Pappersformaten.

 

    Genom fyra författningar, som är daterade d. 14 sept. 1946 (nr 613—616) och som skulle träda i kraft d. 1 jan. 1947 (delvis d. 1 jan. 1948; se nr 807/1947), sökte statsmakterna införa en serie standardiserade pappersformat, i huvudsak A 4 med mått 210 X 297 mm (halvark) och A 3 dubbelt så stort (helark). Dessa format gjordes obligatoriska för statsmyndigheterna själva, med en nådatid för gamla lager intill d. 1 jan. 1949 (delvis d. 1 jan. 1950), men man slog också ett slag för dessa format beträffande inkommande handlingar i det att K. M:t i ett särskilt cirkulär till statsmyndigheterna (nr 615) framhöll angelägenheten — det står inte bara önskvärdheten! — av »att till handlingar, som ingivas eller insändas till statsmyndigheter av kommunala organ ävensom av enskilda personer, företag och sammanslutningar», fr. o. m. d. 1 jan. 1947, såvitt möjligt, användes papper av nämnda format eller mindre format i samma serie. Det sades vidare i detta cirkulär, att en var statlig myndighet borde på lämpligt sätt och i den utsträckning som må finnas erforderlig underrätta »vederbörande» om innehållet i cirkuläret.
    För allmänna handlingar och för inlagor till myndigheterna hade förut genomgående i stället för nämnda båda format använts papper av det större s. k. folioformatet. Detta mätte i allmänhet 225 x 360 mm i halvark men det fanns också större typer. Som brevpapper brukades dessutom i stor utsträckning papper av s. k. kvartoformat (ung. 230 X 290 mm).
    Reformen var säkert förnuftig. Inte bara så att de mindre och standardiserade pappersformaten borde vara god ekonomi, utan också så att man kunde hoppas på en enhetlig och passande storlek av de akter, omslag, pärmar och band, vari allmänna handlingar sammanföres. Man trodde att reformen skulle slå igenom fort, särskilt som det enskilda affärslivet redan allmänt genomfört den och som det sades att pappersbruken mycket snart helt skulle upphöra med att tillverka papper av andra format.
    Hur har det nu blivit efter sex år? Ja, statsmyndigheterna har väl småningom ganska genomgående lytt order. Åtminstone slipper man väl nu att se skrivelser i folioformat från statliga myndigheter. Men lagren av brevpapper av gammalt kvartoformat tycks tyvärr på sina håll ha varit stort; ännu i dag, mer än fyra år efter nådafristens utgång, använder t. ex. höga tjänstemän i ett statsdepartement sådant brevpapper! Det stör ju inte så mycket som folio, men det blir bra osnyggt i pärmarna, om man inte vill vika eller klippa av. (Skulle det inte gå att i stället skära av en kant på hela lagret? Ty tryckt nytt har man väl ändå inte?) Värre är det emellertid med kommunala och enskilda handlingar. Det finns stora städer och landsting, som antingen inte känner till eller inte brytt sig om nämnda cirkulär utan fortfarande

 

ger sina meningar tillkänna på folioark. Och fortfarande tycks det vara en utbredd uppfattning bland enskilda, att man inte kan våga nalkas t. ex. en hovrätt med ett mindre papper än foliohelark. På de praktiska kurserna till juris kandidatexamen tycks man inte lära sig något om detta, ty när en nybliven jur. kand. börjar sin törnbeströdda väg med cirkuläransökningar om att bli tingsnotarieaspirant, går han ofta först och inköper ett lager foliohelark, ofta av det allra åbäkigaste slaget. Inte alls sällan användes ett sådant t. o. m. när han ett par år senare önskar bli fiskalsaspirant! När detta sker bland jurister, är det klart att det är ännu vanligare bland dem som söker skrivbiträdestjänst el. dyl. Varje gång jag ser dessa förfärliga pappersschabrak blir jag nedstämd. Synd med en så god reform! Synd om pärmar och akter!
    Tydligen är det något fel även från pappersbrukens sida. Gudskelov får vi ännu skriva våra privatbrev på vilket papper som helst, men nog borde det ändå ligga i brukens intresse att föra en god sortering av vanliga brevpappersblock av format A 4. I stället har det ibland rent av varit svårt att få tag i sådana block; här dominerar fortfarande kvartoformatet. Varför?
    Kanske kan denna offentliga suck — mitt sätt att åtlyda cirkulärets anmodan att i erforderlig utsträckning underrätta »vederbörande» —göra någon nytta?

Joël Laurin