GÖRAN LINDEN. Förvärv och förlust av medlemskap i ekonomisk förening. (Ak. avh.) Sthm 1952. Fritzes. IX + 272 s. Kr. 25,00.

 

    De ekonomiska föreningarna spela en viktig roll inom det nutida samhället, på konsumentkooperationens, lantbrukets och bostadsmarknadens områden men också i en mängd andra sammanhang. Någon alldeles ny organisationsform är det ej fråga om; ända sedan 1895 har det funnits svensk lagstiftning i detta ämne. Men först på de två eller tre senaste årtiondena ha de ekonomiska föreningarna fått det genomgripande samhällsekonomiska inflytande som de nu ha i vårt land. Det är väl den omständigheten, att detta genombrott ligger så nära i tiden, som är anledningen till att den vetenskapliga bearbetningen ännu inte hunnit att på bred bas gripa sig an de problem, vilka äro förknippade med de ekonomiska föreningarna och deras verksamhet. Den svenska litteraturen är anmärkningsvärt sparsam. En första, översiktlig framställning av ämnet ur statsvetenskaplig synpunkt föreligger i GUNNAR HECKSCHERS Staten och organisationerna (2 uppl. 1952). Av rättsvetenskapliga framställningar finnes det — bortsett från ovanstående bok — endast tre att nämna och alla dessa ha tämligen speciella syften. RAGNAR BERGENDAL publicerade i den danska Juridisk forenings aarbog 1924/25 uppsatsen Några synpunkter på lagstiftningen om andelsföreningar. Mot bakgrunden av skarpsynta iakttagelser av föreningsväsendets faktiska gestaltning framlägges där en rad principiella synpunkter, avsedda att underlätta lösningen av i lagen oreglerade rättsliga spörsmål. Det finns all anledning att beklaga att denna uppsats icke fullföljdes till ett större verk. I recensentens Föreningsfirmans funktion (1950) behandlas vissa föreningsrättsliga frågor, som stå i samband med problemet om föreningarnas organisatoriska grundstruktur. Slutligen ger KNUT RODHE i Föreningslagen (1952) en utmärkt bearbetning av 1951 års lag om ekonomiska föreningar för praktiskt och pedagogiskt bruk.
    Under dessa förhållanden har GÖRAN LINDEN äran av att vara den förste som utarbetat en monografisk framställning inom den svenska föreningsrätten. Det ämne han valt som föremål för sin monografi, förvärv och förlust av medlemskap i ekonomisk förening, är synnerligen aktuellt och praktiskt viktigt, inte minst därför att föreningsrörelsen på flera områden vuxit ut till att bli av livsviktig betydelse för de berörda folkgrupperna. Bokens uppställning följer i stort sett paragrafordningen i det avsnitt av 1911 års lag om ekonomiska föreningar, som är föremål för behandling. Lagens 10 § motsvaras av kap. III om intagande av nya medlemmar; 11 § av kap. V om utträde; 12 § avkap. VI om uteslutning; 13 § av kap. VII om dödsboets och arvingarnas rätt vid medlems frånfälle; 14 § av kap. IX om avgångstiden; samt 17 § av kap. X om överlåtelse av andel. De övriga kapitlena innehålla översikter eller utredningar av speciella frågor. Boken får härigenom i

 

