsättningar såsom ett tämligen vidsträckt begrepp kan finnas fog för att förbinda overksamhet även med vissa fall av oriktiga förutsättningar.
    Det är tydligt att den som vill bli fri från ett träffat avtal har svårigheter att övervinna. Utgångsläget måste vara att avtal skola hållas. Innehåller avtalet uttryckliga bestämmelser som kunna åberopas för återgång eller ogiltighet eller kunna dylika bestämmelser inläggas i avtalet, böra de respekteras; i sådant fall tillämpas satsen 'pacta sunt servanda'. Men eljest fordras såsom regel för ogiltighet att viljefel av allvarlig art kan påvisas. Dessa viljefel äro av olika slag, och lagstiftaren plägar upptaga dem till behandling i särskilda lagregler av mera allmän natur. I vårt land äro de sammanförda till 3 kap. i lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
    Vid genomgång av våra ogiltighetsregler skall man finna att det med anlitande av dem är möjligt att i viss utsträckning åvägabringa ogiltighet på grund av bristande förutsättningar. Största intresset erbjuder 33 §.¹ Under ordalydelsen i nämnda paragraf inbegripes sålunda bland annat den situation då den avtalsslutande på ett avgörande sätt svävat i villfarelse och medkontrahenten insett detta. Emellertid inträder ogiltighet endast om det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om sakläget åberopa rättshandlingen, och huruvida denna fordran är uppfylld blir i tämligen hög grad beroende på domarens omdöme. Såsom i motiven understrukits, är det anledning att tillämpa paragrafen särskilt då den ena kontrahenten väl icke kan övertygas om att ha genom svikligt förfarande framkallat rättshandlingen men på ett ohederligt sätt begagnat sig av medkontrahentens obekantskap med vissa faktiska förhållanden. När det gäller att avgöra huruvida ett förfarande är ohederligt, har domaren ytterst att lita till den allmänna uppfattningen. Och det är uppenbart att

 

¹ Även 30 § kommer i fråga, men då stadgandet hänför sig till yttre angrepp på viljefriheten, blir tillämpningen så pass inringad att paragrafen träder i bakgrunden. Från det förklaringsmisstag, som reglerats i 32 §, skall i detta sammanhang bortses; den där givna regeln kan för övrigt uppfattas såsom en tolkningsregel, fastän den inrymts under rubriken ogiltighet. Jfr testamentslagen, där misstag behandlats i ett kapitel om tolkning (3 kap. 1 § andra stycket). 

bedömandet i hög grad får bero av omständigheterna i det särskilda fallet. Vad som må tillåtas i affärsförhållanden kan te sig misstänkt vid enstaka uppgörelser utanför affärslivet och blir måhända förkastligt då den ena kontrahenten är ekonomiskt betydligt starkare och avgjort mera insiktsfull än den andra. I känslan av att paragrafen — som ju äger tillämpning även utanför området för de bristande förutsättningarna — i sin något vaga utformning givit domaren alltför fria händer uttalade lagstiftaren förhoppningen att domstolarna skulle visa varsamhet i att stämpla ett förfarande såsom ohederligt. Denna förhoppning har ej heller kommit på skam. Snarare tyder rättspraxis, åtminstone i underrätterna, på väl stor försiktighet i vissa fall då den underlägsna avtalsparten företer en utpräglad svaghet gentemot medkontrahenten.¹ Det har också visat sig vanskligt att i tillämpningen draga en klar gräns mellan ifrågavarande paragraf, å ena sidan, samt 31 § avtalslagen och lagen om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, å den andra.² Beträffande möjligheterna att för ogiltighet åberopa bristande förutsättningar inom ramen för 33 § avtalslagen kan sammanfattningsvis sägas att de betingelser, under vilka paragrafen är tilllämplig, visserligen medföra en begränsning av dessa möjligheter men att paragrafen ändock lämnar ett icke obetydligt utrymme för beaktande av en mera allmän förutsättningslära.
    Verkningarna av bristande förutsättningar återspeglas även i andra lagregler än avtalslagens ogiltighetsbestämmelser. Vissa av de i lagen om köp och byte givna reglerna om fel eller brist i godset kunna exempelvis sägas avse situationer då det brister i förutsättningarna för avtalets fullgörande. Sådana för konkreta fall uppställda stadganden skola emellertid hållas utanför de här gjorda reflexionerna rörande förutsättningslärans tillämplighet inom avtalsrätten. För övrigt vore det, såsom även i nyare doktrin framhållits,³ till fördel att i möjligaste mån från förutsättningsläran avsöndra åtminstone speciella kontraktsregler. En sådan begreppsinskränkning skulle bidraga till att förenkla problemställningen.
    Både i teorin och i praxis är det erkänt att bristande förutsättningar kunna grunda ogiltighet, oaktat yrkande härom icke kan stödjas på särskilda lagregler. Vid försök att klarlägga principerna för användningen av en mera allmänt hållen förutsättnings

 

¹ Jfr t. ex. NJA 1940 s. 219, 1942 s. 368 och 495 samt 1943 s. 728 och A nr 263.

² Jfr NJA 1939 s. 583 och 1943 s. 728.

³ Jfr VAHLÉN a. a. s. 218.

 

lära möta emellertid stora svårigheter, vilka även innebära en rimlig förklaring till att lagstiftaren undvikit att fördjupa sig i ämnet.
    När det gäller att bedöma den svenska rättens ställning till dessa frågor, erbjuda motiven till 33 § avtalslagen¹ en utgångspunkt, även om de efter årtiondens utveckling icke tillfullo motsvara läget för dagen i teori och praxis. Till försvar för att lagregleringen begränsats på sätt som skett anfördes att de i utländsk lagstiftning gjorda försöken att uppdraga en gräns mellan relevanta och irrelevanta villfarelser icke manat till efterföljd. Sedan det betonats att stadgandet i 33 § kan komma till användning vid villfarelse i bevekelsegrunderna, såvida medkontrahenten måste antagas ha avvetat att den andre handlat under intrycket av sådan villfarelse och det med hänsyn härtill skulle strida mot tro och heder, om han gjorde den avgivna förklaringen gällande, framhölls att det i lagen icke är avgjort huruvida en villfarelse i bevekelsegrunderna även eljest kan åberopas med den påföljd att en därav påverkad rättshandling blir ogiltig. Ytterligare underströks att frågan om verkan av error in motivis utgör endast en sida av det inom juridisk litteratur livligt omstridda ämne som plägar sammanfattas under beteckningen förutsättningsläran. Det händer icke sällan — heter det vidare — att den som företager en rättshandling tydligen utgår från en viss förutsättning, vilken sedermera visar sig vara oriktig eller icke gå i uppfyllelse. I allmänhet är rättshandlingen utan hinder därav gällande. Men om förhållandena varit sådana att medkontrahenten måste antagas ha insett att den andre handlat under nämnda förutsättning och lagt sådan vikt därvid att han, om saken kommit på tal, skulle ha gjort densamma till ett villkor för rättshandlingens bestånd eller ock alldeles underlåtit rättshandlingen, skulle det mången gång strida mot tro och heder, om medkontrahenten sökte göra den gällande under åberopande att någon uttrycklig bestämmelse i nämnda avseende icke blivit träffad. Ett sådant anspråk kan då med stöd av 33 § tillbakavisas, såvida den som framställer yrkandet vid den i 39 § angivna tidpunkten insett eller måste antagas ha insett att förutsättningen var oriktig.
    Om och i vilken mån den handlandes förutsättningar eljest kunna inverka å en av honom företagen rättshandling lämnas öppet. Dessa frågor äro — sägs det slutligen i motiven — icke mogna för lagstiftning utan liksom tidigare har anförtrotts åt domstolar

 

¹ Se ALMÉN och EKLUND, Lagen om avtal (V uppl. s. 141 och följ.).

 

na att vid tolkningen av en rättshandling, vars förutsättningar brustit, taga tillbörlig hänsyn till detta förhållande. Att några allmänna stadganden i ämnet ej heller förekomme i utländsk lagstiftning anfördes också såsom ursäkt för lagstiftarens negativa inställning.
    Av citatet framgår att lagstiftaren med största försiktighet berört spörsmålet i vilken mån bristande förutsättningar kunna beaktas i andra lägen än då 33 § avtalslagen kan åberopas; åt rättstillämpningen har i själva verket överlämnats att från fall till fall träffa det riktiga avgörandet.
    Oaktat förutsättningsläran knappast blivit styvmoderligt behandlad i litteraturen, kan från teorin icke hämtas det stöd som vore önskvärt. Härför skola vetenskapsmännen dock icke alltför hårt lastas. Ämnet är till sin natur sådant att behandlingen med nödvändighet blir tämligen abstrakt. Med tanke på vad som sagts om att domaren även på detta område bör handla efter normer, är det emellertid beklagligt att han icke fått större vägledning för bedömande av det särskilda fallet. Att redogöra för de olika teorierna låter sig icke göra,¹ men det bör nämnas att man åtminstone i nordisk doktrin kan urskilja tvenne huvudriktningar: en subjektiv, enligt vilken ena partens eller båda parternas hypotetiska vilja blir bestämmande för förutsättningens relevans, och en objektiv som fäster huvudsakligt avseende vid objektiva kriterier, d. v. s. låter relevansfrågan avgöras enligt den skrivna rätten eller efter grundsatser som i praxis eljest tillämpas, när en lösning icke kan stödjas på lagregler.
    Den förra riktningen har under utvecklingens gång trängts tillbaka, även om det av vissa domsmotiveringar kan förefalla som om den vunnit trogna anhängare intill närvarande tid. Denna anslutning torde dock vara mera skenbar än verklig. I varje fall står det klart att den subjektiva förutsättningsläran, främst representerad av JULIUS LASSEN, åtminstone i renodlad form kan göras till föremål för principiella invändningar och leda till resultat som icke stå sig inför nutida betraktelsesätt. Å andra sidan kan denna meningsriktning ingalunda frånkännas värde, och den får alltjämt lämna bidrag även till de objektivt färgade teorierna på området.
    Enligt den andra huvudriktningen, vars förnämsta förespråkare är HENRY USSING, har förutsättningsläran närmast betydelse

