HJALMAR HAMMARSKJÖLD †
När Hjalmar Hammarskjöld den 12 oktober detta år slöt sin långa levnad, låg bakom honom en livsgärning, som på skilda områden satt djupa spår. I rättsvetenskap och lagstiftning vann han tidigt inom eget land en berömmelse, som efter hand vidgade sig till internationell namnkunnighet, i statstjänsten och det offentliga livet ledde hans väg till rikets främsta ämbeten och äreställen. I det mesta följdes han av framgång och erkännande, men om en mycket betydelsefull del av hans verksamhet, den politiska under ett stormrört tidsskede, bröto sig meningarna med sådan styrka och häftighet, att ännu efter fyra årtionden förnimmas dyningar av stridens böljegång. Den bild han efterlämnat skall därför kunna betraktas i full klarhet först när historien, som han nu tillhör, kommit till ett säkrare domslut än som kan urskiljas i sorlet från samtidens stridiga stämmor. De rader, som här följa, kunna ej syfta till annat eller mer än att i några blott alltför bleka och knappa drag teckna en kontur av hans yttre levnadslopp.
KNUT HJALMAR LEONARD HAMMARSKJÖLD föddes den 4 februari 1862 på Väderums gård i Tjust, en bygd där hans ätt varit bofast alltifrån stamfaderns dagar i gryningen av Sveriges storhetstid.Vid sexton års ålder blev han student i Uppsala, och efter sex års studier hade han avlagt kandidatexamen i filosofiska och juridiska fakulteterna. Efter en studieresa till tyska universitet var han redan 1886 färdig med sin första juridiska avhandling, »Om fraktavtalet och dess viktigaste rättsföljder». Av Danmarks senare så berömde rättslärde Julius Lassen bedömdes i en recensionarbetet »med amplaste vitsord», och även den granskning, som förekom i den svenska litteraturen, var välvillig. Om värdet av detta lärdomsprov och om de förväntningar, som fästes vid den unge författaren, vittnar ock, att han efter sin disputation erhöll den vid denna tid blott sällan förlänade anställningen som docent i juridiska fakulteten. Sedan han därefter fullgjort tingstjänstgöring i Uppsala och i sammanhang därmed utnämnts till vice häradshövding, togs han i anspråk för den akademiska undervisningen i speciell privaträtt, i vilket ämne han 1891 blev (e. o.) professor. När han redan ett par år senare lämnade uni
versitetet för att övergå till andra värv, hade han medhunnit att utge ännu en avhandling, »Om gruvregal och gruvegendom i allmänhet». Andra frukter av hans vetenskapliga verksamhet under detta skede voro tidskriftsuppsatser i handels-, växel- och sjörättsliga ämnen.
Att Hammarskjöld så tidigt kom att avbryta en akademisk bana, som redan från begynnelsen syntes vara i allo lyckobådande, berodde av att hans snart allmänt kända förmåga börjat tillgodogöras för viktiga lagstiftningsuppgifter. Redan samtidigt med sin utnämning till docent hade han mottagit uppdrag att medverka i kommittéarbete för lagstiftning om bolag och ekonomiska föreningar. Härmed var han, länge jämsides med tjänstgöringen vid universitetet, sysselsatt under det stora arbetets olika stadier ända fram till den slutliga behandlingen vid 1895 års riksdag. År 1893 ingick han som ledamot i nya lagberedningen, då betrodd med den under dess korta återstående livstid aldrig slutförda revisionen av handelsbalken. Efter ett likaledes kort besök i den under justitieministerns direkta ledning arbetande s. k. lagbyrån erhöll Hammarskjöld förordnande som byråchef för lagärenden i justitiedepartementet med därtill hörande placering såsom revisionssekreterare. Den befattning han sålunda tillträdde har under de dåvarande förhållandena kunnat med fog betecknas som en av administrationens viktigaste poster. Dess innehavare var i verkligheten den sammanhållande kraften i allt till departementet hörande lagstiftningsarbete, och hans ställning som ministeriell rådgivare erbjöd honom tillfälle att på detta område göra gällande ett inflytande, vilket kunde gå vida utöver lagfrågornas tekniska behandling.
