108 GERHARD SIMSONHUGO DE GROOT. Inleidinge tot de Hollandsche rechts-geleerdheid. Utg. av F. DOVRING, H. F. W. D. FISCHER och E. M. MEIJERS. Universitaire Pers Leiden 1952. 338 s.
Docenten FOLKE DOVRING fann 1948 i Lunds universitetsbibliotek skrifter som ingått i Hugo Grotius' (Hugo de Groots) privata bibliotek. Fyndet är icke så häpnadsväckande som det kan förefalla. Hugo Grotius var som bekant under tio år svenskt sändebud i Paris och stod även i vetenskaplig kontakt med drottning Kristina. Drottningen förvärvade— antagligen efter Grotius' död — hans bibliotek. Största delen därav kom till Rom. För de vägar som några av dessa böcker passerat för att till sist via bibliotekarien och riksrådet EDMUND GRIPENHIELM (1622—1675) komma till Lund redogör Dovring i en intressant artikel i Kungl. Nederländska vetenskapsakademiens meddelanden (Nieuwe Reek, Deel 12, Afdeling Letterkunde 1949 s. 237).
Dovrings värdefullaste fynd torde vara ett exemplar av Grotius' berömda bok om den i Holland gällande romerska rätten. Grotius skrev detta verk i fängelse. Han blev för sitt deltagande i kampen om predestinationsläran — och därmed i striden mellan det oraniska och republikanska partiet — av prins Moritz av Oranien dömd till livstids fängelse och satt två år fängslad på fästningen Loevestein. Därifrån rymde han förklädd till murare och gömd i en boklår som kanske även innehöll manuskripten till denna bok samt till två teologiska skrifter och ett latinskt översättningsarbete.
Boken trycktes första gången 1631 i Haag. Sedan dess har utkommit 28 upplagor på holländska och 5 översättningar till engelska. Verkets inflytande intill våra dagar är nästan enastående. Icke nog med att Grotius' framställning av juristerna behandlades som en klassisk laginterpretation utan den uppnådde även i vissa länder rangen av »book of authority», ett slags auktoritativ kodifikation av gällande lagprinciper. I Sydafrika och Ceylon som koloniserats av holländarna har boken alltjämt — om även på sista tiden i avtagande omfattning — denna betydelse. Talrika lärda arbeten kommentera eller analysera detta standardverk, det första skrevs redan under Grotius' livstid av advokaten SIMON VAN GROENEWEGEN, det sista är väl en 1952 utgiven doktorsavhandlingav tysken KARL WELLSCHMIED (i utdrag publicerad i Zeitschrift der Savigny-Stiftung für Rechtsgeschichte, Germanistische Abteilung, bd 69 s. 155, och i den holländska tidskriften för rättshistoria). Den moderna engelska kommentaren av R. W. LEE (1936) riktar sig till praktikern: »What use can I make of Grotius in court?»
Det av Dovring funna exemplaret skiljer sig från de hittills kända främst därigenom att Grotius förbättrat och kompletterat texten bl. a. med många citat från egna och andra nederländska rättslärdas arbeten samt framför allt med hänvisningar till främmande eller gammaltyska lagböcker, däribland Sachsenspiegel. Nästan på varje sida möter man sådana tillägg. Detta torde vara av särskild vikt, då man vet att Grotius länge motsatte sig manuskriptets tryckande, emedan han i fängelset måst arbeta nästan utan källmaterial och litteratur. I ett brev till sina barn betecknade han sin bok på grund av denna brist såsom ofullständig och ovederhäftig.