 

¹ En sammanfattande och upplysande översikt är jämte litteraturhänvisningar given av VAHLÉN a. a. s. 177—224. Angående nyaste tysk doktrin se KARLGREN i SvJT 1952 s. 257—267. 

som komplettering av ofullständiga avtal. För att förutsättningen skall vara relevant kräves, i korthet sagt, för det första att den vid förklaringens avgivande varit väsentlig eller bestämmande för löftesgivarens handlande, för det andra i princip att såväl förutsättningens existens som dess väsentlighet varit synbar för löftesmottagaren och för det tredje att det enligt objektiva överväganden, närmast föranledda av brist på rättsregler, kan anses berättigat att fritaga löftesgivaren. I tillämpningen knyter sig intresset i hög grad till det tredje villkoret för förutsättningens relevans. Väl ha de rättslärda, särskilt Ussing själv, verkat för fasthet och stadga åt principerna, men i en avsevärd utsträckning ha de nödgats hänvisa till domstolarnas möjlighet att, där så finnes påkallat, fria löftesgivaren från risken för förutsättningens felaktighet. Det framhålles emellertid att löftesgivaren i första hand själv har att bära risken för att förutsättningen för det avgivna löftet slår fel; endast om objektiva skäl med viss styrka tala för ett motsatt resultat, bör åt förutsättningen tilläggas relevans. En varning för en alltför vidsträckt användning av förutsättningsläran uttalas, när det sägs att den icke får tillämpas i sådan utsträckning att rättssäkerheten äventyras.
    I det praktiska rättslivet har man närmast att söka stöd av skriven lag; först i andra hand får man behov av att anlita allmänna rättsgrundsatser. För svensk rätts del är det därför naturligt att vid åberopande av bristande förutsättningar undersöka huru långt givna regler förslå. Emellertid behandlas förutsättningsläran inom doktrinen icke från denna utgångspunkt utan såsom en helhet efter allmänt hållna överväganden, och härigenom förringas i viss mån teoriernas värde för den praktiska lösningen av det speciella problem som i lagstiftningens nuvarande läge inställer sig, nämligen i vilken omfattning denna lära kan vinna tillämpning utanför området för 33 § avtalslagen. Det skall för säkerhetens skull tilläggas att de teoretiska utläggningarna likvisst äro till största nytta såväl vid tolkningen av sistnämnda paragraf som även eljest inom förevarande ämnesområde.
    Praxis uppvisar även efter avtalslagens tillkomst exempel på ogiltighet vid bristande förutsättningar utan att 33 § avtalslagen eller annat lagrum åberopats till stöd för utgången.¹ En grundlig analys av rättsfallen vore värdefull, men uppgiften är maktpåliggande och måste, trots aktningsvärda ansatser, alltjämt anses

 

¹ En rättsfallssammanställning återfinnes i VAHLÉNS a. a. s. 204 och följ. samt, särskilt för fastighetsrättens del, s. 232—251. Se ock de rättsfall som samlats av A. WIBERG i SvJT 1943 s. 773 och följ. 

vara öppen för den rättsvetenskapliga forskningen. Det kan förutskickas att resultaten icke äro lättfunna med hänsyn till ämnets diffusa karaktär och — icke minst — innehållet i domsmotiveringarna, vilka lämna mycket övrigt att önska i fråga om tydlighet och klarhet rörande verkliga meningen.¹ Beträffande tiden före avtalslagen försvåras undersökningarna också av att rättsvårdens handhavare då icke hade ens sådana bräckliga hjälpmedel som innefattas i nämnda lag. Även efter ingående studier torde det bli besvärligt att tillförlitligt utreda de principer, efter vilka avgörandet fallit. Av de i domskälen förekommande ordalagen kunde man föranledas att antaga en mycket långt gående tillämpning av den allmänna förutsättningsläran. Någon gång har avgörande betydelse utan vidare tillerkänts ensidig förutsättning som brustit, och ej sällan användes uttryckssätt, enligt vilket ogiltighet följer av att det brister i en förutsättning som varit bestämmande för förhandlingsviljan och att förutsättningens allvarliga karaktär insetts av medkontrahenten.² Efter orden att döma skulle kunna förmodas att åtminstone en av medkontrahenten insedd villfarelse av väsentlig natur vore tillräcklig anledning till rättshandlingens ogiltighet. En sådan slutsats får dock icke dragas. Att sätta den ena kontrahentens rätt i så starkt beroende av motiven för den andra kontrahentens handlande kan icke vara rimligt; en så kraftig verkan av enbart förutsättningar för avtalsslutande parts rättsliga förfogande står icke i överensstämmelse med det allmänt erkända behovet av tillit till ingångna avtal.
    Det må anmärkas att läget är ett annat i fråga om förordnanden för dödsfalls skull, där hänsyn icke behöver tagas till någon medkontrahent. I lagen om testamente är därför error in motivis uttryckligen erkänd såsom grund för ogiltighet av testamente (5 kap. 3 § andra stycket testamentslagen).³ Beträffande

 

¹ Denna oklarhet är uppmärksammad av VAHLÉN a. a. s. 203 och följ. samt 241 och även av WIBERG i förutnämnda artikel i SvJT. Se även B. AHRNBORG i Förhandlingarna å det nittonde nordiska juristmötet i Sthm 1951 s. 210.

² Se t. ex. NJA 1928 s. 47, 1936 s. 368 och 505 samt 1942 s. 163.

³ Denna fråga är berörd i Festskrift tillägnad E. Marks von Würtembergs. 195 o. f. Även om hinder här bortfaller för tillämpning av förutsättningsläran, kan å andra sidan göras gällande att det finns fritt spelrum för testators vilja, med påföljd att lösningen av hithörande problem skulle kunna reduceras till spörsmål om tolkning i vidsträckt mening. Se ock VAHLÉN, som i sina kritiska anmärkningar (a. a. s. 199—203) icke synes ha tillräckligt beaktat att artikeln endast avser bristande förutsättningar i samband med testamente. Emellertid vill artikelförfattaren gärna medgiva att hans uttalanden blivit väl kategoriska, då det gällt 

rättshandlingar inter vivos intaga visserligen gåvor en ställning som närma dem till testamentariska förordnanden, och även i övrigt göra sig omsättningens krav gällande med växlande styrka. Men överhuvud taget skulle en liberal tillämpning av förutsättningsläran medföra vådor för rättssäkerheten.
    Ett skolexempel får belysa vad som åsyftas. En person A, vilken ämnar gifta sig, går till möbelfabriken i sin hemort och beställer möbler för bosättningen. När fabrikören B — som väl känner A och dennes giftermålsplaner — står i begrepp att leverera, har förlovningen brutits, och A vägrar att mottaga de beställda möblerna. Skall nu A:s vägran godtagas med motiveringen att tanken på giftermålet varit av avgörande betydelse för A:s beställning och att B insett detta? Att i så måtto tillgodose A låter sig icke göra. Det skall något mera till för att B:s intresse av att å sin sida få avtalet fullföljt skall undanträngas till förmån för A.
    Studerar man närmare de fall då ett angripet avtal förklarats ogiltigt med den nyss beskrivna motiveringen, skall man finna att de sakligt sett i allmänhet icke äro jämförliga med det anförda exemplet. Hur skall man nu angiva skillnaden? Frågan är icke lätt att besvara i allmängiltiga ordalag. Till en början måste man borträkna sådana fall då det helt enkelt är fråga om vanlig avtalstolkning, d. v. s. villkor ha tillåtits gå under den falska beteckningen av förutsättning. I andra fall åter kommer man merendels sanningen nära, om man säger att relevans kunnat tillmätas den bristande förutsättningen snarare på grund av en tolkning närstående utfyllnad av avtalet än genom godtagande av ett viljefel hos den ena kontrahenten. Saken kan också uttryckas så att det icke rör sig enbart om något som helt och hållet ligger inom motivsfären utan om innehållet av själva avtalet. Motivet låter sig — för att tala i bild — projiciera på avtalsplanet. Att avtalet i denna del icke kommit till uttryck utgör icke något hinder för en sådan komplettering av avtalet. Det händer även eljest att såsom ingående i avtal fastställes sådant som icke angivits i villkoren. Ej sällan skall visst förhållande så uppenbart och självklart vara att räkna till villkor att kontrahenterna icke ens tänkt

 

att undanskymma betydelsen av bristande förutsättningar. — När allt kommer omkring, är det kanske en smaksak, om man i något sällsynt fall låter testamentes ogiltighet eller overksamhet bero av tolkning eller anser utgången vara tillämpning av förutsättningsläran, vilken onekligen inom testamentsrätten får annan prägel än inom avtalsrätten. 