I den svenska lagstiftningens hävder har 1890-talet icke kommit att intaga något framstående rum. För en lagstiftning i stor stil, ett fullföljande av århundradets traditionella strävan till en allmän systematisk lagrevision, syntes tiden vara förbi. Det starkt konservativa drag, som under denna period präglade det politiska livet i vårt land, blev bestämmande även för fortgången av det legislativa arbetet. De centrala uppgifterna voro lagda åsido efter mångahanda svårigheter, som kommit i deras väg, och på ledande håll fanns knappast någon benägenhet att upptaga nya, kanske fåfänga försök att föra dem närmare en lösning. Initiativet på området hade i väsentlig mån övergått till riksdagen och var i allmänhet även därifrån begränsat till mindre frågor för dagen. Vid dessa förhållanden kunde de rena ämbetsgöromålen icke vara tillfyllest för Hammarskjölds starka verksamhetslust
och outtömliga arbetsförmåga. Betecknande både för det stora anseende han åtnjöt och för hans egna vidsträckta intressen äro flera av de särskilda uppdrag, vilka anförtroddes honom vid sidan av tjänsten. Så deltog han under samarbete med militära fackmän och myndigheter i förberedelserna till den härordning, som sedermera i kompromissens form genomfördes 1901. Under sin byråchefstid begynte han sin senare långa och betydelsefulla verksamhet inom den internationella lagstiftningen, och han företrädde Sverige vid flera konferenser och kongresser i Haag och Paris. Därjämte var han svensk sekreterare i den tredje och sista unionskommittén, ett arbete som visserligen blev utan praktiskt resultat men som åt Hammarskjöld skänkte en för kommande möte med unionella problem värdefull erfarenhet.
På hösten 1901 kallades Hammarskjöld, ännu blott trettionioårig, att inträda i statsrådet, först som konsult och redan ett par månader senare som L. Annerstedts efterträdare på justitieministerposten. Ministären, som nominellt leddes av amiralen frih. Fredrik von Otter, inneslöt flera otvivelaktigt framstående män, men var såsom helhet politiskt svag, utan större samlad kraft och säker auktoritet i riksdagen. Hammarskjölds första stora uppgift blev av högpolitisk karaktär — att utarbeta det regeringsförslag i rösträttsfrågan, vilket skulle framläggas vid 1902 års riksdag. Hans proposition innebar i huvudsak, att under bibehållandet av en viss census och andra »garantier» valrätten skulle utövas efter en graderad röstskala. Såsom ett ogynnsamt förebud framstod, att ej mindre än tre av statsrådets ledamöter låtit förslaget åtföljas av reservationer på skilda punkter. Kritiken blev skarp, särskilt från vänstersidan, och det visade sig snart att propositionen icke komme att vinna anslutning från någon av riksdagens meningsgrupper. I verkligheten var det kungliga förslaget redan ur räkningen, när ärendet förekom till avgörande i kamrarna. Stor uppmärksamhet tilldrog sig emellertid Hammarskjölds anförande i andra kammaren, där han med klarhet och sakkunskap utvecklade förslagets grunder och med mycken bravur gick till försvar för den ståndpunkt han intagit. Rösträttsfrågans fall medförde fram på sommaren regeringens avgång, men allvarligare synes nederlaget ej ha ansetts än att E. G. Boström vid bildandet av den nya ministären kunde ifrågasätta Hammarskjölds överflyttning till denna. Därav blev dock intet, och Hammarskjöld följde sina kolleger.
Från Hammarskjölds korta justitieministertid må antecknas, att han, med tillmötesgående av tidigare kraftiga uttalanden i
riksdagen (1900), utverkade anslag till en lagberedning och därmed jämnade vägen till återupptagande av en lagrevision efter större måttstock.
Vid avgången fick Hammarskjöld sin reträttplats i Göta hovrätts presidentstol. Under de tre år han kom att bekläda denna post delade han sina krafter mellan sitt domarämbete och viktiga utredningsuppdrag på lagstiftningens fält. I den skandinaviska obligationsrättskommittén, däri han redan 1900 blivit svensk ordförande, hade han deltagit i förarbeten till köplagen; det var i samma egenskap som han, med städse bevarad nitälskan för denna gren av nordiskt samarbete, under ett något senare skede medverkade vid tillkomsten av kommissionslagen och avtalslagen. Under sin Jönköpingstid påbörjade han den honom ensam anförtrodda utredningen om inrättande av en administrativ högsta domstol; det betänkande han längre fram avlämnade innefattade grundritningen till regeringsrätten.
1905 års allbekanta händelser återförde Hammarskjöld till konseljbordet. Som ecklesiastikminister ingick han i den Lundebergska ministären och blev en av dess fyra delegater vid Karlstadsförhandlingarna. Sedan dokumenten från dessa av ansvarstyngt arbete och spänning uppfyllda veckor numera blivit allmänt tillgängliga, har Hammarskjölds insats kunnat bättre bedömas än sekretessen tidigare medgav. Otvivelaktigt har han verksamt bidragit till den uppgörelse, som ernåddes, icke minst genom sin vidsträckta förfarenhet i den internationella rätten. Hans befattning med den unionella avvecklingen var ej slutad med att förhandlingsresultatet godkändes. Vid avgörandet av de båda därvid olösta spörsmål, vilka hänskötos till skiljedom, intogs en plats av Hammarskjöld, i den ena tvisten, om Grisbådarna, såsom svensk ledamot av domstolen, och i den andra, om renbetesfrågan, såsom rådgivare på svenska sidan.