viss mån karaktär av en mycket ingående handbok. Men detta innebär icke, att förf. skulle vara begränsad till de problem, som direkt framgå vid ett studium av lag och domstolspraxis. Tvärtom är det en av förf:s förtjänster, att han gjort en synnerligen omsorgsfull inventering av de många frågor, som uppstå vid eller eljest sammanhänga med inträde i eller avgång ur ekonomisk förening. Det är tydligt, att förf:s kontakt med föreningspraxis — förvärvad inte minst under hans tjänstgöring som sekreterare i den utredning som utarbetade förslag till den nya föreningslagen — varit av stor betydelse härvidlag. Det är nämligen karakteristiskt, att en mängd av dessa frågor icke blivit föremål för domstolsprövning utan avgöras genom skiljedomar eller eljest internt inom föreningarna.
    Förf. behandlar de insamlade problemen i syfte att erhålla riktlinjer eller normer för framtida avgöranden. Även problembehandlingen förtjänar högt erkännande. Som underlag användes ett ganska omfattande material. De svenska rättsfallssamlingarna äro sålunda grundligt utnyttjade, t. o. m. notisfallen i NJA ha blivit systematiskt beaktade. I viss utsträckning — hur stor angives icke — har förf. dessutom genomgått tryckta föreningsstadgar och tydligen även skiljedomar i föreningsmål. Utländsk lag och litteratur framdrages ofta för jämförelse. Förf. framlägger och utnyttjar sitt material noggrant och vederhäftigt, över huvud på ett sätt som ger anledning till mycket få anmärkningar. Hans diskussioner och resultat äro i allmänhet präglade av ett klokt, försiktigt och praktiskt omdöme. Avhandlingen kommer med säkerhet att bli en synnerligen rik uppslagskälla för alla dem, som ha anledning att syssla med föreningsrättsliga problem.
    Emellertid är det givetvis förenat med stora svårigheter att vara den förste, som framlägger en monografi inom ett så obearbetat område som föreningsrätten. Det är framför allt svårt att sätta in undersökningen av detaljfrågorna i större sammanhang av rättslig och sociologisk art. Man har nämligen knappast några tidigare svenska undersökningar att falla tillbaka på, när det gäller att draga in dessa vidare sammanhang i sin framställning. Den nu antydda svårigheten är särskilt märkbar, då man tangerar grundläggande begrepp eller genomgående rättsliga principer inom föreningsrätten och associationsrätten överhuvud. Den gör sig även gällande, om man önskar ha en översiktlig karakteristik av den ekonomiska föreningen som samhällsinstitution — alltså av föreningsväsendets struktur och funktioner — som bakgrund till framställningen av de otaliga detaljspörsmålen för att kunna ge framställningen ökad stadga. I båda fallen har förf. så att säga kapitulerat inför svårigheterna. Man kan förstå hans försiktiga hållning i den föreliggande situationen. Men säkerligen hade boken i åtskilliga fall vunnit på om förf. vågat sig mera in på de större sammanhangen.
    Jag skall ge några belägg för detta och tar då först upp behandlingen av grundläggande begrepp och genomgående rättsprinciper. På åtskilliga ställen i avhandlingen åberopas den inom föreningsrätten centrala likhetsgrundsatsen (t. ex. s. 76, 79). Men ingenstädes får man mer än en antydan om vad denna likhetsgrundsats egentligen innebär. Förf. har kanske menat, att i stället för att försöka ge en redo

 

görelse, som inom avhandlingens ram måste bli ofullständig och kanske missvisande, bör man nöja sig med att åberopa likhetsgrundsatsen och så hänvisa till den litteratur, där den blivit behandlad. Men frågan är om inte detta tillvägagångssätt medfört, att likhetsgrundsatsen inte alltid blivit tillräckligt beaktad. På ett par ställen (s. 79 f., 106) behandlas frågan, huruvida medlems rättigheter och plikter enligt stadgarna kunna modifieras genom särskilt avtal mellan föreningen och medlemmen. Förf. anser detta icke möjligt i fråga om rätten till fritt utträde eller rösträtt. Däremot anser han det möjligt att särskilt avtala om leveransplikt o. d., även om därigenom uppkommer en faktisk olikställighet mellan medlemmarna. (På s. 80 talas det dock om att 1951 års lag 20 § 2 st. kan tänkas lägga hinder i vägen.) Detta är nu en åsikt, som strider mot vad som vanligen hävdas. Både Bergendal i ovan anförda uppsats och utländska författare framhålla, att likhetsgrundsatsen medför, att styrelsen ej kan medgiva viss medlem några leveransvillkor som avvika från stadgarnas föreskrifter. Det hade behövts en principiell behandling av denna fråga för att motivera den i avhandlingen framlagda åsikten.
    De grundläggande begreppen medlemskap och andel behandlas i ett särskilt kapitel (kap. II). Det råder emellertid knappast något tvivel om att de likväl icke blivit tillräckligt skarpt utarbetade. Den följande framställningen bär på flera punkter spår härav. På s. 158 diskuteras huruvida förening i stället för att utesluta medlem kan beröva honom en del av hans medlemsrättigheter. Förf. ställer sig i viss mån välvillig till detta alternativ, i varje fall därest stöd finnes i stadgarna. Detta strider dock mot den för begreppet medlemskap grundläggande tanken, att en medlems rättigheter och plikter bilda ett odelbart helt. En principiell diskussion hade varit önskvärd och hade troligen givit till resultat ett mera negativt svar. Men liksom nämnda grundtanke saknas i kap. II har den icke heller här blivit observerad. På s. 258 tages för givet, att två eller flera personer, som gemensamt förvärvat en andel, också få ett gemensamt medlemskap. Den allmänna uppfattningen torde emellertid vara, att förvärvarna, om de antagas, bli var för sig medlemmar med skyldighet att betala insats. Om man så vill är detta ett uttryck för likhetsgrundsatsen och i varje fall för principen, att man blir medlem genom antagandet och att ett andelsförvärv icke spelar någon självständig roll härvidlag.
    Begreppet andel definieras som en sammanfattande benämning på medlems på insatsen grundade rättigheter och skyldigheter mot föreningen. Men vad menas med insats? Det kan vara inbetald insats eller tecknad insats. I kap. II får man ej klart besked. På s. 211 har förf. uppenbart det förra alternativet i tankarna. På s. 254 f. bygger hela resonemanget på det senare alternativet. Stannar man för detta senare (insats = tecknad andel), så uppkommer den svårigheten, att i många föreningar inte förekommer någon insatsteckning. Det är i så fall stadgarna som föreskriva när och hur insatsbetalningar skola ske. Om stadgarna föreskriva, att medlems insats skall betalas efterhand genom överförande av slutlikvider, är det inte möjligt att skilja denna förpliktelse från medlemskapet i övrigt och föra den till an

