Lagstiftningsfrågor inför Nordiska rådet. Parlamenten i Danmark, Island, Norge och Sverige beslöto under 1952 antaga för dem framlagda förslag till stadga för Nordiska rådet (se för Sveriges vidkommande SFS 1952: 618 och 1953: 26)1 Det nya parlamentariska samarbetsorgan, som härigenom tillskapats — med uppgift att samråda och avgiva rekommendationer i frågor, i vilka gemensamma åtgärder av dessa länder eller några av dem ifrågakomma — samlades till sin första session i Köpenhamn d. 13—22 febr. 1953.
Rådet hade därvid en sammansättning som måste anses såsom synnerligen representativ. Bland de 53 valda ledamöterna — 5 från Island och 16 från ett vart av övriga länder — återfunnos i stor utsträckning partiledarna eller i övrigt ledande personer inom de olika parlamentsgrupperna. Som regeringsrepresentanter hade kommit statsministrarna i samtliga länder samt vidare bl. a. tre utrikesministrar och tre justitieministrar. Sessionen torde sålunda ha skapat goda möjligheter till överläggningar även på regeringsplanet.
Lagstiftningsfrågorna förbereddes under rådssessionen av en juridisk kommitté under ordförandeskap av den norske lagmannen J. Lyng. Materialet utgjordes främst av dels en av de danska delegerade i utskottet för nordiskt lagstiftningssamarbete utarbetad redogörelse för det nordiska lagstiftningssamarbetet 1946—1952, dels en av svenska regeringen överlämnad framställning angående nordisk medborgares rättsställning i annat nordiskt land, i vilken fråga rådets utlåtande begärdes.
På förslag av kommittén lade rådet efter en kort men givande debatt den nämnda redogörelsen till handlingarna. Kommittén hade i sitt betänkande i ärendet givit uttryck åt en allmän tillfredsställelse med de resultat, som uppnåtts genom nordiskt lagstiftningssamarbete, samt åt en önskan om en utvidgning av detta samarbete.
Vid behandlingen av den svenska framställningen förelågo i kommittén från Danmark, Finland, Norge och Sverige sammanställningar över nordisk medborgares rättsställning vid vistelse i annat land än hemlandet. Någon verklig genomgång av detta material medhanns icke vid sessionen. På hemställan av kommittén antog rådet en rekommendation till regeringarna att undersöka möjligheterna att genomföra vidare praktiska åtgärder i frågan, samt beslöt tillsätta ett utskott, som skulle förbereda frågans fortsatta behandling vid nästa session, dit den sköts. Lyng blev ordf. för detta utskott, i vilket från svensk sida insatts redaktören Frans Severin och borgmästaren Olov Rylander. Rörande ärendets vidare behandling har sedermera överenskommits, att — medan regeringarnas kartläggningsarbete fortsättes — man från rådets sida under sommaren 1953 skall söka utpeka några lagstiftningsområden, där arbetet med att åvägabringa likställighet för nordiska medborgare med det egna landets medborgare kan antagas snabbt leda till praktiska resultat. Tanken är att de nordiska justitieministrarna därefter skola sammanträda under hösten 1953 för att på grundval av allt samlat material överenskomma om planläggningen av regeringarnas vidare arbete, som bör resultera i praktiska förslag till rådets nästa session. Denna är avsedd att hållas i Oslo i augusti 1954.