JAN HELLNER. Försäkringsgivarens regressrätt. Uppsala 1953. Lundequistska bokhandeln. IX + 256 s. (jämte en sammanfattning på engelska s. 257—278). Kr. 20,00.

 

    Förestående arbete utgör en innehållsrik och skarpsinnig avhandling över ett ämne som, på sätt titeln angiver, ligger på gränsen mellan skadeståndsrätt och försäkringsrätt. Det är en betydelsefull forskningsuppgift förf. tagit på sig, och den kunde knappast lagts i bättre händer. De goda egenskaper, som utmärkte HELLNERS doktorsavhandling rörande »obehörig vinst», äro här snarast i förstärkt grad för handen, även om väl här och där invändningar kunna resas mot resultat eller motiveringar. I synnerhet förtjänar framhållas förf:s säkra— och delvis berömvärt respektlösa — grepp på de juridiska metodspörsmålen. Träffande är bl. a. hans kritik av det alltför lättvindiga

applicerande av »ändamålssynpunkter», som emellanåt förekommer i nyare doktrin.¹ — Särdeles lättillgänglig är framställningen emellertid icke alltid. Den fordrar att läsaren gör sig ett visst besvär, vilket kanske strängt taget icke är för mycket begärt (vem läser juridik för ro skull?). Någon gång, men det är sällan, stannar man t. o. m. i ovisshet om vad förf. menar.²
    Regressrätten ansågs tidigare, framhålles i inledningen, som en angelägenhet vilken huvudsakligen rörde förhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringshavare. Frågeställningen var närmast, hur samma rätt skulle utformas för att bäst överensstämma med försäkringshavarens intressen. Genom den utveckling som ägt rum har regressrätten kommit under ett vidare perspektiv. Det gäller nu att avgöra, hur regressrätten skall utgestaltas för att skadeståndsrätt och försäkringsrätt gemensamt skola åstadkomma ur samhällets synpunkt bästa möjliga resultat. Fortfarande måste man dock taga hänsyn till försäkringshavarens intressen, i det man ställer spörsmålet, hur dessa kunna förenas med de olika skadeståndsrättsliga syftena.
    I avhandlingen avses nu i främsta rummet att ge en rättsdogmatisk behandling av regressrätten i dess nuvarande utformning. Här diskuteras sålunda bl. a. förutsättningar för regressansvar i utomobligatoriska förhållanden enligt 25 § försäkringsavtalslagen (kap. 4), skadeståndsrättsliga regressregler och samma 25 § (kap. 5), regressrätten i kontraktsförhållanden (kap. 6), regressregeln i 12 § olycksfallsförsäkringslagen (kap. 8), regressrättens inverkan på försäkringshavarens rättigheter (kap. 10). I ett sammanfattande avsnitt (kap. 11) dryftas regressrättens inverkan på försäkringsskydd och skadeståndsansvar. Men därutöver ger avhandlingen ett tungt vägande bidrag de

 

¹ Ofta måste, pointerar HELLNER (s. 235), rättstekniska hänsyn ifrågasättas vara åtskilligt viktigare än en noggrann avvägning av ändamålssynpunkterna i varje särskilt fall. »Behovet av klara regler understrykes ofta av praktikens män, ehuru lagstiftaren och domstolarna i strävan att tillgodose alla tänkbara synpunkter äro mera benägna att tillgripa skönsmässig bedömning. Härtill kommer emellertid, som ett huvudskäl, att försök att utforma ansvaret efter ändamålssynpunkter ofta leda till endast skenbart rationella lösningar. De omständigheter, vartill man bör taga hänsyn, om alla i diskussionen framförda, i och för sig rimliga synpunkter skola beaktas, äro talrika och skiftande, och det är i praktiken omöjligt att taga hänsyn till alla. Ändamålsavvägningen leder då lätt till en godtycklig isolering av något särskilt syfte. Väsentligt är även att ingen aldrig så noggrann ändamålsanalys i och för sig ger resultat i fråga om ansvarets utformning, utan därtill måste komma en värdering, som till större del än vanligen erkännes beror på en avvägning av olika samhällsgruppers intressen och därigenom är av politisk karaktär. De olika åsikterna om försäkrings inverkan på resp. culpaansvar och strikt ansvar i utländsk och nordisk doktrin visa omöjligheten av ett ställningstagande utifrån 'sakens natur'». Se även s. 219.² Polemiken s. 17 not 5 i anslutning till det mycket omskrivna rättsfallet NJA 1950 s. 650 har jag sålunda icke varit mäktig att genomtränga. Varför skulle icke från den för ifrågavarande votum bestämmande utgångspunkten — mot vilken förf. icke i och för sig synes opponera — vederbörandes i målet om förmälda sjukdom kunna anses så att säga eliminera kausaliteten beträffande den eljest ersättningsgilla förlusten oberoende av om denna för arbetsgivaren blivit större på grund av att den skadegörande händelsen varit att betrakta som olycksfall? Någon motivering för påståendet, att de skäl som eljest medföra att arbetsgivaren endast har en härledd rätt icke skulle kunna åberopas i förevarande hänseende, gives ej. Det har icke så stort värde, om en författare uttrycker sitt missnöje med ett domslut, när det icke närmare utföres varpå missnöjet grundar sig.