på att inrycka det i avtalet; att det skall gälla ligger i sakens natur. På liknande sätt kan ibland vid anspråk på ogiltighet med hänvisning till bristande förutsättningar sägas att det i själva verket är fråga om att i avtalet inlägga sådant som ej kommit till uttryck i avtalsbestämmelserna. Den ena parten skulle, om han tänkt på saken eller genomskådat den blivande utvecklingen, gjort den förutsättning varom är fråga till villkor för avtalet, och medkontrahenten borde å sin sida rimligen icke haft något att invända däremot. Domaren hjälper parterna att utfylla avtalet, låt vara att han måste undvara det underlag för tolkningen som han vanligen har i den till uttryck bragta partsviljan och även eljest är mera fri än vid tolkning i allmänhet. Att en sådan verksamhet från domarens sida måste bedrivas med yttersta försiktighet ligger i öppen dag. Det rör sig om rena undantagsfall på gränsen till vanlig avtalstolkning.
    Uppfattar man förutsättningsläran såsom en lära om ogiltighet på grund av viljefel, kunde de nu berörda fallen måhända utmönstras från förutsättningsläran eller åtminstone avskiljas till en särskild grupp. En sådan terminologi är dock icke genomförd i svensk rätt, och med hänsyn till gränsfallen kan det nog vara svårt att i fråga om anledning till avtals ogiltighet eller overksamhet upprätthålla en fast skiljelinje i förhållande till andra fall, i vilka relevans tillmätes vad som enligt vanligt språkbruk betecknas såsom bristande förutsättningar. Det har för övrigt visat sig att det icke är lönt att alltför hårt strida om terminologiska spörsmål.
    Vad åter angår de konkreta avtalstvister, i vilka relevans utan närmare utläggning tillagts förutsättning som brustit eller avtalet frånkänts verkan med den tidigare återgivna motiveringen (visst förhållande har utgjort en väsentlig förutsättning för ena partens handlande och motparten har insett detta), kan alltså tänkas att domslutet i verkligheten uppbäres av sådant till tolkning anslutande betraktelsesätt som i det föregående angivits. Om sakläget icke tillåter denna slutledning, råkar man i tvivelsmål om den egentliga grunden för ett avgörande som går ut på avtalets ogiltighet. Utan noggrann genomgång av rättsfallen äro bestämda påståenden vanskliga, men man vågar gissningen att domaren under senare tid ej sällan haft 33 § avtalslagen för ögonen utan att direkt eller analogiskt åberopa detta stadgande eller — mer eller mindre medvetet — låtit sitt avgörande bestämmas av sådana motiv som uppbära andra jämförelsevis moderna lagregler av liknan

 

de art, såsom 8 § skuldebrevslagen, 34 § försäkringsavtalslagen och 3 kap. 43 § nyttjanderättslagen.
    Kan i den kortfattade domsmotiveringen icke inläggas en kompletterande mening i ena eller andra riktningen, måste starkt ifrågasättas huruvida utgången står i överensstämmelse med vederbörlig hänsyn till säkerhet i handel och vandel. Och det torde då också vara svårt att påvisa att den ena kontrahentens intresse av att bli helt fri från avtalet verkligen förnärmas.¹
    Redan av det anförda framgår att domsmotiveringarnas knapphandiga avfattning måste uppfattas såsom en brist, och denna är kännbar på ett område, där stor osäkerhet länge varit rådande. Den domare som är beredd att godkänna en ogiltighetstalan, oaktat han icke finner stöd i avtalstolkning eller i 33 § avtalslagen, borde närmare än som sker angiva de skäl som ligga till grund för domslutet. Söker han därvid argument i de teoretiska utläggningar som taga sikte på bristande förutsättningar såsom omständigheter av beskaffenhet att upphäva avtalets verkningar, kan fordras att han uttalar sin mening. Eljest är det omöjligt att uppdraga eller ens skönja någorlunda fasta riktlinjer på detta rättsområde.
    Det är följaktigen angeläget att större uppmärksamhet ägnas åt domsmotiveringarna, när bristande förutsättningar anses böra föranleda avtals ogiltighet eller overksamhet. Frågan rör icke huvudsakligen den adekvata formuleringen utan har reell betydelse därigenom att det ofullständiga uttryckssättet — särskilt om det kommer till synes i HD:s domar — kan lämna stöd för antagandet att förutsättningsläran har mera utrymme än som verkligen är fallet. Det kan också förmodas att ökad omsorg om motiveringen blir en nyttig tankeställare för domaren och hindrar honom från en tvivelaktig tillämpning av förutsättningsläran.
    Ej sällan förekommer att ömsesidiga förutsättningar åberopas då det helt enkelt är fråga om villkor i vanlig mening, d. v. s. gäller att i avtalet intolka vad som avsetts men icke blivit utsagt. Ett sådant skrivsätt är synnerligen vilseledande och bör ej förekomma, så mycket mindre som själva termen förutsättning lätt kan undvaras. Denna varning är befogad även i åtskilliga fall då visst förhållande angivits ha utgjort en väsentlig förutsättning för ena partens handlande och det förklarats att motparten haft insikt härom; i själva verket innefattar motiveringen, såsom redan antytts i det föregående, intolkning av tyst eller underförstått villkor.

 

¹ Jfr exempelvis majoritetens ståndpunkt i NJA 1940 s. 77.

 

    Även när situationen är sådan att den ena partens, av medkontrahenten insedda förutsättning kan — utan att rätteligen låta sig karakterisera såsom villkor — överföras från motivplanet till avtalsplanet, är det lämpligt att i motiveringen angiva att det är fråga om en utfyllnad av avtalet.¹ Att draga en gräns mellan dessa fall och intolkning av villkor, tysta eller underförstådda, vore principiellt det riktiga. Förut har sagts att det kan vara svårt att avskilja utfyllnadsfallen till en särskild grupp i förhållande till andra fall inom förutsättningslärans område. Minst lika vanskligt är att hålla en klar gräns mellan utfyllnad och tolkning. Och det måste medgivas att gränsdragningen från praktisk synpunkt icke har större värde. Sådan utfyllnad, varom här talas, ligger tolkningen synnerligen nära.² Denna anslutning och utfyllnadens undantagskaraktär skulle pedagogiskt sett understrykas, om man pressade tolkningen till att omfatta det osynliga avtalsinnehåll som kan anses vara avslöjat vid ifrågavarande utfyllnad.
    Eftersom det i åtskilliga lägen, då yrkande framställes om avtals ogiltighet under förebärande av bristande förutsättningar, i grund och botten rör sig om avtalstolkning eller utfyllnad av avtalet, kan det såväl för den rättssökande som för domaren vara till hjälp, om han i första hand ställer denna fråga: kan förutsättningen eller, rättare sagt, förutsättningens bristande återföras på tyst eller underförstått villkor i avtalsförhållandet eller på därmed jämförligt avtalsinnehåll? Besvaras frågan jakande, bör avtalets fullgörande icke framtvingas. I annat fall kan det vara anledning att vid den fortsatta prövningen undersöka huruvida situationen är sådan att visst lagrum — främst 33 § avtalslagen — ändock lämnar stöd för avtalets ogiltighet. Skulle även detta bedömande utfalla negativt, torde det vara i sällsynta undantagsfall som förutsättningsläran kan av avtalsslutande part åberopas med den verkan att han befrias från att fullgöra avtalet, och domaren bör då lämna upplysning om de särskilda skäl som leda till en sådan utgång. Innebär domen att en lucka utfyllts i lagen, är det önskvärt att innehållet i det tänkta stadgandet någorlunda klarlägges. Och om hänsyn utan stöd av lagregler tagits till billighet eller, med andra ord uttryckt, ett säreget grepp gjorts för att undgå obillighet, skall en sådan tankegång lämpligen komma

 

¹ Jfr minoritetens votum i NJA 1936 s. 368 och 1940 s. 449.

² Utan anspelning på ämnesområdet i övrigt kan erinras om den vaga gränsen mellan sinnessjukdom och rubbning av själsverksamheten av så djupgående natur att den måste jämställas med sinnessjukdom. 

till uttryck. Bygger motiveringen på de förut återgivna, ofullständiga ordalagen, bör åtminstone antydas att ytterligare skäl i verkligheten ligga bakom domslutet; eljest undgår domaren icke sken av att godtaga bristande förutsättningar i en mycket vidsträckt omfattning.

 

    Särskild uppmärksamhet förtjäna sådana tvister då prövningen omfattar avtal som fordra iakttagande av viss form, såsom avtal om köp av fast egendom. Här kan spörjas huru formkravet rimmar med uppfattningen att avtalet påverkas av omständigheter som ej kommit till synes i den föreskrivna formen. Denna fråga bereder knappast bekymmer, därest t. ex. ett fastighetsköp ogiltigförklaras på grund av bristande förutsättningar inom ramen för 33 § avtalslagen, eftersom viljefel, jämförligt med andra dyliga (t. ex. det av svek föranledda), här får anses vara grunden för ogiltigheten. Emellertid har det — såvitt ordalagen utvisa — åtskilliga gånger dömts till ogiltighet av fastighetsköp med stöd av bristande förutsättningar utanför avtalslagens tillämplighetsområde. Om ogiltigheten i senare fallet uppfattas såsom beroende av omständigheter som upphäva viljefriheten, är läget enahanda, och betänkligheter uppstå först om befrielse från avtalets fullgörande vinnes efter en prövning av väsentligen annan art, särskilt tolkning i mer eller mindre vidsträckt mening. Man torde dock i allmänhet icke upprätthålla formkravet beträffande fullkomligt självklara eller i sakens natur liggande avtalsvillkor, och det synes vara rimligt att handla på samma sätt i den sällan förekommande situation då avtalet röner inverkan av bristande förutsättningar av den väsentliga natur varom här är fråga. Oaktat rättsfallen på området äro svårtydda, torde man kunna sluta sig till att domstolsprövningen gått i denna riktning.¹

 

    Slutligen skall påpekas att oförutsedda händelser, såsom krigsfall och penningvärdeförsämring, framkallat allt livligare diskussion om möjligheten till jämkning av avtal på grund av ändrade förhållanden. Dessa problem, vilka delvis låta sig inordna under förutsättningsläran men tränga sig vida utanför dess ram, kunna i detta sammanhang endast bli föremål för ett omnämnande. Det skall sålunda anmärkas att resultatet även här i viss omfattning

 

¹ Beträffande dessa spörsmål må hänvisas till den ingående och intressanta framställningen av VAHLÉN a. a. s. 225—271. Se ock KARLGREN i SvJT 1952 s. 783 och följ. 

synes kunna vinnas genom avtalstolkning. I andra fall skulle väl en lösning kunna erhållas med användning av sådana principer som ligga bakom vissa redan givna lagstadganden, såsom de förut omnämnda 8 § skuldebrevslagen, 34 § försäkringsavtalslagen och 3 kap. 43 § nyttjanderättslagen, eller genom införande av en allmän regel med 8 § skuldebrevslagen som förebild. Verkliga framsteg torde dock knappast nås utan stöd av specialiserad lagstiftning med inriktning på sådana områden som höggradigt påverkats av ändrade förhållanden.¹ Med hänsyn till den stora fördelen av fasta normer är det ett önskemål att domstolsavgörandet kan ske efter så objektiva kriterier som möjligt. Lagstiftningsåtgärder böra därför icke vidtagas utan noggrann utredning om behov och verkningar. Och under alla omständigheter måste satsen 'pacta sunt servanda' vara utgångspunkten såväl vid lagstiftning som i praxis.

