Højesteretsdommer Julius Møller død. En af Danmarks kendte og højt ansete dommere, højesteretsdommer Julius Møller, er afgaaet ved døden i en alder af 84 aar. Han begyndte sin løbebane i justitsministeriet, men gik over i dommergerningen 1906, først som assessor i Kriminalretten, derefter i Landsover- samt Hof- og Stadsretten og i nogle aar som næstformand i Søog Handelsretten. Ved retsplejereformen i 1919 blev han dommer i Østre Landsret og rykkede derfra i 1923 op i Højesteret, hvor han havde sæde, til han i 1938 faldt for aldersgrænsen. Han var i 20 aar medlem af bestyrelsen for de nordiske juristmøder og i mange aar formand for censorerne ved juridisk embedseksamen.
I kraft af sin paa rige erfaringer hvilende dygtighed, sin klarhed og sine menneskelige egenskaber var højesteretsdommer Julius Møller overalt agtet og afholdt.
Hv.
Presidentskifte i Vasa hovrätt. Presidenten i Vasa hovrätt Bror Justus Gräsbäck avled d. 3 mars 1953. Han var född 1885 och hade sedan 1935 varit president i hovrätten. Till hans efterträdare utnämndes d. 10 april 1953 hovrättsrådet Felix Johansson.
Den nye hovrättspresidenten är född i Strömfors 1888. Han avlade rättsexamen 1913 och blev v. häradshövding 1916. Han har tjänstgjort och avancerat i Vasa hovrätt, där han 1936 blev hovrättsråd. Han har anlitats för ett stort antal kommunala och kyrkliga samt andra allmänna förtroendeuppdrag. Sedan 1933 är han ordf. i Juridiska Föreningens i Finland filialavdelning i Vasa.
B. P-n
Internationell civilprocesskonferens i Wien. Rätts- och statsvetenskapliga falkulteten vid universitetet i Wien anordnar d. 5—8 okt. 1953 en internationell kongress i civilprocess. Anmälningar skola riktas till das Rechtswissenschaftliche Hauptinstitut der Universität Wien (Kongressbüro), Wien I, dr. Karl-Lueger-Ring 1.
S. Skarstedt †.
D. 31 mars detta år avled i Stockholm f. d. justitierådet juris jubeldoktorn SIGFRID ADALVARD SKARSTEDT.
Han föddes i Lund d. 19 febr. 1867. Hans fader var teologie professorn C. W. Skarstedt, en man som behållit ett rum i eftervärldens hågkomst huvudsakligen genom åtskilliga till honom anknutna anekdoter och ordlekar. Om i denna minnesbild — såsom sonen ibland framhöll — kommit att ingå mången apokryfisk eller fritt uppfunnen tillsats, är den gamle professorn icke den ende, vars eftermäle har fått sin egentliga färg genom en eller annan ganska oväsentlig men lätt uppmärksammad och för omgivningen roande egenhet hos honom.
Efter mogenhetsexamen i födelsestaden år 1885 upptog Skarstedt genast med stor iver sina universitetsstudier. Redan det följande året blev han filosofie kandidat med humanistiska ämnen, och efter ännu fyra år var han juris utriusque kandidat med mycket höga betyg och utmärkelsen av ett juridiska fakultetens premium. Omedelbart därefter övergick han till tingstjänstgöring. Den blev förlagd till Jönköpingsdomsagan, där han omsider förvärvade de meriter, som erfordrades för utnämning till vice häradshövding. Närmast synes hans håg ha stått till fortsättning på lantdomarbanan, men då denna under då rådande förhållanden ej lämnade utsikt till befordran inom överskådlig tid, sällade han sig till den talrika skara av unga jurister som ville söka lyckan i Göta hovrätt. Där blev honom dock väntan lång som
»undersittare», och efter ett par år avbröt han den för att tills vidare pröva en annan väg.
Rätt tidigt hade hos Skarstedt mognat tanken att föra de lyckosamt fullföljda examensstudierna vidare till ett doktorat, och uppmuntran därtill hade ej saknats från akademiskt håll. Han bestämde sig för processrätten, begav sig till Lund och använde där några månader till litteraturforskning och författarskap. Med sin vanliga raskhet och, som han själv säger i efterlämnade anteckningar, »stundom med gott hopp om framgång men oftast med höggradig pessimism» skrev han sin avhandling »Om straffprocessuella tvångsmedel I». Den fick ett i det stora hela gynnsamt bedömande av fakulteten, och efter en disputation, varåt till hans besvikelse anslogs föga mer än en halvtimme, blev han d. 31 maj 1895 promoverad till juris doktor. Några dagar senare tog han, efter tvekan ännu i sista ögonblicket, det enligt hans egen utsago djärvaste steget i sitt liv — han anmälde sig som sökande till den lediga professuren i processrätt, i konkurrens med J. Ask och E. Kallenberg. Efter en studiefärd till Leipzig — där han likt andra unga svenska rättsvetenskapsmän före och efter honom blev vänligt mottagen av den berömde WACH — fortsatte han sin gradualavhandling med en andra del, »Häktningsinstitutet». Till trycket befordrade han ock sin provföreläsning över självvalt ämne, »Om återförvisning av mål». Efter åtskillig omgång och stor meningsskiljaktighet på det förberedande stadiet löstes utnämningsfrågan slutligen så, att professurens innehavare blev Kallenberg.