lege ferenda till frågan om förhållandet mellan skadestånds- och försäkringsrätt, såvitt angår problem som ha direkt samband med regressrätten (kap. 12). Kritiken därstädes av vissa grundtankar i STRAHLS förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område är, säger HULT — som i sin egenskap av sakkunnig för tillsättning av professuren i försäkringsrätt vid Stockholms högskola 1953 bedömt avhandlingen — »av den valör, att den i högsta grad förtjänar beaktande i det kommande lagstiftningsarbetet och borde säkra förf. en plats i detta arbete».
    Att ingå på den mängd spörsmål av försäkringsrättslig och — ännu mera — skadeståndsrättslig natur, som dryftas i avhandlingen, skulle här föra för långt. Att olika uppfattningar kunna hysas på en del punkter har redan antytts. I de flesta fall måste dock en stark motivering sägas ha förebragts.
    Av särskilt intresse är — om nu någon speciell punkt skall här omnämnas — att förf. efter en utförlig analys (s. 75 ff.) synes acceptera HD:s ställningstagande till den omtvistade frågan om en företagares regressansvar i sådana fall, då skada orsakats genom culpa hos någon av hans anställda (se bl. a. NJA 1946 s. 148). Hults kritik av detta ställningstagande (i SvJT 1947 s. 504 ff.) anses sålunda icke bärkraftig.¹ Såsom framgår av vad jag yttrat i min »Skadeståndsrätt» s. 232 f., torde också synpunkter, som närmast gå i den riktning Hellner antytt, böra tillmätas största betydelse för tolkningen av HD:s hithörande domslut och över huvud för den riktiga bedömningen av föreliggande rättsspörsmål. När i rättspraxis utan stöd av lag ålagts en företagare ansvar för en arbetslednings culpösa beteende, har grunden härtill säkerligen varit mindre ett direkt hänsynstagande till rörelsens farliga beskaffenhet än till företagets organisation (jfr identifikationstanken); i de lagreglerade fallen, t. ex. de som avses i järnvägsskadelagen eller lagen om elektriska anläggningar, har däremot av allt att döma själva farligheten hos rörelsen spelat en större — men naturligtvis icke fördenskull en exklusiv — roll.
    Mera ovisst synes vara, om förf:s undersökningar (s. 127 ff.) angående innebörden i den komplicerade 54 § försäkringsavtalslagen, särskilt dess besynnerliga »fareregel», ge så mycket mer än man redan på grundvalen av vad tidigare sagts i detta ämne kommit fram till. Utredningarna äro dock, även här, skarpsinniga och intresseväckande.— I viss mån äventyrligt förefaller mig ett och annat, som i avhandlingen anföres om regressrätt i kontraktsförhållanden. Sålunda underkännes (s. 112 ff.) det i den ledande kommentaren till försäkringsavtalslagen gjorda uttalandet, att genom ordalagen i 25 § försäkringsavtalslagen (»enligt lag») uteslutas sådana fall, då försäkringshavaren äger rätt att av tredje man utfå ersättning på grund av någon i avtal dem emellan given utfästelse eller garanti (varmed tydligen menas särskild utfästelse eller garantiförklaring). Kan man så lätt, som förf. gör, på denna punkt vifta bort lagens ord och även, förmodligen, »lagstiftarens vilja»?

Hjalmar Karlgren

 

¹ Ej heller ha HULTS betänkligheter (a. st. s. 511 ff.) mot avgörandet i NJA 1946 s. 655 — angående tolkningen av 12 § 2 st. olycksfallsförsäkringslagen (»där ej även har drabbats av olycksfallet») — i sak vunnit förf:s stöd (s. 175 ff.)