1951 års rättegångskommittés förslag till ändringar i RB. Enligt sina direktiv skall 1951 års rättegångskommitté successivt redovisa resultaten av sitt arbete. I enlighet härmed har kommittén under 1951 och 1952 avlämnat en rad stencilerade promemorior, nämligen
    ang. utskrift och bevarande av fonogram över uppteckning av vittnesmål eller annan utsaga (föranledde lagstiftning 1952, se SFS 1952:137 och 249);
    ang. kommissionärsväsendet vid domstolarna m. m. (innebärande avskaffande av kommissionärssystemet; förslaget har varit remitterat men har därefter ännu ej föranlett vidare åtgärd);
    ang. ändrade bestämmelser om vittnesersättning (låg till grund för höjningarna innevarande år — SFS nr 75-77 — av vittnesersättningar m. m.); ang. ändrade bestämmelser om mellandom samt
    ang. forum för genkäromål (de två sista ha varit remitterade men ha ej hunnit föranleda vidare åtgärd).
    I dagarna har rättegångskommittén avlämnat ett tryckt betänkande (SOU 1953:26) behandlande en rad specialfrågor. I ett inledande kapitel har kommittén diskuterat den aktuella frågan om processkostnaderna för det allmänna och för den enskilde, närmast i anslutning till riksdagsrevisorernas klagomål. Kommittén går inte med på att det allmännas kostnader för rättegångsväsendet kunna betecknas som anmärkningsvärt stora, trots att inte obetydliga stegringar inträtt efter processreformen. Dessa stegringar ha för övrigt till avsevärd del föranletts av förhållanden som äro helt oberoende av processreformen. I fråga om de enskildas processkostnader medger kommittén att dessa stigit avsevärt såvitt angår hovrättsförfarandet, men att så skulle ske förutsågs vid reformens genomförande. Hovrättstingen ha verkat reducerande på dessa kostnader. Kommittén avser att tillvarata de möjligheter som föreligga till besparingar både för det allmänna och för parterna.
    I fråga om strafföreläggande föreslår kommittén att den i 48: 1 stadgade 18-årsgränsen borttas. Något godkännande av vårdnadshavare eller förmyndare vid sidan av 15—18-åringen skall ej krävas.
    Bagatellmålskompetensen i brottmål i 1:5 och 11 föreslås bestämd efter ändrade principer och väsentligt utvidgad. Häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden och rådhusrätt i enmanssammansättning om böter ingå i straffskalan för brottet och den tilltalade finnes böra ådömas lägre straff än 60 dagsböter eller penningböter 1 500 kr.; rätten kan också samtidigt pröva enskilt anspråk i anledning av brottet till belopp av högst 500 kr. Tillämpningen av regeln förutsätter tydligen en förhandsgallring av målen efter en summarisk uppskattning av den sannolika påföljden. Förslaget innebär för rådhusrätternas del en jämkning också av gränsen mellan nämndmål och enmansmål. Även om straffskalan upptar straff av straffarbete i två år eller mer kan målet gå till ensamdomare om påföljden in casu stannar under 60 dagsböter. Regeln betyder emellertid även begränsning av den lägsta kompetensen vad angår böter, eftersom någon övre gräns nu inte gäller för bötesbrott (brott som ej kunna föranleda svårare straff än böter). Vissa jämkningar — ej fullt parallella med de nu nämnda — föreslås beträffande domförheten i militära mål. Kommittén kommer ej nu med något förslag be

 

träffande domsagostadgans regler om notariekompetensen men uttalar att det ej kan komma i fråga att tingsnotarie skulle få kompetens att handlägga alla mål som enligt de föreslagna reglerna skulle kunna handläggas med tremansnämnd.
    I fråga om domar och protokoll föreslås den jämkningen att s. k. tabelldom och förenklat protokoll skall få komma till användning i alla erkända mål som falla under bagatellmålskompetensen. I samband därmed må nämnas att dagboksblad föreslås kunna slopas beträffande alla mål — inte bara ansökningsmål — som kunna avgöras utan att yttrande inhämtas eller annan förberedande åtgärd vidtas.
    Värdegränsen för måls avgörande i hovrätt utan huvudförhandling föreslås höjd från 500 till 1 500 kr. Alla dispositiva tvistemål jämställas vidare med rättstillämpningsmål: de skola alltså få avgöras i hovrätt utan huvudförhandling om båda parterna begära det och hovrätten finner uppenbart att sådan ej erfordras.
    Regeln i 19:1 att åtal för brott under vissa förutsättningar skall kunna upptas av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet föreslås jämkad att avse rätten i den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig. I samband därmed föreslås i 19:7 en regel att den omständigheten att sedan stämning delgivits den misstänkte ändring inträtt i förhållande som betingat behörigheten ej skall betaga domstolen denna.
    För tandläkare föreslås samma tystnadsplikt som för läkare m. fl.
    Målsägande som i mål om allmänt åtal höres i anledning av åklagares talan föreslås skola äga rätt till ersättning och förskott av allmänna medel enligt vittnesreglerna oavsett om han fört talan jämte åklagaren eller ej.
    Bestämmelserna om anslag av underrättelse om tiden för meddelande av dom eller slutligt beslut föreslås upphävda. 17:9 fjärde stycket och 30:7 tredje stycket föreslås ändrade så att underrättelse till parterna om dom (och slutligt beslut) i mål som avgöras utan huvudförhandling inte skall behöva sändas dagen förut utan skall kunna sändas samma dag domen meddelas. För s. k. kanslidom (dom som meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli) föreslås införande av samma expeditionstid som för andra domar (sex dagar från meddelandet).
    Tilltalad som fullföljer talan mot fällande dom och helt eller i någon del vinner bifall i fråga om honom ådömt ansvar föreslås befriad från skyldigheten att lösa domen. Inte heller skall föreligga skyldighet att lösa domstols slutliga beslut om allenast ersättning av allmänna medel.
    Slutligen föreslås viss jämkning av reglerna om domförheten i ärenden innebärande att vissa större grupper av ärenden (förordnande eller entledigande av förmyndare eller god man enligt föräldrabalken, förordnande av boutredningsman eller god man i övrigt) överföras till tremansnämnds- resp. ensamdomarkompetensen under förutsättning att ärendet ej är tvistigt eller det eljest finnes lämpligt att rätten har den större sammansättningen.
 

B. L.