När den Lundebergska ministärens medlemmar efter fullbordat värv nedlade sina ämbeten i november 1905, återvände Hammarskjöld icke till Jönköping utan mottog utnämning till Sveriges sändebud i Köpenhamn. Uppdraget innebar ett särskilt förtroende, i det att förbindelserna mellan de båda folken icke hade undgått att i någon mån grumlas av misstämning under unionskrisens förlopp. Vägen till gott samförstånd i Norden var dock snart återfunnen, och efter två år var Hammarskjöld oförhindrad att frånträda denna sin diplomatiska mission. Ett verksamhetsfält erbjöd sig då, som hörde till de få av honom ännu oprövade. Han blev landshövding i Uppsala län, och i detta ämbete kvarstod han därefter ända till sitt inträde i pensionsåldern.
Under de år, som följde efter 1905, och lång tid framåt fick Hammarskjöld rikliga tillfällen att sysselsätta sig med många sådana spörsmål inom folkrätten och den internationella privaträtten, vilka redan tidigare fängslat hans intresse. Han rörde sig här på ett område, som måhända hade hans särskilda förkärlek och som han i grund behärskade. Han blev en obestridd och ofta anlitad auktoritet, vars ord vägde tungt, mestadels slutgiltigt, både i hans eget och i främmande land. Han fick — på vägen mellan Spetsbergen och Casablanca — svåra tvistefall att lösa, antingen de voro lämnade till avgörande i diplomatiens förhandlingsformer eller de voro underställda honom i egenskap av skiljedomare. I strävandena för uppbyggande av en mellanfolklig rättsordning och för anordningar till fredlig lösning av konflikter mellan stater tog han livlig och verksam del; därutinnan må här blott erinras, att han — själv ledamot av permanenta skiljedomstolen i Haag — såsom förste delegerad företrädde Sverige vid andra fredskongressen i denna stad (1907), och att han, bland många andra höga utmärkelser, vid en senare tidpunkt hedrades med ordförandeskap i International Law Association och i Nationernas förbunds kommitté för kodifikation av den internationella privaträtten. Ännu så sent som 1932 deltog han såsom svenskt ombud i den s. k. nedrustningskonferensen. Även som författare har han framträtt på detta fält med den efter första världskrigets erfarenheter utgivna skriften »La neutralité en général» (1924).
Hammarskjöld torde ha stått helt utanför den inhemska politiken under partiernas alltifrån 1906 häftiga kamp om regeringsmakten, och ännu när den sedan länge starkt laddade atmosfären kom till dramatiskt utbrott i februari 1914, var han endast åskådare. Några dagar senare befann han sig i spetsen för en ny ministär. Även under den upprörda stämning, som rådde under dessa dagar, lärer nog hos de samtida i allmänhet ha funnits en klar uppfattning av att Hammarskjöld genom att taga detta vanskliga steg med personlig uppoffring fullgjorde vad plikten syntes honom kräva av hänsyn till konungamaktens ställning i vårt statsliv och nödvändigheten av omedelbar handling i försvarsfrågan. Ett förslag i denna fråga — vilken betecknades som ministärens enda programpunkt — uppgjordes inom kort tid under intensivt arbete av Hammarskjöld själv såsom ad interim chef för lantförsvarsdepartementet. Efter upplösning av andra kammaren och förrättade nyval syntes förslagets utsikter väl vara förbättrade men dock ännu osäkra. Allt förändrades genom världskrigets utbrott, och avgörandet om vårt försvar skedde i samförståndets
tecken. Ministären hade fyllt sin uppgift, men under trycket av alltfort hotande yttre fara var uteslutet att strax gå till ett ombyte i rikets ledning.
Här kan icke vara platsen att söka ens i huvuddragen återge gången av den tid, som nu följde. Till vad därom redan är sagt och skrivet skall en kommande hävdaforskning lägga sitt ord, grundat på det fullständigare kunskapsmaterial som statsakter kunna erbjuda. Men kvar kommer alltid att stå bilden av stadigt växande motsättning mellan regering och riksdagsmajoritet, redan från begynnelsen åtskilda av en bred klyfta. I önskan om upprätthållande av en svensk neutralitet förenades de båda, men om dess innebörd och tillämpning i krigets skiftande lägen stod överensstämmelse ofta icke att vinna. Striden blev mycken och hård, och särskilt mot statsministern, vilken efter vad nogsamt var känt, höll riksstyrelsens trådar samlade i sin starka hand, riktades ihärdiga och heta angrepp. Bitterheten steg, när man ansåg sig hos honom möta alltför ringa hänsyn till riksdagens mening under åsidosättande av naturliga och vedertagna former för överläggning och samråd. Om så var, kan förklaringen möjligen till en del ligga i den överväldigande arbetsbördan och tvånget att snabbt besluta, när lågor från världsbranden esomoftast kommo våra egna knutar olycksbådande nära. Men i känslan av sitt tunga ansvar och i övertygelsen om sin politiks berättigande drogs han måhända ock till att vid detta motstånd, som gällde både sak och person, handla efter maximen spernere mundum, spernere sperni se. I det längsta stod han okuvligt fast vid den kurs han utstakat, men omsider kunde ställningen ej hållas. Ministären Hammarskjöld avgick den 30 mars 1917. Ännu en tid hölls striden igång genom livliga meningsyttringar å ömse sidor, dock utan att Hammarskjöld själv tog någon del däri.