 

¹ Dessa problem voro föremål för behandling å det nittonde nordiska juristmötet i Sthm 1951, där ett klarläggande inledningsföredrag hölls av KNUT RODHE. Se ock diskussionsinläggen i förhandlingstrycket s. 181—217. 

OM DEN JURIDISKA STILEN

 

AF L. D. G.

 

»All dom bör fästas på skiäl och lag, och ej på godtycko:ooh skal sjelfva saken och målet, ther i tvisten består,med thes nödiga omständigheter, tydeliga ther i utsättas, såock the hufvudskiäl, och then lag, therå slutet grundas: menutländsk lag må ej theri åberopas, eller fremmande språkbrukas. Domaren skal ej gå något mål förbi, som kärandenefter stemningen i saken förestäldt, eller svaranden i eneller annor måtto theremot invändt, utan utslag theröfvergifva, efter som det beskaffadt finnes. Ej må han föra i sittslut något in, som till saken ej rätteliga hörer, eller anledning gifva till ny rättegång med then, som i samma sak ejstemd, eller hörd är.»24 kap. 3 § Rättegångsbalken.

 

De Svenska domstolarnes skrifsätt är i våra dagar ganska oftautsatt för ogynsamma omdömen; och man hörer temligenallmänt klagas öfver dess vidlyftighet och svårfattlighet, på samma gång, som man gör sig lustig öfver dess förmenta pedanteri.
    Mera sällan finner man deremot något erkännande af dennastils likväl obestridliga förtjenster i anseende till språkets renhet,riktighet och bestämdhet, — egenskaper dem man dock icke alltid träffar i lika grad förenade hos andra skriftställare, ej engång hos de lärde.
    De anmärkta felen torde ock vid närmare skärskådande befinnas icke så mycket vidlåda vår nu brukliga domstols-stil, som ejmera sjelfva det ämne den har att afhandla, hvilket i sig sjelf oftast är af invecklad art, och således, äfven med det fullkomligasteframställningssätt, hvarken kan rymmas inom alltför trånga gränser, eller af en ovan utan all svårighet fattas.
    Någon gång bidraga äfven särskilda omständigheter till beredande af en större eller mindre förmåga hos allmänheten attfölja domstolens tankegång. Vi hafva ofta funnit den som vunniten rättegång med förvånande hastighet fatta hvad som för dentappande varit alldeles obegripligt.
    Men om domstolarnes skrifsätt verkligen icke är så lättfattligt,som det kunde vara, så är detta visserligen icke en följd af dessvidlyftighet, utan tvertom af dess korthet. Det är sannt, att mander ofta träffar långa meningar, men dessa äro just medlet attskrifva en lång sak kort; emedan man endast derigenom kan, med

 

Tryckt första gången hos Schmidt & Comp. Christianstad 1853.1—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

bibehållande af språkets riktighet och slutledningarnes sammanhang, undgå att upprepa samma sats.
    Man jemföre endast det utrymme de rättsökande, nästan i hvilken tvist som helst, hafva af nöden för att skriftligen utvecklasin sak, med domarens framställning deraf, och man skall, långtifrån att stanna i tvekan om hvilkendera skrifver längst, allmänheten eller domaren, i de flesta fall nödgas medgifva, att en merasammanträngd form än domarens knapt kunnat gifvas åt ämnetutan fullständighetens uppoffring.
    Det ligger i sakens natur, att en stil der alla öfverflödiga ordmed omsorg utgallras, också fordrar uppmärksamhet åt hvarjeqvarlemnadt ord, och ej kan fattas vid det flygtiga genomögnande,som är tillräckligt för en framställning, smyckad med bilder,exempel och känslo-utgjutelser, der hufvudämnet allt emellanåtånyo framhålles och der vi saklöst kunna glömma allt det andra.Den yppigare stilens större längd torde emedlertid ungefär motsvara den större uppmärksamhet, som den kortare kräfver.
    I ett afseende kunna vi likväl icke bestrida, att vår juridiskastil är behäftad med en klandervärd vidlyftighet, nemligen detyttre skick hvaruti handlingar, åtminstone från de lägre domstolarne, oftast utlemnas till allmänheten. Man kan knapt tänkasig någonting mera barbariskt än dessa utdragna renskrifvarestilar, som för uppfattningen af ett enda längre ord tvinga ögatatt öfver halfva bredden af ett ark stort skrifpapper klänga sigfram på smala streck mellan tunnsådda och ändå ganska småbokstäfver. I stället för att hvarje ord i en lagom tät stil ögonblickligt för oss framställer sig såsom ett helt, återföras vi härtill vår barndoms första stafningsmöda, och medan vi styckevissammanlägga de särskilda delarne till ett ord, förlora vi mångengång hela satsens sammanhang. Vi veta knapt någon förändring,som i förhållande till den lätthet, hvarmed den kunde verkställas,skulle utan någons skada medföra så mycken nytta, som en enkelföreskrift, att Under-domstolarnes utskrifter skulle, emot dubbellösen, å hvarje rad innehålla dubbelt så många stafvelser, som nubestås. Domaren skulle derigenom bespara halfva pappersåtgången; Skrifvaren vunne i tid genom förkortning af bokstäfvernassammanbindningslinier, och allmänheten skulle framför allt blifvavinnande vid att få sina rättegångshandlingar vida beqvämligareatt läsa och på samma gång hälften mindre till omfång och tyngd.Kanske skulle endast genom denna förändring nära hälften af detrådande missnöjet med den juridiska stilens vidlyftighet och svårfattlighet också försvinna.

 

    Hvad åter det öfverklagade pedanteriet beträffar, så äro vinästan färdige att påstå, det deraf finnes snarare för mycket änför litet. Med en i sig sjelf ganska lofvärd ästetisk sträfvan bemödar sig nemligen mängden af våra juridiska skriftställare omden största möjliga omvexling i former, någon gång ända derhän,att de för att undvika tavtologier beteckna samma sak med olikauttryck, hvilka icke återgifva fullt samma skiftning af begreppet.Härpå förlorar Juridiken, utan att Ästetiken skördar vinsten. Ensådan omvexlande stil är fullkomligen på sin plats vid behandlingen af ett ämne, der läsaren, liksom i en Engelsk park, utan något förut fattadt mål, föres fram på slingrande vägar genom doftande blommor för att vid hvarje steg beredas nya öfverraskningar. Der blir all enformighet ful och tröttande. Men sammaskönhets-lagar gälla icke för en Engelsk park, som för en byggnad, hvars ändamål är gifvet och bör såsom ett helt vara åskådligt för betraktaren. En sådan fordrar alltid en viss likformighetom den skall framstå med någon värdighet; hvalfvets ena pelare måste vara lik den andra, eller afvikelserna åtminstone grundade på byggnadens inre behof, ej utförda blott för omvexlingensskuld.
    Så bör också en Dom, lik en rättvisans tempelbyggnad, vara affattad i en ren, enkel och strängt regelbunden stil. Ju närmare derföljden motsvarar grunden, ju fastare synes det hela; och ju ordagrannare svaret passar till frågan, ju mera träffande blir det. Ochi samma mån som uttrycket derigenom aflägsnas från det täcka,nalkas man i stället det höga. Man torde förgäfves söka efter ensublimare stil, än i dessa ord: »Herren sade: Varde ljus; och detvardt ljus.» En yngre domare än Moses skulle kanske i ställetskrifvit: »Varde ljus; och mörkret försvann;» men uttrycket hadederpå förlorat lika mycket i sanning och skönhet, som det vunnit i omvexling.
    Vi vilja söka att med ännu ett exempel upplysa vår meninghärom. För att så mycket som möjligt undvika att upprepa samma uttryck och samma sak, begagna nemligen våra juridiska författare esomoftast en mängd hjelpord, som man skulle kunna kalla»juridiska pronomina», med afseende å det med dem åsyftadeändamål, att göra samma tjenst som språkets allmänna pronomina, men på ett längre afstånd än dessa kunna användas. I stället för att t. ex. vid en tidsbestämning alltid utmärka samma årmed sin siffra, heter det: »nästlidne år, sistförflutne år, nyssnämnde år, sistberörde år, nästpåföljde år, förstnämnde år, merberörde år» o. s. v. Det mål hvaråt dessa bestämningar syfta, är ofta

 