Skarstedt hade emellertid återupptagit sin verksamhet i hovrätten, där vägen för honom snart låg jämnad till en plats vid dombordet. De sedvanliga befordringarna inom hovrätten följde därefter tämligen snabbt. Sedan han 1901 erhållit revisionssekreterareförordnande, var hans tjänstgöring i Jönköping avslutad.
Redan dessförinnan hade Skarstedt börjat anlitas för lagstiftningsuppdrag. Han gjorde sina lärospån såsom sekreterare i en kommitté, som hade att avge förslag till revision av den gamla legostadgan och till rättslig reglering av vissa arbetsavtal. Något lyckligt resultat av detta arbete torde icke ha väntats av många — i varje fall ej av Skarstedt — och något förslag i ämnet blev ej heller förelagt riksdagen. Mer fruktbärande blev den medverkan han kom att lämna vid tillkomsten av vår första lag om försäkringsrörelse. När detta ärende hunnit slutskedet, var dock Skarstedt tagen i anspråk för en större uppgift.
Med ingången av år 1903 trädde i verksamhet den efter tio års förlopp återupprättade lagberedningen, nu med uppdrag att till behandling företaga det rättsområde, som i 1734 års lag tillhör jordabalken. Skarstedt blev en av beredningens fyra första ledamöter. Han kvarstod i denna egenskap till januari 1908 och deltog i utarbetandet av betänkandets första och andra delar. Hans avgång från beredningen innan dess förelagda värv ännu helt fullbordats föranleddes av kallelse till honom att inträda i Högsta domstolen.1
Under tjugunio år tillhörde Skarstedt Högsta domstolen, de fyra sista åren såsom den i tjänsten äldste ledamoten. I fråga om ämbetstidens utsträckning har han överträffats av endast en föregångare. Att närmare ingå på denna viktiga sida av hans verksamhet skulle här föra alltför långt. Om den uppskattning han vann talade ännu långt efteråt vid hans bortgång erkännsamma ord av forna kolleger.
Blott två år efter sitt inträde i Högsta domstolen var Skarstedt redo att öka sin redan dryga arbetsbörda med det från domarämbetet fristående men med detta naturligt samhörande uppdraget att vara redaktör för rättsfallsavdelningen i Nytt Juridiskt Arkiv. Åtskillig tid framåt avfattade han ensam så gott som alla domsreferat, och även sedan han erhållit en fast medarbetare, vilken omsider upphöjdes till medredaktör, fortfor han att oförtrutet syssla med denna uppgift. Först när årg. 1934 avslutats upphörde han att taga befattning med prejudikatsamlingens redaktion.
Till de göromål, som sålunda hopats på honom, lade Skarstedt fr. o. m. 1927 även redaktörskapet för den årligen utkommande Sveriges Rikes Lag. Med detta arbete kom han under årens lopp att trivas allt bättre, och med sorg skildes han därifrån först när han under en sjukdom i det åttioandra levnadsåret ej längre såg sig i stånd att fullfölja det. Om teknik och arbetssätt vid lagbokens redigering har Skarstedt utförligt och synbarligen con amore berättat i sin uppsats »Några ord om tillblivelsen — vart år i januari — av en ny lagbok».
Vid sidan av den regelbundna sysselsättning, som ämbetet och de nu nämnda uppdragen rikligen beredde honom, fann Skarstedt tid och tillfälle att framträda även som utgivare av talrika lagkommentarer, mestadels i sådana ämnen, vari han genom deltagande i lagstiftningsarbetet eller laggranskningen vunnit särskilt grundliga insikter. De viktigaste av dessa kommentarer — vilka avse nyttjanderättslagen, 1910 års aktiebolagslag och 1911 års föreningslag — äga enligt auktoritativt omdöme »högt vetenskapligt värde».1 Otvivelaktigt är, att Skarstedt genom denna sin verksamhet övat inflytande på domstolarnas lagtillämpning och i det praktiska rättslivet över huvud.
Dessa kortfattade data från en sällsynt arbetsfylld levnad skulle vara alltför ofullständiga, om ej till dem lades en erinran att Skarstedt i stor utsträckning ställde sig till förfogande när enskilt förtroende sökte hans erfarna och skickliga hjälp, såsom för förmögenhetsförvaltning, boutredningar, förmynderskap och liknande angelägenheter. Så länge hans ämbetsställning det medgav var han en ofta anlitad skiljeman.
Outtröttlig verksamhetslust på det vida område, som låg inom ramen för hans särskilda begåvning och intresse, har kännetecknat Skarstedts liv. I hans skaplynne fanns — som han själv understundom lät förstå — en dragning till tungsinne och förstämning. En motvikt härtill sökte och fann han i allt detta arbete, städse fortlöpande och tidvis rastlöst, som för honom blev regel och vana. Dess mödor bar han med lätthet, och något dröjsmål i utförandet har nog aldrig försports. Lyckligt var han ock rustad för att kunna med framgång lösa sina många olika uppgifter. Hans juridiska vetande, som från begynnelsen var lagt
på säker grund, hade förkovrats genom vetenskaplig utbildning och långvarigt deltagande i lagstiftare- och domarevärv. Han ägde en ovanligt snabb uppfattning, hans omdöme var rådigt och beslutsamt och hans rika erfarenhet var bevarad i ett nästan allomfattande minne, som ännu i hans sena ålder fortfor att stå honom bi.
Genom sitt livsverk har Sigfrid Skarstedt gjort sig väl förtjänt om det samtida svenska rättsväsendet.
Axel Afzelius.