Förslag till vissa lagregler om insemination. Artificiell insemination, d. v. s. sädöverföring från man till kvinna på annat sätt än genom samlag i syfte att framkalla befruktning, sker antingen med säd från maken, homolog insemination, eller med säd från annan man, heterolog insemination. Hittills synes insemination ha ägt rum endast på gifta kvinnor och i jämförelsevis få fall. Även ogifta kvinnor ha emellertid i enstaka fall begärt insemination hos läkare. Åtminstone i vårt land ha dock såvitt man vet läkare hittills icke utfört insemination på ogift kvinna.
Någon egentlig statistik rörande användningen av insemination finns icke. För tiden juli 1945 — juni 1948 har emellertid medicinalstyrelsen inhämtat
uppgifter från vissa läkare, och enligt dessa uppgifter har i vårt land homolog insemination försökts på 95 kvinnor samt heterolog insemination på 56 kvinnor. Under samma tid ha hos oss fötts endast 16 barn som följd av homolog insemination och 7 barn som följd av heterolog insemination. Från Danmark, Finland och Norge äro siffrorna av ungefär samma storleksordning. I Förenta staterna har insemination fått den största användningen. Enligt en undersökning hade där intill mitten av år 1940 fötts något över 5 500 barn genom homolog insemination och något över 3 500 barn genom heterolog insemination. Icke heller dessa siffror äro med hänsyn till landets storlek särdeles höga. Från allra senaste tid finnas inga säkra uppgifter om användningen av insemination i vårt land eller andra länder, och möjligen äro även de nyssnämnda något äldre uppgifterna ofullständiga.
I samband med insemination uppkomma vissa rättsliga och medicinska problem, vilka framför allt vid heterolog insemination äro betydelsefulla och delvis svårlösta. Ingenstädes ha dessa problem ännu reglerats genom lagstiftning. I de nordiska länderna (Danmark, Finland, Norge och Sverige) ha ungefär samtidigt tillsatts kommittéer för att utreda frågan om en lagstiftning rörande insemination. Som ett led i samverkan mellan de nordiska länderna inom viktiga områden av lagstiftningen ha kommittéerna samarbetat vid utredningen. De svenska, danska och norska kommittéerna avlämnade samtidigt betänkanden d. 13 april 1953. Den finska kommittén har ännu icke slutfört sitt arbete men utarbetat ett preliminärt lagförslag.
I det svenska förslaget (SOU 1953:9) har frågan om homolog insemination lämnats oreglerad. Kommittén anser visserligen, att läkare bör vara oförhindrad att lämna barnlösa makar denna hjälp men finner icke några lagregler erforderliga i anslutning härtill. Ett barn som tillkommit genom homolog insemination har äktenskaplig börd och några tveksamma familjerättsliga spörsmål uppstå icke här.
Huvudintresset i lagstiftningsärendet knyter sig självfallet till heterolog insemination på gift kvinna och kommittén har ingående diskuterat skälen för och emot en sådan åtgärd. Å ena sidan står makarnas eller enderas starka längtan att i äktenskapet införa ett barn, vilket makarna kunna betrakta som sitt gemensamma. Å andra sidan äro riskerna för att åtgärden får psykologiskt ogynnsamma verkningar såväl för barnet som för makarna. Dessa skäl för och emot, som äro välkända från den offentliga debatten, diskuteras ingående i betänkandet. Kommittén framhåller sammanfattningsvis, att i vad mån skälen äro bärkraftiga undandrager sig ett säkert bedömande.
Kommittén har därefter behandlat frågan, om med hänsyn till dessa vanskligheter heterolog insemination borde förbjudas. Detta är enligt de sakkunnigas mening den centrala punkten i lagstiftningsfrågan. De sakkunniga anse icke, att denna väg bör beträdas. Väl äro de sakkunniga medvetna om de omständigheter som tala emot en sådan åtgärd som heterolog insemination. Det måste emellertid å andra sidan beaktas, att frågan om insemination är en utpräglat personlig angelägenhet, som för makarna i fråga kan ha livsavgörande betydelse. Förhållandena i de särskilda fallen kunna gestalta sig mycket olika. Att införa ett förbud skulle emellertid innebära att alla fall skulle behandlas lika och att alltså lagstiftaren tilltrodde sig att kunna bättre bedöma frågan än de närmast berörda parterna själva. Enligt de sakkunnigas mening måste det i stället överlämnas åt den enskilde att på detta öm
tåliga område i sista hand träffa ett avgörande. De sakkunniga framhålla i detta sammanhang att det är en sak att intaga en allmänt avvisande hållning mot insemination men en annan att vilja införa ett med straffpåföljd förenat förbud däremot. För övrigt skulle det enligt de sakkunnigas mening säkerligen innebära stora svårigheter att upprätthålla ett förbud på ett sådant område som det ifrågavarande.
Å andra sidan äro de sakkunniga tveksamma, om man bör genom en lagstiftning, som utgår från att heterolog insemination är en tillåten åtgärd, reglera de frågor, vilka uppkomma i samband därmed. Man kan nämligen icke bortse från att en sådan lagstiftning i någon mån kan skapa gynnsammare förutsättningar för åtgärdens användning. Genom lagregler skulle klarhet i rättsläget åstadkommas och överhuvud kunde blotta tillvaron av lagbestämmelser ge sken av att lagstiftaren intoge en direkt positiv hållning gentemot heterolog insemination. Även om de sakkunniga icke finna det i och för sig önskvärt att heterolog insemination främjas av lagstiftningen, anse de sakkunniga likväl övervägande skäl tala för att åtminstone vissa lagregler genomföras.