†1—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

så aflägset emot substantiverna till våra vanliga pronomina, attskillnaden i förmåga att träffa är mindre emellan en pistol ochden gröfsta kanon. När nu läsaren påträffar ett sådant »nästlidetår», så är detta sällan det för honom sjelf sednast förflutna. Hanmåste då afbryta läsningen och stundom vända många blad föratt finna hvilket år domstolen utgaf sin skrift. Derpå fortsätterhan en stund sin läsning, som under tiden handlar om både dettaoch många andra år, till dess han åter stadnar vid »sistberördeår». Om nu minnet icke är särdeles godt, måste han läsa sin skriftbaklänges ända till den nästförutgångna tidsbestämningen, somkanske är »förstberörde år», då han får det nöjet att återgå tillskriftens början. Allt detta besvär gör nu författaren både sigoch läsaren blott för omvexlingens skuld, utan att han ens derivinner sitt syfte. Ty lika ofta som han undgår, att kalla det ifrågavarande året med sitt rätta siffernamn, lika ofta får han ändåupprepa det lilla ordet »år», och det ena ordet är ej enformigareän det andra, om det också är litet längre. Visserligen lyckas hanåstadkomma en oändlig färgskiftning i de ömsom framåt ömsombakåt pekande svansar, hvarmed han behänger detta ord, mendet qvarstår ändå sjelft alltid oförändradt; Och vore det icke dåbättre att i stället alltid behålla årets rätta lättfattliga namn, somalls icke har behof af denna onaturliga prydnad? Endast en afvanan förskämd smak skulle finna stilens skönhet lida deraf.
    På samma sätt förhåller det sig då man talar om penningaroch många andra saker. Då jag utan att stöta örat kan våga attalltid kalla en Riksdaler för en Riksdaler, hvarföre skall jag blotten gång våga kalla en Riksdaler Banko för en Riksdaler Banko,och sedan bråka min hjerna och förvilla läsarens med omskrifningar sådane som en Riksdaler »förutnämnde myntsort», &c.?
    En inskränkning i bruket af dessa juridiska pronomina, så attde aldrig användes oftare än då de verkligen medförde korthet ochlättnad, tro vi, skulle vara ett af de verksammare medlen, attutan någon rubbning i den juridiska stilens nuvarande system,göra den behagligare för allmänheten. — En särskild granskningtorde för öfrigt påkallas för stadfästandet af rätta betydelsen afdessa pronomina. Af orden »bemälde», »berörde» och »nämnde»med alla deras sammansättningar, brukas t. ex. endast det sistaom både saker och personer, men bemälde anses endast hänsyftapå personer, och berörde endast böra brukas om liflösa eller åtminstone förnuftslösa ting. Härför finnes intet stöd i allmännaspråkbegreppet. Både menniskor och djur kunna nemligen ganskaväl omförmälas och följaktligen äfven vara bemälde; hvaremot

 

egentligast inga andra kunna kallas nämnde, än de, hvilkas namnförut blifvit anfördt, äfvensom berörde rättast tyckes sägas omhvad som förut endast i förbigående blifvit vidrördt, utan att varagenomträngdt eller hafva egentligen utgjort föremål för det dittills afhandlade.
    Vi nämnde den Juridiska Stilens System. Ett sådant finnes ocki verkligheten tillämpadt, ehuru vi aldrig sett dess grundsatserutredda. En fullständig framställning deraf skulle likväl vara afstor vigt, och antingen leda till ett allmännare erkännande afdessa grundsatsers riktighet eller bereda möjligheten af deras förbättrande. Den vore dessutom särskildt behöflig för dem, som egnasig åt domareyrket, ej blott vid början af deras bana, då de nuendast långsamt och med svårighet kunna genom öfning innöta deoumbärligaste grundvilkoren för en god stil, utan äfven för meraerfarne domare, hvilka utan annan ledning än örat icke alltidblifva enige, hvarken med sig sjelfva eller andra om bästa sättetatt skrifva i förekommande fall.
    Utan förmåga att förarbeta en sådan nyckel till den juridiskastilens hemligheter, tillåta vi oss, genom nyckelhålet, några strödda betraktelser i ämnet.
    Utom det skrifsätt domstolarne, såsom sådane, begagna ochhvarmed vi här sysselsätta oss, skulle man till den juridiska stilens fält, i vidsträcktare bemärkelse, jemväl kunna räkna sjelfvalagspråket jemte alla offentliga eller enskilda afhandlingar ochanföranden i lagfrågor, rättegångar eller andra juridiska ämnen. Lagen är härvid att anse såsom hjertat i all juridisk skrift, ochdomstolarnes språk äro de ådror, som från hjertat sprida lagensinnehåll och tillgodogöra det åt samhällskroppens särskilda delar,hvaremot de juridiska afhandlingarne bereda den nya föryngrandelifssaften och återföra den till hjertat. Afhandlingsstilen sträfvarnemligen att framställa lagen med språkets allmänna stil, hvaremot domstolarne sträfva att framställa lifvets allmänna förhållanden i lagstil.
    I denna sträfvan till lag-stil innefattas också de bästa allmännaföreskrifter för den juridiska stilen i inskränktare mening. Ty denrätt kraftiga och värdiga lagstilen är företrädesvis tydlig, kort,allvarsam, ren och oprydd.
    Så bör ock den juridiska stilen vara.
    I det föregående hafva vi redan tillåtit oss ett par anmärkningaremot nu brukliga prydnader, hvaremot vi förklarat oss i afseendeå korthet och tydlighet hafva föga öfrigt att önska. Icke ellerhafva vi någonsin i vårt fäderneslands domstolsspråk sett ettotillbörligt löje eller qvickhetsbegär spela i dess drag.

 

    Om någorstädes skulle vi snarare i dess nästan ängsliga åtråatt ständigt genom det högtidligaste allvar taga sin värdighet i aktkunna spåra skymten af pedanteri.
    Vi känna Domstolar, som blott för att undgå möjligheten att tvetydas af elaka skämtare, aldrig våga ålägga en qvinna någonting,utan alltid i stället välja ett annat ord, såsom förpligta m. fl.,och som frukta att utsätta sig för åtlöje, om de skulle helt enkelttala om svin, hvarföre de ock aldrig försumma att i stället sägasvinkreatur. — 1734 års lag med sin oöfverträffliga stil talar likvälutan tvekan och tillägg om både svin och fä, och förlorar derpåingenting i värdighet.
    Det förhåller sig nemligen så med värdigheten i stil, att denicke får eftersträfvas såsom en särskild egenskap, utan sjelfmantinställer sig såsom en följeslagare till stilens förenade allvar, renhet och flärdfrihet; likasom stilens kraft är en naturlig följd avdess korthet och inre bestämdhet, men icke vinnes genom särskilda kraft-ord och hotelser, sådana man ofta finner i gamla domaroch fastebref, men som numera af en sannare smak blifvit bortlagde.
    Till stilens renhet hörer ej allenast att utesluta alla utländskaord, som icke vunnit full och obestridd burskap i språket, utanjemväl att undvika alla enskilda provins-ord och låga talesätt.När detta icke låter sig göra, såsom stundom inträffar, plägar domaren ganska lämpligt skudda stoftet af sina fötter, genom attframför provins-uttrycken tillägga: »så kallade» och låta de lågatalesätten efterföljas af: »såsom orden föllo», eller annat dylikt.
    Man får dock akta sig att sträcka renhets-ifvern för långt påtydlighetens och korthetens bekostnad. Många yrken bedrifvas tillexempel i olika orter på så olika sätt och med så olika redskap,att man måste bibehålla hvarje orts egna uttryck för att deromgifva en riktig föreställning: liksom öfver hela riket brukliga ordicke gifvas för ting, som endast finnas i en viss del. Så är ock förhållandet i fråga om personers dopnamn. För de flesta sådanefinnes ett såsom det rätta allmänt godkändt uttal och stafningssätt. Men allmogen både uttalar och skrifver dem på ett eget vis,hvar i sin ort. Olof förändras sålunda till Ola, Olaus, Olle m. fl.Och desse, som icke hafva annat än sitt och sin faders dopnamn,skulle icke kännas vid sig sjelfva, om man ville skrifva derasnamn hög-Svenskt. På samma sätt låter man ståndspersoner fritthandtera sina tillnamn med åsidosättande af all rättskrifning,men deras dopnamn skrifver man strängt riktiga, utan afseendepå de egna namnteckningarne. Härigenom låter man alla bibehålla

 

individualiteten oförryckt i det väsentliga af deras namn, utanatt den derföre får vidare öfverskrida språkets allmänna lagar.
    En annan omständighet att märka, är stilens ordnande, i likhetmed en algebraisk eqvation, så att man sätter de kända storheterna framför de obekanta, d. v. s., att hvarje förekommande sak,då den första gången nämnes, beskrifves så noga som erfordrasicke blott för dess skiljande från alla andra, utan äfven för attbibringa läsaren all den kännedom han derom för hela skriftensfattande behöfver. Detta förfaringssätt, helt och hållet motsattden vanliga stilens, der man icke gerna på en gång om någon sakomtalar mera än man för tillfället behöfver veta, gör ofta börjanaf en juridisk skrift ganska tungläst, genom hopandet af dessabeskrifningar, hvilkas nytta man ej på förhand kan inse, men detär dock ett nödvändigt vilkor för stilens korthet och bidrager attgöra fortsättningen desto lättare, likasom de tunga och oformligastenarne till den i sig sjelf klumpiga grunden af en byggnad gifvasjelfva byggnaden ett lättare utseende.
    Att tala om en stils ordning, är för öfrigt att tala om stilen sjelf;ty stil är intet annat än en viss ordning. Den juridiska sönderfalleri vissa delar till tre olika arter, efter som den användes å sina tresärskilda fält: Protokoll, Rubrik och Domslut.
    Bland dessa företer Protokolls-Stilen jemförelsevis de minstasvårigheterna, emedan dess förnämsta uppgift är att blott trogetframställa hvad som tilldragit sig inför Domstolen. Ordningenkan härvid visserligen vara bättre och sämre, men den beror merapå domarens juridiska än på hans stilistiska skicklighet, och ärnågon gång oberoende af båda delarne.
    Några domare pläga, liksom för att med Daguerreoptypisk noggrannhet återgifva förhandlingarne inför domstolen, till protokollets berättande stil använda verbernas presens-form, hvaremotimperfectum af de långt flesta begagnas. Det förra faller sig naturligare för protokollsföranden, då handlingen och anteckningenske samtidigt; det senare deremot för läsaren, i hvars hand helaprotokollet angår en förfluten tid. På samma sätt tänkte sigde gamle Romarne, i vanlig brefstil, alltid i deras läsares ställe,och nyttjade imperfectum. Den i våra bref begagnade presens-formen torde vara fullt så riktig för att uttrycka alla de handlingaroch tankar, hvilka ännu fortfara under skrifvandet; likasom endomstol i de beslut den afkunnar nödvändigt måste tala i presens.Men i ett protokoll, der ingenting kan eller får införas, som ej redan är skedt eller utsagdt, hvilar det allmänna bruket af imperfectum på en god grund.

