Huru långt sträckte sig mannens målsmansrätt över hustrun?

 

    Spörsmålet behandlas i följande ur rådstuvurättens i Ulricehamn dombok hämtade rättsfall:

 

1829 den 9 november.

 

    Nr 330. Bagaren Svenssons hustru hade till denna dag låtit instämma f. stadsbetjänten Pettersson i påstående att utbekomma hälften i en sugga, som käranden och svarandens hustru (systrar) gemensamt inköpt.
    Svaranden, härvid tillstädes, uppgav att hans hustru för 6 riksdaler 12 sk. rgs inköpt en sugga, därav kärandehustrun velat hava hälften och tvingat svarandens hustru att emottaga 3 riksdaler 6 sk., men så snart svaranden fått veta förhållandet, ville han återlämna kärandehustrun penningarna, vilket hon vägrade att emottaga.
    Kärandehustrun medgav att vederpartens hustru betalt hela suggan, sedan likväl kärandens man först betingat om priset, och uppgav att de voro ense om att taga hälften vardera av kreaturet, varföre kärandehustrun genast efter hemkomsten skaffade sig 3 riksdaler 6 sk. och betalte svarandens hustru, som enligt överenskommelsen även emottog penningarna utan allt slags tvång eller lockande, men sedermera har svaranden vägrat sin hustru att uppfylla sitt åliggande och erbjudde

 

¹) Jfr dock Västergötlands fornminnesförenings tidskrift I:8—9, s. 112.

 

penningarna tillbaka, yrkande kärandehustrun att svarandens hustru själv måtte genmäla.
    Svaranden trodde sig vara berättigad att föra sin hustrus talan och invände dessutom att hon icke blivit kallad, vilket käranden medgav, under uppgift att hon icke kunde inbilla sig det hennes egen svåger, svaranden, skulle förneka rätta förhållandet.

 

Utslag.

 

    Målet uppskjutes till nästa måndag den 16 dennes, då svaranden vid 3 riksdaler 16 sk. vite skall sig infinna, åliggande det emellertid kärandehustrun att till samma dag låta bevisligen instämma svarandens hustru, såvida hennes hörande äskas.

 

1829 den 16 november.

 

    Nr 334. Vid förnyat upprop av målet antecknat under nr 330 här ovanför, emellan bagaren Svenssons hustru, kärande, och f. stadsbetjänten Christoffer Pettersson, svarande, inställde sig parterna personligen jämte svarandens hustru, som till denna dag blivit kallad att jämte mannen genmäla.
    Svarandehustrun vitsordade nu att hon på sistlidna Öija marknad genom kärandens man träffat ackord om priset samt själv betalt ifrågavarande svinkreatur med 6 riksdaler 12 sk. ävensom att kärandehustrun, härunder tillstädes, begärt att få vara i kompani om handeln, vartill hon övertalte svarandehustrun, som lovade sin syster hälften i suggan mot halva värdet, som betaltes med 3 riksdaler 6 sk. rgs, men sedan svarandehustruns man efter hemkomsten fått kännedom om förhållandet, åtnöjdes han icke med samhandeln; och denne förmente sig som målsman vara berättigad återkalla den handel, vartill kärandehustrun lockat svarandens hustru samt yrkade ensam bliva vid suggan hel bibehållen, varemot kärandehustrun därav fordrade sin tillständiga andel.

 

Utslag avkunnat den 24 november 1829.

 

    Ett svinkreatur, som svaranden Petterssons hustru på sistliden marknad i Öija emot 6 riksdaler 12 sk. rgs inköpt under avtal med kärandens hustru, vars man överenskommit om priset, att emot halva köpeskillingen på henne överlåta lika andel av inköpta kreaturet samt därföre jämväl uppburit penningar, har, sedan svaranden Pettersson fått kännedom om handeln, givit anledning till nu förevarande tvist emellan två närskylda familjer, i thy att Pettersson såsom målsman för sin hustru, vilken han ansett vara av kärandehustrun tvingad återtaga halva köpeskillingen, velat utsträcka sitt anspråk om äganderätten till hela sogrisen, under det kärandehustrun ej kunnat förmås att dess förmenta hälft däri avstå.
    Ehuru det nu blivit upplyst att Petterssons hustru redan vid själva tillfället, då handeln avgjordes, med kärandehustrun även träffat salu om halva sogrisen eller egentligen endast inköpt hälften därav samt såsom förskott för kärandehustrun utbetalt köpeskillingen för andra hälften, vilken köpeskilling henne likväl blivit återgulden, innan Pet

 

26—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

tersson om förloppet erhöll underrättelse, samt det av honom föreburna tvång vid denna avhandling ej kunnat styrkas, tillkommer det rådstuvurätten att pröva, huruvida Petterssons målsmansrätt kan göra hans anspråk på sogrisen till större eller mindre del giltiga, men enär det måste antagas såsom givet, att Petterssons hustru såsom den där själv varit försedd med penningar och kontant likviderat svinet i fråga, även haft mannens uppdrag, såvitt penningarna varit honom tillhöriga, att dem efter välbehag använda och följaktligen köpa hela eller halva svinet, samt det i allt fall ovanföre är utrett att Pettersson till tvistegrisen ej kan äga bättre rätt än hans hustru och dennas åter blivit, efter vad ovan även finnes upplyst, inskränkt till den hälft, hon för egen räkning handlat och ingalunda kan avse den hälft, vartill hon endast förskjutit penningar; fördenskull finner rådstuvurätten uppenbart att Petterssons målsmannarätt icke kan betaga kärandehustrun rättigheten att med hans hustru ingå i samhandel om sådana persedlar, som de var för sig kontant likvidera; och ålägges följaktligen Pettersson att till kärandehustrun avstå hälften av ifrågavarande sogris sålunda att, därest de icke annorlunda åsämjas, kreaturet delas i två lika delar, varefter lottning verkställes; dock bör kärandehustrun till hälften ersätta svaranden för kreaturets föda efter inköpet med det belopp, som bestämmes av gode män, vartill parterna å vardera sidan äga utse en.
 

C. V. Spens