De sakkunniga framhålla sålunda, att klarhet borde skapas rörande inseminationsbarnets rättsliga ställning i de praktiskt sett viktigaste fallen eller då inseminationen skett med äkta mannens samtycke. Det syntes knappast tillrådligt, åtminstone på längre sikt, att lämna denna fråga oreglerad i lag. Det framhålles, att frågan om barnets rättsliga status kunde vara avgörande för barnets hela framtid och att därför redan ovissheten i rättsläget på denna punkt kunde ha menliga följder. Anser man sig icke kunna förbjuda heterolog insemination, borde man ej heller underlåta att i lagstiftningen taga ställning till frågan om inseminationsbarnets börd.
Beträffande insemination på ogift kvinna anser kommittén att skälen mot sådan överväga. Framför allt vore det olämpligt att som följd av sådan insemination antalet utomäktenskapliga barn utan känd fader skulle öka. Av principiella skäl vill emellertid kommittén icke ingripa med ett förbud på detta ömtåliga område. Kommittén finner det icke tillräckligt motiverat att överhuvud meddela några bestämmelser om insemination på ogift kvinna, vilken fråga torde sakna egentlig praktisk betydelse.
Huvudstadgandet i de sakkunnigas lagförslag, som angår barnets börd, är uppbyggt i enlighet med tanken, att om makar i samförstånd låtit insemination äga rum, de också gemensamt böra bära ansvaret för barnet. Det barn som blir frukten av heterolog insemination skall med andra ord rättsligt sett likställas med barn i äktenskapet. I enlighet härmed föreslås ett stadgande i 2 kap. föräldrabalken, enligt vilket presumtionen om att barn som födes i äktenskap har äktenskaplig börd icke får angripas av äkta mannen, om han samtyckt till insemination och det icke kan hållas för visst att barnet icke avlats genom inseminationen. Den omständigheten att mannen samtyckt till heterolog insemination avskär honom sålunda från möjligheten att åberopa att han, biologiskt sett, ej är barnets fader. Bestämmelsen ansluter till det nuvarande stadgandet att ett av mannen efter barnets födelse avgivet erkännande av barnet såsom sitt utesluter honom från att tala å barnets börd. Att regeln om inseminationsbarnets rättsliga status konstruerats på sådant sätt, att den för sin tillämpning icke förutsätter ett fastslående av att barnet avlats genom insemination, har sin grund i att man ej velat skapa en särskild
rättslig kategori av barn som avlats genom insemination — låt vara med samma rättsliga ställning i fråga om rätt till underhåll och arv m. m. som barn i äktenskap.
Vid sidan av den givna bördsregeln föreslå de sakkunniga vissa regler angående behörighet att utföra insemination m. m. Dessa regler äro emellertid av mera underordnad betydelse, och hinder torde ej föreligga att låta en eventuell lagstiftning om insemination endast avse en reglering av börden. Bestämmelserna syfta till att i görligaste mån hindra att insemination kommer till utförande i uppenbart olämpliga fall. I detta hänseende föreslås, att heterolog insemination endast må utföras på lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare med specialutbildning i gynekologi. De sakkunniga ha ingående diskuterat om därjämte borde upptagas stadganden som närmare ange de fall då heterolog insemination bör få ske (indikationer och kontraindikationer) eller som åtminstone ge vägledning för läkarens bedömande i detta hänseende. Emellertid ha de sakkunniga funnit att detta knappast låter sig göra utan att frågan om insemination bör komma till utförande måste överlämnas åt läkarens fria bedömande.
Enligt förslaget skall det ankomma på läkaren att utse lämplig sädgivare. Det framhålles, att denne i regel bör vara okänd för makarna. Till sädgivare må dock enligt förslaget även utses någon som makarna själva anvisa under förutsättning att denne samtyckt därtill.
Det framlagda förslaget innehåller vidare särskilda regler om tystnadsplikt rörande insemination m. m.
Kommitténs förslag är icke enhälligt. De ledamöter, vilka stödja förslaget, äro ordföranden statssekreteraren Sven Edling, advokaten Sigrid Beckman och docenten Eric Nordlander. Gemensam reservation har avgivits av ledamöterna teol. dr Stig Hellsten och byråchefen Göta Rosén med instämmande av överläkaren Torsten Ramer, vilken biträtt kommittén som barnpsykiatrisk expert. Reservanterna anse, att samhället icke kan lagfästa en ordning som vilar på ett undanhållande av det genom heterolog insemination tillkomna barnets verkliga börd. De uttala vidare starka farhågor för att barnet kan komma att lida psykisk skada. Enligt reservanternas mening bör samhället icke genom lagstiftning medverka till ett förfarande, som innebär så många uppenbara riskmoment. I varje fall äro de faktiska kunskaperna om inseminationens verkningar osäkra och begränsade. Reservanterna anse därför, att lagstiftning om insemination icke bör komma till stånd.
Den svenska kommittén har som nämnts samarbetat med kommittéer för utredning av samma fråga i Danmark, Finland och Norge. I väsentliga avseenden har nåtts enighet mellan kommittéerna men på vissa punkter ha dessa kommit till skiljaktiga resultat. Frågan om homolog insemination lämnas sålunda utanför lagstiftningen i det danska och norska förslaget; i det finska regleras däremot även denna fråga. Beträffande heterolog insemination föreslå samtliga kommittéer lagstiftning av huvudsakligen samma innehåll som majoriteten inom den svenska kommittén. Den danska kommittén förordar en positiv reglering även beträffande insemination på ogift kvinna. Den norska kommittén lämnar däremot liksom den svenska kommittén de med insemination på ogift kvinna sammanhängande frågorna oreglerade. I det finska förslaget stadgas förbud mot insemination på ogift kvinna.
Sven Edling