 

    Vid upptagandet af andras anföranden till protokollet hörer dettill en god ordning, att låta hela berättelsen, jemväl grammatikaliskt, utgå från berättaren, hvilket enklast sker derigenom attalla dess satser styras af att. Meningarne blifva derigenom ickemera invecklade eller längre, ehuru det blir längre till punkt; menläsaren blir genom det enda lilla ordet i början af hvarje meningpåmint, att det är t. ex. blott en parts eller ett vittnes uppgift, somär före och ej ett obestridt sakförhållande eller en domstolens egenuppgift, och denna klarhet bidrager till den juridiska stilens skönhet; i stället för att det tillhör Romanstilens behag att låta läsaren endast fästa sig vid sjelfva det berättade och så mycket sommöjligt glömma i hvars mun berättelsen lägges.
    När deremot en skrift skall ordagrannt intagas i protokollet, ärnödigt att domstolen förut slutar sin egen mening och efteråt börjar med en ny. Det är likväl ett ej sällsynt oskick, som lika litetkan försvaras från språklärans som välljudets ståndpunkt, attsåsom en mellanmening intaga ett helt anförande, försedt medegna fullt afslutade punkter, ofta äfven med både datum och underskrift.
    Författandet af en Rubrik fordrar en viss konstmessighet. Härgäller det nemligen, att i blotta öfverskriften till en dom, bestående af den enklaste sats, såsom t. ex. denna: »Kongl. Maj :tsDom, Gifven å Stockholms Slott», genom mellanmeningar inpassa en fullständig berättelse om hela den sak, som är i fråga,med allt hvad de lägre domstolarne derom förut yttrat. Dertill kanunderstundom åtgå några och tjugo ark, och man må då ej undra,om sådant förefaller litet afskräckande både för läsaren att tömma liksom i ett andedrag, och för den som har sig förelagdt attarbeta tillsammans hela massan i en enda mening.
    Knotet emot rubrikerna är också derföre ganska högljudt.Många anse dem helt och hållet öfverflödiga, då de i alla fall ickeinnehålla någonting som ej kan återfinnas i protokollerna öfvermålets föregående behandling. Men de betänka icke den stora fördelen deraf, att hvarje dom utgör ett helt för sig, som kan begripas och verkställas utan behof af långt vidlyftigare rättegångshandlingar. I hvarje dom måste dessutom gränsorna för dess område noga bestämmas, helst ett stämningspåstående sällan blifveri alldeles oförändradt skick eller till hela sin vidd fullföljdt genom de olika instanserna. Det torde vara svårt att för detta bestämmande utfinna något mera logiskt och kortare sätt, än genom de nuvarande rubrikerna, hvilka, genom deras sinnrika uppställning, lemna oss den nödiga beskrifningen af målet, utan att

 

ändå lägga den i domstolens egen mun, som derigenom undgår attuttala mera än domstolens eget beslut.
    Den långa meningen skulle visserligen vara ytterst besvärlig,om den vore uppställd efter samma grunder, som gälla för deninvecklade, ehuru jemförelsevis korta, periodbyggnaden i Latinet,eller det gammal-tyska språket, der hufvudsatsen icke blott grammatikaliskt, utan äfven till innehållet, utgör det väsentligaste,och der alla de konstrikt inflätade bimeningarne endast åsyfta attöka hufvudsatsens styrka. Dylika perioder hafva äfven sin plats iden juridiska stilen, men i domsluten, — ej i rubrikerna. Långtifrån att vara hufvudfiguren i taflan, bör hufvudsatsen i dessasistnämnde endast utgöra infattningen, eller det helas yttre sammanhållning. Den består derföre af de enklaste sammanbindningsord, som bilda föreningen emellan fullkomligt sjelfständiga satser,nästan utan att sjelf göra anspråk på att bibehållas i minnet; ochalla mellansatser af större omfång sönderfalla vidare på lika sätti enkla delar, som äro af hvarandra så oberoende som möjligt.
    I en väl skrifven rubrik följer sålunda den ena meningen i berättelsen helt naturligt efter den andra, utan större öfverlastninghos någon, än den allmänna historiska stilen tillåter, och det helasammanbindes nästan omärkligt till en noga afpassad grundvalför det följande domslutet. I den historiska stilen gör läsaren sjelfdenna sammanbindning af berättelsens skilda punkter, men dervid lemnas någon gång luckor öppna för olika uppfattningar elleråtminstone kryphål, som måste vara täppta, då det är fråga omatt qväfva en tvist. Derföre fogar man det ena i det andra.
    Lösningen af denna rubrikernas uppgift vinnes hufvudsakligengenom att företrädesvis använda sådane partiklar, som sammanbinda skilda satser, men deremot sparsamt begagna dem, sominnesluta den ena meningen i den andra. Med orden hvarefter,hvarjémte kan jag t. ex. fästa en efterföljande mening vid en föregående, utan att de behöfva någon vidare gemensamhet i syntaxen; och äfven sådane satser, som ömsesidigt betinga varandra,behöfva icke sammanblandas eller tynga det hela, om man förenardem genom sådana binde-ord, som förutsätta hvarandra, och derigenom liksom utstaka vägen för läsaren. En försats börjad medsedan kan t. ex. räcka huru länge som helst, utan att läsaren förvillar sig om eftersatsens början, som han vet skall vara utmärktmed ordet så. På samma sätt med ej mindre . . . utan ock; hvarken .. . eller; och dels ... dels . . . dels, med hvilket sista jag kanutan oreda binda tillsammans ett helt knippe satser o. s. v.
    Vi måste dock medgifva, att detta enkla förfaringssätt icke all

 

tid iakttages, och att man någon gång i våra domstolars rubrikertill ett subjekt på första arket får söka verbet på det andra ochobjektet på ett tredje eller fjerde. Vi påminna endast om det förvissa Hof-Rätts-utslag ganska vanliga formuläret:
    »Utslag uppå de besvär N. N. anfört deröfver, att KonungensBefallningshafvande, hvarest N. N. yrkat, att . . . etc . . ., har i utslag etc.»
    Om nu N. N:s yrkande är vidlyftigt, så skall man vara en öfvadhar-jägare för att efter en så lång bugt få huvudsatsen på rättastället åter i sigte; och så vacker denna anordning är i en kortrubrik, så släpande blir den alltid i en längre. Men felet liggericke i systemet utan i tillämpningen.
    En lätt sak vore det för övrigt att, utan ringaste förändring iuppställningen af en rubrik, utmärka dess ledtråd, så att den alltid af sig sjelf föll i ögonen, antingen på gammalmodigt sätt, genom att skrifva hufvudsatsens delar kursiva, understrukna ellermed rödt bläck, såsom rubrikernas namn antyder, att de fordomskrefvos, eller ock efter nyaste Fransyska modet, med afbrutentext, så att hvarje återgång till hufvudsatsen börjades med nyrad.
    Till den berättande stilens skönhet i en rubrik hörer vidare, attvid det ofta förekommande redogörandet för en annan domstolsbeslut, omsätta det i ett mindre framstående språk, så att man tilldet egna domslutet besparar de kraftigaste uttrycken, sådanesom Alldenstund, Fördenskuld, Alltså, o. s. v. Likaså är den förrubrikerna egendomliga verbalformen imperfectum conjunctivi,så vidt denna i språket finnes utbildad. Genom det villkorliga, somderi finnes förutsatt, undgår nemligen en domstol att vitsordaeller såsom sitt eget upptaga, hvad som efter andra i rubriken anföres.
    Här kan äfven vara stället att anmärka en förbistring, som,snart sagdt okänd hos andra skriftställare, tyvärr fått temligenfast fot inom den juridiska stilen i allmänhet och särdeles i rubrikerna. Vi mena bruket att, med en preposition och dess nomen,skilja en annan preposition från sitt nomen, hvaraf händer, attden ena prepositionen upprepas omedelbart efter den andra.Ingenting är vanligare än att få läsa ordställningar, sådane somdenna: »på grund af till N. N. utgifven förbindelse», och alldelesexempellöst är det icke att till och med få läsa: »på grund af utafN. N. utgifven förbindelse», eller: »förteckning öfver under åretutgifne domar». Sådant är likväl ett uppenbart trots icke blott afSvenska språkets lagar, utan troligen af alla språklagar i verlden.