 

delen. Överhuvud taget ger inte 1911 års lag 17 § (resp. 1951 års lag 16 §) stöd för att från medlemskapet avskilja och som andel beteckna annat än de i paragrafen uttryckligt angivna rättigheterna. Och dessa rättigheter äro alla grundade på medlems insatsbetalningar.
    Vad sedan angår beskrivningen av det faktiska föreningsväsendet— att tjäna till bakgrund för framställningen — så har förf. avstått från varje försök därtill. Ja, han är så försiktig, att fastän boken begränsats till kooperativa föreningar i den ekonomiska föreningens form, ger han likväl ingen avgränsning av vad som menas med kooperativ förening, eftersom detta icke skall vara en juridisk uppgift (s. 3 not 8). Inte ens den omständigheten, att 1951 års lag i sin 1 § ger en legaldefinition på föreningar av kooperativ karaktär, har tydligen förmått göra uppgiften juridisk. Under sådana förhållanden är det klart, att boken icke innehåller någon indelning av föreningarna på olika typer (utöver den helt allmänna och osystematiska inledningen). En sådan hade varit önskvärd, eftersom lagen endast ger en ram av allmängiltiga regler medan den ofta måst avstå från en detaljreglering därför att de ekonomiska föreningarna äro av så vitt skilda typer, att de icke alltid kunna pressas inom en allmängiltig ram. Det är ju att märka, att boken just avser att komplettera lagen med mera ingående regler.
    I boken behandlas en mängd olika spörsmål, som gälla föreningsandelarna. Läsaren hade då gärna önskat sig en översikt av hur olika föreningar äro organiserade med hänsyn till medlemmarnas insatser. Även en rätt flyktig kontakt med föreningsväsendet visar, att insatserna kunna ha mycket olika karaktär i skilda föreningar. I somliga föreningar äro insatserna nominella enheter och stå därför aktien ganska nära. Ofta strävar man då efter att förmå medlemmarna att betala så många andelar som möjligt och för detta ändamål förknippas ibland andelarna med rösträtt, leveransrätt och andra förmåner. I andra föreningar betyder insats ungefär medlems tillgodohavande på sitt insatskonto. Stadgarna föreskriva exempelvis, att insatsen vid inträdet skall uppgå till visst minimibelopp och att den därefter skall ökas genom överförande av slutlikvider m. m. tills den uppgår till 100 gånger minimibeloppet. Denna typ är vanlig inom jordbrukets föreningsrörelse. Och det kan ifrågasättas huruvida inte i många fall, där stadgarna tala om nominella enheter, detta blott är ett otympligt sätt att uttrycka sig. Om det heter, att medlems tillgodohavande skall genom överföringar ökas med nya andelar, behöver meningen inte vara, att tillgodohavandet skall kunna uppdelas på självständiga nominella enheter. I åter andra föreningar sakna stadgarna varje bestämmelse om insatser. Så är t. ex. förhållandet i vissa elektriska distributionsföreningar. Medlem betalar till föreningen — utom förbrukningsavgifter — dels kostnaderna för installation och ledningar för hans räkning och dels viss del av kostnaderna för gemensamma anläggningar, exempelvis transformatorstation. Är den sistnämnda utbetalningen att anse som insats trots att den ej kallas så? Det finns många andra typer, för att blott nämna en: föreningar som närma sig samäganderättsinstitutet (åtskilliga maskinföreningar, såghusföreningar etc.). Redan denna flyktiga skiss visar, att föreningsformens

 

rika artbildning kan ge upphov till problem, som äro förtjänta av beaktande.
    Vad nu sagts om fördelarna av ett försök att sätta ämnet in i vidare sammanhang är emellertid inte avsett att fördunkla bokens förtjänster. Förf. kan för övrigt med viss rätt hänvisa på frånvaron av tidigare bearbetningar inom föreningsrätten. Huvudsaken är i alla fall den omsorgsfulla inventeringen av rättsliga tillämpningsproblem inom ämnesområdet och den vederhäftiga bearbetningen av dessa. På förvånansvärt få punkter känner man sig oenig med förf:s resultat. Det är som förut nämnts ställt utom allt tvivel, att vi här ha fått en värdefull handbok för såväl praktik som vetenskap.
 

Per Stjernquist