Efter några år, nitiskt ägnade åt vården av länets angelägenheter, återvände Hammarskjöld (1923) till det politiska livet såsom ledamot av första kammaren, vald av högerpartiet. Denna församling var nu i grunden förändrad sedan de tider, då Hammarskjöld från ministerbänken deltog i förhandlingarna. Efter det att sträng partibundenhet blivit en norm för det parlamentariska arbetet fanns för honom ringa utsikt att kunna öva något egentligt inflytande på besluten, och genom att ställa sig utanför varje partiförbindelse hade han avstått även från möjligheten att påverka en minoritetsgrupps taktiska rörelser. Likväl blev under de sexton riksdagar han bevistade hans insats en av de mest bemärkta. Ej sällan tog han till orda för att i lagfrågor och allmänt po
litiska angelägenheter ge sin mening till känna, alltid med överlägsen klarhet och sakkännedom, stundom, där så föll honom naturligt, även med polemisk udd och sarkastisk sälta. Dessa den erfarne statsmannens och månglärde juristens inlägg, vilka också kunde ge vittnesbörd om hans höga allmänna bildning och fina formsinne, åhördes med vördnadsfull uppmärksamhet, även om de ej fingo bestämma voteringens utgång.
Hammarskjölds avgång från statstjänsten (1930) innebar ingalunda, att han hastade till det otium, som efter en enastående trägen arbetsdag under krafternas ansträngning över vanlig mänsklig gräns hade kunnat framstå som ett efterlängtat mål. Under det nära fjärdedels sekel, som ännu stod honom åter av livet, var den starka verksamhetshågen i det längsta obruten, och mångahanda voro även nu de värv, som av allmänt eller enskilt förtroende lades i hans händer. Liksom tidigare räckte hans intresse och förmåga till för uppgifter av vitt skilda slag: lagstiftning, administrativa sysslor, vetenskapliga och kulturella institutioner, företag inom det ekonomiska och praktiska livet.
Förteckningen över Hammarskjölds många ämbeten och otaliga andra uppdrag utvisar den betydande ställning han intog i sin tids samhälls- och kulturliv, och de rika resultaten av hans verksamhet fördjupa bilden. Den ger också i mycket karaktäristiken av honom själv, sådan världen såg honom. Med begåvningens sällsynta receptivitet förenades hos honom genomträngande skarpsinne, självständig tankekraft och fast viljestyrka. Varhelst han blev satt att verka var med naturlig rätt hans plats i det främsta ledet.
Hans lysande levnadsbana fick ett återsken i de talrika hedersbetygelser, som föllo honom till, bland dem några de högsta som kunna förvärvas i detta land. Själv har han en gång yttrat: »Pessimister mena, att en utmärkelse, och icke bland de minsta, är motståndares hat.» Om häri skulle ligga en sanning, kan sägas att ej heller den utmärkelsen blev honom helt förmenad, åtminstone ej för en tid. I detta fall lärer väl dock den starka känsla han sålunda antytt i allmänhet icke ha sträckt sig längre än till en ovilja, som växte upp under en politisk storm och mestadels kunde fördunsta sedan dess orsaker upphört att verka. Och skulle den anförda satsen häntyda på sådan förstämning, som stundom i livets förhållanden är oundviklig, stannar tanken vid Geijers kända ord till en akademisk kollega: »Ni förtjänar att äga vänner. Kanske jag kunde tillägga: Ni förtjänar ock att äga ovänner, sådana en uppriktig och stolt karaktär lätt förvärvar.» De orden
skulle kunna gälla även Hammarskjöld, ty förställning var honom förvisst främmande, och om han lät sin självkänsla träda i dagen, ägde han utan all fråga därtill större rätt än de flesta.
Samtiden har beundrat hans gåvors mångfald och rikedom, vidden och storslagenheten av hans långa livsverk på rättens och statstjänstens områden. Odelat har också varit det erkännande, som givits åt redbarheten av hela hans färd, oegennyttan i all hans medborgargärning.
Axel Afzelius