 

Ty om det redan var en oeftergiflig regel, att ej skilja prepositionen från sitt nomen i de gamla språken, der man likväl vida lättare skulle kunnat se, hvart den hörde genom den kasus, hvarutiprepositionen böjde sitt nomen; huru mycket nödvändigare är deticke att följa denna regel i de moderna språken, der prepositionerna utgöra nästan den enda beteckningen af dessa böjda kasus,sedan böjningen af sjelfva nomina till största delen bortfallit. Vårtspråk fordrar också i allmänhet, att prepositionen hörer till detnärmast följande nomen, som är i sådan ställning, att den kanhöra dit, och om ett nomen med fördel skall kunna skjutas emellan, så måste det stå i Genitivus, emedan prepositionerna ej regera genitivus (utom i några gammaldags talesätt), och såledesnågon förvillelse deraf ej kan uppkomma. Men framför allt fordrar hvarje rent Svenskt öra, att icke två prepositioner liksom kifvas om samma nomen, såsom i nyss anförda fall, der språket ickegifver ledning att afgöra hvilkendera af de två på hvarandra följande prepositionerna hörer till det förstkommande nomen, utandetta finnes endast genom begrundande af innehållets rimliga mening. Vill man bibehålla en sådan barbarism, så bör man åtminstone genom skiljetecken göra den inskjutna prepositionen, medhvad dit hörer, till en mellanmening, då i sjelfva verket all oredaförekommes, ehuru talesättets hårdhet qvarstår.
    Vi öfvergå nu till den juridiska stilens blomma, Domslutet. Liksom blomman får sin färg af Solen, så kan endast Visheten gifvadomslutet sin rätta gestalt. Dess form är derföre fri, som förnuftet. Men hvem är väl bunden af strängare lagar än förnuftet ochfriheten sjelf? Domslutets frihet består också, såsom all annan,endast deruti, att det får följa sina egna lagar och icke påtrugasnågon för dess inre väsende främmande form.
    Då emedlertid dessa lagar äro oföränderligt desamma, så ärklart att formens omvexling i likartade fall hvarken bör eftersträfvas, eller ens i högre grad kan ega rum. Föga på sin plats är derföre det förnäma förakt nybörjare i juridiken ej sällan hysa fördomstolarnes bruk att efter formulärer, som en gång för alla blifvit antagna, meddela de föreskrifter af enahanda beskaffenhet,som i en mängd fall äro behöflige. Den insigtsfulle begagnar medtacksamhet en sådan af andra redan bepröfvad erfarenhet, välvetande, att man aldrig utan någon möda på ett nytt sätt bekämpar svårigheter, som en gång blifvit på ett annat lyckligt öfvervunna; och allmänheten finner det ingalunda ovärdigt en domstol att städse gifva samma svar på samma fråga. Blindt må dockanvändandet af dylika formulärer aldrig blifva; det är blott icke

 

af okunnighet om deras lydelse, som afvikelser derifrån skola ske.Eljest bör visserligen med samma uppmärksamhet hvarje gångundersökas, om ej det förevarande fallet har någon egenhet, somej är avsedd i formuläret, hvilket dessutom aldrig så får stelna, attdet icke står hvar och en fritt att deruti verkställa förbättringar,— om han förmår. Finner han intet fel, gör han bäst i att förblifva vid det gamla; ty någon gång händer det, att en förändringi uttrycket, som vid första påseende förefaller liktydig, kan i oförutsedda fall leda till en annan slutföljd, och i alla fall hedrar dethvar och en att lämpa sig efter flertalets tycke, då man sjelf finner det lika godt som ens eget.
    Till dom-stilens abc hörer: att före hufvudsaken utlåta sig öfverinvändningar i rättegången, emedan af dessas utgång kan bero,om hufvudsaken skall pröfvas eller ej; att endast upptaga de skäl,som stödja domslutet, men utesluta dem, som kunna anföras fören motsatt åsigt; samt att endast besvara parternes påståenden,men ej hvad andra domstolar derom må hafva yttrat. I sistnämnde båda omständigheter skiljer sig denna stil väsentligast från afhandlingsstilen, uti hvilken man företrädesvis söker genom vederläggning af gjorda eller förutsatta inkast bevisa sig egen åsigtsriktighet. Och då Domaren före beslutets fattande lika noga måstetaga i betraktande skälen för och emot, så känner han sig oftanaturligen frestad att äfven i domen ådagalägga huru han vägtsaken på båda sidor och granskat halten af det föregående domstolsbeslut han möjligen upphäfver; äfvensom parterne mångengång tro, att deras skäl blifvit alldeles förbisedda, då de i domenhvarken finna dem upptagna eller vederlagda. Då likväl en domicke är det fält, hvarpå en domstol har att uppträda, vare sig tillsjelfförsvar eller såsom underdomares lärare, torde nyssberördegrundsatsers riktighet häraf icke kunna jäfvas. Stundom inträffar det visserligen, att ett beslut icke kan fullständigt motiveras,utan att jemväl anföra hvad som mest synes tala deremot, menman träffar icke eller sällan domstolsbeslut, som börja med ehuru,väl eller om än, de der kanske likaväl kunde börja med emedaneller enär.
    Vidare är man ense om, att ej anföra flera skäl än som behöfvas och framför allt ej andre än dem, som stödja sig på samma grund, emedan eljest det ena skälet upphäfver eller åtminstoneförsvagar det andra. Mindre odelade äro omdömena om domstolarnes förbehållsamhet att grunda sina utsagor på öppet uttaladerättsgrundsatser. Äfven häri göras nemligen anspråk, att domarenjemväl skall vara rättslärare. Domaren har emedlertid ingen makt

 

att göra sina grundsatser gällande vidsträcktare än i det enskildafall, som är honom förelagdt, och han har redan deruti ett tillräckligt stilistiskt försvar för sin åtgärd att icke framställa demallmänneligare, än som nödvändigt fordras för deras tillämpningå det särskilda fallet. Ett ännu kraftigare försvar har han deruti,att det icke ens är honom tillåtet att, såsom domare, för sig uppgöra ett bestämt theoretiskt system, hvarutur han på hvarje falltillämpar en abstrakt grundsats. Han måste nemligen alltid fogasig efter lagstiftningens anda, som under dess historiska utveckling delvis undergår förändringar och sålunda nästan förbjuderdomaren allt uttalande af allmänna åsigter. Dessutom bjuderklokheten och känslan af mensklig svaghet att icke binda händerne på sig för framtiden, derest man sjelf skulle komma tillljusare insigter.
    Å andra sidan kan det ifrågasättas, om några skäl alls böra uttalas i ett domstolsbeslut. Att utesluta dem helt och hållet vorelikväl att på ett betänkligt sätt lemna rum öppet för godtycket;och i sådant fall måste åtminstone särskilda anstalter vidtagastill samhällets försäkrande, att domarens godtycke blir ett uttryckaf det allmänna förnuftet, t. ex. genom jury-inrättningen. Möjligen skulle dock till och med en jury, om den vore tvungen att motivera sina beslut, någon gång underkasta sanningen af den känslasom dikterar dem en ännu strängare granskning, än nu kanskesker. En annan sak vore, att förvisa skälen till protokollet ochlåta sjelfva beslutet utgå naket, såsom det lärer brukas i Preussen.Grunderna för ett beslut sammanhänga likväl ofta, åtminstone icivila mål, så oskiljaktigt med sjelfva beslutet, att detsamma demförutan icke kan till fullo fattas. Då en domare dessutom icke ärnågonting annat än en lagens tolkare, så är ju hans förnämstauppgift just att bjuda skäl för sin dom; och ett fritt folk har rättatt veta icke blott hvad det skall lyda, utan äfven hvarföre detlyder.
    Sedan man väl bestämt en doms innehåll, återstår dess uppställning, och äfven den kräfver sin konst, så som den utföres hos oss,der man icke nöjer sig med skälens upptagande i enkla försatser,upprepade till behöfligt antal, utan fordrar skälen för hvarje särskildt beslut grupperade till en mera koncentrerad samverkan åsjelfva slutet. Man anser att hela slutledningen, genom en sådanförsatsernas sammanställning blir mera logiskt bindande och attstilen på samma gång vinner i skönhet. Oss synes likväl företrädeticke alldeles ostridigt. Det stående Fransyska formuläret, derutiskälen, till det yttre osammanbundna, anföras, med upprepande

 

af vu que framför hvarje, torde fullt kunna uthärda en jemförelse.Om nemligen alla dessa skäl ordnas efter hvarandra i riktig tankeföljd, uppkommer af det hela ett efter logikens reglor fullkomligt kedjeslut; Och endast en verklig mästarehand kan med detunga konjunktioner, som utgöra stommen till våra domslut, utföra vändningar så smidiga och behagfulla, att de i skönhet öfverträffa enkelheten af en uppställning, sådan som t. ex. denna:
    Vid öfvervägande deraf:
    att............;
    att............;
    att............;
    att............;
    samt att .......;
    pröfvar jag rättvist etc.
    En stor del af våra domstolars beslut komma ock den Fransyska methoden temligen nära, ehuru med skenet bibehållet af enmera invecklad gruppering. Ganska ofta finner man t. ex. en domuppställd på följande sätt:
    Alldenstund ..............;
    Fördenskuld och emedan . .;
    Ty och som ..............;
    Alltså och då ........;
    Pröfvar jag rättvist etc.
    Här finner man ledgångarne, med undantag af den första, försedda hvar med sina tre konjunktioner, deraf den första syftarpå den föregående satsen och den sista på den efterföljande, under det den medlersta är en enkel copula. Men hela detta öfverflödaf brokiga konjunktioner, som hafva alldeles enahanda betydelse,åstadkommer i sjelfva verket ingenting annat än ett skälens upprepande efter hvarandra, utan närmare samband; och man skulle,utan att i öfrigt förändra ett ord, kunna på äkta fransyskt sättuppställa samma dom sålunda:
    Enär .............;
    enär ...............;
    enär ...............;
    och enär ............;
    pröfvar jag rättvist etc.
    Våra finare juridiska stilister godkänna icke eller ett sådantupphängande af det ena skälet på det andra, som i nyss anfördaexempel, utan fordra, såsom vi förut antydt, att skälen koncentreras till ett enda eller åtminstone så få som möjligt, hvilket ickekan ske utan att innesluta dem genom mellanmeningar uti hvar

