STEPHAN HURWITZ. Den danske kriminalret. Almindelig del. Kbhvn 1952. Gad. XV. 784 s. Inb. dkr 60,00.
Med förbluffande snabbhet har prof. HURWITZ vid sidan av många andra göromål fullbordat sitt stora verk om straffrättens allmänna del, vars första häfte utkom 1950. Därmed har den nordiska rättslitteraturen fått ett mycket värdefullt tillskott. Så lika som de allmänstraffrättsliga frågorna te sig i skilda länder och särskilt inom Norden, har verket mycket att bjuda också en svensk jurist. I den av presidenten SCHLYTER utgivna Kriminologisk handbok ingår väl en framställning av det svenska påföljdssystemet, men innan prof. AGGE fört sitt verk »Den svenska straffrättens allmänna del» vidare, sakna vi en modern samlad framställning av den allmänna delen i vad angår brotten. HAGSTRÖMERS berömda och för sin tid så värdefulla arbete återger numera endast i vissa delar den gällande rätten.
Bland det i Hurwitz' bok som har lika mycket intresse för en svensk som för en dansk märkas de första kapitlen på sammanlagt betydligt mer än 100 sidor om straffrättens grundbegrepp, straffteorierna och utvecklingslinjer inom straffrätten. Ämnen som sammanhänga med dessa möta naturligt nog dessutom litet varstans i boken. Det är välkommet att erhålla denna moderna framställning av straffrättens grundåskådningar. Hurwitz framträder som en initierad och intresserad deltagare i strävandena att föra straffrätten framåt. Hans modernism avspeglar sig i själva titeln på verket. Från äldre språkbruk har han återupptagit beteckningen kriminalrätt, med hänsyn till att straff ej längre är den allt dominerande brottspåföljden. Hurwitz diskuterar f. ö. också frågan om avskaffande av straffbegreppet, en fråga som han bedömer på ett nyanserat sätt under omsorgsfullt vägande av pro et contra och utan att stanna vid en deciderad principståndpunkt men med framhävande av betänkligheter, däribland hänsyn till folkmeningen.
Över huvud utmärkes framställningen av en strävan att se de behandlade frågorna från olika synpunkter. Förf. diskuterar lidelsefritt och är angelägen att låta olika synpunkters relativa berättigande komma till synes. Läsaren blir därför väl orienterad. Sin slutliga ståndpunkt väljer förf. med ett klokt aktgivande på det praktiska rättslivets förhållanden. Hans grundliga insikter i den moderna kriminologien framträda på många ställen.
Till sin läggning skiljer sig verket rätt mycket från Hagströmers. Hos denne genomföres med strikt logik en lagtolkning som mynnar ut i bestämda påståenden att de och de noggrant utformade reglerna gälla. Hos Hurwitz får man ofta mindre bestämt besked. Nyanser och differenser framhållas, och det hela löper icke sällan ut i en rekommendation av ett allsidigt övervägande av omständigheterna.
En tendens i denna riktning är icke ovanlig i nutida rättsvetenskap. Med anledning bl. a. av Hurwitz' bok har prof. v. EYBEN i Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskab 1951 och 1952 (jfr SvJT 1952 s. 241) understrukit svårigheterna att skarpt avgränsa begrepp sådana som kausalitet, adekvans, uppsåt och rättsvillfarelse. Användningen av sådana begrepp lämnar, menar han, domstolarna en viss frihet vid avgörandet, och han synes icke ogärna se att det förhåller sig så. Mot honom har landsdommer TROLLE i samma tidskrift framhållit vikten av bestämda gränser kring det straffbara området.
Det skall villigt erkännas, att det hittills icke lyckats rättsvetenskapen att bestämma de nämnda begreppen på ett sätt som för alla fall är fullt tillfredsställande. Det är därför i sin ordning, att de begreppsbestämningar som rättsvetenskapen levererat betraktas med en viss kritik vid rättstillämpningen och att de icke användas mekaniskt utan med den kontroll som ligger i ett skön över resultatets rimlighet i det ifrågavarande fallet med hänsyn tagen till alla dess omständigheter. Någon erinran skall därför icke här riktas mot att Hurwitz öppet tillstår doktrinens brister och medger domstolarna en viss frihet att gå efter det med hänsyn till omständigheterna rimliga.
Det vore emellertid beklagligt, om insikten i svårigheten att uppställa och skarpt avgränsa allmänna begrepp skulle förmå rättsveten
skapen att avstå från vidare försök i den riktningen och nöja sig med att hänvisa till en skönsmässig värdering. Av skäl som äro rätt uppenbara, framför allt hänsyn till rättssäkerheten, är det önskvärt, att de för gränsdragningen kring det straffbara området grundläggande begreppen äro i möjligaste mån bestämda, och rättsvetenskapen bör icke undandraga sig uppgiften att arbeta på sådana begreppsbestämningar.
Mot detta bör icke invändas att, såsom måhända är v. Eybens mening, de nämnda begreppen böra uppfattas såsom rättsliga standarder och därför icke böra anses såsom en gång för alla givna. Väl användas på goda skäl begrepp inom straffrätten som böra uppfattas såsom standarder. En standard uppställes sålunda i SL 25: 2, då där talas om »otillbörlig belöning». Med detta uttryck hänvisas domstolarna till en bedömning efter förhållandena och uppfattningen vid tiden för gärningen. Det är meningen, att innebörden av begreppet skall anpassas efter den med tiden växlande uppfattningen av ifrågakommande förfarandens tillbörlighet eller otillbörlighet (vilket visserligen icke fritager rättsvetenskapen från uppgiften att söka fixera begreppets innebörd för sin samtid). Ett annat exempel är culpabegreppet. Det är meningen, att svaret på frågan vad som är oaktsamt skall rättas efter varje tids förhållanden. Däremot är det icke meningen, att frågan vad orsakande betyder eller frågan vad som är uppsåt skall besvaras olika vid skilda tider. I sådana frågor bör rättsvetenskapen söka lämna ett svar som ej blott är i möjligaste mån preciserat utan även är så definitivt som möjligt.
Hurwitz' bok innehåller viktiga inlägg i diskussionen av sådana allmänstraffrättsliga begrepp som de här nämnda. Dessa exemplifiera därför vad här inledningsvis sagts om att svenska jurister ha mycket att hämta från prof. Hurwitz' kloka och kunniga framställning.
Ivar Strahl