 

andra. Och det är hos dessa man måste söka typen för vårt nuvarande Svenska system. Någon allmänt giltig formel kan för deticke uppställas, ty den rättar sig efter hvarje saks natur och omfång. Vi vilja blott förklara vår mening genom ett exempel:
    Som, (vid det förhållande, att .......)
    Käranden, (hvilken medgifvit, att ....)
    icke kan, (med afseende jemväl derå, att . .)
    anses hafva styrkt, att ..............)
    alltså pröfvar jag rättvist etc.
    Detta är att bygga en dom, såsom en lagens bro öfver trätovattnet, uti ett enda, sig sjelf uppbärande, konstrikt hvalf; dåman deremot i Frankrike anbringar så många sådana, som mananser tvistens bredd fordra. På båda sätten, rätt utförda, kommerman lika säkert öfver strömmen, hvilket är hufvudsaken. Att tillerkänna ettdera byggnadssättet företrädet i utseende, blir alltiden smakfråga, som ingen kan afgöra nöjaktigt för någon annan änsig sjelf. Säkert är likväl, att en bro med flera stödjepunkter änvid båda ändarne är lättare att uppföra, och att den alltid är bättreän ett stort hvalf, som till följd af byggmästarens oskicklighet,ramlar af sin egen tyngd.
    Vid våra högre domstolar plägar sjelfva domslutet föregås afen liten inledning, som börjar det s. k. Nigrum. En Högsta Domstolens dom begynnes t. ex. ofta således: »Kongl. Maj: t har i Nåder låtit Sig föredragas de i detta mål inkomne handlingar, tilllika med hvad parterne såväl skriftligen som vid muntligt förhörinför Nedre Revisionen i underdånighet andragit och påmint.»Och Hof-Rätterna ungefär på enahanda sätt. Om ett sådant tillkännagifvande icke kan anses helt och hållet öfverflödigt, synesdet dock rättare böra hafva sin plats i rubriken, såsom icke åsyftande någonting annat än en redogörelse af det skick, hvarutimålet till afgörande öfverlemnats. Rubrikerna pläga också ganskalämpligt innehålla uppgift, huruvida vid samma domstol emellanparterne »tvistadt och skriftvexladt varit», eller om förklaringfrån någondera infordrats o. s. v. Denna uppgift kunde görasfullständigare med tillägg om vittnesförhör och dylikt, derest mananser sådant behöfligt, men att allt ordande derom i domslutetkan undvaras, synes bland annat deraf, att man låter Kongl.Maj:ts utslag börja, utan att upplysa det kännedom blifvit tagenaf handlingarne och skriftvexlingen, ehuru en sådan är lika nödvändig och lika noggrant tages för beslutande af ett utslag somaf en dom. Om vi ej misstaga oss har denna lemning af äldre tiders ordrikhet fått qvarstå endast derföre, att den gifver en

 

otvungen anledning att alltid börja nigrum med den beslutandedomstolens egen benämning, hvilket också onekligen är det lämpligaste begynnelse-ordet. I sådan händelse bör likväl denna frasalltid göras så kort som ändamålets vinnande möjligen medgifver.
    För öfrigt finnas numera, med undantag af rena lagtermer, ivår juridiska stil ganska få egendomligheter bibehållna, som ickeäro fullkomligt inpassade i det allmänna språkbruket. Fordomfunnos de i vida större mängd och utgjorde mången nu grånadjurists stolthet och glädje. De synas förnämligast hafva beståttuti användandet af en stor rikedom på uttryck, i språket eljestnästan liktydiga, men i hvilka man inlade en rent juridisk skilnad, som hvarken kunde eller behöfde fattas af den i systemetshemligheter oinvigda allmänheten. Endast genom tradition fortplantad från man till man är sjelfva kunskapen om dem hos detnuvarande slägtet till större delen utdöd. Den hade också troligenmera ästetiskt än praktiskt värde, och dess ännu befintliga lemningar hafva nästan nedsjunkit i våra omdömen till föråldradetalesätt eller onödiga hårklyfverier. Så var det förr en himmelsvid åtskilnad emellan att gilla, fastställa, godkänna och ej ändraen Under-Rätts beslut, hvilket allt synes oss komma ungefär påett ut; Och om vi också ännu af gammal vana skilja emellan bemälde, berörde och nämnde, så befara vi likväl icke att någotondt af deras förvexling skulle uppstå. Den förtjensten har dockSvenska domstolsstilen alltid haft, att icke utgöra en uteslutandetillhörighet för rättslärde och advokater, såsom i England, utanden har städse hos oss varit begriplig eller åtminstone ämnad attkunna begripas af det sunda förståndet, äfven utan alla juridiskakunskaper.
    I sin helhet är denna Stil efter hvad vi sökt ådagalägga, visserligen en något tung, men också af språkets renaste metall konstrikt sammanfogad, rustning för den inneboende tanken, hvilkenderuti är väl bevarad för hugg och ej löper fara att inom kortfinna sin drägt urblekt eller sliten. I andra länder sätter man gammalmodiga peruker på sjelva den lefvande domaren, för att gifvahonom ett ålderdomligt, vördnadsbjudande utseende. Hos oss villman införa stundens samtals-språk i sjelfva domen. Att följadessa vexlande moder anstår dock föga en dom, som då den vunnit laga kraft, d. v. s. kraft af lag, grundlägger rättsförhållandenför evärdeliga tider, och kommer att läsas långt efter det manglömt huru andra dagens pennor sprättat. Häraf följer dock ingalunda att ej domstolarne på lagom afstånd skola följa språketsutveckling och tillegna sig de nya skott, som deruti fått fast rot.

 

Billigtvis torde ej eller tröghet härutinnan kunna förevitas detnuvarande skrifsättet. Ingen, som rätt införlifvat sig med dessanda, skall sannolikt deröfver helt och hållet uttala förkastelsedomen utan snarare finna felen små vid jemförelse med dess förtjenster. Må man emedlertid med nit arbeta på dess fullkomnande. Derpå ligger mera vigt än mången inser; ty liksom en allmänsanning är inneboende i Tegnérs ord: att »det dunkelt sagda ärdet dunkelt tänkta», och i vad Geijer säger: »att kunna ett språk,är att kunna tänka», så är det för rättstillståndet föga vigtigare,att domaren kan döma rätt, än att han kan skrifva rätt.
    På den juridiska stilen kan föröfrigt tillämpas det gamla ordspråket, att den någorlunda kan försvara sig emot sina fiender,men Gud bevare den för sina vänner! Besynnerligt nog räknarden sina varmaste beundrare bland dem, som utan insigter befattasig med rättegångar. Desse inbilla sig ej sällan, att hvarje juridisk term, i synnerhet om de icke begripa den, innefattar en besvärjelse-formel, som ensam förmår nedtynga rättvisans vågskålåt deras sida. Mången bond-advokat tror sig dräpande i sak blottgenom användande af orden alldenstund och förthy, och ansersig ej kunna nöjaktigt utreda den enklaste rättsfråga, utan attbörja sin framställning med sedan, äfven om han ej dertill harnågon eftersats. Ja, vi hafva sett dem, som biträda allmogen medafhandlingars uppsättande, alltid börja med: Att som, ehuru dederigenom redan med första ordet beröfva sig möjligheten attskrifva en riktig mening. Någon gång finner man äfven detta eftertryckliga slut: »hvilket härmed försäkras och utsupras.» Hurumången är det icke, som förmenar sig hafva sagt en qvickhetblott genom att nämna ordet vederbörande med citationstecken,och tror sig alldeles nedergöra sin motståndare, genom en dunkelantydan, att han känner dess dolde skriftställare. Man skullekunna tro sådant allt vara Charlataner, om det icke uttalades tillsjelfva domstolen och på ett sätt, som med ojäfaktiga inre bevis,uttrycker den mest naiva öfvertygelse om framställningens förträfflighet.
    Förgäfves skall man deremot söka ingifva någon kärlek tillden juridiska stilen hos dem, som lefva i en fullkomlig juridiskoskuld och aldrig haft att skaffa hvarken med juridik eller rättegångar. För dem är hela lagverket, med allt hvad dertill hörer,odrägligt. De finna i Giftermålsbalken en allt för torr behandlingaf kärleken, som ändock tillåter sig att vidröra otillbörligheter,sårande för ett finkänsligt öra, och sysselsätter sig med sådaneosannolikheter, som att någon skulle vilja gifta sig med sin fader

 

moder eller modermoder och så vidare till rygga i ätten. I Missgerningsbalken se de endast en svag efterbildning af våra nyareFransyska romaner med samma hopade gräsligheter, men utanall ljuft uppskakande verkan. De kunna ej tillerkänna något värde åt en lag, som icke innehåller någonting annat om sällskapslifvet, än att ingen äger utesluta skarprättaren ur sin umgängeskrets, och som icke beskrifver någon annan herrlighet hos våraEk- och Bok-skogar, än den att svin af ollon kunna födas. Derysa för ordet Vederbörande såsom ett tomt spöke, det der ingenstädes står att finna i verkligheten, och förstå ej huru en endabalk skall kunna räcka till för rikets alla byggningar. Redan ordet Utslag ljuder för dem obehagligt genom den föreställning detväcker om en kroppslig sjuklighet. De vilja icke följa ett Mål tilltre Rätter, utan äta heldre tre rätter till ett mål. Syner frukta deangå de aflidnes andar i stället för trefliga boställen. Att kallaen orörlig papperslunta Handlingar förefaller dem lika löjligt,som att tala om Hufvudstol, då man aldrig plägar sätta hufvudetpå någon stol. Lösdrifvare anse de vara en misslyckad öfversättning af laxativ. De finna det hårdt, att intet barn eger arfsrätt,som ej är qvickt födt, hvilket dessutom endast skall bidraga attöka mödrars naturliga fallenhet att utgifva äfven de dummastebarn för qvicka. De fatta hvarken att någon, som kan få vara iro, likväl föredrager besvär, eller hvarför man icke skall få tagaupp en sak, som man tappat. De finna oförnuftigt att räkna trepå paret, och rådfråga förgäfves äfven de erfarnaste husmödrarom rätta sättet att inlägga Inlagsfä. När de räcka någon handen,sker det till ett vänskapstecken, och de anse derföre såsom etthån emot menskligheten, att kalla det handräckning, då Kronobetjeningen fråntager en stackare allt hvad han eger. Ordet Öfvermage framkallar hos dem snarare bilden af en frodig Prost än afen liten spenslig pojke. Af all fart finna de lagfarten långsammast, o. s. v.
    Emot fiender, så stämda emot oss, hafva vi icke något vapenförr än vi få dem stämda inför Rätta. När detta en gång inträffarhoppas vi erfarenheten skall lära dem, att den juridiska stilenicke blott icke är försvarslös, utan att den till och med förmårgifva dem sjelfva laga försvar.